viewpoint-east.org

Den fulla besvikelsen

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Han var jättefull”, förkunnade en ung ukrainska, ganska förskräckt, efter att hon träffat en nästan jämnårig svensk. “Oj”, svarade den åhörande församlingen inkännande, som om det handlade om någon sorts sjukdom.

Jag möter ofta det här, unga människor som inte har någon förståelse varför någon dricker sig berusad. “Andra sorters ungdomar kanske dricker, men inte vi”, säger de, och får “andra sorters” nästan att låta som “andra sorteringen”. Jovars, jag har ju också hört om att unga dricker mindre än tidigare generationer, men det är bara så förvånande när det blir sant. När det går från att vara en notis i någon av dagstidningarna, till att bli en verklighet nära mig.

Men det är inte vad inledande citat handlar om. Citatet handlar om något jag mött här alltför ofta. Fulla landsmän på besök i öster.

Under mina första år i Ukraina funderade jag inte nämnvärt på det. Det var ju den verklighet jag kom från. Fredags- eller lördagsfyllan. Att tappa kontrollen lite så där. Visst, det finns fulla människor i Lviv också, men inte lika ofta unga så som i Sverige. De berusade här är nästan alltid män med tunga och fysiska arbeten. De som ibland luktar lite av olja och maskiner. Deras tunga arbete känns nästan genom deras porer. Vi har inte sådana jobb i Sverige. De är bortrationaliserade. (Det tycks nästan logiskt att de dricker. Går det överhuvudtaget att återhämta sig efter ett sådant jobb?)

Jo, men visst finns det yngre festprissar även här, men inte är det en särskild utspridd sedvana bland sådana som vill bli tagna på allvar. När det gäller oss svenskar tycks det nästan vara omvänt. Varför dricker vi då när vi är på resa, möter nya människor eller gör något där vi förväntar oss att behandlas med lite respekt? Tror vi att vi framstår som mer världsvana och coola? Från andra sidan kan jag hälsa att så uppfattas det inte. För den unga ukrainskan som nämndes ovan var det besvikelse, även om det aldrig sas rakt ut. Han var ju full.

Och frågan ställdes givetvis till mig, varför är det på detta viset, undrade de. Mitt mest frekventa svar i sådana sammanhang är “Ja ne znaju” (“Jag vet inte”), som Drutten (Tjeburasjka) svarar Gena på frågan varifrån Drutten kunde tänkas komma. “Ja ne znaju” varför unga svenskar är fulla när de träffar nya människor. “Ja ne znaju” hur dessa unga kommit fram till att det är ett bra beslut att vara full vid första mötet. Men “ja znaju” (jag vet) att det faktiskt ofta sårar mer än imponerar. Det kanske vi borde tänka på när vi åker världen runt och låtsas världsvana.

Other Lviv.
Drutten (Tjeburasjka)

Share

Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är så lockande. Jag har lätt att förstå det. Att försöka få dessa på sin sida, de som nu flockas kring olika nationella totempålar. De som hellre ser olikheter än söker förlikning. Det är lätt att hoppas att man genom små eftergifter kan få över dem på sin sida. Men med hälsningar från Centraleuropa kan jag meddela att varje sådant försök är dömt att misslyckas.

Jag funderar på om jag ska dra hela harangen igen – om att Ukraina införde en lag som säger att man inte får kritisera deras befrielsearmé, och hur Polen svarade med ursinne och sedan trampade man ner sig i det där träsket av nationalistiska floskler – men jag beslutar mig för att avstå. Kanske för att det finns så många andra, säkert mycket bättre förskaffade att förklara detta än jag. Nu har jag inte läst någon sådan text, som ser helheten istället för att snöa in på några detaljer, men den ligger säkert i någons skrivmaskinsvalsar och bara väntar på att leta sig ut till dig.

Nå, jag har alltså läst många tankar i frågan, men väldigt få som ens tangerar kärnan. Det finns de som försöker sprida ljus över ämnet genom att förklara det som sker nu som en polsk-ukrainsk konflikt. Det är inte en polsk-ukrainsk konflikt. Första stafettpinnen i klavertrampet tog Ukraina när man ville reta upp Ryssland. Lagen behövdes för att markera mot grannlandet som invaderat Ukraina. Istället blev Polen förbaskade, som svarade och fick Israel ilsket gläfsande efter sig. Kärnan som alldeles för få tangerar är att allt det här hade inte hänt om de olika länderna inte försökt charma en nationalistisk svulst. Kanske trodde man att man skulle kunna hålla tillbaka att svulsten växte till sig om man kastade till den ett litet köttben att mumsa på. Så trodde säkert Ryssland när man beslöt sig för att invadera grannlandet Ukraina. Om de som ville se blod fick se lite blod skulle de säkert nöja sig. Problemet med Ryssland är bara att den nationalistiska svulsten sitter inne i huvudet på självaste makteliten. Man matade alltså sig själv med att invadera Ukraina.

I Ukraina såg det annorlunda ut. Landet genomgick en slags nationell födelse. Man började forma det som man hoppades skulle bli det nya Ukraina. Hörnpelarna i detta var för majoriteten att de mångkulturella landets identitet skulle manifesteras. Men i folkhavet hördes också nationalistiska röster, och kardinalfelet som gjordes att man trodde att man kunde vinna över dem på sin sida om man gick dem tillmötes på en punkt, den om befrielsearmén. Så här i backspegeln ser vi att det var fel. Man kan inte mota bort ett annat lands ondska med att företa sig samma manöver. Med det lilla steget man tog då öppnade man en dammlucka. Mycket vill ha mer… Omkring mig ser jag idag uppskrämda ansikten som frågar sig hur exempelvis en fascistisk vaktstyrka kunde skapas i Ukraina.

Och nu Polen, där regeringspartiet ägnar sig åt allt märkligare krumbukter. Deras senaste lag om att man inte får nämna ordet “polska dödsläger” är kanske det som de flesta hört talas om, men i samma veva har man antagit en lag som säger att man inte får uttala stöd för ukrainska befrielsearmén. Den sistnämnda lagen är den som särskilt är avsedd för att göda polska nationalister.

Plötsligt börjar jag tänka på Sverige. Jag ser samma mönster i mitt hemland. Att man tror man kan locka till sig röster från SDs följare. Både regeringen och alliansen gör samma kardinalfel. Sedan börjar jag tänka på Danmark… Jag vill säga er (men troligen för döva öron) att ni kan inte locka över någon med att försöka ta deras agenda. Förr eller senare dansar ni också kring den där nationalistiska totempålen. En dans som ni inte styr och ovillkorligen kommer tappa bort takten i. Runt omkring trampar ni sedan. I en fullkomligt taktlös dans.

Ja, jag vet. Jag tuggar om. Men så länge jag är en oavlönad bloggare har jag den friheten. Och så handlar det väl lite om att träna geniknölarna så att min analysförmåga inte helt slammar igen i dessa tidevarv av kortsiktigt tänkande.

summer fades
En flaggstång någonstans i Sverige.

Share

Snart en helt van svensk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Är du inte från Polen? Det trodde jag. När jag såg dig, men det är klart, när du pratar hör jag ju att det inte är polska, riktig polska, utan något annat”, säger hon mig. Den något trasiga, men varma, kvinnan jag mötte här förleden i Kraków. Hon hade stannat upp vid den parkbänk jag satt för att fråga om en slant. Jag svarade henne på mitt ukrainsk-polska rövarspråk, som bara jag talar. Av någon anledning blev hon ändå inte förvånad när jag förklarade att jag är från Sverige. För henne var det helt naturligt att jag talade polska med östgalizisk brytning.

Men något som slog mig under vårt korta samtal, var att jag tydligen kände ett trängande behov av att understryka att jag är svensk. Annars hade jag nog inte nämnt denna detalj. Inte för att jag inte vill vara polsk, utan eftersom det kändes viktigt i sammanhanget. Det var dock inte viktigt i sammanhanget. Det viktiga var ju att jag gav henne några groschy, (vilket betyder “ören” på polska, “pengar” i största allmänhet på ukrainska).

Jag har funderat en del på det där trängande behovet jag har av att understryka min svenskhet. Det uppkommer allt oftare. Helt oförklarligt, och ibland till och med störande. Var kommer den ifrån? undrar jag. Ofta är det viktig för mig när den egentligen inte är så viktig. Som när jag vandrat mellan olika postkontor, stundtals tröstlöst sökande efter ett vilsekommet paket min mamma skickade mig till jul. “Det är en utländska (inosemka) här som blivit av med sitt paket”, gormade de till varandra i telefon eller över högar av osorterade brev. “Jag har inte blivit av med mitt paket! Ni har blivit av med mitt paket. Dessutom är jag från Sverige”, svarade jag näsvist. De tittade på mig i stum förundran innan de tog till orda igen: “Utländskan är från Schweiz”. “Sverige”, svarade jag tappert, utan att få någon respons.

För en tid sedan var jag på ett galleri, och galleristen hade fått för sig att jag var från Frankrike. “Frankrike???”, replikerade jag, och fick det således att låta som om hon förolämpat mig.

Varför är det så viktigt för mig? Var spelar det för roll? Om jag är från Schweiz eller Sverige eller Frankrike? Alltså, jag har inget bra svar på den frågan. Tidigare spelade det ingen roll för mig, huruvida andra utgick från att jag kom från olika avkrokar i Europa. Kanske har det med språket att göra. Jag jobbar ju med svenska språket dagligdags och har verkligen förstått hur vackert det verkligen är. Tidigare tyckte jag att engelska var ett praktiskt språk. Det var alltså när jag bodde i Sverige. I Sverige tror många att engelska är bättre än svenska. Men, ser ni, det är fel. Det finns inget annat språk som så elegant suger upp ord från världens alla hörn och verbaliserar dessa små vilsekomna ord. Vi får till och med orden att känna sig mer hemma i svenskan än de gjorde bland sina riktiga syskon. Tänk bara på ord som “softa”, “teambilda”, “bruncha”, “luncha”, “tagga” och så vidare. Eller betänk våra snygga sammansättningar. Vi kan nästan koppla ihop vilka ord som helst och det blir helt begripligt. “Uppehållstillståndsbehörig”. Vilket ord! Alla fattar vad det handlar om, trots att det inte finns. Och tänk sedan hur det blir på engelska. De stackarna skulle vara tvungna att klyva denna snygga ordsnabel på minst två ställen.

Sedan har vi det här med synonymer. Inte fasiken är svenskan fattig på synonymer! Nästa gång du skriver något, och tycker du upprepar dig, använd synonymlexikon! För varje ord finns det nästan alltid ett dussin härmapor.

Nå, vad har då min förkärlek för det svenska språket att göra med att jag försöker få folk i Lviv och Kraków att förstå att jag kommer från Sverige och inte från Schweiz? Det har det inte, men det gav mig i alla fall anledning att tänka till, och att få göra några ordkrumbukter på detta vackra språk. Insikten kommer ändå till mig till slut, och jag förbluffas över att jag blev tvungen att flytta till Galizien för att vänja mig vid att vara svensk.


På denna plats blev jag således van vid att vara svensk.

Share

En samvetsfråga: Vad gör du för de ukrainare som älskar Sverige?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår var jag på Ukrainian Scandinavian Centers julfest i Lviv. En lokal fylld till bredden av Skandinavien-fantaster. Tänk, vilka fans vi har. Människor, som utan att önska något i gengäld, bara älskar våra länder. En del har besökt våra breddgrader, andra hoppas på att få råd att göra så i framtiden. Några kan något av våra språk, andra hoppas att få möjlighet eller tid att göra så i framtiden. Men gemensamt har de att de formligen dyrkar våra länder.

Det är mycket rörande, på något vis som är svårt att beskriva. De pratar till exempek om vårt julfirande som om det är något exotiskt, något som för mig är så fullkomligt normalt och snudd på tråkigt.

Men ibland undrar vad jag vad vi gör med alla dessa som runt om i världen älskar vårt hörn på jordklotet. Det finns organisationer som gör sitt bästa för att få dessa människor att känna sig önskade. Här tänker jag exempelvis på Svenska institutet, som ägnar mycket energi och medel åt att ge de som är Sverige-fantaster uppmärksamhet. De kan söka stipendier eller få ta del av det gedigna material som handlar om Sverige. Nej, det är inte sådana organisationer jag tänker på när jag frågar mig vad vi gör med all deras kärlek.

Jag tänker på hur Sverige möter dessa människor när de väl kommer till oss. Under senare tid har jag ofta blivit kontaktad av desperata ukrainare som hamnat i olika Kafkaianska situarioner när de kommit till Sverige. Det handlar om bärblockare som blivit snuvade på alla pengar de tjänat. Det handlar om IT-folk som blir utslängda från Sverige eftersom deras svenska arbetsgivare gjort olika (oftast) försmädliga fel. Det handlar om läkare, som trots att de fått licens att arbeta i Sverige, blir utkastade från landet för att det tagit några extra veckor att avsluta kurserna i svenska.

Och trots att flera av dem fått sina drömmar och förhoppningar krossade, blivit halvt om halvt rånade, så har de det gemensamt att de ändå… älskar Sverige. Jag är faktiskt främst chockad över det. Att de trots att de blivit behandlade som ohyra ändå vill vara i Sverige, för att de tycker om Sverige!

Det är annat än de självutnämnda Sverige-vänner, och tillika svenska medborgare, som lägger all sin energi på att hata landet. Något får mig att tro att Sverige eventuellt skulle bli ett fasligt mycket trevligare land om det fanns fler ukrainare där.

Men myntet har ju två sidor, som ni vet. Den ena sidan av mig vill att alla dessa stackare, som blivit utslängda, lurade eller förnedrade, ska få återvända till Sverige. Men samtidigt är jag rädd för att Ukraina håller på att dräneras på de företagsamma själarna. De behövs nämligen även här.

Fast nu håller jag, som vanligt, på att halka iväg mot ett annat ämne. Frågan var vad vi gör för dessa människor? Jag vet vad jag gör, och även om det inte är mycket så är det viktigt för dem. Men vad gör du? (Om du nu överhuvudtaget bryr dig.)


Quiz om Skandinavien på Ukrainian Scandinavian Centers julfest igår.

Share

Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!

Share

“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.

Share

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: