viewpoint-east.org

East West Street – början på en ny väg

Category: bokrecension, by sophie engström, Jews, jiddish, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

I begynnelsen var det två män med olika personligheter, och med olika syn på hur man löser de juridiska frågorna kring övergrepp mot människor. Dessa två män hette Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht. De gick på samma universitet. På det universitet jag nu arbetar på. De hade samma föreläsare, men landade ändå i olika slutsatser. Ska man se till individen eller gruppen? det var frågan de brottades med. Lemkin förespråkade begreppet “folkmord”. Lauterpacht stred för “brott mot mänskligheten”. Båda hade avgörande inflytande över Nürnbergrättegångarna. Samt på hur vi ser på de två begreppen idag.

Efter att ha läst Phillippe Sands East West Street, är jag inte ett dugg klokare om vem av dem som kom till rätt slutsats. Sands lämnar det öppet för mig att bestämma vad jag tror är rätt.

Och just det är så djupt sympatiskt. Att lämna den centrala frågan öppen för varje läsare att dra sin slutsats. Trots svärtan i ämnet sprider sig en värme genom mig. Sands ger ett förtroende till mig. Något som jag inte trodde att någon författare kunde lämna över till läsaren. Bachtins dialogiska ord lever starkt i Sands berättarteknik.

East West Street är en bok som inte kan lämna någon oberörd. Mig har den förändrat i grunden. En fråga som jag så ofta väjt för, förintelsen, har nu blivit den frågan som jag känner att mitt liv kommer att handla om från och med nu.

Inget annat brott mot mänskligheten, eller folkmord (för att blidka båda männen), har förändrat någon kontinent i lika stor omfattning. I alla fall i modern tid.

Det är också så att jag, som bott i Lviv i många år, kan relatera till innehållet på annat sätt. Jag ser husen framför mig när han skriver adresserna. Jag skriker nästan rakt ut när jag läser om den lilla flickan som ser sina föräldrar släpas iväg av nazisterna. Jag skriker för att jag kan se det framför mig. Jag vet vilken gata han skriver om. Och till min förfäran kan jag se det helt tydligt inför mig. Trots att det för många i Sverige verkar avlägset och omöjligt, så vet jag, genom att jag bor på en plats som sett detta våld, att just det här – att vi börjar slita varandra i stycken – är möjligt. Det kan hända när som helst. Och särskilt i Europa. För den tid av relativ fred som vi har nu, är bara en chimär. Vilket ögonblick som helst kan den här gemenskapen raseras. Den är nämligen ingen självklarhet, utan är något vi måste kämpa för att upprätthålla.

Det är lätt att tappa tilltron till mänskligheten när man läser berättelserna i East West Street. Särskilt när man vet att det finns personer som idag på fullaste allvar menar att det aldrig inträffade. Förintelseförnekare är inga lustiga troll man kan flina åt. De är farliga då deras ord kletar fast och underminerar de uppenbara bevis på att förintelsen verkligen skedde. De är farliga för att de möjliggör att något sådant kan ske igen. I den tid vi lever i idag är det extra farligt att relativisera, och i synnerhet förintelsen. Just idag är det dessutom extra viktigt att blottalägga dem som relativiserar. Det finns någon självutnämnd förståsigpåare som ser konspirationer i varje hörn. Och de finns där med dig. I sociala medier, eller kanske vid ditt eget köksbord.

När jag läser East West Street förflyttas allt det som hände då till realtid. Det är inte långt borta. Det var här! Det var här, i universitetets stora sal, som Hans Frank höll sitt segerrusiga tal. Ackompanjerad av Lviv pogromerna, då alla judar förflyttades in till gettot och sedan till fullkomligt förintande i något av alla läger som fanns inom Hans Franks styre. (En sal jag för övrigt satt i för några veckor sedan och högtidlighöll min fakultets 25-års jubileum.) Det är inte långt borta och det gör ont i mig. Men jag känner också hur vreden väller upp. Tidigare kände jag bara hopplöshet inför förintelsen. Nu är jag arg. För det är så många länder i Europa som fortfarande misslyckas med att ta ansvar för vad som tilläts ske. Det gäller inte minst Sverige, och så många andra. De som så här i efterhand kanske menar att det var det enda rätta. Men det går väl an, för att man slipper ändå vara ensam i det. Det känns väl så där kissvarmt och skönt. Och kanske har det för oss svenskar mest att göra med att det är förbaskat mycket skönare att sjunka ner i TV-soffan, än att verkligen lyfta på röven och säga: “Hallå världen! Vi var usla, simpla rövslickare under andra världskriget, men låt det aldrig ske igen!”

Och i begynnelsen var det alltså dessa två män, skolade vid mitt universitet, som la grunden till att förhindra att det ska ske igen. Så här i skrivande stund, tycker jag att vi är riktigt dåliga på att förvalta deras arv. Vi gör oss inte förtjänta av deras försök att skapa en tryggare värld. För det var just det de ville.

Tänk dig något så altruistiskt!

Och tänk dig när du gjorde något sådant själv.

Sammanfattningsvis, ja, läs East West Street. Gör det, och låt den förändra dig i grunden. Så som jag tillät den att göra med mig.


I sällskap av en karta från Lwów 1936.

Share

Hur gör man slut med en diktatur?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

Hur gör man för att göra slut med en diktatur, tänker jag när jag står i en lumpbod i Lviv, och bläddrar bland gamla sovjetiska vykort. Egentligen är det inte lump som säljs. Det är klenoder från en svunnen tid. En tid som innebar förtryck och underkastelse för så många. 

Den sovjetiska diktaturen som rådde här har satt sina spår. I byggnader, efterlämnade föremål eller statyer. Men kanske främst har den satt sina spår i människor. Det är svårt att förklara för de som bara känner till frihet vad diktatur gör med människor. På vilket vis de dödar allt levande inom dem. Och det är svårt att förklara för många svenskar varför man förbjudit sovjetiska symboler i Ukraina.

För många inom vänstern är det ännu ett exempel på att Ukraina är ett land som går åt fel håll. Man har svårt att förstå att många här inombords bär såren av ett förtryck som pågick under decennier. Det är inte helt ovanligt att man som svensk vänster hänvisar till Sovjetunionens bidrag till att krossa Nazityskland som en förmildrande egenskap. Att det​ bidraget i sig gjorde diktaturen till mindre ondskefull.

Det resonemanget vittnar egentligen bara om en sak, och det är en fullkomlig oförmåga till att känna empati med de som mördades eller mentalt skövlades av Sovjetunionen. Det finns inget som berättigar de våldsverkare som skickade människor att utplånas i Gulag. Sovjetunionens vinst över Nazityskland var bara en diktatur som krossade en annan diktatur. Det finns inget vackert i det.

När man inte själv bär ett minne från en tid som innebär rädsla och själslig utplåning, är det kanske lätt att tro att man kan bortse från symbolernas betydelse. Men under min tid här har jag förstått att en symbol inte bara är en tom yta som man kan fylla med vad man vill. För oss svenskar är det svårt att förstå. Om man befinner sig i en vänstergruppering kan en Leninbyst vara en cool klenod, men för någon annan kan den påminna om död, fördrivning, tortyr som dennes familj drabbats av.

I Ukraina är det som i Sverige också förbjudet med nazistiska symboler, men det är inte för utan att jag upplever att man ser mindre allvarligt på det förbudet. Det har sin naturliga förklaring. Det sovjetiska förtrycket av ukrainarna pågick under 70 år. Det finns dessutom i mannaminne. Nästan varje familj bär ett sådant minne. Minnen av våld, blod, splittring. Att man eventuellt tar lite lättare på lagen om förbud mot nazistiska symboler beror helt enkelt på att det är mycket längre sedan man utsattes för det förtrycket. Det beror däremot inte på att det man sympatiserar med nazisterna. Vi människor tenderar att lättare minnas det som hände nyss. Det är bara de som fått demens som har lättare att minnas det som skedde för länge sedan. Ukraina är som vi andra, och har inte drabbats av demens.

Men ibland tror jag att vissa inom den svenska vänstern har gjort det, alltså drabbats av demens. Flera av oss (ja, vi ingår fortfarande i en tid där jag kallar mig vänster) har svårt att förstå vad det innebär att utsättas för förtryck. Vi romantiserar revolutionen och dess symboler. Vi ser ingen anledning att förbjuda dem. Att Sverige har ett förbud mot nazistiska symboler är faktiskt inte så underligt. För vad var det vi sysslade med under andra världskriget? Nej, det är inte angenämt att tänka på. Och att sedan dra en linje till vårt förbud mot nazistiska symboler, ja, det klarar även en treåring av. 

Men romantiseringen är ändå ett bekymmer. Den legitimerar en diktatur. Vår ovilja att fokusera på Gulag, lika enkelt som vi fokuserar på Förintelsen, betyder att vi låter morden på miljontals förpassas till tystnaden. Det är som om vi ingenting förstått. Och kanske har det att göra med att vi faktiskt inte förstår vad det verkligen innebärr att utsättas för förtryck. Hur det känns att se våra anhöriga mördas eller vår kulturyttring elimineras. Vi kan bara inte förstå, eftersom vänstern alltid är de goda. Och någonstans var nog Lenin snäll ändå, eller?

Jag tänker allt det här, emedan jag köper tre vykort i lumpboden. Tre vykort med sovjetiska motiv. De kommer nog bli en present till någon som gillar sovjetiska symboler, ursäktar jag mig själv.

Så nej, jag är inte ett dugg bättre och försöker inte mästra.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: