viewpoint-east.org

Vägen från korruption går via en tunn och skör tråd

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag när jag satt hos sömmerskorna på vår gata och väntade på att de skulle lägga upp en duk till mig, började jag tänka på att avståndet mellan Sverige och Ukraina skulle kunna illustreras med en oändligt lång, tunn och skör tråd. Så tunn och skör att den nästan är omöjlig att balansera på. Häromdagen kom en sådan där känsla till mig. Jag fick nämligen upprepa flera gånger, för en person på besök i Lviv, att vårt universitet är stängt till slutet av februari på grund av att universitetet inte har råd att värma upp byggnaden. Det här är inte exceptionellt på något sätt. Även Taras Sjevtjenko-universitetet i Kyjiv är stängt för att spara energi, (men de håller stängt enda till början av mars). Det är när man förklarar sådana där saker, som känslan av att avståndet mellan Sverige och Ukraina är som en tunn och skör tråd. (Det är inte heller svårt att förstå att det kan vara svårt att ta in att det på många områden är så illa ställt.) Att Ukraina skulle ta sig från där man är nu, till där Sverige befunnit sig sedan längre, innebär att man måste balansera sig fram på den där tunna och sköra tråden. Kommer man någonsin klara det? undrar jag ibland.

I morse fick jag också en sådan där känsla. Det var när jag läste om en namninsamling för att Lviv ska få säkrare och miljövänligare kollektivtrafik. Ett mycket bra initiativ. Vi har ju spårvagnar och trådbussar här, men navet i kommunikationen är de där dödsmaskinerna som kallas marsjutka. Gula små kräk, som spyr ut avgaserna helt orenat och som fylls till sista plats. Där folk kläms samman till en gemensam smet. Det vore givetvis en dröm om vi kunde få en miljövänligare kollektivtrafik i Lviv, men om sanningen ska fram så ser det mörkt ut. Staden har tvingats att under åratal köpa dödsmaskinerna till överpris från en oligark, och man är nu skuldsatt till den här oligarken. Var pengarna ska komma från till nya elbussar förstår inte jag. Det finns inga pengar. Eller de finns, men inte längre hos folket, utan investerade i någon oligarks lyxkåk.

Det fanns en tid då jag tyckte det där var exotiskt. Spännande. Lite kittlande farligt att åka med en marsjutka. Jag träffar ofta västerlänningar som ger uttryck för en sådan förtjusning. Idag är jag oändligt mycket klokare. Det är inte häftigt på något vis. Folket här är tvingade att åka i dödsmaskinerna. De har inget val. De kan inte åka hem till sina välordnade samhällen och åka med säkra, ofta miljövänliga och rena alternativ. De lever här, och för många av dem är marsjutkan det enda sättet att färdas på. De drömmer om en egen bil. Att de då skulle bidra till en sämre miljö är inte en av de frågor som skulle lämna dem sömnlösa. (Och i sanningens namn så är oftast bilarna mycket miljövänligare än marsjutkorna.)

Det är så vansinnigt långt mellan hur ni hemma i Sverige har det, och hur många lever här. Det är svårt att förklara vad en korrupt maktelit gör mot sina egna medborgare. Förklara så att ni verkligen förstår. Vi är på många vis extremt bortskämda. Och naiva. Vi tror att om ukrainarna bara bestämmer sig blir allt bra. Men korruptionen är sammansvetsad och lager på lager. Det går inte att i en handvändning bryta upp det.

Jag tänker på allt detta när den leende sömmerskan kommer mot mig med min duk som hon lagt upp. Ingen kan le så ärligt och varmt som ukrainare från västra Ukraina. Vi tittar tillsammans på sömmen, och när jag ser hennes säkra arbete så tänker jag att det kanske ändå inte är helt omöjligt att balansera på den där sköra och tunna tråden. Ukrainare är skickliga på att bemästra svåra situationer. Jag hoppas bara tråden håller, och att vi har vett att i alla fall bjuda på ett leende när de kommit fram. Under vägen dit hoppas jag också att vi försöker bli bättre på att sätta oss in i deras svåra kamp, mot år av korruption och negligering.


Läs mer om initiativet att få nya bussar till Lviv. (Bilden är tagen från initiativets kampanj.)

Share

Snart en helt van svensk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Är du inte från Polen? Det trodde jag. När jag såg dig, men det är klart, när du pratar hör jag ju att det inte är polska, riktig polska, utan något annat”, säger hon mig. Den något trasiga, men varma, kvinnan jag mötte här förleden i Kraków. Hon hade stannat upp vid den parkbänk jag satt för att fråga om en slant. Jag svarade henne på mitt ukrainsk-polska rövarspråk, som bara jag talar. Av någon anledning blev hon ändå inte förvånad när jag förklarade att jag är från Sverige. För henne var det helt naturligt att jag talade polska med östgalizisk brytning.

Men något som slog mig under vårt korta samtal, var att jag tydligen kände ett trängande behov av att understryka att jag är svensk. Annars hade jag nog inte nämnt denna detalj. Inte för att jag inte vill vara polsk, utan eftersom det kändes viktigt i sammanhanget. Det var dock inte viktigt i sammanhanget. Det viktiga var ju att jag gav henne några groschy, (vilket betyder “ören” på polska, “pengar” i största allmänhet på ukrainska).

Jag har funderat en del på det där trängande behovet jag har av att understryka min svenskhet. Det uppkommer allt oftare. Helt oförklarligt, och ibland till och med störande. Var kommer den ifrån? undrar jag. Ofta är det viktig för mig när den egentligen inte är så viktig. Som när jag vandrat mellan olika postkontor, stundtals tröstlöst sökande efter ett vilsekommet paket min mamma skickade mig till jul. “Det är en utländska (inosemka) här som blivit av med sitt paket”, gormade de till varandra i telefon eller över högar av osorterade brev. “Jag har inte blivit av med mitt paket! Ni har blivit av med mitt paket. Dessutom är jag från Sverige”, svarade jag näsvist. De tittade på mig i stum förundran innan de tog till orda igen: “Utländskan är från Schweiz”. “Sverige”, svarade jag tappert, utan att få någon respons.

För en tid sedan var jag på ett galleri, och galleristen hade fått för sig att jag var från Frankrike. “Frankrike???”, replikerade jag, och fick det således att låta som om hon förolämpat mig.

Varför är det så viktigt för mig? Var spelar det för roll? Om jag är från Schweiz eller Sverige eller Frankrike? Alltså, jag har inget bra svar på den frågan. Tidigare spelade det ingen roll för mig, huruvida andra utgick från att jag kom från olika avkrokar i Europa. Kanske har det med språket att göra. Jag jobbar ju med svenska språket dagligdags och har verkligen förstått hur vackert det verkligen är. Tidigare tyckte jag att engelska var ett praktiskt språk. Det var alltså när jag bodde i Sverige. I Sverige tror många att engelska är bättre än svenska. Men, ser ni, det är fel. Det finns inget annat språk som så elegant suger upp ord från världens alla hörn och verbaliserar dessa små vilsekomna ord. Vi får till och med orden att känna sig mer hemma i svenskan än de gjorde bland sina riktiga syskon. Tänk bara på ord som “softa”, “teambilda”, “bruncha”, “luncha”, “tagga” och så vidare. Eller betänk våra snygga sammansättningar. Vi kan nästan koppla ihop vilka ord som helst och det blir helt begripligt. “Uppehållstillståndsbehörig”. Vilket ord! Alla fattar vad det handlar om, trots att det inte finns. Och tänk sedan hur det blir på engelska. De stackarna skulle vara tvungna att klyva denna snygga ordsnabel på minst två ställen.

Sedan har vi det här med synonymer. Inte fasiken är svenskan fattig på synonymer! Nästa gång du skriver något, och tycker du upprepar dig, använd synonymlexikon! För varje ord finns det nästan alltid ett dussin härmapor.

Nå, vad har då min förkärlek för det svenska språket att göra med att jag försöker få folk i Lviv och Kraków att förstå att jag kommer från Sverige och inte från Schweiz? Det har det inte, men det gav mig i alla fall anledning att tänka till, och att få göra några ordkrumbukter på detta vackra språk. Insikten kommer ändå till mig till slut, och jag förbluffas över att jag blev tvungen att flytta till Galizien för att vänja mig vid att vara svensk.


På denna plats blev jag således van vid att vara svensk.

Share

Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.

Share

Lviv – lejonstaden delas med herr Uggla

Category: by sophie engström, krönika
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Lejonstaden, så kallas ofta Lviv. Vi har ju många lejonskulpturer här. Men det är faktiskt så att det finns de som försöker utmana den pälsfagre vännen, och det är herr Uggla. Nej, nu menar jag inte Martin Uggla, Östgruppens kunnige ordförande. Det här har ingenting med honom att göra. (Även om jag bara genom att nämna hans namn vill lyfta min hatt för hans och Östgruppens fantastiska arbete.)

Nej, jag syftar på den uggleherre som ofta dyker upp i olika skepnader på husfasader i Lviv. Vad han ska symbolisera vet jag inte, men jag tror att han ska få oss att tänka till och förstå att huset är bevakat av ett mycket klokt fjäderfä. Vem vet vad dennes blick fångar upp.

Ugglan som symbol har ju i historien för övrigt ofta setts som ett illavarslande tecken. Något ont och kanske våldsamt kan förestå.

När jag vandrar på Lvivs gator ser jag inte helt sällan hur herr Uggla dessutom dyker upp som mönster på ryggsäckar, som broschyrer, som örhängen etc. Han är väldigt populär, och det är väl en förfärlig tur att man inte är så vidskeplig som man faktiskt ändå är. För annars skulle jag ju kunna tro att något riktigt gruvligt väntar runt om knuten. Eller rättare sagt, det vet jag ju att det gör, för det är väl det knutar är till för. Att stå där och vänta in en så att man slutligen är med om det där, som ugglan planerat. Och det är väl därför jag vet det där om hur man såg på ugglan förr i världen. Mitt vidskepliga jag har helt enkelt kollat upp det.

Nå, nu är det i alla fall lite tur att mitt sekulariserade och mindre vidskepliga jag har förmågan att ändå vända blicken upp mot husfasaderna och faktiskt tillåta mig att tycka att den där herr Uggla ändå är en mycket trevlig husprydnad. Och i hans bo fann jag även denna eminenta trappuppgång.

Inte undra på att han försöker jaga bort obehöriga. Vem vet om de är illasinnade eller inte.

Share

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Phillippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Phillippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.

Share

Tre söner från Lviv har återvänt till stan

Category: by sophie engström, eastern europe, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tre plaketter över tre jurister som alla utbildat sig vid universitetet i Lviv, och som mirakulöst undkom förintelsen. Nu hänger de på sina platser.

Vi var en liten tapper skara som trodde att vi överlistade vädrets makter genom att enkom bevittna när Louis B Sohn ställdes vid sin gamla port. Men sällskapet som avtäckt Lauterpacht och Lemkin drog ut på tiden, och kylan kröp allt längre in under våra överrockar.

Nå, när hela gruppen senare anslöt, hade vi säkert och målmedvetet motat bort bilarna från parkeringen. En perfekt lösning för en perfekt avtäckning. Lvivs själ växer i takt med att de som hör till stan återfår sin plats.

Ikväll får vi åhöra “East West Street” på Lvivs filharmoni, och enligt ryktet ska Phillippe Sands ta ton…


Snart din tur, tröstar Andrij Bojarov (till vardags konstnär, curator och projektledare) Louis B Sohn bakom skynket.


Vi väntar och väntar…


Så kom de till slut!


Avtäckt! Phillippe Sands med släktingar till Louis B Sohn. Vänd mot Sands syns Sofia Djak, chef Center for Urban history.


I hela sin glans.

Share

Om antisemitism i Ukraina – något nytt under solen?

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Jag är judinna”, inleder min student en fråga till Göran Rosenberg, då han besökte vår fakultet (Fakulteten för internationella relationer på Ivan Franko-universitetet i Lviv) för några veckor sedan. Det var något i det där rakryggade sättet att säga det som var så befriande. Jag hade nämligen precis läst de inledande kapitlen i Phillippe Sands “East West Street”. Där beskriver han hur han 2010, vid sitt första besök i Lviv, träffat en student som lite i smyg hade sagt att det där med “judar i Lviv är ett känsligt tema”.

Under revolutionen 2014 var det en vanligt förekommande tes, inte minst på Aftonbladet Kultur, att upproret mot Janukovytj var en statskupp utförd av fascister. Vissa gick även så långt att man menade att ukrainarna till sin natur (?) fascistiska. Det hade de i synnerhet visat under andra världskriget.

Det är väldigt få som förnekar att det förekommer antisemitism i Ukraina, men den är faktiskt inte mer vanligt förekommande än i Ukrainas grannländer, så som exempelvis Tyskland. Rakt motsatt vad nämnda kultursida lyckats belysa.

Det här betyder ju inte att det inte är illa. De antisemitiska dåden ska alltså inte förringas, och väldigt mycket arbete finns kvar att göra. Ett arbete som delvis försvåras av ny lagstiftning som förhindrar kritisk forskning om vad exempelvis den ukrainska befrielsearmén företog sig under andra världskriget. Men samtidigt finns det en logik i att den lagen tillkom, en logik man givetvis inte måste hålla med i, men ändå fullkomligt logisk för vissa. Resonemanget går så här: många ukrainare mördades och fördrevs under andra världskriget. Fokus för studiet av vad ukrainarna genomgick då har ofta landat i vilka brott befrielsearmén gjorde sig skyldiga till. Det är en komplicerad balansakt för presidenten, och lagen har verkligen inte tagits emot entydigt positivt av ukrainarna. Många vill se en tydlig och öppen debatt och forskning, vilket idag på många vis har omöjliggjorts genom den nya lagen. Den nya lagen kan kosta Ukraina mycket, vänner kan lätt förvandlas till fiender om man är flr kompromisslös. Den har till exempel gett grogrund till en konflikt mellan Polen och Ukraina, ett ordkrig som just nu pågår och som jag återkommer till vid senare tillfälle.

En konsekvens av att Ukraina hängdes ut i vissa kretsar som ett fascistiskt land under revolutionen 2014 var att man började belysa judarnas situation i landet. Och i landets historia. Det var därför inte så konstigt att Phillippe Sands igår stod och föreläste om sin bok “East West Street” på katolska universitet i Lviv, och att boken, som nyligen översatts till ukrainska, redan fått stor uppmärksamhet. Det är inte heller konstigt att vi som sitter och lyssnar på Phillippe Sands känner att Ukraina gjort en fantastisk resa, en resa som på sju år gått från att innebära att judar är ett känsligt ämne, till att ingen förvånas över till exempel min students inledande ord på Göran Rosenbergs föreläsning några veckor tidigare. Snarare lyssnade man då med större engagemang än jag upplevt vid liknande situationer i Sverige. Den här lyhördheten bottnar i förvissningen om att Ukraina är ett mångkulturellt land. Och den förvissningen innehåller också en stolthet, något som är mycket svårt att beskriva för en utomstående. Och i synnerhet för dem som redan grävt ner sig i sina retoriska skyttegravar.

Men Phillippe Sands vet bättre. Det framgick tydligt igår. Han förstår att Ukraina genomgår en svår period, med den ekonomiska och sociala kollapsen, och att det finns de sediment som drar åt fascism. Han ser det, men han ser också alla de unga som fyller lokalerna när han kommer för att tala om sitt arbete och sina böcker. Han ser också att Ukraina har förändrats. Att något har hänt. Att man nu inte längre är rädd att tala om judarnas betydelse för landet och för Lviv.

Under min tid här, som är ungefär lika lång som Sands bekantskap med staden, har jag också upplevt en förändring. Ibland känns det nästan som om vissa erfar en eufori över att få vara med om denna transformation. Det är rörande och inger hopp.

Och vilken var då frågan min student frågade Göran Rosenberg? Jo, hon frågade om man som jude någonsin kan känna sig hemma någonstans. Rosenbergs svar var att allt handlar om att finna sin plats. Att vara isolationistisk leder inte till att finna ett hem. Men då måste samhället man bor i vara villigt att ge en den plats som man behöver.

Genom sitt arbete med boken “East West Street” har Phillippe Sands hjälpt Lviv att återfå tre judiska män, de två juristerna Lauterpacht och Lemkin, samt juristen Louis B. Sohn. Imorgon, 79 år sedan Novemberpogromerna (även kallat Kristallnatten), kommer Lvivs borgmästare Sadoviy avtecka plaketter där de tre männen bodde före andra världskriget. De ges plats i dagens Lviv. Som en del av historien, men också av framtiden. Ett tydligt tecken på att tiderna förändras, och vi måste se till att det blir till det bättre.


Phillippe Sands vid gårdagens föreläsning. På bilden bakom honom ser ni hans morfar.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: