viewpoint-east.org

En hyllning till alla som gör musiken

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugofjärde december
(en hyllning istället för) Dagens musik

Nu spelar denna adventskalender på sista versen, mer än så här blir det inte i år. Det har varit en resa genom främst 1900-talets konstmusik i Ukraina och Polen. Några längre utflykter hann vi inte med, och varför skulle vi förresten behöva göra några utflykter, vi har det ju så bra här.

Dagens lucka innehåller inte någon tonsättare, och inte ens något stycke. Den är, i all sin enkelhet, en hyllning till alla som gör att vi kan höra all ljuvlig, tankeväckande , energigivande, omstörtande, förlösande musik.

Detta är en hyllning till alla musiker, som efter år övande och timmar av repetitioner äntrar scenen för att skänka oss sin musikaliska gåva. Utan er hade musiken inte varit.

Detta är en hyllning till alla solister som efter hårt arbete, med ett himmelskt mod står inför oss.

Detta är en hyllning till alla körer som med ert vackra samarbete för tonerna upp i den musikaliska himlastormande sfären.

Till sist men inte minst är detta en hyllning till alla dirigenter, som efter idogt arbete och tolkande av partitur, med eleganta rörelser bär musiken till oss åhörare.

Jag skulle vilja nämna alla och envar vid namn, men det faller givetvis utom rimlighetens ramar.

Men jag är inte färdig med mina eloger, enär det inte bara är en hyllning till dem på scenen, utan även till alla som får det hela att duga.

Sålunda är detta också en hyllning till alla som bestämmer repertoaren, som sätter, skriver och säljer programmen, och de som gör affischerna och som affischerar. Jag hyllar alla som kopierar partituren till de olika stämmorna, och till alla som dukar scenen till orkesterna. Jag hyllar alla som sitter i kassan och säljer biljetterna och till dem som står i konserthusens dörrar och välkomnar och kontrollerar biljetterna. Jag hyllar alla som står i garderoberna och hänger upp våra jackor, och alla som säljer kaffe och te eller vin och kakor. Och till sist men inte minst hyllar jag alla direktörer som styr och ställer så att allt detta sitter samman i ett välfungerande maskineri. Ja, jag hyllar även alla de politiker som har vett att avsätta resurser till konstmusiken, och jag hyllar dessutom privata aktör som donerar pengar till konstmusiken. Ja, när jag tänker närmare på det hyllar jag faktiskt till och med publiken på alla konserthus, trots att ni ofta är som jag – envetna, envisa och påfrestande nördiga.

Tack alla ni, för att ni finns och för att ni gör det ni gör. På er tror jag av hela mitt hjärta.

Och en extra hyllning går till alla ovanstående i Ukraina, som trots kriget med allt vad det innebär, övar, spelar, framför musik, organiserar konserter och till publiken som viger en stund åt musikens förlovade land.

Amen.

Men innan vi slutar vänder jag mig till dig, du som har följt denna lite annorlunda resa genom Polens och Ukrainas musikliv. Jag vill tacka dig för att du har följt med mig och för ditt mycket trevliga sällskap. Jag hoppas att vi ses snart igen, kanske på något konserthus. Och om du, likt mig, tillhör publiken, ber jag dig att ta varje tillfälle du finner att skänka en stund på ett konserthus. Streamingtjänster och CD i alla ära, men musiken gör sig bäst levande.

Såja, nu var det sagt. Återstår bara att säga: God jul och gott nytt år med massor av musik!


För att illustrera denna hyllning har jag valt denna bild på ett välfyllt podium, med uruppförandet av, ja, du gissade rätt, Gustav Mahlers åttonde symfoni i Philadelphia år 1916. Dirigenten var polskättade Leopold Stokowski (1882-1977), så det passar ju bra.


Från Żywiec till Kentucky

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Femtonde december
Dagens musik
Roman Prydatkevytj
Symfoni nr 3 West Kentucky

Vi stannar kvar en bland blommor och blad, och lyssnar till en hyllning till naturen av tonsättaren, musikpedagogen och violinisten Roman Prydatkevytj. Han föddes i Żywiec, inte långt från Kraków, år 1895, och visade snart prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hans val av instrument var violin och redan som åttaåring hade han sina första publika framträdanden i bland annat Lviv. Därpå utbildade han sig vid det musikaliska institut som Vasyl Barvinskyj grundade.

Första världskriget innebar dock att han tvingades ta värvning i armén, men han behövde inte lägga violinen på hyllan, utan han verkade som violinist först i den österrikiska armén och därefter i den ukrainska galizisks armén. Efter krigsslutet fortsatte han sina studier i Wien innan han flyttade till Odesa för att arbeta som musikpedagog. Här stannade han dock blott två år, innan han 1923 lämnade Europa för USA, och han skulle efter en tid slå sig ner i natursköna Kentucky, där han skulle stanna fram till sin död 1980.

Roman Prydatkevytjs verk skildrar ofta den ukrainska naturen, dess folk och historia, och många av verken bär titlar som anspelar på Ukraina. Den tredje symfonin, som vi ska lyssna på, är dock en hyllning till hans nya hemvist, Kentucky. Det förhindrar likafullt inte att man även kan skönja hans kärlek till Ukraina och dess natur i verket, enär symfonin är en ukrainares hyllning till Kentucky.

Vi ska nu därför bege oss till Lviv och Orgelsalen för att höra orkestern Ukrainian Festival Orchestra (UFO) under ledning av dirigenten Ivan Ostapovitj framföra den tredje symfonin, i en unik inspelning av denna intressanta och vackra symfoni. Håll till godo!

Mer om tonsättaren.

Här kan ni läsa en mer utförlig analys av symfonin.


Tonsättaren utan partitur

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Åttonde december
Dagens musik
Vasyl Barvinskyj
Pianosonat i C-dur (1910)

Stephania Turkevytjs lärare i Lviv hette Vasyl Barvinskyj. Han föddes 1888 i Ternopil i en buren och inflytelserik familj. Hans far hade stort politiskt inflytande i Habsburgska riket. Det var modern, som var sångerska och pianist, som ledde sonen in till musiken. Vasyl Barvinskyj inledde sin musikaliska skolning åtta år gammal, men han skulle också erhålla en examen i juridik på universitetet i Lviv, samt att han studerade musikhistoria och komposition på Karlsuniversitetet i Prag.

När han återvände till Lviv fick han snabbt fotfäste på det Högre institutet för musik uppkallat efter Mykola Lysenko. Det var här som han undervisade Stephania Turkevytj. Mellankrigstiden innehöll också en period av frenetiskt komponerande, samtidigt som han gjorde sig känd som en skicklig och utomordentligt inkännande pianist, och musikpedagog. Han grundade bland annat en musikskola. Från 1939 var han professor på den akademiska Musikhögskolan i Lviv, och från 1944-48 var han chef vid samma institution.

Det sovjetiska maktövertagandet skulle dessvärre visa sig vara förödande för Vasyl Barvinskyj. Eftersom han var bördig från en buren familj, som haft stort inflytande under Habsburgska riket, utsågs han snabbt till “folkets fiende” av den sovjetiska statsapparaten. Både Vasyl och hans hustru arresterades och han tvingades att skriva under ett dokument där han godkände att alla hans partitur brändes. Detta lär ha skett på gården bakom musikaliska akademien i Lviv. Vasyl Barvinskyj kallas därför ibland för “tonsättaren utan partitur”. Därpå förvisades Vasyl och hans hustru till ett Gulagläger i Mordvinien. Deras exil skulle vara i tio år.

1958 kunde Vasyl Barvinskyj äntligen återvända till Lviv, och han inledde det mödosamma arbetet med att försöka rekonstruera sitt partitur. Arbetet var förhållandevis framgångsrikt, och han lyckades med det nästan omöjliga, att ur minnet återskapa delar av det partitur som förstörts tio år tidigare. Men trots att hans namn rehabiliterades strax före hans död 1963, skulle det dröja decennier innan hans verk åter spelades.

Vi ska idag lyssna på hans pianosonat i C-dur från 1910, komponerat under hans studietid i Prag. Inspelningen är från fantastiska Orgelsalen i Lviv. Det var också på Orgelsalen som jag för första gången hörde talas om Vasyl Barvinskyj. Väl bekomme!


Vasyl Barvinskyj syns här i mitten av bilden. Året år 1933, och uppståndelsen gäller avtäckningen av ett monument över Ivan Franko.


En av de första…

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjunde december
Dagens musik
Stephania Turkevytj
Symfoni nr 1 (1937)

Idag ska vi bekanta oss med Stephania Turkevytj, som bör tituleras som Ukrainas första professionella kvinnliga tonsättare. Utmärkta Ukrainian Live har redan skrivit en förträfflig biografi över hennes liv, så här snuddar vi bara vid några händelser i hennes liv.

Stephania Turkevytj föddes i Lviv 1898, och visade tidigt prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hon var blott åtta år när hon kom in på det det Högre musikaliska institutet uppkallat efter Mykola Lysenko (Вищий музичний інститут ім. М. В. Лисенка), och en av hennes lärare hette Vasyl Barvinskyj. Honom återkommer vi till.

Vid första världskrigets utbrott flydde familjen till Wien, där Stephania fortsatte sin skolning i musik. Åter i Lviv efter kriget träffade hon sin första man. Med honom skulle hon flytta till Prag, men redan på 1930-talet var hon tillbaka i Lviv för att undervisa på sitt gamla lärosäte, samt på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko (Львівська національна музична академія імені Миколи Лисенка).

Stephania Turkevytj skulle stanna i Lviv fram till det sovjetiska maktövertagandet, då hon flydde till Storbritannien. Hon skulle bo i Cambridge fram till sin död 1977.

Stephania Turkevytjs musik förbjöds i Sovjetunionen. Orsaken var att hon inte uppfyllde de krav på krav på socialistisk realism som Sovjetunionen krävde av samtidens konstutövare. En stor del av hennes produktion har därför aldrig framförts. Enligt Ukrainian Live bör Stephania Turkevytj betraktas som den allra första av avatgardistiska tonsättaren i Ukraina, och hennes stil kan beräknas som rationell och distanserad från romantiska uttryck.

Vi ska nu lyssna på världspremiären av Stephania Turkevytjs första symfoni från 1937, i ett framförande från 2020 i hennes födelsestad Lviv. Det är den fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj som leder Ukrainian Festival Orchestra i Orgelsalen.


Inget fjäsk på Orgelsalen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Stämningen är förtätad, koncentrerad, och det förefaller mig som om hela publiken och ensemblen Orgelsalen i Lviv har formats till en enhetlig organism. Förväntansfullt väntande. Om några minuter kommer Svyatoslav Lunyovs (1964) Libera me att fälla ut sina tonala vingar, ut över den stora salen, och ut i etern. Jag bevistar Ukrainian Live, en konsert som sänds direkt online, ett nytt och spirande påfund av Orgelsalens kreativa producenter.

Ukrainian festival orchestra (UFO) leds skickligt av Ivan Ostapovitj genom ett stycke ukrainsk samtida konstmusik. Här finns inget fjäsk eller inställsamhet mot publiken och de åhörare och tittare som följer konserten online. Det är musik som kräver koncentration och skärpa. Därav den förtätade stämningen. Direktsändningen spelar nog också in, så att säga.

I det inledande stycket av Lunyov, Libre me, byggs en trevande dialog mellan stråkorkestern upp. Sakta makar de sig varandra till mötes. Trevande. Det finns en sorg i stycket, som ibland skjuts undan så att några strålar kan bryta sig im. Stundtals får stycket mig att tänka på den estniske tonsättaren Arvo Pärt, men här finns en annan tyngd och volym. Libre me pendlar mellan förtvivlan och resignation. Det så vackert att jag faktiskt upplever att jag får lite svårt att andas.

En av de kanske kändaste ukrainska tonsättarna heter Valentyn Sylvestrov (1937). Hans tonsättningar innehåller också ofta ett vemod, ett ukrainskt vemod. Pianisten Dmitrij Mykytyn framför Kitsch Music No. 1 med just den eftertänksamhet och försiktighet som finns inskrivet i stycket.

Oleg Bozborodko är en ny bekantskap för mig. Hans Lantern för stråkorkester är rytmiskt, och lekfullt. Med sirliga svängar och ibland retfulla avbrott förs vi fram genom stycket. Det är ett ljust stycke. Förväntansfullt. Kärleksfullt. Ett välförtjänt “bravo” hörs när orkestern möts av applåder.

Även Gennadij Lyasjenkos (1930-2017) Kontrapunkter för harpa är en oerhört fascinerande stycke. Det är tekniskt, men genom tonerna hörs ibland rent folkloristiska element, ukrainska så som österländska. Jag tycker mig också kunna skönja en ilska, innan stycket abrupt och lite retsamt tar slut.

Det stycke som var svårast att för mig att finna mig till rätta i var Lubava Sydorenkos (1979) Etyder för den gamla staden. Ett stycke för cello och elektronik. Det är ett intensivt verk, som nästan angränsar till frijazz och ukrainska avantgarde, som nog är okänt för många svenskar. Med kontraster och disharmonier föser cellisten oss allt längre in i en okänd värld, fylld av energi. Det finns en intensitet och koncentration i solistens framförande som gör att jag slutligen följer stycket.

Konserten avslutas med två stycken av Bohdana Froljak (1968). Orbis Terrarum är ett stycke för stråkorkester och orgel. Orgeln ligger som ett orosmoln, svagt bullrande. Knappt skönjbart. Froljaks tonsättningar är ofta skira, nästan spröda. Men de är också täta, intensiva på ett helt unikt sätt. Jag kan tydligt höra Valentyn Sylvestrovs filosofi, men hon är sin egen. Inte en kopia på någon annan. Utan helt självständig. I konsertens sista stycke, Venus in furs, för flygel och violin, kan vi också höra hennes unika röst.

Nå, det här var förfärligt många ord. Och kanske borde jag helt enkelt låta musiken tala för sig själv. Men det är svårt att motstå frestelsen att hylla ett så inspirerande och modigt initiativ. Jag försöker att föreställa mig att något liknande skulle ske i Sverige – en fullsatt konsertsal när en lokal orkester framför svensk samtida konstmusik, samt att man på eget bevåg sänder konserten online. Men min inlevelseförmåga räcker inte till. Om ni är begåvade med Facebook kan ni se och höra hela konserten. Då får ni även känna något av vår särpräglade atmosfären i Lviv, och få tillgång till ett axplock av några av de finaste tonsättarna inom ukrainsk samtida konstmusik.

Konserten skedde i samarbete med Malmö akademiska kör och orkester.

Här kan ni se bilder från konserten.


En återkommande resa genom Bachs musikaliska labyrinter

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit en del om mina upplevelser från Lvivs rika musikliv. Små personliga betraktelser av det jag åhört. Och ni som läst vet att det uteslutande handlat om klassisk musik. Men på senare tid har det varit tunnsått med sådana inpass på denna sida.

Nej, det beror inte på att jag slutat gå på konserter. Tvärtom, faktiskt. Vissa helger har jag gått på flera konserter. Ibland varje kväll från torsdag till söndag. Och det är också förklaringen till att jag slarvat med att skriva. Det har helt enkelt funnits för lite tid för reflektion och eftertanke, något som just blogginlägg om klassisk musik kräver.

Jag är fullkomligt autodidakt inom området (om man frånser att jag är dotter till två musiker), så ni har nog också märkt att mina betraktelser inte innehåller särdeles mycket av musikvetenskaplig terminologi. Det här är både en tillgång och en brist. En tillgång så tillvida att jag har hittat nya sätt att beskriva det jag hört. En brist, då okunskap inom ett så rikt fält kan generera slentrianmässiga och platta beskrivningar. Tomma ordytor som nervöst famlar efter fast mark att landa på.

Men trots att jag känner av mina tillkortakommanden tänker jag nu skriva några rader om musik, men ska försöka hålla mig från att beskriva musiken i sig. Om jag nu kan hålla mig från det…

Det jag vill skriva om idag är Orgelsalen i Lviv. Ni som läst här på bloggen vet att denna konsertsal har genomgått något av en transformation. När Ivan Ostapovitj tog över den musikaliska ledningen över Orgelsalen förra vintern, började den gamla kyrkan på toppen av Dorosjenka-gatan att sjuda av liv. Orgelsalen har alltid haft många konserter, men nu hade man inbjudna gäster från hela världen. Internationella och inhemska organister, tonsättare, solister, dirigenter dök upp i Lviv med flera bejublade konserter. Och i somras hade Orgelsalen till och med ett besök från Malmö. Daniel Hansson, som är konstnärlig ledare för Malmö akademiska kör och Malmö akademiska orkester, kom till Orgelsalen med dessa två ensembler. Det var ett mycket uppskattat besök, så uppskattat att Daniel Hansson nu blivit gästprofessor i dirigering på Nationella Musikkonservatoriet i Lviv.

Men Orgelsalen har även flera fasta och lokala ensembler och musiker. Dit hör den utomordentligt fina orkestern UFO, en kör samt två organister, Olena Matseljuk och Nadija Velytjko. Bara för att nämna några.

Och som inte det vore nog, Orgelsalen har även blivit något av EUs utpost i Lviv. När man kommer upp till kyrkan möts man av designade träkonstruktioner, där man kan sitta och vila före eller efter konserten, eller duka upp sin picknick. Till och med papperskorgarna känns som ditsända från en plats på andra sidan Schengen. Och när man träder in i entrén känns det nästan som om man hamnat i en entré till en protestantisk kyrka. Vitkalkade väggar med elegant upplysning. Många av dessa förändringar är projektledaren Taras Demkos förtjänst.

Idag hade jag alltså åter möjlighet att besöka Orgelsalen. Rubriken för dagens tema var “I’ll be Bach“. Tonsättaren behöver ju ingen nämnare introduktion, så vi hoppar rakt över till organisten Nadija Velytjko. Första gången jag hörde henne spela var för ungefär ett år sedan. Därefter har jag regelbundet besökt hennes framträdanden. Men på senare tid har de ofta kolliderat med annat, och det var därför nästan en månad sedan jag hörde henne senast.

Och det är väl då, när man tagit ett steg tillbaka, som man plötsligt ser hur vackert den där stjärnan lyser, som man tidigare betraktat som vardagsmat. Nadija Velytjko har alltid varit en mycket duktig organist. Men idag hörde jag tydligt att hon slipat sin glans ytterligare. Hennes tidigare lyhörda spel, har blivit än mer inkännande. Man hör hur hon lyssnar till och ger oss Johann Sebastian Bach med hela sitt hjärta.

Egentligen borde vart och ett av verken hon framförde idag omnämns, men jag väljer att blott förtälja om Sei gegrüßet, Jesu gütig, BWV 768. Stycket består av elva vackra koraler (kyrkovisor) för orgel. Verket tonsattes 1705, och tillhör därför Bachs tidigare kompositioner. Utgångspunkten för stycket ska tydligen vara den folkliga visan Sei gegrüßet, Jesu gütig, som spelas först, och därefter kommer de elva variationerna som har olika motiv och teman. Det är ett spirande verk. Lite nyfiket och stundtals trevande, och det låter oss kika in i den framtida Bach.

Nadija Velytjko har ett vackert handlag med det här stycket. Hon ledsagar oss säkert genom den unge Bachs bryderier och försök. Och för en stund häjdar hon vår tids tjurrusning. Inte ens några ivriga mellansats-applådörer bryter den andhämtning hon låter oss ta.

När jag lämnar Orgelsalen, och sladdar nerför backen på de nyisade gatorna, tänker jag på vilken ynnest det är, att bara få bo några stenkast från en plats som ger så mycket själslig stimulans. Och jag tänker på alla åhörare som idag besökte Orgelsalen. Unga som gamla. Orgelnördar som noviser. Hipsters och militärer på permission. Alla samlades de idag i Orgelsalen, för att resa genom Bachs musikaliska labyrinter. Och det var nog flera av oss som sa till oss själva “I’ll be Bach”.

——

Här kan ni läsa tidigare blogginlägg om Orgelsalen.


Nästan fullsatt när Nadija Velytjko sitter vid orgeln.


Musiken är gränslös

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Musik är på sätt och vis gränslös. Man behöver inte kunna tala samma språk för att kunna samtala genom musik. Men även i musik finns olikheter. Där finns olika tonskalor. De är kanske lite som vårt talade språks dialekter. Det finns dur- och mollskalor, men också indiska, arabiska och orientaliska skalor. Det finns till och med tonskalor som kännetecknar en ganska kort tidsperiod, till exempel Heltonsskalan som bland annat impressionisterna Claude Debussy och Maurice Ravel utgick från.

Men trots det är musiken gränslös. Jag tänkte på detta när jag igår hörde svenske dirigenten Daniel Hansson tolka den ukrainske tonsättaren Ljudkevytjs symfoni på Orgelsalen. Det finns säkert de som tror att den bästa uttolkaren av Ljudkevytj torde vara en ukrainare, men jag tror att man då möjligtvis har missförstått musikens kraft. Daniel Hansson lyfter fram något hos denne tonsättare, något nytt som jag tidigare inte hört. Plötsligt är Ljudkevytjs toner mjuka, varma och vänliga. De bombastiska dragen har tonats ner till förmån för de mer lekfulla inslagen i symfonin. För min syn ser jag hur dansande par omslingrar varandra, fält med spannmål som låter vinden leka i sin yviga kalufs. Ljudkevytjs symfoni känns både främmande och väldigt bekant på en och samma gång. Musik är gränslös, ty man kan inte stänga inne den kraften som den har bakom nationella gränser. Det kanske behövs en svensk för att förmedla en ukrainsk tonsättare. Eller varför inte vice versa?

När Diana Tjubak sätter sig vid flygeln för att särskåda Beethovens pianokonsert nr 3, förflyttas mina tankar från gränslösheten. Det är omöjligt att inte förtjusas av denna fenomenala pianist. I henne finns en riktig världsstjärna. Hennes toner häver sig upp ur flygeln, sprider sig genom Orgelsalens alla vinklar och slutligen omsluter oss. Vi är alla hänförda, enär hennes framförande och skickliga förmåga att skildra konsertens olika tonspråk är häpnadsväckande. Hon tycks vara helt lugn, men tonerna hon skänker oss skälver av känslor.

Gårdagens konsert avslutades med Mendelssohns skottska symfoni (symfoni nr 3). Återigen drabbas jag av den ton som Daniel Hansson lyckas förmedla. Musikerna följer hans mjuka rörelser, och Ukrainian Festival Orchestra (UFO) får en helt ny framtoning. Stundtals känner jag nästan inte igen den. Orkestern tassar tyst ena sekunden för att i nästa explodera i emotioner. Hansson får orkestern att våga släppa fram muntra inslag, samtidigt som de inte räds de tvära kast och bråddjup som stundtals öppnar sig. De dansar lika mjukt som Hansson gör på podiet. Vi kan alla se och höra hur de ger sitt yttersta, samtidigt som det inte går att ta miste på att de har väldigt roligt tillsammans med den svenske dirigenten.

Och nog är det ändå så att musiken är gränslös, tänkte jag återigen. När en dirigent från Sverige hjälper till att öppna nya för nya uttryck hos en orkester med oerhört mycket potential. Man kanske inte alltid förstår varandra i det talade språket, men genom musiken kan man faktiskt få till en gemenskap och förståelse. Gårdagens konsert gav prov på just det, musikens gränslöshet. Och genom att vara just sådan förskaffad, tillhör den oss alla.

Heroic Symphonizm

Heroic Symphonizm

Heroic Symphonizm

Bilder från Collegium Musicums Flickr-konto.