viewpoint-east.org

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!