viewpoint-east.org

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, ryssland, ukraina
Tags: , ,

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.

Share

Hejdå, Nadja Savsjenko!

Category: antisemitism, by sophie engström, ryssland
Tags: , ,

För ungefär två år sedan var jag, och många andra, mycket engagerade för Nadija Savtjenko. Hon satt, som ni kanske minns, fängslad i Ryssland. En farsartad rättegång gjorde ärendet känt över hela världen. Hon blev en symbol för de politiska fångar som fängslats av Putin regimen.

Redan vid rättegången blev det tydligt att Savtjenko var en eldig person. Hon inledde flertalet hungerstrejker och hennes brev från fängelset var svavelosande tirader mot det ryska rättsväsendet och Putins agerande. Det var helt klart att hon var en svårbemästrad person. Men det var en självklarhet att stå bakom henne, hon var ju en politisk fånge i ett allt mer totalitärt Ryssland.

När hon sedan kom till Ukraina och intog sin plats i det ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, så blev det mer och mer tydligt att hon var en vilde på många sätt och vis.

Det finns mycket att säga om hennes s.k. politiska gärning, men jag kommer inte lägga något krut på det. Det jag vill delge idag är ett klart och tydligt avståndstagande från henne.

Orsaken? Jo, det är hennes senaste utspel, där hon kommit ut som en tvättäkta antisemit. Nedan kan ni läsa ett citat av Kostya Tchourine, aktivist från New York, med ryska rötter, som engagerade sig bland annat för frisläppandet av Nadja Savtjenko. Jag håller nämligen med honom i varje andetag. Jag är också omåttligt besviken på henne, och undrar varför jag kämpade så för henne. Jag ångrar inte att jag stod upp för de politiska fångarna i Ryssland. Det var rätt, och det är inte något jag tänker sluta med. Men Nadja Savtjenko, nej, hon får klara sig utan mitt stöd och förståelse.

Up until now, I was willing to excuse Nadiya’s questionable statements and write them off as due to her hard life, struggling with PTSD [Posttraumatic stress disorder], etc., but it turns out that Savchenko is a typical anti-Semite.

First, answering a question about a “Jewish yoke” (“yoke” meaning “occupation”, like in Tatar-Mongol Yoke) that Ukraine is allegedly under today, Nadiya announces on live television: “if this is what the people/masses say, then they are telling the truth” and adds: “And yes, if we look at the people in power in our country today, their blood is indeed not Ukrainian, so to speak. We can talk about it, but what can we do about it? We need to think and act!” ( http://censor.net.ua/v432901 )

Later, she does a public apology:
“I have nothing against Jews. But I don’t like kikes. […] One can hardly call Ukraine an anti-Semitic country – we have 2% of Jews, who hold 80% of positions in power.”
Yes, she claims that she is not an anti-Semite, and that anti-Semitism does not and cannot exist in Ukraine, she says in the same video that with Jews and kikes it’s the same as with Russians and “katsaps” or Ukrainians and “khokhols” (derogatory terms for Russian and Ukrainian, respectively). At the same time, she confirms on national TV that Ukraine is under a “Jewish yoke”, and during her explanation, she even repeats the conspiracy theory, that 80% of people in power are Jews (and hiding it), that Poroshenko in particular is Jewish, even though “Jews themselves would say that none of them” (are in power).

If she believes all of this, based on the argument that “if this is what the people say, then they are telling the truth”, then either she is an anti-Semite, she is not very bright, or she is the voice of a society that is once again, for the nth time in history, developing a problem with anti-Semitism.

Nadiya – goodbye. I don’t regret the protests against Putin and in support of political prisoners, but I regret the time and effort I have wasted specifically on Savchenko.

Kostya Tchourine:

Kostya Tchourine, bakom galler, vid demonstrationen “STRATEGY 6 – in New York. Freedom to political prisoners in Russia” till stöd för de politiska fångarna i Ryssland. Med tillstånd från Kostya Tchourine.


Från “STRATEGY 6 – in New York. Freedom to political prisoners in Russia”. Med tillstånd från Kostya Tchourine.

Share

Om möjliga bankrånare 

Category: by sophie engström
Tags: , ,

​Jag bor i downtown Lviv. Ja, det är så mina vänner beskriver min boplats. Det betyder att jag inte bor i gamla stan, men att jag ändå bor mitt i smeten. Jag är dessutom lycklig nog att bo i ett förhoppningsvis gammalt hus. Byggt någon gång före första världskriget, skulle jag tro. Men ombyggt och tillbyggt under mellankrigstiden. Det är vad jag tror. För ingen verkar veta helt exakt.

Det har sina fördelar att bo i ett gammalt hus, mitt i stan. Högt i tak. Naturlig ventilation (om det nu är bra). Trätrappa och mysig innergård med ett högt päronträd som ger oss glädje året om.

Andra mindre lustiga egenheter vårt hus har är att det skakar varje gång en spårvagn eller marshutka (en sådan där liten buss som mer är en rullande dödsmaskin, än ett pålitligt transportmedel) kör förbi.

På senare tid har dock ett annat skakande tillkommit. Vi vet inte vad det beror på. Är det en granne som installerat en fläkt? Eller har huset drabbats av Parkinsons sjukdom? Förlåt, det var ett otrevligt skämt, men vi har faktiskt inte lyckats förstå vad skapandet beror på.

Tills det plötsligt slog mig! Det är några som försöker borra sig in till banken som ligger i grannfastigheten! Förstås! Ni vet, som i en sådan där rafflande 1970-tals film. Ändlösa borrningsscener i ett fluffigt sken. Nu hoppas jag dock att våra bankrånare har ordentligt med picknick med sig, för de har ju borrat ett tag nu.

Banken i grannfastigheten heter Sperbank och är rysk. Ja, se där. Där sprack era illustrationer om att allt ryskt är bojkottat här. Den enda egentliga skillnaden mellan Sperbank före 2014 och efter är att de tagit ner skylten som sa “Rossija”, alltså Ryssland. Sperbank är för övrigt en statlig rysk bank. De’ ni! Det finns för kännedom ytterligare två till ryska banker verksamma i Ukraina.

Före revolutionen och den ekonomiska krisen fanns det massor av banker i stan. Om ett apotek la ner visste vi att det antagligen skulle innebära att en ny bank uppenbarade sig. Så är det inte nu. Listan över vilka banker som är verksamma här är mycket kort. Mycket kortare än den svenska listan. Och den ryska listan… ja, den är löjeväckande lång!

Den ekonomiska krisen i Ukraina har alltså lett till att man städat ut vissa opålitliga banker. Om det är en förbättring? Jag har förstått att det förhåller sig så. Tråkigt bara för bankrånarna, att de valt att gå till verket med en bank som kanske är tom. För det ryska bankväsendet däremot bör städas upp. Och många rykten cirkulerar kring just Sperbank.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: