viewpoint-east.org

Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!

Share

“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.

Share

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: