viewpoint-east.org

En frihetens bris

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Hon står framför mig i kön. Håret är fäst i en fin knut. Bästa dräkten har hon på, och den vackra broschen knistrar i solstrålarna som letar sig in genom fönstret. Nu är det hennes tur, och med högtidlig röst säger hon:

– Warszawa, tur och retur.

Det skulle kunna vara vilken scen som helst, som utspelar sig på tågverkets biljettkontor, men det är det inte. För det är dagarna efter visumfriheten, och vi som står i kön för att köpa utrikesbiljetter vet att det här är en stor dag i den tjusiga damens liv. Det är dagen hon kan köpa en biljett utan att visa upp sitt visum.

Vi är många i kön, men det finns ingen irritation eller otålighet bland de väntande. Alla har väntat på detta ögonblick. Inklusive undertecknad.

Frågor vid gränsen kommer nog ingen ifrån, om deras hemresa, bankkonto och boende, men det är en symboliskt viktig händelse det här. “Det är Ukrainas Berlinmur-ögonblick,” som president Porosjenko sa. Ett slutgiltigt bevis på att man har brutit sig ut ur de sovjetiska bojorna.

Glädjen begränsar sig inte till köerna till tågbiljetter. Även i bilköerna vid gränsen infinner sig en uppsluppen stämning. För att föreviga denna dag tar man bilder på sig själv och sitt resesällskap. Man lägger upp dem på Facebook, med tillhörande verbala glädjevolter. I bakgrunden ser jag hur de kilometerlånga köerna slingrar sig, men de leende ansiktena fyller bilden. Det är det enda jag ser.

För vi vet alla vad det har kostat. Hur många liv som släckts ut. Alla brutna vänskapsband. Familjer som splittrats. Hjärtan som gråtits ut ur minnen. Det här har inte varit en vanlig resa. Det har varit en resa in i en ny era. Ukrainarna kommer aldrig tänka på sig själv på samma vis igen. Nu befinner vi oss i en ny tankestil, för att låna Ludwik Flecks begrepp.

Den fina damen i biljettkön lägger upp tvåhundring efter tvåhundring på disken.

-Tänk, det blev till och med billigare än jag trodde, säger hon glatt, greppar tag i sin dyrgrip, biljetten till Warszawa, och lämnar oss i kön. 

Men kvar finns en frihetens bris. Vi sträcker oss mot den och låter oss svepas med.

Lviv when it rains

Share

Mina genusglasögon har förvandlats till en hörapparat

Category: by sophie engström, gender, krönika
Tags: , ,

När jag bodde i Sverige hade jag alltid glasögon på mig. Genusglasögon. De hängde där slött på min näsrot. Helt naturligt. Ingen undrade eller ställde näsvisa frågor om varför jag hade på mig dessa glasögon.

Annat är det nu. Jag har tagit av mig genusglasögonen.

Egentligen har lite förändras. Jag har samma sätt att se på världen och tycker fortfarande att kvinnors och mäns lika värde och lika rättigheter är en av de viktigaste principerna. Men jag har ändå förändrat i hur jag tolkar och bemöter min omvärld.

När jag bar mina genusglasögon var livet nog enklare. Jag hade lättare att bedöma (och i vissa fall döma) vad som var rätt eller fel. Idag är det faktiskt lika lätt att säga vad som är rätt eller fel, men svaren har blivit fler och mindre entydiga.

Det är ingen som sagt till mig att jag ska ta av mig genusglasögonen. Och inte heller är det så att mitt liv här i Ukraina kräver det. Jag har inte tagit av dem för att ligga någon till lags. Jag har tagit av mig dem eftersom de satt iväg när jag skulle förstå vad jag har runt omkring mig.

Jag tog av mig dem för att jag ville få mer plats till andra intryck.

Så egentligen är det nog så att jag nu mer hör än ser. Jag hör vad folk säger till mig.

Ett exempel på hur jag märker att jag hör snarare än ser, är ett samtal jag hade nyligen om ESC. Jag försökte förklara att det finns de, flera av dem hemmahörande i Sverige, som var mycket upprörda över att Kyjiv hade valt tre ganska snarlika och jämngamla män som värdar för galan.

Männen i församlingen nickade instämmande och såg bekymrade ut. De kunde hålla med om att det knappt visade på en mångfald. Men det var kvinnornas svar jag stannade upp vid. “Det gör inget. Jag/Vi bryr mig/oss inte.”

Jag var rådvill. Skulle jag svara med ett brandtal om kvinnors lika rätt? Om att valet av värdar skvallrade om en inskränkt syn på kvinnors förmåga? Men vad skulle det tjäna till? frågade jag mig. Skulle jag förändra någons syn på huruvida det är viktigt eller inte? Skulle det inte vara större risk att de slog dövörat till?

Det är nämligen svårt att acceptera att det som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är så för någon annan. Eller att det som inte är viktigt för dig, är av avgörande betydelse för andra.

Jag funderade vidare. Var jag säker på att synen på kvinnor skulle förändras genom att en av värdarna för ESC var en kvinna? Kan det inte också vara så, att genom att det var män som var värdar påvisade man att musik är lika viktigt för män? En kvinna hade i värsta fall förvandlats till ett objekt och att mannen likväl hade fått den betydelsefulla positionen. Med årets upplägg kan man säga att det faktiskt var männen som var objekten. Aktörerna var istället tre ukrainska akter framförda av kvinnor.

Utan kunskapen jag har fått genom mina genusglasögon hade jag aldrig gjort ovanstående analys. Jag hade inte problematiserat situationen på samma vis. Men skillnaden är att jag nu lyssnar. Man kan säga att jag istället fått hörapparat. Jag hör vad folk säger.

Jag hörde att männen utan svårigheter kan göra en feministisk analys, och att kvinnor kunde tycka att representation inte är av avgörande betydelse. Om jag hade haft mina genusglasögon på mig är det inte säkert att jag hört det. Jag hade kanske bestämt mig för vad jag sett, och således vad som är rätt och fel, utan att leta efter ett eller flera mer komplicerade svar.

Mitt svar på uttalandet att det inte spelar någon roll? Jo, jag svarade att oavsett vad man tycker om ett sådant påstående, att det är befängt att välja tre snarlika män, så måste man lyssna på dessa röster. Man behöver inte hålla med, men i alla fall försöka förstå ståndpunkten.

Precis lika viktigt är det att våga höra vad de som säger, de som inte tolkar världen som jag gör. Och avgörande är att inte kontra med ett mästrande svar, utan istället försöka leda in till dialog och förståelse.

Och för att klara av det, måste också man lyssna. Även de gånger man inte håller med.


Vi är mycket för att se, men frågan är hur mycket vi faktiskt hör. Foto: Sophie Engström.

Share

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Share

Ukrainarna – världens lyckligaste folk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

För en tid sedan gjorde jag en postning om tolerans. Jag beskrev hur jag under mina​ år i Lviv blivit mer tolerant mot mina grannars ljudström. Kaxigt utnämnde jag Lvivs invånare till världens mest toleranta folk. Jag tänker inte fördjupa mig i om mitt påstående bär någon sanning. Det som däremot gladde mig var att så många ukrainare reagerade positivt. Eller rättare sagt, hur oerhört tacksamma och glada de blev av mina ord. Jag blev själv lite överraskad, och generat skrapade jag med foten och sa, “äsch, det var ingenting”.

Det här fick mig att fundera. Varför tycker jag att det är så häpnadsväckande? Varför förundras jag över ukrainarnas glädje av att beskrivas i goda ordalag? Jag beslutade mig för att undersöka saken närmare.

Genom en mini- (och fullkomligt ovetenskaplig) studie, kom jag fram till att det här är en avgörande skillnad mellan mig, mina landsmän och ukrainarna. Folket som bor på de ukrainska slätterna och i bergen har ett nästan omåttligt behov av att höra positiva betraktelser av det egna landet.

Mitt undersökningsunderlag var min facebookström, min Twitterström och samtal med lite löst folk. (Visst skrev jag väl att studien var ovetenskaplig?) När jag jämförde mina ukrainska kontakter med mina svenska dito såg jag en slående skillnad. Ukrainarna delade bilder på vårblommor, glada fester, tankeväckande teckningar, konst, musikvideos och givetvis mängder av selfies framför diverse turistattraktioner eller utsikter etc etc. Jag såg givetvis även länkar till olika politiska problem, bilder och texter från det ofattbart otäcka kriget i östra Ukraina (samt bilder från andra oroshärdar i världen). Men summa summarum var de positiva postningarna om det egna landet överrepresenterat. 

När jag så vände blicken mot mina svenska kontakter såg jag raka motsatsen. Faktum är att jag bara hittade några fåtal positiva postningarna om det egna landet. Sverige framstod genom mitt flöde som ett synnerligen farligt, oroligt och hemskt land. Bland mina kontakter hittade jag bara några socialdemokrater som verkade nöjda med landet. Annars var det mest skräp. (Och så finns den en tjej på Brännö som verkligen utmanar bilden av Sverige som världens mest dystra plats.)

Eftersom jag har bott större delen av mitt liv i Sverige vet jag att mitt flöde är orättvist. Så dåligt är inte Sverige. Eller mer korrekt, Sverige är ett förbaskat bra land. Visst kan allt alltid bli bättre. Men Sverige är fantastiskt (för att använda en gammal dänga från reklamvärlden), i alla fall om man jämför med många andra länder på vårt klot. 

Vad säger nu min lilla (helt ovetenskapliga) studie? Jag är inte helt säker på att jag vet svaret på det, men en sak är säkert, det är uppenbart att “du inte ska tro att du är bättre än vi“… Nej, vänta nu. Det där blev ju helt fel! Äsch, jag försöker igen.

Mina ukrainska kontakter har kanske skäl att vilja belysa landets positiva sidor. Handen på hjärtat, när läste du senast något positivt om Europas största land? Om du hade bott i ett land som nästan enkom beskrevs som ett betonggrått krigs- och korruptionsträsk, hade du inte då önskat att få läsa lite trevliga saker om ditt land? Kanske främst eftersom du troligen känt till massor av positiva skeenden i ditt land.

Det blir därför ganska beklämmande att de som då har det mycket bättre, i stor utsträckning ägnar sig åt beskriva den egna hemvisten som hemsökt. Blir det inte ett slag i ansiktet på de som verkligen har det dåligt? Ja, så kan man tänka… och inte är det sagt att jag tänker som jag skriver, även om så ofta är fallet.

Det får mig även att undra, tillhör verkligen svenskarna världens lyckligaste folk? Eller håller ukrainarna på att gå om?

Och eftersom detta kanske är en negativ betraktelse av Sverige och svenskarna, borde den ju delas i parti och minut, som min mor säger.

(Enligt en helt ovetenskaplig studie är detta) en lycklig hund på piedestal. Foto: Sophie Engström.

Share

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.

Share

Vid sidan av folkfesten

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.

Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.

Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.

Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.

Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.

I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes NepomukSkulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…

Share

Ukrainas alla olyckor lockar

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: , ,

Är det Ukraina eller EU som hamnat i en svensk mediaskugga, undrar jag när jag lyssnat på både Studio Ett och Ekot. Jag skrollar sedan genom Text-TV, DNs och SvDs första sidor. Nej, ingenting. Men där kan jag hitta lite nyheter som handlar om EU, så boven är nog Ukraina ändå…

Men det sägs ingenting om dett som verkligen har en stor symbolisk betydelse för ukrainarna. EU-parlamentet har idag godkänt 90 dagars visumfrihet för ukrainska medborgare med biometriska pass. Man gjorde det dessutom med ovanligt stor majoritet. 521 ledamöter röstade för, emedan ynka 75 röstade mot. Kvar finns formella beslut, men det är mycket lite som kan hindra att visumfriheten införs från 11 juni i år.

Men kvar finns en obehaglig känsla. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av att goda nyheter som rör Ukraina aldrig når svenska lyssnare, läsare, tittare. De stora mediabolagen fokuserar enkom på de dåliga nyheterna. Det larviga ESC-bråket får spaltmeter efter spaltmeter. Det är som om de nästan önskar att Ukraina har fortsatt dåligt rykte. Och någonstans betyder det att de stora mediabolagen villigt hjälper till med att cementera svenskarnas uppfattning om att Ukraina är ett land med bara sorger och bedrövelser.

Men varför? Är det för att man tror att det inte finns ett allmänintresse för annat än olyckor från Ukraina? Ja, det är ju lätt att dra en sådan slutsats…

Själv väljer jag i alla fall att fira idag! Ett långt arbete med att stärka förbindelserna mellan Ukraina och EU har idag kommit flera steg närmare förverkligande. Det här är som sagt symboliskt viktigt, och borde även ha visst allmänintresse för svenskarna.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: