viewpoint-east.org

Hej på dig!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för några dagar sedan som jag äntligen (eller kanske återigen) fick klart för mig varför folk inte alltid är så pryvitniy här. Pryvitniy kommer från ordet pryvit (привіт) som betyder hej. Pryvitniy skulle alltså kunna översättas med hej-på-dig-ig. Ja, jag fick alltså äntligen reda på varför alla inte är hej-på-dig-iga här.

När jag fick det förklarat för mig hörde jag med all önskvärd tydlighet hur den skånska slätten susade genom min skalle. I Skåne är man faktiskt väldigt hej-på-dig-ig. Om man möter någon på en promenad utanför de mer trafikerade lederna säger man alltid “hej”. Eller kanske snarare “haj”. Ibland kan det bli ett fasligt “hajande”, i synnerhet om man har tagit sig till en vandringsled dit många skåningar uppehåller sig. “Haj, haj”. “Haj pau daj dau”, vilket betyder “hej på dig, du”. Om den man möter inte “hajar” tillbaka, vet man att den antagligen är en utläning, alltså att den kommer från något annat län än Skåne.

I Göteborg är man inte lika hej-på-dig-ig. Den slutsatsen baserar jag på flera års erfarenhet. Under alla mina år i Göteborg vande jag mig inte riktigt vid att folk blev så uppenbart förvånade, och ibland uppsluppna, om man sa “hej” vid ett möte på någon skogsstig.

Hej-på-dig-gränsen har inte en uppdelning mellan norr och söder. Ty i Ångermanland, där jag brukar ånga fram några veckor varje sommar, är man nästan lika hej-på-dig-ig som i Skåne. Men den skiljer sig något från den skånska, då den oftare innebär ett längre samtal. I Skåne blir mötet sällan längre än “haj” (och ibland med det ovan återgivna suffixet). Kanske beror benägenheten att föra ett längre samtal i Ångermanland på att man inte ofta lyckas suga tag i någon som passerar, så det är helt enkelt bäst att passa på att snacka av sig.

Däremot är min uppfattning den att man inte är lika hej-på-dig-ig i Göteborg eller Stockholm. “Dom tror väl att de är nått”, säger tösabiten i mig. (Ja, så kan jag erkänna att jag tänker så ibland.)

Om jag nu skulle traska runt på den skånska slätten och träffa på någon som föredrog att låta bli att säga “hej”, eller “haj”, och om dennes fysionomi avslöjade att det inte var en utläning från Stockholm eller Göteborg, så skulle jag tolka det som att personen antagligen har en skruv lös, och det är bäst att ila vidare snabbt som sören. Den tösen eller pågen vill man helt enkelt inte ha att göra med.

Nu har jag dock fått lära mig att det också kan vara en ukrainare som har något slags diffust problem, och som inte vill vara hej-på-dig-ig, eller snarare pryvitniy, eftersom de är bekymrade. Det händer ganska ofta att skåningar också är bekymrade, men “haj” säger man trots det. Men de bekymmer man har lämnar man där de är. Man tar inte med dessa till en allmän plats. De är privata.

Det här förfarandet bygger på samma logik som att vi i Sverige fått lära sig att svaret på frågan “hur mår du?” alltid inleds med “bra”. Visst händer det ganska ofta att man fortsätter meningen med “men…”, och så kommer en förklaring till varför man inte mår så bra. Men man svarar aldrig “inte så bra” på frågan “hur mår du?”. Jo, det kan man göra, men då är du själv, eller någon i din närhet, döende eller till och med död. Man svarar inte heller “så där”. Orsaken till det här är enkel. Man vill inte vara till besvär, eller framstå som om man trodde man är förmer än andra. (Så som stockholmare och göteborgare, alltså.) Alla mår bra. Inte “så där”. Inte heller “utmärkt”. Och verkligen inte “toppen”. Man mår “bra”. Inte för mycket, eller för lite. Helt lagom “bra”, helt enkelt.

Jag har ju bott väldigt länge i Lviv, men det skånska hej-på-dig tycks aldrig gå ur mig. Och jag har fortfarande svårt för surmulna ansikten. Det får mig bara att bli förbaskad. (Vem tror du att du är? Tror du att du har det svårare än jag har?) Jag förstår samtidigt hur fel det är. Jag borde verkligen försöka lära mig att förstå de där sura ansiktena. Men den skånska tösen i mig har bitit sig fast. Man säger “haj” och ler. Punkt.

Under mina år här i Lviv har jag dock sått några skånska hej-på-dig-frön. De flesta jag handlar av har blivit väldigt pryvitniy mot mig. Till och med de mest sura grannar har blivit helt pryvitniy. Det tog tid, men den skånska tösen i mig har kämpat på, och nu säger nästan alla i huset “Dobriy den”, alltså goddag, när vi möts i trappen.

Det är ändå märkligt att jag aldrig riktigt lärt mig att handskas med de o-pryvitniy elementen här. Och när jag häromdagen konfronterades med det, insåg jag att den skånska myllan fortfarande frodas i mitt hjärta, och faktiskt fortfarande formar mig till den jag är. “Haj pau daj dau”. Sådan är tydligen jag ännu.

Och med det sagt vill jag bara illustrera hur oerhört svårt det kan vara att assimilera sig. Vissa ränder biter sig tydligen fast. Och trots att de kan verka små och obetydliga, så kan de kasta in en hel del grus i vardagsmaskineriet.


På den här slätten säger man “haj pau daj dau”.


Detta är min hemstad

Category: by sophie engström, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ibland. Inte så ofta nuförtiden som tidigare, men det händer. Fast bara ibland. Att jag saknar Skåne. Tidigare sa jag nog att jag ville “åka hem till Skåne”, men nu är Lviv min stad. Min hemstad på riktigt. Den första stad jag bott i, som jag verkligen trivs med (och jag har bott på många olika platser, så jag har något att jämföra med). Det händer att jag saknar att gå till Möllan i Malmö, och ta en falafelrulle och snacka med falafelbagarna. Det händer att jag saknar Stadsbiblioteket i Helsingborg, att få sitta i deras fik, bläddra i en dagstidning från Norrland och dricka beskt bryggkaffe. Det händer att jag saknar att ta en tura med Pernille över sundet till Helsingör, smacka på en räksmörgås och smutta på en Grön Tuborg. Det händer. Men det sker alltmer sällan. Mina rötter växer sig starkare här. Jag står stadigare på Lvivs mark. Jag följer stadens rytm bättre. Snart känner jag inte till någon annan än denna rytm, de makliga bondska rörelserna på trottoarerna i bjärt konstrast till biltrafikens hetsighet. Jag är en del av detta, lika mycket som det andra, det skånska, som finns i mig. Jag är två eller flera, men ändå bara en endaste. Den en endaste skåningen i Lviv.

Ja, just, detta är vår stad.

Hidden hourse

Frozen add

06240001

gateway

Window at Zelena

06240020

water tower