viewpoint-east.org

En svart rubrik (eller läget i Ukraina idag)

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag försöker döva oron med Szymanowskis pianosonater. Det går så där. En frätande ängslan tar sig in mellan varje nedslag. Jag vill inte att det ska vara så här. Det är det enda min hjärna lyckas upprepa.

Under de senaste dagarna har jag drabbats av akut tvivel. Tänk om det är som så många här säger? Att Ukraina är på väg att kollapsa. Att pengarna, som EU och IMF lånar till landet, läcker ut som ur en hålslagen tunna. Jag vill inte att det ska vara så. Kraften som jag och andra lagt i att skapa tilltro till dagens ledare har ätit upp all förmåga att se andra alternativ. Men tänk om det är som alla säger. Tänk om…

Saakasjvili är slutligen arresterad. Anklagad för att ha samarbetat med Ryssland för att skapa kaos i Ukraina. Om det stämmer är det ytterst allvarligt. Ryssland har alltså fortfarande kapacitet att sätta hela landet i gungning. Men det är inte bättre om det inte är sant. Det betyder nämligen att Ukraina skulle ha ett rättssystem som fullkomligt är satt ur spel. Där politiker kan sätta sina motståndare och kritiker i fängelse. Ungefär som när förre presidenten satte Julia Tymosjenko i fängelse. Ukraina skulle med ett sådant scenario endast stått och stampat på samma fläck.

På Lvivs lokal-TV håller borgmästaren, Andrij Sadovyj, ett av alla sina tal. Talet är proppfullt av superlativ för att beskriva att Ukraina står på avgrundens brant. Men inte Lviv, försäkrar borgmästaren, för här styr jag, säger han, utan att få mig att må det minsta mycket bättre.

Samtidigt har landets nyinrättade antikorruptions byrå (NABU) vingklippts. Dess chef har sparkats och hela byrån hotas av att hamna under parlamentets klåfingriga tumme. Det är slutet på en fristående instans som jobbar mot korruptionen, hojtar vissa. Automajdan, en slags bildemonstration, kör ut på vägarna igen, mot riksåklagarens hus. 300 bilar var det i dagens demonstration. Den största sedan Euromajdan, säger de. Riksåklagaren är en politiker, inte jurist, fyller de i.

Det är så oerhört svårt att bedöma vad som är sant och riktigt. Alla uppgifter pekar åt olika håll, och alla tycks ha en politisk agenda att peka åt just det hållet. Det finns ingen oberoende röst att förlita sig på längre. Om det nu funnits det någon gång. EU har sin agenda. IMF har sin. Saakasjvili har sin och presidenten med regeringen sin. De som protesterar har sin agenda, och de som inte protesterar har… ja, jag antar att de också har en agenda.

Från östra Ukraina hörs förtvivlade rop. 3,4 miljoner människor sitter fast i en humanitär katastrof. Inte sedan krigets början har situationen varit så akut som den är nu. Var tog alla de miljoner vägen, som bland annat Sverige har skänkt till Ukraina för att bistå dessa stackars människor, som nu har bott i en krigszon i snart fyra år?

Och i allt detta sitter jag och lyssnar på Szymanowskis pianosonater. Samtidigt som jag försöker sitta still i båten och inte drabbas av panik. Jag kan nämligen inte för mitt inre se en lösning på det här. Jag kan bara inte se bortom det berg av problem. Efter fyra år tycks problemen fler och mer oöverkomliga. Jag som alltid försöker hitta en ljuspunkt, känner nu hur ljuset dör. Runt omkring mig. Och i mig.

Inte ens Szymanowskis pianosonater hjälper då.

looking in out for

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: