viewpoint-east.org

Det finns en Chopin i dig

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , , ,

När jag var yngre tyckte jag att det var väldigt frustrerande att äldre människor upprepade sig gång efter annan. Nu är jag äldre utan att egentligen vara gammal, men börjar förstå det här med tjusningen i att upprepa sig. Det är vant. Varmt. Mjukt och skönt, för jag vet liksom var jag tror jag ska landa.

Tyvärr är det dock så att mina upprepningar inte riktigt har raffinerat så som det exempelvis var för min mormor. Själv landar jag ofta på något oväntat och taggigt. Visserligen är det väldigt uppiggande, så jag klagar väl inte. Nej, det är inte därför jag nu funderar på upprepningar. Ofta vet jag nämligen inte om jag upprepar mig (där har jag vissa likheter med min mormor), vilket är mycket invecklat än att upprepa sig. Om man upprepar sig vet man ju vad man gör, emedan jag inte riktigt blir klok på vad jag pysslar med. Det här är inte helt lyckat. Är det jag som upprepar mig, eller bara min inre dialog som mal på i samma banor?

Nu är det möjligtvis så att jag kanske upprepar mig, men det var inte för utan att jag började tänka på Skrjabin just ikväll. Det var när jag lyssnade till Chopins 24 Preludier (Opus 28) som det plötsligt inträffade. Bakom mina slutna ögon uppstod det färger. De höga tonerna var ljust blå, sedan ljust gula, vidare mot orange och mittenregistert dominerades av rött och grönt. De låga tonerna hade mörka, dova färger. Blodrött, brunt, svart.

Skrjabin hade nog skakat på huvudet om han läst det här. “Falskt!” hade han kanske förkunnat. Jag har nämligen aldrig fattat ett smack av hans färglära, som ni kan läsa om här (jajamensan, jag upprepar mig).

Det är ändå väldigt märkligt att Skrjabibs färgtänk dyker upp i Chopin! Visserligen är det inte helt långsökt, men egentligen vill jag höra mer av George Sand. Då hon går förbi Chopins nitiska komponerande, när de vistades på Mallorca. (Mallåkra, på skånska.) Djupt försjunken i sitt författande.

Jag undrar plötsligt hur hon var klädd. Hade hon kanske tagit på sig Chopins kläder? Eller vandrade hon runt i någon ihop snörande klänning? Hon är en författare som lockar, men som jag aldrig lyckats uppskatta. Lite tråkigt, eftersom jag tror hon skrev alldeles utmärkt.

Trots att jag då inte lärt mig att uppskatta hennes författarskap, så har hennes koppling till Chopin gjort den sistnämnde mer levande och ömsint. För det är något alldeles speciellt med män som vågar leva med starka och självständiga kvinnor.

Det kan du man, som lever med en stark kvinna, tänka på när du någon dag funderar på varför du alltid gör det så svårt för dig själv. För i dig finns också en Chopin.

Nå, nu har det här när allt kommer omkring ingenting med min uppenbarelse ikväll att göra. Faktiskt ingenting.


George Sand

Share

Det är ju helt barockt!

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

Ibland tycker jag ändå att det är väldigt konstigt att jag förförs så av barockmusik. Den här sirliga och krusidulliska musikstilen kräver så mycket precision. Precision kräver nit, och har väldigt lite gemensamt med den late. På många vis är jag nog lat. I alla fall om man jämför med en barockmusiker. Jag borde helt enkelt inte tilltalas så mycket av något som belyser min ofullkomlighet. Det räcker inte med att slarva framför “smartofånen” för att bli en god barockmusiker. Här talar vi om timmar med barocka krusiduller, före man blir så duktig att man kan äntra en scen.

Men sedan tänker jag att det kanske har med religion att göra. För trots att jag är helt sekulär i mitt själsliga vardande, så har jag ett gott öga till religion. Jag skyller det på mina barndomsår, då jag timmavis satt på orgelläktaren och lyssnade till hur min mamma dånade på orgeln. Kanske var det också där min kärlek till krusiduller föddes…. Fast, det är väl inte helt rättvist att förknippa barockmusiken med religion. För den är så mycket mer än så, kanske har min sammankoppling att göra med de romersk-katolska kyrkorna som gärna använde barockarkitektur. Visst är de galet vackra? Hur det än är med den saken, så sitter sambandet i mitt huvud, och vägrar släppa.

Nå, jag blir alltså alltid varse hur ofullkomlig jag är, samt lite religiös, då jag lyssnar till barockmusik. Så det är faktiskt underligt att jag tycker så mycket om barockmusik. Det är i sig faktiskt ganska barockt, så att säga.

Ja, just det. Ordet i sig är ju vansinnigt spännande. Henry Purcell hade ju ingen aning om att vi skulle kalla honom för barockkompositör. Användningen av ordet som vi använder det idag kom långt senare, inom vissa områden först under 1800-talet. 1919 användes det för första gången om musik. Och varför använder vi det ordet då? Ja, inte ens det vet vi riktigt med säkerhet. Kanske kommer det från skulptören Federico Barocci som härjade under den tiden vi kallar barock. Att vi använder ordet för att beskriva något som är exempelvis absurt, vet ni ju. Men egentligen betyder det bland annat “vidunderligt” samt “oregelbundet”. (Jag utgår från franskan, och lämnar annan rotvälska därhän.) Jag måste tillåta att detta kan vara den verkliga förklaringen till varför jag tycker så mycket om barockmusik. Vem kan motstå något vidunderligt och oregelbundet? En oslagbar och nästan ogörlig symmetri.

Det här och mycket mer tänker jag efter att ha lyssnat till kvällens konsert med Open Opera Ukraine. Under ledning av den ryske violinisten, dirigenten m.m. Nazar Kozhuhar får vi höra en lysande uppsättning av Henry Purcells “Dido och Aeneas“. Det är löjligt att försöka beskriva med ord varför och på vilket vis den här uppsättningen är lysande, men låt oss nöja oss med att jag skriver att den utförs med största möjliga precision, samt stark inlevelse. Tonerna lyfter från instrumenten, seglar ut över lokalen och griper tag i oss alla. Ruskar om oss. Dirigenten har ett slag som inte bara går genom musikerna och sångarna, utan fortplantas ner till oss åhörare. Som så ofta med goda dirigenter låter man sig föras och ledas in i tonerna och vad de berättar. Det kan låta enkelt, men det är en riktig konst.

Före pausen framförde de även “Te Deum and Jubilate Deo”, tillika av Purcell. Här måste jag särskilt lyfta fram kontratenoren Oleksandr Los’. Hans register och styrka är himmelskt vackert. Som pärlor som rullar över partituret.

Och tänk att en så regnig och ruskig dag kunde sluta så ljuvligt vackert, säger vi till varandra efter konserten. Det är nog bara barockmusik som kan förmå att besegra dessa de vresigaste av vädergudarna som just nu belägrar Lviv.


Henry Purcell var väl ingen fager man, men skriva musik kunde han!

Share

Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…

Share

Bach gör världen vackrare

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

Egentligen är jag alldeles för knäsvag för att skriva någonting. Och med största sannolikhet blir det inte heller något vettigt forumerat. Men just eftersom jag är så rörd, måste jag bara skriva några rader.

Ikväll spelade fenomenala INSO-Lviv Matteuspassionen av J.S Bach. Jag undrar om jag vid någon tidigare konsert hört konserten i sin helhet. Om jag nu möjligtvis gjort det tidigare, så har jag då inte förstått hur brilliant det är. Jag har ju givetvis hört inspelningar, men det är en sak att höra en inspelning, men att vara med i samma rum, i samma dimension, som musikerna och sångarna är något helt annat.

Tenoren Martin Lattke var så exakt. Inte en ton svävade osäkert. Varje andetag och ton satt med sådan imponerade precision. Samtidigt lyckades han förmedla berättelsen om Jesus lidande med stor inlevelse. Kvällens Jesus förmedlades av Volodymyr Andrusjtjak. Mycket skicklig, men jag saknade den riktigt djupa mansrösten. Jag antar att det kommer med åren. Mezzosopranen Tetanja Vakhnovska har jag hört tidigare och hon har en underbar röst. Varm, stark och med mycket känsla. Jag brukar dock inte vara förtjust i sopraner, men kvällens solist, Steffi Lehmann, har ett uttryck i rösten jag verkligen uppskattar. Hon lägger mer emfas i känslorna än i de höga tonerna. Det gör att det känns som om hon svävar fram. Dirigent ikväll var Reinhard Seehafer. Jag kan bara buga mig djupt för hans säkra vägvisning genom Bachs tankar.

Men vi ska inte glömma kören, eller körerna. Matteuspassionen ÄR körerna. Det är de som verkligen skapar det där musikaliska rummet. Det är också fantastiskt att se att de unga pojkarna i Lvivs manskör Dudaryk klarar av detta mandomsprov på nästan tre timmar. Utan att tappa koncentrationen. Det är också alltid mycket trevligt när vi gästas av Lublins stolthet, Lutnia Lubelska. Ja, jag utgår ifrån att Lublins​invånare är stolta över en så skicklig kör. Det förefaller som om varje sångare i den kören är en solist!

Men alla dessa deltagare i kvällens konsert hade stått sig slätt utan en så underbar komposition. Vi ska vara tacksamma att mänskligheten inte är helt senil, utan har vett att minnas och bevara J.S Bachs verk. Utan hans musik vore världen en mycket fulare plats.

Share

Rysk afton med mästerlig pianist

Category: by prallin, by sophie engström, music
Tags: , , , , , , ,

Som ni alla vet är jag en trogen besökare på Lvivs filharmoni. Det går faktiskt nästan inte en enda konsert utan att jag överväger att gå dit. Och en av årets höjdpunkter är festivalen Virtuosy. Igår fick jag mig dessutom en av årets största överraskningar.

Varför var det då en överraskning? Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan pianist i världsklass som gårdagen bjöd på. Anatolij Baryschevskij bördig från Ukraina är helt fantastiskt skicklig.

Programmet igår, var ett sådant program som antagligen aldrig skulle förekomma i Sverige. Och det finns nog de som tror att det inte ens skulle förekomma i Lviv. Men där har de fel. Ukrainarna är inte “ryssofober”. Idén om det är ett tankemonster som inte finns i verkligheten. Alla kompositörerna var från Ryssland.

Konserten inleddes med Galina Ustvolskayas tre första pianosonater. Extremt minimalistiska, svårspelat och svårtillgängligt. Men Baryschevskij spel ledde mig in i hennes asketiska tonvärld. Kall som istappar. Men ändå het. Längtande. Till och med lite rasande. Mycket intressant tonsättare jag kommer att återkomma till.

Kontrasten blev stor till Aleksandr Skrjabins värme och färgkaskad. Ja, jag kan inte låta bli att tänka på färger när jag hör hans kompositioner. Baryschevskij spelade hans sex preludier, op. 13.

Därefter tog vi en promenad tillsammans med Modest Musorgskij i galleriet och tittade på tavlor. Jag har faktiskt aldrig hört den i pianoversionen, utan fått nöja mig med orkesterversionen. Nu vet jag faktiskt inte riktigt vilken jag föredrar.

Kvällen arrangerades i samarbete med de fenomenala Collegium Musicum. Vi är lyckligt lottade, vi i Lviv, som har dessa fantastiska tjejer och killar i stan.

Vilken kväll! Jag vandrade lycklig hem i sommarnatten, och kände mig så där särskilt gynnad som man gör efter man fått gå vid sidan om en fantastisk konstnär, som Anatolij Baryschevskij, några minuter.

Teckning av Gustav Söderström.

Teckning av Gustav Söderström.

Share

Lars-Erik Larssons Pastoral svit

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

Lvivs filharmoni inledde december månad med svenska toner. Under ledning av Ilya Stupel spelade de Lars-Eriks Larssons Pastoral svit. Ett vackert stycke, men personligen hade jag föredragit hans tredje symfoni eller varför inte Förklädd Gud? Till min förvåning presenterade konferenciern dirigenten Ilya Stupel som svensk, och det var för hans skull som de hade ett svenskt tema. Men visst känns hans namn bekant på något sätt, tänkte jag. Dock handlar det inte om musik. 1999 blev blev Ilya Stupel nämligen rikskänd (i Sverige, alltså) då han och hans familj trakasserats av nazister i flera år och tvingades flytta från Vellinge. Stupel är en utmärkt diregent och jag skäms givetvis över att jag inte kände igen hans namn just som dirigent.

Ilya Stupel

Ilya Stupel tog ett säkert tag om Lvivs förträffliga filharmonin när han navigerade dem genom den stundtals tekniskt svåra Pastoral sviten. Även om det var ovana toner för många besökare, var det tydligt att Lars-Eriks Larssons harmonier tilltalade. Vi får hoppas att detta ger filharmonin och besökarna mersmak. Strax efter dundrade Maurice Ravel in och fullkomligt krossade svensken med sin absurdistiska Valse. Inte riktigt rättvist mot Larsson, om ni frågar mig.

Kvällen avslutades med Hector Berlioz Symphonie fantastique. Ett stycke som antagligen gått mig helt förbi, om det inte vore för de två sista satserna. En extra eloge bör dessutom ges till Lviv filharmonins eminenta träblås och pukslagare, vilka som brukligt överträffade sig själva.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: