viewpoint-east.org

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

En stad som ger mersmak

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

För många år sedan, när jag var ute på en ökänd och redan omskriven resa genom Polen tillsammans med mina kurskamrater från östeuropakunskapen på Göteborgs universitet, passerade jag Katowice. Staden utmärkte sig på den tiden med sin dåliga luft. Jag vevade därför ner tågfönstret för att dra in några andetag av den usla katowitiska luften. Till min besvikelse kändes den ganska ren, och luktade inte alls så som jag trodde att dålig luft skulle lukta.

När jag häromdagen satte mig på bussen för att åka till Katowice var det inte luften som lockade. Kanske har det att göra med att den nuförtiden är bättre, och därför inte är lika omtalad. Nej, det var något annat som lockade mig till staden. Ty när man säger Katowice till folk i Kraków flinar de ofta lite spotskt. Katowice, säger de. Där har de en massa problem med luften, och det är en region med många problem. Katowice kommer dessutom ofta upp som exempel när man söker i sitt inre efter en dålig stad i Polen.

Till och med personerna som kommer från Katowice tycks nära ett kärvt förhållningssätt till sin egen stad. Katowice, säger de och ler smått generat när man frågar dem var de kommer ifrån. Sådana fenomen har alltid intresserat mig, och därför ville jag undersöka varför Katowice behandlas så styvmoderligt. Men jag har dock föresatt mig ett ärende i staden. Ett ärende som dessvärre skulle visa sig vara svårare att genomföra än jag trott.

Den hypermoderna bussen från Kraków svänger skickligt in på den minimala busstationen i Katowice, och min utflykt tar sin början. Och på sitt sätt kan man säga att jag befinner mig utomlands. Jag är nämligen inte längre i mitt älskade Galizien, utan är nu i Śląskie, eller Schlesien som man säger på tyska och svenska. Det är väl då ungefär, som jag inser att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om Katowice. Jag kände ju till att Polens radiosymfoniker huserar i staden, och att Katowice sedan 2015 ingår i UNESCO Creative Cities Network.

Från busstationen styr jag mina steg bort från de andra bussresenärernas inkörda bana. Det betyder att jag lyckligtvis hamnar på en liten kort stump till gata som Fryderyk Chopin har fått namnge. Här inmundigades en ljuvlig lunch med tofu till tonerna av hemtrevlig jazz. Men jag har huvudbry under min lunch. Vad ska jag företa mig under min dag i Katowice. Jag har ju ett ärende, men det är uträttat på en halvtimme.

Efter lunch stegar jag med bestämda steg mot en gata som tydligen heter Tredje maj-gatan. Och det är här, på denna trevliga gågata, som ackompanjeras av ljudet från spårvagnarna, som jag förstår varför katowiterna ler så där generat när de säger varifrån de kommer. De vill helt enkelt hemlighålla hur vacker staden är, så att de slipper att dränkas i den ström av turister som just nu sköljer som en väldigt tsunami över nästan varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Hus efter hus visar upp praktfulla och alldeles bedårande exempel på historiskt stil, jugendstil (på polska secesja), och stilig funktionalism. Men det är ett hus som bryds av detaljerade reliefer av ekblad och ekollon som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns därav som om det är lite blygt, och liksom smyger fram sin skönhet.

Min promenad fortsätter upp genom staden, ty den ligger på en kulle. Och husen fortsätter oförtrutet att förbluffa mig sin fägring. Som till exempel ett hus dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En kubisk uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. Så här fortsätter det. För varje steg blir jag stärkt i min förvissning om att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap.

Nu slinker jag in på gågatan Mariacka. I slutet av den tornar en kyrka upp. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns väldig. När jag kommer fram till den visar det sig att den till och med mindre än Björnekulla kyrkan i Åstorp.

Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny heter kyrkan. På svenska betyder det på ett ungefär Kyrkan till den obefläckade befruktningen av jungfru Maria. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös. Ungefär som det anstår kyrkor från 1800-talets senare hälft. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag bland annat målningar av Jan Matejkos svärson.

Fast nu känner jag att det är dags att ta mig till den judiska begravningsplatsen, ty det var det som var mitt ärende. Med resoluta steg går jag under tågspåren för att ta mig till andra sidan av staden. Det är oerhört svårt att skynda på stegen, ty var jag än tittar upptäcker jag något vackert eller förunderligt. Därför beslutar jag mig för att bara titta framåt. Men, vad är det där för staty som står och hänger mot en husvägg på en sidogata?

Väl framme ser jag att det är Stanisław Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Han står och lutar sig Katowices stadsmuseum. Varför han gör det är dock oklart, enär han mig veterligen inte har någon koppling till staden. Jag måste givetvis gå in, trots att museet inte alls var mitt ärende.

Och det skulle visa sig vara ett mycket gott beslut. Museet har en gedigen avdelning som visar på hur ett borgerligt hem kunde se ut vid förra sekelskiftet. Väl bevarad interiör med informativa texter. Så här såg det kanske ut inuti de hus jag just beundrat. På övervåningen finner jag en påkostad och synnerligen informativ utställning om staden. (All information finns på engelska.) Här får lära mig att platsen tidigt befolkades av bönder, men eftersom området inte var så bördigt var det glesbefolkat. Det var först under 1800-talet som området fick en större grupp bofasta. Och det var tack vare industrialiseringen. Det visade sig nämligen att den näringsfattiga marken gömde en rikedom – malm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades. Järnvägen drogs in genom Katowice, eller Kattowiz på tyska, som blev stad först år 1865. Stadens befolkning bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det fanns ständigt motsättningar mellan polackerna och de andra två grupperna. De förra ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Efter första världskriget blev Katowice polskt, men motsättningarna fortsatte. Staden byggdes vidare, och därför finns det flera fina exemplar av polsk funktionalism. Nazisterna stegade in i Polen 1939, och staden intogs med lätthet av dessa då den polska armén dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns det blott ett monument över synagogan där den en gång stod.

1945 tågade sovjetiska trupper in i staden, och Katowice blev senare åter polskt. Jag får också lära mig att Katowice hette Stalinogród mellan 1953-56. Ett obskyrt tilltag som inte fick befolkningens godkännande.

Men nu är det verkligen dags att gå till begravningsplatsen. När jag väl hittat dit är porten stängd, och ingen svarar när jag ringer på klockan. Besviken står jag och tittar över muren in på gravstenarna. Titta, där är ju en med Cohens händer, säger jag till G.

Något missnöjd vandrar jag tillbaka till stationen för att ta bussen hem till Kraków. Men när jag sitter där på bussen känner jag ingen sorg över att mitt uppdrag att besöka begravningsplatsen gick om intet. Det föranleder ju bara ett nytt besök, inom en snar framtid. Och nästa gång kan jag kanske få höra filharmonikerna eller radiosymfonikerna framföra stycken av stadens söner, tonsättarna Henryk Górecki och Wojciech Kilar.


Huset av ek.


Vinblad och kinesiska lyktor.


Mariacka.


Välbevarad port med intakt glasmålning.


En föregångare till dagens piano. Strängarna ligger på längden, istället för uppåt som de gör på ett piano.


Här skulle man vilja inta en måltid.


Begravningsplatsen… Sedd på håll.


Synagogan i Katowice. Idag ett minne blott.

PS. Jag lär alltså återkomma till Katowice, både rent fysiskt och genom min penna.

Om när jag tjuvlyssnar

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Någonstans i läroboken Rivstart A1-A2 ger författarna de hugade studenterna ett tips, lyssna på svenskarna på bussen, tunnelbanan, spårvagnen osv. Boken riktar sig främst till studenter som studerar svenska i Sverige, och jag brukar alltid försöka komma på alternativa lösningar till mina studenterna som studerar svenska utomlands. De kan ju lyssna på P3 eller P4. Där pladdrar de ju på ungefär som folk gör i fikarummen, säger jag full av entusiasm. Men jag tror tyvärr inte att mina artificiella förslag är lika givande som att lyssna på svenskarna när de pratat helt avslappnat, utan en mikrofon i ansiktet.

Nåväl, det här tipset har jag i alla fall tagit med till mina egna polska studier. Jag tjuvlyssnar på nästan vart enda krakowit jag möter. Det är lärorikt så tillvida att jag får höra satsmelodi och de olika egenheter som polska språket besitter, så som de nasala ljuden eller alla uppsättningen av tj-ljud (som jag i sanningens namn inte alls kan höra så stor skillnad mellan).

Samtalsämnena är däremot inte alltid lätta att böka fram, men ganska ofta verkar de handlar de om helt vardagliga ting, och om Kurwa. Nej, kurwa är ingen högt uppsatt politiker, eller någon annan känd person (även om deras namn ibland ackompanjeras av kurwa). Kurwa är ett skällsord som jag helst inte vill översätta. Eller rättare sagt, jag kan inte översätta det, ty det verkar verkligen betyda allt från prostituerad till både det kvinnliga och manliga könsorganet, och mycket annat däremellan. Jag skulle alltså således aldrig ta det i min mun, trots att det kurrar härligt i mitt inre. (Jag lägger särskilt betoning på r:et. Kurrrrrwa. Ungefär så.)

Någonting som gatans språk i alla fall förtäljer är att kurwa är en del av den polska folksjälen. Det uttrycks nog oftare än man säger żurek, en surkålssoppa som är en polsk specialitet. Praktiskt taget varje dag hör jag kurwa. Vissa dagar ofta. Som idag till exempel, då de kraftiga vindarna och det piskande regnet ställde till det för oss i Kraków. Jag hörde de två orden kurwa och wiatr (vind) väldigt många gånger.

Jag uppskattar verkligen hur man säger ordet kurwa. Ofta drar man lite på munnen, och med ett snett leende säger man “kurwa”. Jag är faktiskt väldigt ledsen att jag aldrig kommer att kunna säga det där ordet på ett trovärdigt sätt. Man måste ha polskt blod i ådrorna för att få det att låta äkta, antar jag.

Nå, varifrån kommer då detta ord, undrar du nu. Om det tvistar de lärde. Det finns flera teorier, men en är att ordet bär släktskap med det slaviska ordet för kycklingar (kury). Men det finns andra forskare som menar att ordet härstammar från ett gammalt ord för “ensam kvinna”. Det är därför som kurwa nu associeras med prostituerade, menar denna teori som ändå får mig att skratta till. Ordet har däremot ingen koppling till det latinska ordet curvus, som betyder krokig. Ordet förekommer för övrigt inte bara i polska, utan återfinns även i bland annat ukrainskan och jiddisch!

Ordet har vidare mycket gamla anor, och uppstod i sin nuvarande form redan under 1500-talet. Beslutsfattare har vid många tillfällen försökt att förhindra polackerna från att använda detta deras (förefaller det mig) älsklingsord. Under den kommunistiska tiden censurerades det från skönlitteratur och film. Det hindrade dock inte exempelvis författaren Marek Hłasko. I en novell från 1954 skriver han följande mening: “A cóż ty, kurwo, wiesz o życiu? Czy ty, kurwo, czytałaś Dostojewskiego?” – vilket betyder ungefär “Och vad vet du din prostituerad/kvinnligt alternativt manligt könsorgan/etc (=kurwo) om livet? Har du fan (=kurwa) läst Dostojevskij?”

Idag är dock kurwa ett de mest frekventa skällsorden. Sedan 1990 har dessutom användningen gradvis ökat, och tillhör ett av de viktigare inslagen i polackernas kommunikation. Ja, det slår i alla fall lingvisten Magdalena Hądzlik-Dudka fast. Och jag kan utan svårighet hålla med henne. Kurwa hör jag nästan lika ofta som dziękuję (tack) och do widzenia (adjö/hejdå). Fast bara nästan, ty jag hör det främst när jag rör mig på gator och torg. På universitetet har jag bara snappat upp det vid några enstaka tillfällen. Det som är märkvärdigt dock, är att jag nästan uteslutande hör det i nominativ. Kurwa kan faktiskt böjas i både i plural och i alla kasus! Marek Hłasko använde ju kurwa i vokativ, alltså kurwo, men det har jag aldrig hört. Och varför hör jag det aldrig det i exempelvis lokativ singularis, “w kurwie”. Ganska snyggt, men frågan är vad det förmedlar… Hmm….

I vilket fall som helst, nu förstår ni nog varför polackerna alltid ler lite i mjugg, när de hör Kungens kurva. (Som visserligen ska ha en ganska ekivok historia.) Och man kan ju undra om författarna till Rivstart A1-A2 verkligen tänkte på alla svenska svordomar som far genom luften i det offentliga rummet, när de kom på att tipsa studenterna om att tjuvlyssna. Något får mig att tro de inte tänkte på det, men jag tycker ändå deras tips är alldeles förträffligt. Ty man lär sig ju i alla fall något nytt om språket när man djupdyker bland svordomar. Jag har till exempel lärt mig att det finns 14 former av kurwa och att ordet faktiskt har en väldigt gedigen historia. Trots att det inte ens finns med i min ordbok…

Unknown, I live with you – tonsatta röster från Afghanistan

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av orsakerna till att jag på senare tid tilltalas alltmer av opera är, vid sidan av det starka uttryck som konstformen besitter, kvinnornas karaktärer. De tar plats, både genom sina röster och rent fysiskt. Sjunger man opera kan man ju inte stå med benen ihopsnodda och med magen indragen. Nej, det krävs ofta att de står bredbenta på scenen samtidigt som de måste överrösta en stor och vrålande orkester. Men det finns också en märklig kontrast mellan de starka och betonade kvinnogestalterna i operor, och de fasansfulla öden de ofta går till mötes. Det här är en tanke som också förstärkes hos mig, när jag i helgen var på operafestivalen Opera rara och såg performance-operan Unknown, I live with you.

Verket utgår från texter som författats av afghanska kvinnor. Texterna skrevs av kvinnor som deltog i ett projekt som initierats av en amerikansk journalist mitt under tiden för talibanernas styre i Afghanistan. Under denna tid var det bland annat var illegalt för kvinnor att skriva, så texterna skrevs i hemlighet av kvinnorna. Det är smärtsamma texter, som gestaltas av tre sångerskor. Genom de tre sångerskorna möter vi en afghansk vardag med förtryck, våldtäkt och maktlöshet. Och vi får också höra om en flickan som drömde om att bli fotbollsproffs, men vars drömmar krossades då hennes ben och armar sprängdes i bitar.

Föreställningen gör ont, inte bara genom texterna, utan också eftersom de tre sångerskorna så kraftfullt ger uttryck för det våld som kvinnorna utsätts för. Deras agerande är fasansfullt trovärdigt. Vi är med dem i deras smärta, och klaustrofobiska situation. De befinner sig i ett fängelse utan fönster, och vi åskådare känner oss nog alla nästan lika utelämnade som de är.

Och det gör ont rent musikaliskt. Katarzyna Głowickas tonsättning skaver och värker. En stråkkvartett avbryts understundom av ilsken och frustrerad elektronisk musik. Genom ljudmattan, som tonsättaren själv åstadkommer från scenen, vibrerar av krigets dån. Det är kallt, men ändå märkvärdigt hett. Som om vi faktiskt vore i de afghanska bergen, där dagens hetta byts ut mot en dov och ondskefull kyla.

På scenen finns också flera dansare, varav en ligger, tillsynes död, på en bår. Ju längre in i berättelsen vi kommer, ju mer liv får denne, och i berättelsens slut är det hen som visar vägen till det fönster som trots allt finns. Deras fönster mot friheten. Men trots att ljuset flyter in över kvinnorna, känner vi inte att de befriats. Och kanske ska deras avvaktande kroppsspråket gestalta just det.

De tre sångerskor har alla utsökta röster, och förtroendeingivande gestaltning, men enligt mitt tycke sticker mezzosopranen Sara Jo Benoot ut. Och det är hennes berättelse som får avsluta operan. Hennes röst är tjock och djup, och däri finns en riktig urkraft. Hennes berättelse handlar, enligt min tolkning, om kvinnlig omskärelse och våldtäkt. Hon vill vara en man, för att kunna känna njutning. Sara Jo Benoots statiska kroppspråk förstärker också känslan av att hon är fångad i sin egen kropp.

Plötsligt förstår jag operans inledning. Innan vi gick in till föreställningen fick vi åskådare följa en märklig video. Tre skärmar visar hur tre viljelösa kvinnor tvingas av en man att ikläda sig scenkläder. De står på en operascen. När de mot sin vilja blivit klädda börjar de sjunga Franz Schuberts poetiska cykel Frauen-Liebe und Leben (En kvinnas kärlek och liv).

Videon ska nog påminna oss om att kvinnogestalterna i operor ofta går lika fasansfulla öden till mötes som de afghanska kvinnorna beskriver. Men utformningen av videon gör snarare att jag tolkar den som ett misslyckat försök att vanhedra opera som konstform. Tyvärr inte en alltför långsökt tanke, då operafantaser inom populärkultur ofta beskrivs som galna vettvillingar som är massmördare på sin fritid.

Unknown, I live with you är, som jag skrev inledningsvis, en performance-opera. Det innebär att den balanserar mellan konstmusik och populärmusik. Tyvärr upplever jag att den senare har övertaget i utformningen. Något som förvisso kan förlåtas med att jag tillhör den där borttynande gruppen i samhället som fortfarande njuter av opera, och faktiskt också tycker att Franz Schuberts Frauen-Liebe und Leben är mycket vacker.

Men styrkan i Unknown, I live with you ligger just i att den vågar referera till det egna fältet, alltså operan som konstform. Dessutom är det en mycket stark föreställning då den berättar om våld mot kvinnor inom muslimsk fundamentalism, samtidigt som den ställer obekväma frågor om förtryck av kvinnor inom vår egen kontext. Och kanske är det så att företeelser som förtryck görs begripligare om vi kan tolka den genom våra egna erfarenheter.


Foto: Monika Stolarska. Bildens källa.

En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.

Inte en kråksång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag minns det som att det var en sådan där sladdrig overhead-bild som var mitt första egentliga möte med råkorna. Min föreläsare på slaviska institutionen på Göteborgs universitet förtäljde om målningen Råkorna har kommit från 1871 av den ryske konstnären Aleksej Savrasov. Målningen föreföll mig enormt fantasieggande. I vindpinade björkar sitter stora svarta fåglar, och i bakgrunden ser vi några dystra och färglösa byggnader, som strängt övervakas av ett toppigt kyrktorn.

Målningens titel uttrycker en glädje över att råkorna återkommit. De är det första tecknet på att våren är här, och de manar landskapet att vakna upp efter den långa istid som ryssarna kallar för vinter.

Min fantasi skenade genast iväg mot livet som rörde sig under hustaken, och mot vidden som bredde ut sig bakom kyrkan. Faktum är att målningen inte enkom var mitt första egentliga möte med råkorna. Det var nog också mitt första möte med det riktiga Ryssland, bortom tsarer och Lenin-statyer.

Sedan det mötet med råkorna på slaviska institutionen på Göteborgs universitet, har jag alltid känt en fascination för dessa majestätiska fåglar. Med sin glänsande och svarta fjäderdräkt, och sin bastanta näbb, är de både förföriska och respektingivande på samma gång. Kanske beror denna min fascination också på att jag till största delen av mitt liv befunnit mig på breddgrader dit råkorna inte gärna beger sig. Ty de trivs inte särskilt väl i Sverige. Deras favorittillhåll sträcker sig från Irland och Skottland och ner mot Centraleuropa. Och till bland annat Galizien.

De förekommer givetvis även i Sverige, men inte i stor utsträckning. Och när de kommer är de sällan lika efterlängtade som de var av Aleksej Savrasov. I Helsingborg minns jag även att man gjorde sitt bästa för att göra sig av med dessa magnifika prydnader i trädens kronor. De väsnades och bajsade, menade deras tvåbenta grannar (som sannerligen också väsnas och bajsar en del). Man förstörde därför råkornas bon, och högg till och med ner träden.

Det är dock allmänt känt att råkor faktiskt kan vara bra av många anledningar, till exempel genom sin iver att hålla rent på marken, vilket i sin tur leder till färre råttor. Det finns även en mytbildning att de förstör för jordbruket. Det har dock aldrig med exakthet varit möjligt att bevisa att råkorna varit roten till olika misslyckanden inom jordbruket.

I Polen har man idag ett lite annat förhållningssätt råkan än man till exempel har i Helsingborg. Sedan en tid har man märkt att råkorna minskar i antal. Troligen beror det på att tillgången till föda minskat, samt konkurrens av kajan, som gjort att råkorna blivit färre. Det gläder mig därför när jag läser att råkan idag är skyddad i Polen. Ingen jakt eller skadegörelse av deras bon får ske.

Det är för övrigt inte bara i verkligheten som råkan fått konkurrens av kajan. Här i trakterna har man till och med låtit kajan lägga vantarna, eller möjligen näbbar och klor, på traktens tilltal. Det är i alla fall den slutsatsen jag har dragit efter år av kontemplation. Enligt min mening råder det en total missuppfattning kring hela namnet Galizien, och allt har att göra med att man blandat ihop råkan med kajan. Namnet Galizien sägs härstamma från det gamla slaviska ordet “halka”, som betyder… Kaja! Men på Galiziens tjusiga heraldiska vapen skrider däremot en råka vackert fram. Undertecknad kan verkligen se skillnad på en råka och en kaja. (Nåväl, jag kan väl medge att råkan på det galiziska heraldiska vapnet ibland ser ut som en råka som liknar en kaja.) Jag är vidare av den meningen att ordet halka faktiskt kan ha varit ett samlingsnamn för råkor och kajor då de gärna samsas om samma utrymme. Även på heraldiska vapen!

De två lever alltså sida vid sida, men det råder ingen tvekan om råkan är den klokare och mer raffinerade av dessa två släktingar. För det första har råkan en benägenhet för att ta till redskap när de söker mat. De ska tydligen både använda pinnar för att gräva fram föda, och använda pinnarna för att uppnå en hävstångseffekt – något som troligen tog oss tvåbenta varelser århundraden att klura ut. Råkorna har dessutom ingen som helst tilltro till oss människor. Om man stannar bara en bråkdelen av en sekund för att skåda deras vackert glänsande fjäderdräkt, flyger de i väg fortare än du hinner blinka. De är med andra ord fortfarande övertygade om att vi är oförbätterliga i vår iver att skövla natur och mörda råkor. Kajan däremot stolpar kaxigt runt, med sin karaktäristiska knyckiga gång. Om man stannar upp framför dem, knatar de godtroget fram mot oss mördare och förväntar sig lite utfodring.

På min promenad till mitt arbete här i Kraków möter jag vid denna årstid råkorna. Och tillika mötte jag dem varje vinter i Lviv. Ty vintertid tillhör de städerna. Så när de anländer i november brukar jag förnöjt muttra Råkorna har kommit. Precis som Aleksej Savrasov gjorde den där våren 1871. Så för att summera, vart än de kommer bringar de således glädje, de förnämliga och majestätiska råkorna. Oavsett om det är på en vinterpromenad i staden, en utflykt till landsbygden på våren, när de skådas på en suddig overhead-bild eller när de skrider fram på ett heraldiskt vapen.


Bildens källa.

Ett slags bokslut utan slut

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det nog dags att summera året för min aktivitet på viewpoint-east. I år bestämde jag mig för att summera det i siffror, och kryddat med med lite emotioner.

Vid en sammanräkning visade det sig att jag har skrivit 99 inlägg i år, med det här inräknat blir det 100. Det föresvävar ju ännu en liten risk att jag lyckas knåpa ihop ett till inlägg efter detta, men det avstår jag från att utlova.

De är ju lite olika långa, mina blogginlägg, men i genomsnitt har de runt fyra minuters lästid. Det innebär att om du nu läst alla mina inlägg, har du ägnat mina skriverier ungefär 400 minuter under året. I timmar räknat blir det sex timmar och trettiofem minuter under hela året. Jag hoppas att du tycker det var mödan värt. I vilket fall som helst tackar och bockar jag allra ödmjukast.

När jag hade gjort den här uträkningen började jag genast fundera över hur mycket tid jag själv lagt på viewpoint-east under året. Varje blogginlägg tar ungefär tre timmar att skriva. Jag skulle alltså har jobbat med texter till viewpoint-east i 300 timmar under 2019. Om vi försöker bryta ner det till begriplig svenska, så har jag lagt ner ungefär åtta veckors heltidsarbete på viewpoint-east. (Jag har räknat med 38 timmars arbetsdag, vilket visserligen landar på 304 timmar, men de där fyra extratimmarna tycker jag att vi kan bjuda på.) Jag har i de ovanstående timmarna dock inte inkluderat förarbetet, alltså det jag läst, sett, var jag gått osv osv. Jag är nämligen osäker på hur mycket tid jag skulle avsätta till det, ty det där pågår ju hela tiden.

Åtta veckors heltidsarbete, alltså. Helt oavlönat, fullkomligt självvalt och helt utan att någon efterfrågat det. Till vilken nytta, frågar jag mig självfallet nu. Tyvärr finns det inget svar på den frågan. Visserligen lär jag mig något nytt vid varje blogginlägg, men eftersom jag inte har utrustats med en hjärna som hamstrar kunskap, glömmer jag ofta bort den nya kunskapen lika fort som jag skrivit ner den.

Ett fenomen som gör det allt svårare att försvara min självupptagna skrivklåda, är att det blivit allt svårare att nå ut. Som bloggare finns det bara en slags belöning som verkligen betyder något, och det är den när man får någon respons, lockar till sig nya läsare, får de trogna att stanna kvar osv. Men dagens sociala medier gör det verkligen inte lätt för mig att nå ut. De svikande läsartalen under året kan kanske därför förklaras med att Facebook och Twitter inte gärna vill hjälpa till med att sprida min skrivklåda helt gratis. De gömmer således mina inlägg bakom en mur av algoritmer och ettor och nollor. Om jag betalade en dyr slant skulle jag kanske nå fler. Men jag tycker redan att jag lägger oförsvarligt mycket pengar på viewpoint-east, genom oavlönat arbete och kostnader för domän och webbhotell.

Jag har dessutom bytt geografisk utgångspunkt. Viewpoint-east hade en inarbetad läsekrets som intresserade sig för Ukraina och Lviv. Väldigt få skrivande svenskar huserar i Ukraina. Att flytta från Lviv till Kraków har således inneburit att jag förlorat fler läsare än jag tydligen förvärvat nya.

När det gäller Polen är situationen därtill en annan än den i Lviv och Ukraina. Det finns i Sverige och internationellt många olika inarbetade bloggar och poddar som sprider kunskap om Polen. (Så som Polenpodden, Webb-bulletinen eller Notes from Poland.) De som är intresserade vänder sig helt enkelt till dem om de vill få fördjupade kunskaper om landet. Det finns dessutom många svenskar som bott och arbetat många år i Polen. Dessa har stor kunskap om landet. Mina kunskaper om Polen är fortfarande ganska ytliga, och jag kan till exempel inte erbjuda mina läsare analyser om det politiska läget i landet.

Och här tangerar vi ytterligare en faktor som leder till grubblerier för mig. Politik. Vi tycks ha en helt omättlig aptit på politik nuförtiden. I synnerhet politisk konfrontation. Aldrig tidigare har många haft så olika åsikter och tankar om politik. Det är som hela världen blivit besatt av denna del av vår verklighet, emedan mycket annat viktigt och intressant får huka i glömskans gömmor. För mig är den här utvecklingen egentligen helt obegriplig. Vår verklighet rymmer så mycket mer än politik. Vi borde, enligt mitt sätt att se det, bli mer nyfikna på verklighetens komplexitet. Vi kan ta exemplet Polen. Många tror att Polen är ett land där folket lever förtryckta under regeringspartiet Lag och rättvisas bojor. Men så är inte fallet. Många är nöjda med partiet och ser hoppfullt på framtiden. Å andra sidan pågår här även massor av verksamheter bortom politiken. Ganska många funderar inte alls på regeringspartiet. De gör annat, så som fotograferar, skriver dikter, sköter om eftersatta judiska begravningsplatser, spelar musik, teater, lär sig språk…

Initialt (alltså för tio år sedan) var min avsikt med viewpoint-east att sprida kunskap om just sådant, alltså det som pågår bortom de politiska slagfälten. Det här har fortsatt varit mitt syfte med min blogg. Jag går helt enkelt mot strömmen, och fokuserar hellre på de element i samhället som sällan eller aldrig hamnat bland de stora nyheterna. Jag gräver med glädje ner mig i kultur, och då särskilt musik och affischkonst. Judiskt minne och arbete med hågkomst av judarna i regionen är en annan fråga som intresserar mig. Inga av dessa ämnesval är några kioskvältare i Sverige.

Således kan man dra slutsatsen att viewpoint-east faller på eget grepp. Jag har alltför perifera intressen för att locka till mig stora skaror av läsare, helt enkelt. Och efter 10 år utan att lyckats frälsa världen borde jag kanske ge upp. Men samtidigt är viewpoint-east en ständig källa till glädje för mig, och genom att skriva ökar jag min kunskap om den region jag älskar och känner stor aktning inför. Så de två månadernas heltidsarbete är förvisso inte bortkastade, ehuru känner jag stundtals viss emotionell trötthet som kommer sig av att jag endast vid få tillfällen upplever att jag får någon aktiv respons.

Sammantaget vill jag ändå understryka att det här inte är någon anklagelse riktad mot mina läsare, utan snarare mot vår tid. En tid där sociala medier gör det lättare för oss att sola oss i andras stjärnglans, än aktivt stödjer dem som söker sig bortom de stora allfarvägarna.

Ni som läser mina texter, och ibland även delar dem, tillhör en exklusiv skara jag känner stor tacksamhet inför. Utan ert engagemang hade jag nog inte haft styrka att låta mina skriverier fortgå. Och ni kommer även i framtiden att få förlusta er tillsammans med mig och mina ord. Vi kommer att vandra längs ödsliga gator, och vi kommer att möta livsöden och händelser som inte ofta når bortom de närmsta sörjande, så att säga. Vi kommer helt att få häpnas över hur rik på historier och engagemang denna region är.

Jag ser fram emot att få ströva omkring med er! Och kanske får vi vandra tillsammans i ytterligare tio år.


Kanske kommer vi att tillsammans utforska denna gata.