viewpoint-east.org

I Kraków finns inte längre Zagajewskis applådentusiaster

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, Uncategorized
Tags: , , , ,

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…

Share

“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 

Share

Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!

Share

En mästare från Szczecin

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , ,

“En sak är i alla fall säkert, jag kommer då inte dö i något terrordåd när jag går på konsert,” tänker jag när jag blickar över den glest utspridda publiken på filharmonin i Lviv. Ja, jag är medveten om att det är groteskt att skämta om terrordåd, men det är ändå ett underligt sammanträffande att de konserter jag uppskattar som mest också är de med minst publiktillströmning. Jag är kanske en sådan där som publikfrieri helt enkelt inte fungerar på.

Gårdagens konsert var därför inget undantag från regeln om att jag njuter bäst där andra är som mest likgiltiga.

Consortium Sedinum från Szczecin är en ensamble som koncentrerar sig på tidig musik. De spelar på tidstrogna instrument. Ett konststycke i sig. För att behärska ett barockinstrument måste man inte bara vara utrustad med ett himmelskt tålamod, utan även styrka. Varje stycke måste inledas med att musikerna stämmer sina instrument. Läääänge. Jo, så är det visserligen för alla, men barockinstrumenten tycks motsträviga, och det är inte ovanligt att de stämmer flera gånger under en och samma konsert. Till och med mellan satserna. (Vilket är helt uthärdligt. Värre är det med de envetna applådfanatikerna. Man borde låsa fast deras händer tills det att alla satserna avverkats.)

Klangen från instrumenten är också spröd, skir, som om tonerna tvekar med att färdas över sekel för att delge oss hur det kanske lät en gång. Vi måste låta oss hänges åt tonerna för att riktigt urskilja dem. Men ändå ställer man sig frågan, var det så här det lät? Spelade de verkligen så fort/långsamt? Låg emfasen verkligen där i den satsen? Eller är det våra öron som vill ha det så? Under gårdagens konsert var det framförallt violan som utmärkte sig. Kanske för att han orkade hålla emot, så att instrumentet hördes. Det var ögonblick jag verkligen trodde att det nog var så här det lät.

Men kvällens stora begivenhet var ändå att få återse och återhöra den eminenta dirigenten Paweł Osuchowski. Förra året var han här med ensamblen Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, men i år kom han med Szczecin Vocal Project. Det är ganska uppenbart att det spelar mindre roll vilken uppsättning musiker eller sångare han har framför sig. Hans inlevelse i musiken, hans förmåga att gå in i varje ton och gestalta det med sina rörelser, är fullkomligt unik. Jag har sett många dirigenter genom mina dagar. Men ingen med en så unik förmåga att vara inne i musikernas toner. När Paweł Osuchowski lyfter sina händer och ställer sig på tå, börjar musiken formligen strömma ur honom. Men missförstå mig inte. Det är inte så att han är musiken som spelas, utan det är som i kollektiv kraft. Genom sin inlevelse lyfter han musikerna. Hjälper dem att höras och förstås av publiken.

Szczecin ska vara tacksamma att de har en så fantastisk dirigent i sin stad. Och vi i Lviv kan vara tacksamma att han har för vana att besöka oss varje sommar. För även om konserterna inte är några kioskvältare för andra, så får de mig att kunna uthärda sommaren, som tyvärr nästan aldrig innebär några konsertbesök.

Jag delar även några filmklipp från deras besök i Ternopil, men tyvärr måste ni klicka på länken då den som skapat filmerna har blockerat möjligheten att “bädda in” filmklippen.

Consortium Sedinum.

Szczecin Vocal Project.

Share

En polsk återkomst

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

De står på gården. Tre män och en kvinna. De pekar upp mot husen på gården. Går in och ut mellan de olika trapphusen. En av männen tar fram sin mobil och tittar på en bild. Efter en stund verkar det som om de kommit fram till ett beslut. Det var här de bodde, säger kvinnans handrörelser. De hade fönstren in mot gården. 

De fyra är från Polen. Deras sjungande språk ekar upp för fasaden. Jag undrar om huset minns deras språk. Kanske ler det mot dem.

Det finns något väldigt sorgligt över deras sökande, men det finns också något trösterikt. Att det är möjligt att återvända. Söka i familjens spår. Deras anfäder finns inte kvar här i huset, men minnet av dem finns här någonstans. Hos oss som bor här. Vi vet att de fanns här, det är bara ett fåtal av oss som helst vill glömma. 

En tornseglare tjuter sin säregna sång och det är dags för de fyra att ta den obligatoriska jag-var-här-bilden​. De poserar glatt framför porten.

Jo, visst är det så att huset hälsar. Jag tycker nog att fönsterrutorna ler.

my yard

Share

Vid sidan av folkfesten

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.

Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.

Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.

Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.

Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.

I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes NepomukSkulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…

Share

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: