viewpoint-east.org

På Stanisławs gata i stan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Låt oss återvända till Stanisław Lem. Nåväl, det är väl en överdrift att vi nu kommer att uppehålla oss särskilt länge vid honom, men han är i alla fall en utgångspunkt. Och hur gör man det bättre än att utgå från hans bostad, eller snarare en av dessa, ty Stanisław flyttade flera gånger under sitt liv.

Som många säkert redan känner till föddes Stanisław Lem i Lwów/Lemberg/Lviv, och det kan man ju höra av namnet. Fast hans far fick egentligen efternamnet Lehm vid födelsen. Det bytte han lämpligt ut till Lem. Inte att undra på det, Lehm betyder nämligen lera på tyska och jiddisch, så Lem, som för tankarna till Lemberg och möjligen även lejon, är ju mer storslaget. Men låt oss, istället för att gräva ner oss i Lviv, bekanta oss med en av de adresser Stanisław Lem hade i Kraków, nämligen Ulica Bonerowska. Gatan ligger gömd mellan Planty och Dietla, och trots att den är kort till sin karaktär, rymmer den nästan lika många berättelser som en voluminös sagobok.

Ulica Bonerowska är uppkallad efter adelssläkten Bonerowie, som ursprungligen kom från Alsace. De blev snabbt inflytelserika i både Schlesien och i Małopolska, samt den polska huvudstaden, som då var Kraków. Bland annat ägde de både pappersbruk och saltgruvor under 1500-talet. Den siste inflytelserika i ätten var Seweryn Boner. Han såg till att både skapa goda förbindelser med den polska kungen, och med habsburgarna i Wien. Han lär ha varit en stor konstälskare, och hade stora samlingar. Vad som hände med dessa är dock oklart. Släkten Bonerowie dog ut under 1600-talet, då de inte lyckades uppbringa en manlig arvtagare, och släkten försvann in bland historieböckernas franska band. Ulica Bonerowska kallades förresten även för Stillegasse (stilla gränden) under den tyska ockupationen 1941-45, och på sitt sätt kan man väl säga att båda namnen klär gatan ganska väl. Den känns något bortglömd, så som släkten Bonerowie, och extremt stilla.

En arkitekt, vars namn ofta återkommer på Ulica Bonerowska, är Henryk Lamensdorf. Han var polsk-judisk och ritade flera byggnader längs med gatan. En av de mer kända byggnaderna han ligger bakom finns dock på en helt annan plats i Kraków. Byggnaden kallas för Dom Turecki, alltså “det turkiska huset” och ligger på Ulica Długa i stadsdelen Kleparz. Byggnaden är ståtlig med röd fasad samt gula detaljer. Men det är taket som nog drar till sig den största uppmärksamheten. Ty där tornar det upp sig tre vackra minareter. Det är inte så märkvärdigt som det kan tyckas, enär beställaren var en fd officer i den ottomanska armén. Officeren hette Artur Teodor Rayski och lär ha haft en muslimsk hustru bördig från Egypten. Därav de tre vackra spirorna på husets tak.

Henryk Lamensdorf ritade även två synagogor. Båda förstördes av nazisterna, men byggdes upp igen efter krigsslutet. De har dock inte brukats som synagogor sedan kriget.

Men låt oss återvända till Ulica Bonerowska, och Henryk Lamensdorfs verk där. Hans penna har dragit ut linjerna till flera av husen. Bland annat nr 9, som under 1920-talet var en bibelskola för unitarer. Unitarianismen är en inriktning av kristendomen som inte erkänner treenigheten, utan menar att det endast finns en Gud, och att Jesus enkom var inspirerad av Gud, men inte var Gud själv eller en inkarnerad av den samme. Den här inriktningen, som kom till Kraków från USA, hade det ofta besvärligt i det katolska Polen, och deras medlemmar förföljdes eller trakasserades. Mittemot bibelskolan låg (och ligger än idag) nummer 10. Även detta hus har ritats av Henryk Lamensdorf. Byggnaden skapades till föräldralösa judiska barn som utbildade sig till hantverkare, som var aktivt under samma tid som bibelskolan var verksam på gatan. Vi kan fortfarande se inskriptionen ovanför entrén. Tanken om Kraków som en stad där de olika etniska eller religiösa grupperna bodde i olika stadsdelar är en felaktig efterkonstruktion. Många gånger var det precis som på Ulica Bonerowska, där kristna och judar samsades i samma kvarter.

Så här kan man hålla på, och det finns egentligen mer att hämta från den lilla gatan Ulica Bonerowska, men vi där ett streck vid Ulica Bonerowska 5, ty där finner vi en av de adresser som Stanisław Lem hade i Kraków. Vem som ritat huset är för undertecknad inte känt, men dess fasad är lika pampig som flera av de fasader som bär Henryk Lamensdorfs signum. Här bodde i alla fall Stanisław Lem mellan 1953-59 tillsammans med sin mor och med sin nyblivna hustru, Barbara Leśniak. När Stanisław och Barbara lämnade Ulica Bonerowska gjorde de det för en gata som bär det exotiska namnet Narvik, och som ligger långt bortom centrum. Men det är ju en helt annan historia, som vi kanske har anledning att återvända till i framtiden.


Nr 10.


Nr 9

Men nr 5 lyckades undertecknad inte fånga. Däremot


… infångades denna väggmålning, som tillkännager att här sålde man en gång i tiden vin.


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Spilld mjölk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2020
Dagens polska affisch
My pijemy tylko pasteryzowane mleko
Wasyl Diadyniuk (Василь Дядинюк)
1936

Ja, polsk affischkonst är ofta oerhört svår att motstå, men ibland blir resultatet inte så lyckat, så som med dagens affisch.

Ty vad är det vi ser här? En lintott, som kan föra tankarna till Trump i Vita huset, dricker mjölk. Med sorgsna, och kanske lidande, ögon låter lintotten mjölken rinna ner i knät. Där slickar en svårtolkad varelse girigt upp mjölken. Det ska väl föra tankarna till en katt, men den har något oroväckande råttaktigt över sig. Om någon blev lockad av att köpa pastöriserad mjölk genom denna affisch, så lär det ha varit någon med en väldigt annorlunda uppfattning om estetik, eller helt enkelt en präst.

Ty Wasyl Diadyniuk (eller Vasyl Djadynjuk på ukrainsk) visste vad som behagade en präst, enär Diadyniuk egentligen var mästare i ikonmåleri. Vasyl föddes 1900 i Lutjynets (Лучинець) en liten by, som idag balanserat på gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Han kom från en religiös familj, och både hans farfar och far hade inrett flera kyrkor i regionen.

Det skulle dock dröja ända till efter första världskriget som Vasyl började studera konst i Lviv. 1926 började han studera vid konstnären Oleksa Novakivskyjs privata konstskola. Novakivskyj tillhörde en av de mest tongivande ukrainska konstnärerna vid denna tid (och hans gärning är aktad än idag). Vasyls skicklighet drog till sig metropoliten Andriy Sheptytjkys uppmärksamhet. (Sheptytjky var ärkebiskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan.) Genast gav Sheptytjky Vasyl Djadynjuk i uppdrag att åka till bland annat Volynien och Vilnius för att smycka kyrkor. Vasyl Djadynjuk fick även i uppdrag av nämnde Sheptytjky att grunda en skola i ikonmåleri, en nobel befattning, som gjorde honom till en av de mest inflytelserika ikonmålarna i regionen. Han ansvarade för skolan mellan 1930-33, men varför han slutade på sin post anges inte av några källor.

Det finns inte heller några källor som ger svara på vad som fick honom att ge sig in i affischkonstens värld. Kanske trodde han att det var lätt förtjänade pengar, eller så hade han tröttnat på ikonmåleriet och ville vidga sina vyer. Men resultatet blev föga genialiskt. Det är kanske inte så lätt att byta bana. Om man en gång har lärt sig att försöka få folk att tänka på Jesusbarnet genom sin konst, känns nog mjölk ganska pyttigt. Fast att det faktiskt finns de som hävdar att det är nyttigt. (Med det grötrimmet stänger vi luckan för idag.)


Fotnot: Vasyl gick ur tiden 1944 i Wien efter en lång tids sjukdom.


Med flygande fläng

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2020
Dagens polska affisch
1. Wystawa awiatyczna we Lwowie
Antoni Przyszlak
1910

För tredje året i rad kommer undertecknad att göra ett försök till adventskalender. De två tidigare åren (2018 och 2019) avlöpte smärtfritt utan några avbrott. Om det blir så även i årets adventskalender, får de närmaste 24 dagarna utvisa. Ty det är ju ett ödesdigert år, som inte verkar vilja gå i ledband med någon.

Tanken är dock att årets adventskalender ska göra som de tidigare åren, den ska innehålla en polsk affisch, med tillhörande icke särskilt fullmatad text. Ett visst förbehåll måste ändå göras, ty det förhåller sig så att texten lever sitt eget liv, och blir därför ibland längre än avsikten var från början.

Nytt för i år är dock att adventskalendern kommer att ha två teman. Förutom polska affischer är tanken att affischerna ska uppehålla sig kring teman som varit viktiga för oss i år. Till exempel som att tvätta händerna, hålla distansen, bära mask, att resa, och så vidare. Resandet, eller avsaknaden av denna rörelse, är något som vi nog kommer att tangera en hel del under årets adventskalender.

Därför inleder vi i flygande fläng med en flygtur till Lviv, eller Lwów. Dagens polska affisch kommer från Anatoli Przyszlaks verkstad. Det har tyvärr inte gått att frambringa mycket information om denne mans verksamhet, eller ens vem han var. Det som dock går att finna är att den fanns i Lwów, och att de gjorde en affisch till stadens första flygplans utställning som gick av stapel i september 1910, och höll på till oktober. Utställningen var öppen från kl 08.00 på morgonen till kl 20.00 på kvällen, och återfanns på området kring Lvivs tekniska högskola. (På polska Politechnika Lwowska. Idag heter den Націона́льний університе́т “Льві́вська політе́хніка”.)

På utställningen kunde man se flera olika flygplansmodeller, med tillhörande flyguppvisningar, bland annat med det legendariska flygplanet Blériot XI, som 1909 var första flygplan att ta sig över Engelska kanalen.

På affischen ser vi antagligen Blériot XI när det sveper över Lwów, och en sann vän av lejonstaden kan se både Höga slottet, Rådhustornet, kanske även Tempelsynagogan och Juriykatedralen.

Nåväl, vi lär återkomma till vårt resande-tema, men imorgon är det nog dags för att tvätta händerna.


Reginas imperium

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Innanför porten råder en funktionalistisk ordning. De breda trapporna som leder upp till entréplan är symmetriskt randiga i svart och vitt. Två pelare står stadigt, och till vänster om dem tittar ett finurligt trappräcke fram. Det är en perfektionistisk arkitektur, men utan att vara pedantisk. Här härskar snarare en kreativ uppfinningsrikedom, precis så som det ofta förhåller sig med polsk 1930-tals arkitektur.

Hyreshuset vi befinner oss i kallas för Aleksandrowiczs hus och ligger på gatan Sereno Fenn’a nummer 6, en liten gatstump som rymmer flera vackra byggnader från förra sekelskiftet fram till mellankrigstidens sista år. I huset vi står bodde bland annat familjen Aleksandrowicz som var en välkänd familj i Kraków fram till andra världskrigets utbrott. Och orsaken till deras ryktbarhet var två av familjens kvinnor.

1877 öppnade en handel för konstnärsmaterial i en kiosk vid torget Kleparz. Initiativtagaren var en ung kvinna vid namn Regina Aleksandrowicz. Hennes man, Wolf Aleksandrowicz, var en from jude, som ägnade mycket av sin vakna tid åt att studera Talmud. Regina startade därför en pappers- och konstnärshandel till familjens försörjning. Elva år efter att hon startat sin verksamhet blev hon helt oväntat änka, och nu stod hon, 35 år gammal, som ensam försörjare för sina fem små barn.

På den här tiden var det inte brukligt att kvinnor stod som ägare till dylika verksamheter, och hon fick själv ta sig till Wien för att söka om tillstånd för att få fortsätta med sin handel för konstnärsmaterial. Tillståndet bifölls, och hon kunde återvända till Kraków och fortsätta sin verksamhet. Regina ville tydligen inte göra stor affär av att hon stod som ägare till företaget, så det döptes till R. Aleksandrowicz och söner (R. Aleksandrowicz i Synowie).

Med sin centrala placering, i närheten av Krakóws akademiska konsthögskola, blev hennes butik ett andra hem för många konstnärer. Det här var tiden för Młoda Polska (Det unga Polen), och hennes kunder var sådana som gått till eftervärlden som Polens stora konstnärer. Det är inte omöjligt att Stanisław Wyspiański var en återkommande besökare och kund hos Regina.

Kanske var det därför som det gick så utmärkt för Reginas konstnärshandel, om det vet vi inte. Men faktum är att hon kunde expandera även till andra städer. Hon etablerade sig i Poznan, Katowice, Bydgoszcz och i Lviv. Regina Aleksandrowicz butik i lejonstaden låg på gatan Ossoliński 15. Idag heter gatan Stefanyjka och lokalen Regina hade sin konstnärsbutik i hyser idag en pub. 1927* hade R. Aleksandrowicz och söner blivit så framgångsrika att de kunde flytta in i bottenvåningen i det vackra huset Pod Globusem (Under globen). Det är en magnifik byggnad, som kräver en egen postning, så undertecknad lovar att återkomma dit.

Några av Reginas barn fortsatte i sin mors fotspår. Dottern Róża öppnade till och med en egen butik för konstnärsmaterial. Hon var vida känd för sin skönhet, och avbildades av flera framstående konstnärer. Den mest kända målningen är signerad den uppburne konstnären Jacek Malczewski. Hans kända porträtt av Róża återfinns idag på Krakóws Nationalmuseum. Sonen Wilhelm (Ze’ev) var däremot inte alls intresserad av moderns affärer, och slog sig in på en bana som fotograf.

Under 1930-talet tillhörde familjen Aleksandrowicz Krakóws kulturelit, och deras position var oomtvistad. Det var i detta skede som de tog initiativ till hyreshuset på Sereno Fenn’a nummer 6. Men innan huset stod klart tvingades familjen fly från Kraków. Andra världskriget bröt ut, och nazisterna ockuperade Polen. Under kriget bodde flera nazister i huset, och lite längre ner på gatan bodde Oskar Schindler, mannen som blev känd för att han förmådde rädda flera av Krakóws judar undan Förintelsen.

Familjen Aleksandrowicz flydde till Lviv, som då ockuperades av Sovjetunionen. Vad som hände där, går det inte att finna några uppgifter om på internet. Men Regina Aleksandrowicz ska, enligt geni.com, gått ur tiden i Lviv någon gång under 1940. 83 (eller möjligen 84) år gammal. Hennes dotter Róża lyckades fly undan nazisterna, när de senare anföll Sovjetunionen.

Efter kriget återvände Róża till Kraków, och försökte återuppta konstnärshandeln, men den hade nationsliserats av kommunisterna. Róża flyttade efter några år till Israel, där även hennes bror Wilhelm slog sig ner. De återvände aldrig till Kraków.

2008 fick familjen något av upprättelse. En plakett på Pod Globusem sattes upp med påskriften att (ungefärlig översättning) Här låg Regina Aleksandrowicz och söners konstnärsbutik mellan åren 1927-1939.

——-

*Det förekommer olika årtal när Regina Aleksandrowicz butik slog upp portarna i Pod Globusem. Plaketten säger 1927, men andra källor anger 1913.


Aleksandrowicz hus har inte raka hörn, vilket ger en känsla av att huset kastar sig upp i skyn.


Entrén.


Smide pryder porten.


Pod Globusem.


Jacek Malczewski porträtt av Róża.


Inne i Reginas butik.


Vid bardisken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han ser på oss genom sina hornbågade glasögon. I sin hand håller han elegant en cigarett. Likaså hans bordsdam röker. Hon ser på honom, kanske uppfodrande, men om det vet vi inget, ty hennes ögon är vända från oss. Bakom mannen med de hornbågade glasögonen står en servitris, och tittar ner mot bardiskens raka stomme. En skäggig man betraktar henne. Kanske befinner de sig i ett meningsutbyte om påfyllning i glaset. Men det vet vi inte heller. Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka de är, vad som utspelar sig mellan de fyra, eller om det ens utspelar sig någonting överhuvudtaget. Men vad vi vet är att det sker i baren på Jama Michalika. Ty det är där som den återgivna målningen hänger, och det är den plats den avspeglar.

Även tidpunkten är för oss okänd, men torde vara senare än 1960, enär det var då legendariska Jama Michalika, som grundades år 1896, slog upp portarna till dess nya bar. (Läs om Jama Michalikas historia här.)

Vad vi däremot vet med bestämdhet är att det vi ser på är en målning av Eugeniusz Waniek (1906-2009), konstnär, scenograf och lärare.

Eugeniusz Waniek föddes i Ustrzyki Dolne, en liten bergsstad som idag balanserar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Historiskt sett har det här varit en stad som hyst ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var dessutom judarna den största folkgruppen i staden. 1939 bodde 550 ukrainare, 1150 polacker och 2600 judar i Ustrzyki Dolne, men efter kriget hade alla av judisk börd mördats, och ukrainarna tvångsförflyttats österut. Den här dystra framtiden visste däremot Eugeniusz Waniek ingenting om som liten påg. Han var intresserad av bildkonst, och fick möjligheten att studera på gymnasiet i den närmsta störsra stad, som var Lviv, eller då Lwów. 1926 bar det, efter avslutad examen, av mot Kraków, och den anrika Krakóws akademiska konsthögskola.

Eugeniusz Waniek kom till Kraków när Kraków-gruppen gjorde som störst avtryck, och det var därför inte så underligt att han beslöt sig att göra gemensam sak med dem. Hans verk uppskattades av flera framstående konstkritiker, och han förutspåddes en lysande karriär. Bland annat fick han flera uppdrag att utsmycka kyrkor. Men andra världskriget kom emellan. Ni som troget läser den här bloggen vet att Kraków-gruppens medlemmar skingardes under kriget, och Eugeniusz Waniek valde att lämna Kraków, och bege sig till sin födelsestad Ustrzyki Dolne.

Kriget lär ha påverkat Eugeniusz Waniek på ett sätt som det möjligen är svårt att föreställa sig för en person som undertecknad, som tydligen kommer från en, för att använda Elisabeth Åsbrinks ord, fredsskadad kultur. De flesta som hamnar i en våldsam situation, söker nog skydd och säkerhet. Endast ett fåtal vågar utsätta sig själva för risker som exempelvis ett motstånd innebär. Att Eugeniusz Waniek valde att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén, Armia krajowa, ska därför inte ses som en självklarhet. Det visar på ett mod, som de flesta av oss inte besitter. I Hemarmén fick han det udda täcknamnet Baśka, vilket enligt diverse ordböcker betyder pastej. Hans upplevelser under krigsåren resulterade i flera målningar där han skildrades hur polacker deporterades till Kazakstan, morden på stadens judar, samt våldsdåd utförda av ukrainska befrielsearmén, UPA.

Efter kriget återvände han till Kraków och började undervisa på Krakóws akademiska konsthögskola. Och det var väl då någon gång, som han gick till Jama Michalika, och avbildade scenen jag beskrev inledningsvis. En målning som idag finns på nämnda inrättning.

När man betraktar personerna på målningen kan man inte riktigt låta bli att fantisera kring hur deras Kraków såg ut. Hur gatan Floriańska, som Jama Michalika ligger på, såg ut. Vilka butiker rymdes i lokalerna på den fashionabla gatan? Inte var det som nu, sedan gentrifieringens bulldozer gått fram. Men några korn av dåtidens tillvaro har ändå efterlämnats åt oss, så som målningen vi just betraktat, när vi nu sitter på Jama Michalika och dricker en kopp kaffe.


Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.