viewpoint-east.org

En fatalist på grönbete

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nyligen skrev jag ett förvånansvärt uppskattat blogginlägg om ordningspolisen inom oss svenskar. Det förvånade mig inledningsvis att den ändå blev så uppskattad. Men sedan kom jag på att det var ju helt rimligt att den skulle bli uppskattad. Det vi svenskar gillar bäst, vid sidan av att hålla koll på allt omkring oss, är just att klaga på oss själva.

Kanske är det någon jante som gjort att vi är så förtjusta i självspäkning. Eller så är det bara någon underlig rest från tiden vi var färgade av Luther och hans läror.

I vilket fall som helst känner vi oss väldigt hemma när vi klagar. Under senare tid har jag knappt läst någonting annat än om förbittrade svenskar som beklagar sig över för mycket sommar. Det är gräsmattor som torkar ut. Skogar som brinner. Folk som svettas och tydligen lider alla helvetes kval för att de inte kan visats på altanen. Det hela är så märkligt, då alla vet att det snart kommer att börja regna… Men det som det fina i hela kråksången är att man då kan klaga även när det är för lite sommar.

Det är möjligt att det är uttryck för att man har för lite att bekymra sig över. Men jag tror ändå inte det. Jag tror faktiskt även att folk vid Sahara klagar på att det regnar lite. Men skillnaden är väl att de knappast kan räkna med den monsun som självfallet kommer lägra sig tids nog över Sverige.

Det är således själva klagandets natur hos oss svenskar som är intressant. Den är tydligen fullkomligt humorlös. När det inte regnade under hela majmånad i Lviv uppfann folket här enorma mängder med skämt. Och genom skämten glimtade den slaviska fatalismen. Den som rycker lite på axlarna åt det man inte kan göra något åt.

Bland alla mina minnen dyker plötsligt upp ett från en vår jag bodde i Moskva. Jag hade, med min ryska väninna, åkt ut till skogen. Under vår promenad var jag bestört. Vartän jag tittade såg jag bara skräp. Den ena svavelosande utgjutelsen efter den andra dansade över mina läppar, men de möttes av axelryckningar från min väninna. “Lyssna på fåglarna istället”, tyckte hon. Men för mig var det komplett omöjligt att tänka på någonting annat än skräpet. Hon försökte muntra upp mig med lite skämt och funderingar kring skräpets tidigare ägare. Hennes fatalism var nästan lika stötande som skräpet.

Jag har frågat mig många gånger varifrån denna, min svenska, ovilja att se tjusningarna i tillvaron, eller att bara glädjas med andra och deras tjusning för en stund, kommer. Det är som om jag inte kan bli riktigt glad förrän ingenting skaver. Allt ska vara slätt, lent utan skrovliga ytor. Ordningspolisen inom mig tvingar mig att tänka ut olika strategier för att förändra situationen så att den är som jag förväntar mig. Det får mig osökt att tänka på alla dessa semestrande svenskar som vid hemkomsten förkunnar att det är skönt att vara hemma då kaffet där borta inte smakade som hemma. (Det är väl för övrigt därför man reser bort? För att det inte är som hemma, eller?)

Men även om jag är förbaskad på skräpet i naturen lär det inte försvinna. Att jag är arg på de förhållandena förändringar ingenting! Trots att jag kämpade, kunde jag tydligen inte upphöra med att förpesta min omgivnings upplevelser av exempelvis promenaden i skogen. Jag gick på med mina haranger om straffavgifter och böter.

Under den där vårpromenaden i Moskva hade jag ännu inte förstått hur man faktiskt lever ett enklare liv. Jag trodde nämligen att min frustration gjorde nytta. Men det gjorde den inte. Mitt glädjedödande skapade bara osämja för stunden och påverkade troligen inte skräpets vägar till skogen i Moskva.

Men kanske har jag förändrats någonstans på resans gång. Igår hamnade jag till min egen förvåning i skogen. Jag flanerar ju ofta timmavis på min lediga tid. Men att jag skulle hamna i skogen var för mig fullkomligt oväntat. Som brukligt fann jag sopor på stigen. Ibland är det inte så långt från Moskva till Lviv som man kan tro. Men något var annorlunda. Det var jag som var annorlunda. Jag gled fram på stigen utan ett ljud om soporna. Det var som om de inte existerade. Istället lyssnade jag på fåglarna. Fascinerades av den extrema bördigheten som råder här. Och kände en inre ro och glädje jag sällan upplevt. Ingen ordningspolis dök upp med förslag om straffsatser och böter.

Det handlar inte om att jag har accepterat skräpet. Nej, inte alls. Tvärtom faktiskt. Att ordningspolisen inte dök upp berodde helt enkelt på att det inte fanns någon där i skogen som skulle kunna trolla bort soporna. Men det finns de som vill mota bort skräpet från grönskan. Jag ser med stor glädje hur lvivianerna på gräsrotsnivå själva är förbaskade på soporna. De vill se en förändring, och deras kampanjer och informationsarbete kommer på sikt också utplåna skräpet från skogspromenaderna. Nå, i alla fall allvarligt hota dess existens.

Men just idag ligger soporna där de ligger. Skillnaden mellan mig då och nu är att jag tydligen har blivit så där slaviskt klok att jag förstår att soporna inte försvinner av att jag förstör en stund av ro för mig själv. Jag kan kanske till och med hitta på något skämtsamt att säga om dessa mänskliga lämningar i naturen. Kanske är det så, att den av mig förhatliga slaviska fatalismen, byggt bo även inom mig…

counting hens.. 1, 2, 3...
Det här skulle kunna var en helt tillrättalagd plats med ordning och reda, men istället råder här massor av oreda. Försök att räkna hur många höns ni se bland bladen. Och ja, de är på helt fel plats! Höns är nämligen ordningspolisens värsta fiende.
Hönsen bor i Zjovkva och fångades (dock enbart) på bild i maj 2018.

Share

Soporna som hotar Lviv

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ni har väl alla hört talas om Neapel och dess problem med sopor. Att de periodvis drunknar i sopor. Jag försöker ju oftast fokusera på trevliga nyheter från Lviv, men nu måste jag tyvärr berätta att Lviv riskerar att bli Galiziens Neapel.

I somras inträffade en otäck olycka. En av de stora sopdeponierna började brinna. Flera personer förolyckades och en miljökatastrof hotade staden. Snart började dessutom andra soptippar brinna, och det talades om sabotage. Den frågan är väl inte helt utredd och fortfarande undrar vi vad som hände då, de där varma sommardagarna.

En konsekvens blev att Lvivs stad inte hade någon plats att lämna sina sopor. Man försökte med flera olika lösningar, skicka soporna till andra städer var ett av de mer kostsamma och mindre långsiktiga lösningarna.

Nu tror ni kanske att problemet med soporna har lösts. Det var ju ändå ganska länge sedan, kanske ni tänker. Jag måste tyvärr göra er mycket besvikna. Sopproblemet har inte lösts och på senare tid har det dessutom förvärrats. Mina vänner i Busk rapporterar om att mystiska lasbilskonvojer dyker upp och lämnar stinkande rester efter sig. Jag läser sådana rapporter nästan varje dag.

I Lviv blir problemet också alltmer påtagligt och synligt. Överallt växer stinkande ​berg upp. Det hela håller på att bli en riktigt otrevlig sanitär olägenhet. Jag är inte ensam om att fasa för riktigt varma dagar.

Många är teorierna varför problemet inte går att lösa. Några av de mer trovärdiga är väl de som handlar om korruption och utpressning. Lviv är en stad som är beroende av turism. Men ​hur ska man kunna bjuda folk till fest, när den vackra stadsbilden avbryts av stinkande monster?

Den senaste veckan har vi dock fått höra att problemet ska lösas (för vilken gång i ordningen minns jag inte). Nästa vecka ska borgmästaren komma med en plan för hur soporna ska hanteras. 

Men samtidigt bara växer sopbergen i stan, och fyller Lviv med en vämjelig stank.

Inte visste jag att korruption och utpressning kunde luktade så illa.

Så här såg det ut häromdagen. Idag hade högen tredubblats.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: