viewpoint-east.org

En festival tillägnad en av de största

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

14 december 2019
Dagens polska affisch
Chopin w barwach jesieni – festiwal (Chopin i höstens färger – festival)
Av Stasys Eidrigevicius
År 1999

Var femte år är det dags för Chopin-festivalen i Warszawa. Festivalen är egentligen en pianotävling där unga, begåvade pianister tävlar om att vara den som framför Chopin med mest bravur och finess. Första tävlingen gick av stapeln 1927. Under andra världskriget gjorde tävlingen ett uppehåll på 12 år, och 1955 fick tävling flyttas fram några månader eftersom ombyggnationen av Warszawas filharmoni hade dragit ut på tiden.

Flera fina pianister har debuterat här. Som exempelvis Polens egen stolthet Krystian Zimerman, som vann tävlingen 1975, blott 20 år. Några år äldre var undertecknads favoritpianist, Martha Argerich, när hon vann första priset tio år tidigare.

Två år har juryn inte valt någon första pristagare. 1990 och 1995.

Vår affisch hör till 2000 års festival. Då vann den kinesiska pianisten Li Yundi. Han var sedemera jurymedlem i senaste upplagan av Chopin-festivalen, år 2015.

Och 2020 är det dags igen. Vi väntar med spänning och undertecknad hoppas även på att få att komma till Warszawa och lyssna till några av pianisterna som deltar i tävlingarna.

Det här tar ingen kål på

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december 2019
Dagens polska affisch (är inte en affisch utan ett bokomslag)
60 potraw z kapusty (60 rätter med kål)
Av okänd
År 1940

Idag är det ju Lucia, och egentligen hade jag tänkt att leta upp en passande affisch med någon med ljuskrona på huvudet. Men så snubblade jag istället över den här kokboken från 1940. 60 rätter med kål! Vilken ljuvlig mat(!)dröm!

Kål är något som jag har en ganska utpräglad förkärlek för. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett julbord utan kål. Enligt mig ska julbordet prydas av grönkål, eller Långkål som den kallas i Halland, skånsk brunkål, brysselkål, finskkålrotslåda, griljerad kålrot, rödkål och gärna surkål.

Det är väl därför som jag flyttat till Kraków. Här tycker man också om kål. Inklusive den brunkol, som sannerligen inte är skånsk, men som man eldar upp.

Överhuvudtaget är man mycket kunnig här när det kommer till kål. Och det är märkligt vad endast några mil kan göra skillnad. I Lviv är det inte alls lika lätt att hitta kål. Dessutom är den syrade kål man hittar inte alls lika gediget syrad som den är här. En slags lviviansk rastlöshet präglar syrandet av kål. Jag skulle kalla den för snabbsyrad, vilket kan vara gott, men är allt annat än skonsamt mot magen.

I Kraków är man mycket mer noggrann när det kommer till att syra kål. Processen avstannas exakt där kålen har uppnått sin allra mest utsökta prägel.

I Tyskland däremot, är man dock alldeles för nitisk. Kålen är så syrad att den nästan uppnått förruttnelse.

Nu ska jag berätta för er hur ni gör god grönkål, eller Långkål, så som jag fick lära mig av min mormor.

Köp ett redigt rejält stånd grönkål. Repa kvistarna och släng de långa kvistarna. Koka upp en rejäl gryta med vatten och släng ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt tärningarna smälta. Lägg i grönkålen och låt koka till den har tappat sin gröna färg och istället är grågrön. Ta upp grönkålen ur grytan och hacka den i lagom stora bitar. Akta fingrarna, ty det är hett som synden. Nu tar du fram en stekpanna och slänger i en liten klick smör och rapsolja. Stek grönkålshacket lätt. Salta och peppra. Häll nu på lite grädde. Inte jättemycket, utan lite grann bara. Så att grönkålen blir ungefär som långkål ska vara.

Jag kan nästan lova att detta recept inte finns med i kokboken som är dagens affisch. Fast vem vet… 60 rätter med kål är ganska många rätter med kål. Inte ens mitt julbord kan överträffa det!

En cigarett i Tatrabergen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2019
Dagens polska affisch
Wszystkich palaczy zdobyły papierosy Tatry (betyder kanske: Alla rökare fängslas (?) av Tatra-cigaretter)
Av Tadeusz Gronowski
År 1931

Om ni tillhör den stora skara som ännu inte drabbats av flygskam, så har ni kanske tagit en flygtur med Polens stolthet, flygbolaget LOT. Då har ni kanske noterat deras underfundiga logga. En stork som flyger genom ett stort O. Mannen bakom den loggan är samme man som skapat dagens affisch, och jag skrev om honom i 2018 års adventskalender. Men här är det rökverk, och inte flygresor, som säljs.

Med en cigarett i mungipan blickar en goral ut över Tatrabergen. Goraler är det folk som bor i gränslandet mellan Polen och Slovakien. Deras språk lär vara en dialekt av polska, med andra ord svårbegripligt och tilltrasslat. Utöver deras språk har de också en särpräglad klädstil, som idag bara bärs vid speciella tillfällen, samt en mycket livskraft och egenartad musiktradition.

Goralerna är ett stolt folk, som har varit opportunistiska vid många tillfällen, och senast det skedde var under andra världskriget när många goraler gick med i partisanerna och stred mot nazisterna. Men under denna tid försökte även nazisterna att förtyska goralerna. Det lyckades inte, och de goraler som bor på polskt territorium ser sig som polacker, emedan de som bor i Slovakien ser sig som slovaker.

Och visst svävar det något fritt och lite självständigt över vår goral på affischen. Men han är ändå inte mer än människa, och har därför låtit sig fångas av en cigarett. Någon last ska man ju ha, kanske han tänker.

Tilläggas bör kanske att nu har vi… *trumvirvel* kommit halvvägs genom vår adventskalender!

Med musiken i huvud och hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

10 december 2019
Dagens polska affisch
Wielka Orkiestra Symfoniczna Polskiego Radia Katowice
Arthur Rubinstein
Av okänd
År 1960

Affischer är ett bruksföremål. De flesta som vi ser är bara till för att informera oss om olika evenemang. Men trots det innehåller även en affisch som den nedan, ofantligt mycket annat än information. Den är också fylld av förväntningar och känslor.

Ty vem skulle inte vara förväntansfull om man skulle gå att lyssna på den legendariska pianisten Arthur Rubinstein.

Rubinstein föddes 1887 i den polska staden Łódź. Hans far ägde en liten textilfabrik. Tidigt uppdagades att den unge Arthur, eller Artur som hans namn lyder på polska, var en särdeles begåvad pianist (något som hans äldre bror redan förutspådde dagen då Arthur föddes). När han var sju hade han sin första konsert i Łódź, och när han var tio flyttade han till Berlin för att studera musik. Vid 13 års ålder hade han där sin första stora konsert.

I början av 1900-talet flyttade Arthur till Paris. Där blev han vän med flera tonsättare, däribland Ravel och Karol Szymanowski. Han åkte även till USA och spelade på Carnegie Hall, men tyvärr blev han inte väl emottagen av den kräsna publiken i New York. Det innebar att han fick finansiella problem, och han jagades av långivare. I desperation försökte Arthur hänga sig, men misslyckades lyckligtvis. Hans misslyckade självmordsförsök resulterade i att Arthur Rubinstein fick en innerlig kärlek till livet. Något som han bar med sig livet ut.

Under 1930-talet återvände Arthur Rubinstein till USA, och denna gång var han mer framgångsrik. Så framgångsrik att han 1946 blev amerikansk medborgare.

Arthur Rubinstein var stolt över sin judiska börd, och framhåll den alltid. Lika stolt var han över att vara född i Polen. När han 1945 blev inbjuden att spela vid en ceremoni i FN-skrapan i New York, blev han rosenrasande när han upptäckte att Polen inte var representerat. Han tvingade alla delegater, inklusive den sovjetiska delegationen, att ställa sig upp när han spelade Polens nationalsång. Den sista versen spelade han i forte, alltså väldigt starkt och dynamiskt. Taket till FN-skrapan lär ha lyft av de ovationer han fick.

Arthur Rubinstein hade även ett enormt musikminne. Han har själv berättat att han kunde vakna på morgonen, och exempelvis höra en symfoni av Johannes Brahms i huvudet. Telefonen kunde ringa, men musiken fortsätter trots samtalet, och när han la på luren kunde han notera att musiken i hans huvud kommit till sista satsen.

Johannes Brahms ska också ha varit Arthur Rubinsteins favorit bland tonsättare. Men det är väl främst genom sina tolkningar av landsmannen Chopin och fransmannen Debussy som han blivit känd för.

Arthur Rubinstein spelade ofta i Polen, som affischen nedan tillkännager. Den 24 februari 1960 spelade Arthur Rubinstein tillsammans med polska radions symfoniker i Zabrze, som ligger några mil från Katowice. 1960 var Arthur Rubinstein var 73 år, men han skulle fortsätta spela till han blev 89 år, då han gick i pension. Fem år efter pensionen gick han ur tiden.

På programmet den 24 februari 1960 finner vi givetvis Chopin och Debussy… Men tyvärr inte Brahms. Kanske spelar Arthur Rubinstein Brahms första pianokonsert som han gjorde 1971 i Amsterdam i sitt huvud och med sitt hjärta, någonstans i den himmel som finns för dem som skänker oss vacker musik.

Ja, se det snöar…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2019
Dagens polska affisch
Trzej państwie na śniegu (Tre män i snön)
Av Jerzy Flisak
År 1954

På många sätt är nog december årets kortaste månad. Dagarna är kortare än de borde vara (enligt undertecknad, som gillar solljus), och snön stannar alltid kortare tid än man tror att den ska göra, när man ser hur den singlar ner i sin egen snöiga och obegripliga bana.

Å andra sidan är december precis lika lång och uthållig som andra månader som har 31 dagar. Men här i viewpoint-easts adventskalender räknar vi faktiskt bara till 24. (Bara och bara. Jag är inte ens kommen halvvägs och har redan lite svårt med uppslagen, som ni nog märker.)

Jerzy Flisak, som skapat denna trevliga affisch för den österrikiska filmen Drei Männer im Schnee, var en affischernas gigant. Hans produktion är omfattande, och flera av affischerna är legendariska. De är snillrika, och hans alster från 1950-1970-talet är riktiga galjionsfigurer för den tidens estetiska ideal. Bjärta färger, som ofta bärs av lite klumpiga figurerna. En riktig snygging är den här, som faktiskt står i lågor. Eller den här fiffiga Jacques Tatis film “Playtime“.

Egentligen är just denna affisch inte min egen favorit av Jerzy Flisak, men jag tyckte att det ändå var dags för lite snö.

Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

7 december 2019
Dagens polska affisch
III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
Av Piotr Kunce
År 1992

Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

Ingredienser:
2 dl hett vatten
2 msk olja
1 msk salt
1 msk socker
3 dl ljummet vatten
50 g jäst
c:a 12 dl vetemjöl
2 ägg

Garnering:
Vallmofrön och uppvispat ägg

Gör så här:
Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


(Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)

En centraleuropeisk väv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2019
Dagens polska affisch
Requiem dla 500 tysięcy (Requiem för 500 000)
Av Leszek Hołdanowicz
År 1963

Dokumentärfilmen Requiem för 500 000 handlar om Warszawas getto, och upprinnelsen till upproret i gettot som ägde rum mellan den 19 april till 16 maj 1943. Det är en smärtsam film, som utan omskrivningar beskriver det obegripliga våld som skedde mot judarna i gettot. På suddiga och korniga klipp rusar förskräckta människor fram, skyfflas runt, mördas, allt ackompanjerat av Mozarts och Händels tonsättningar. Ni kanske tror att det genom musiken blir mindre outhärdligt att se på, men faktum är att det är precis tvärtom. Musiken förstärker känslan, eller snarare kunskapen, om övergreppen.

Jag har tyvärr inte hittat någon engelsk textning av filmen, men här finner ni ett klipp med undertext.

Jerzy Bossak hette regissören som gjorde filmen Requiem dla 500 tysięcy 1963. Han hade något år tidigare fått en särskild utmärkelse för en annan film vid festivalen i Cannes. Flera av hans filmer handlar om övergreppen under andra världskriget.

Före kriget bodde och verkade han en tid i Lviv, där han jobbade på tidskriften Sygnały. En legendarisk tidskrift som hade en tydlig vänsterorientering.

Även affischens upphovsman, Leszek Hołdanowicz, har koppling till Lviv. Han föddes 1937 i den lilla staden Dmytrów. Staden ligger idag i Ukraina, i Lvivs oblast (region). Här föddes förresten även Józef Wittlin, en av de främsta skildrarna av livet i Lviv när det hette Lwów. Men det är en annan historia, så den tråden släpper vi (i alla fall för tillfället).

Nå, Leszek Hołdanowicz utbildade sig i Warszawa, och hans läromästare var ingen mindre än Józef Mroszczak, som för övrigt också fick äran att inleda årets adventskalender. Se där, hur vi vävde en centraleuropeisk väv.