viewpoint-east.org

En trudelutt om att handla på ukrainska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Väl framme vid den minimala kassan börjar den procedur som alltid förekommer här när kassören ska mata in priserna på de varor jag köpt. Det hela påminner om en dans i liten labyrint. En vara hamnar där, då är den klar. Den andra på samma plats, men nej, den är inte färdig att lyftas ner i min ivrigt gapande tygkasse. Det är en pysslande och pusslande. När förvirringen är som störst visar det sig att allt är klart och jag kan packa ner allting. Men nej, betalningen måste komma först. Jag hänger den omättade kassen på ena armen, och gräver runt i ryggsäcken. För nu är det bråttom. Det här är något som upprepas varje gång jag ska handla. Ekvationen är alltid omöjligt, men löser sig alltid mirakulöst.

Det märkliga är att jag nu fullkomligt har anpassat mig till denna obekväma ordning som råder när man ska handla på någon av alla snabbköp i Lviv. Tidigare kunde jag känna en fullkomligt överväldigande irritation över att det var tvunget att vara så fullkomligt oorganiserat. Mitt svenska jag, som har lärt mig att all friktion är av ondo, hade inga svårigheter att hitta svavelosande besvärjelser över den här ukrainska tolkningen av hur begreppetsparet “handla mat” skulle gå till.

Men det var då det. Nuförtiden har jag inga som helst problem med det här. Jag har nämligen kommit på hur det hela är uttänkt.

Det ligger helt enkelt i sakernas natur att det ska vara opraktiskt att betala och packa ner varorna. Det är nämligen så som själva handlandet är förskaffat. Det är opraktiskt. Det ska inte vara enkelt. Och tänk om det vore som i Sverige. Där har vi inrättat långa transportband, som är så långa att vi slipper all beröring med med den förskrämda kassören/kassörskan på andra sidan. Vi avskiljs dessutom av en hög och respektingivande pulpet där man ska sköta sin betalning. Betalar gör man med kort, så där med slipper man ännu en beröringspunkt. Om man nu tänker sig att man ska betala kontant, finns det ofta en stor låda där man kan mata in pengarna. Men på samma sida som jag står finns ju andra kunder. Dessa vill jag inte heller beröra. Inte ens mina varor ska vidröra mina medkonsumenters varor. Därför finns den fiffiga kundpinnen. När jag kommer ut från affären kan jag ha gjort det utan att sagt mer än “tack” till någon annan levande tingest. Ibland händer det är jag inte ens sagt tack. Det är när jag handlar på nätet. Då är det garanterat beröringsfritt. Helt utan mänsklig kontakt. (Om man handlar på nätet i Ukraina kan man kallt räkna med att någon ringer efter någon minut, för att kontrollera att man verkligen har beställt det man beställt. Hur skulle de se ut, om man handlade utan att munhuggas lite om saken?)

I Ukraina är det alltså helt motsatt när man handlar. Det vore fullkomligt chockerande om en enkel inhandling genomfördes utan några bryderier. Det är ett fröjdsamt tafsande, tjafsande, prasslande. Jag minns tydligt att jag för länge sedan tänkte ut lömska planer på hur ukrainarna kunde effektivisera så som man gjort i Sverige. Jag inbillade mig nämligen att alla här skulle bli lyckligare utan allt tjafs. Nu inser jag att det just är allt tjafs som gör att jag känner att jag lever. Att jag blir hel genom att strula och tjafsa. Ty någonting snart sagt alla lvivianer kan, så att det att möta detta krångel med ett leende. Men för att nå dit måste du faktiskt tillåta dig att fullkomligt assimileras, och inte tro att den svenska modellen passar alla. För även om vi tror att vi är bäst på allt, så kan jag lova er att lite kaos vid kassan, ibland ett leende, ibland ett ilsket fräs, ibland ett gläjdjerusigt tjoande, faktiskt fungerar väldigt bra. Det är inte ett sämre sätt att leva på. Bara lite annorlunda från det vi är vana vid. Och så betyder det att vi får uppleva lite beröring, vilket tar tid att vänja sig vid, men är rysligt trevligt när man väl vant sig vid det.

real and artificial
OBS! Här inne pågår beröring.

Share

“Det är bättre med ryska” – om språkliga krumbukter i Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Låt oss hellre prata på ryska”, sa den vänliga damen idag på marknaden. Jag har precis valt en skrikig lila och svart plastmatta med zebraränder till mitt kök. Jag är lika förvånad över mitt eget val av matta, som jag är att höra henne yttra det. För det är nämligen inte första gången. Jo, att jag väljer en så djärv och punkig köksmatta. Det är verkligen första gången. Nej, jag syftar på att hon ber mig tala på ryska.

Här förleden fick jag höra en nästan identisk fras yttras. Det var när jag köpte ärtor på tråd av en liten vänlig kvinna som tandlöst satt och sålde små skott av denne suckulent. “Det är bättre om vi talar ryska”, förkunnade hon. “Men jag talar bättre på ukrainska än på ryska”, svarade jag snabbt. “Fast jag tycker inte om ukrainska. För mig är det bättre med ryska”, förtydligade hon. Hennes kollega, som stod och sålde tulpaner, biföll henne och menade att ryska är mycket bättre, ja, kanske inte generellt, men just vid det här tillfället. Som kund kände jag att det var bättre att följa hennes uppsatta önskemål. Annars skulle jag kanske inte få köpa de där ärtorna på tråd, som jag så hett eftertraktade.

De här två händelserna säger givetvis ingenting om skeendenas förhållande i Lviv. Det är med största sannolikhet bara en slump att jag mötts av detta två gånger på mycket kort tid. Vid båda tillfällena har det rått trevlig och familjär atmosfär, som det ofta gör när man handlar av damer som dessa på marknaden. Jag kunde inte urskilja någon aggressivitet, eller ilska. De båda fraserna uttryckes som om det vore det mesta självklara i världen. Nå, i alla fall i Lviv.

När jag idag vandrade hem med min punkiga plastmatta under armen, så blev jag tvungen att spekulera över varför jag hört ovanstående önskemål yttras två gånger på kort tid. Jag funderade på om någon annan sagt till dem att de borde tala ukrainska, så som jag har hört andra ryskspråkiga ukrainare vittna om. Alla som vittnat om det för mig har dock alltid påpekat att de aldrig upplevt något hot. De som påpekat har snarare sagt att det är bättre att tala ukrainska.

Min slutsats, som jag kom fram till ungefär samtidigt som jag satte nyckeln i dörren till min lägenhet, var att de antagligen sa så till mig eftersom jag är utlänning. Utlänningar kan ändå ganska ofta ryska. Jag har dock mycket svårt att föreställa mig att de skulle ha samma replikväxling med någon ukrainskspråkig ukrainare. Men jag är utlänning och är därför mer flexibel.

De båda damerna funderar givetvis inte över att jag under mina år här verkligen kämpat för att sudda ut alla ryska rester som jag bunkrat. Jag skulle säga att jag varit förhållandevis framgångsrik, då de båda damerna satte mig ordentligt på pottan. Jag kan helt enkelt inte tala ryska. (Faktum är att jag antagligen aldrig riktigt haft förmågan att uttrycka väsentligheter på ryska. I min mun har språket förvandlats till något gutturalt, och har knappast haft likheter med ryska.)

Nu, när jag sitter här och lyssnar till Händels “Orlando” (HWV 31) så känner jag ändå att jag måste ifrågasätta de båda damernas önskemål. Vad är det som säger att jag kan ryska bara för att jag talar ukrainska? Jag känner faktiskt flera utlänningar som är duktiga på ukrainska, utan att ha några kunskaper i ryska! Och nu känner jag att jag nästan blir arg. Tänk er själva, om någon i Stockholm hade yttrat att det är mycket bättre med danska, och utgått från att du kan snacka på den rotvälskan helt obehindrat! Fast det där med rotvälska är jag inte så säker på. Danska är fint, men jag skulle bli lite förbryllad om någon antog att jag behärskade det, enkom av den anledningen att jag talar svenska!

Men vid närmare eftertanke så är jag inte alls arg. Det går nämligen inte att bli arg på dessa damer på marknaden. De är så bedårande familjära, och ömmande. “Håll upp mattan så att den inte hamnar på det smutsiga golvet”, sa damen när hon skulle rulla ihop plastmattan idag. Och ni skulle höra den tandlösa kvinnans förmaningar om hur jag skulle sköta ärtorna på tråd. Det var både ett tal till mig, och en öm avskedsrit till det lilla skottet.


I min trappuppgång finns denna brevlåda med det ryska ordet för “post” präntat. Men handtaget är borta, och dörren går inte längre att öppna. Ungefär så är det för mig och ryska språket.

Share

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

Share

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Share

Orgelsalens nya ledarskap hotas

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett steg framåt, och två tillbaka. Så känns det ibland när jag följer vad som sker i Ukraina. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men för de som följer utvecklingen här, skulle det bara bli gammal skåpmat, och som traditionell media följer upp mycket bättre än jag gör. Nej, det jag tänker ta upp ikväll är inget förstasidesstoff för svensk media. Det handlar nämligen om Orgelsalen i Lviv. Men är ändock en fråga om liv och död.

För några år sedan fick Lviv ett välbehövligt tillskott till musikscenen. Det var när Collegium Musicum satte sitt avtryck i staden. Plötsligt fick vi ett nytt och enegirikt alternativ. De unga killarna Taras Demko och Ivan Ostapovitj satte av med fräs, och konserter framfördes runt omkring i Lviv. Lvivs musikliv gick från sjudande till en riktig kokpunkt.

I vintras tillkännagavs att Ivan Ostapovitj vunnit tävlingen om vem som skulle vara musikalisk ledare för Orgelsalen. Tillsammans med Taras Demko har han lyft Orgelsalen till tidigare oväntad höjd. De anordnar konserter med mycket hög kvalité flera gånger i veckan! Ingen annan musikscen i Lviv kan stoltsera med det.

Ikväll fick jag reda på att deras ledarskap hotas! Den före detta ledaren för Orgelsalen hotar nu deras fortsatta verksamhet, då denne menar att rekryteringen gick till på ett felaktigt vis. Imorgon är det domstolsförhandlingar, och risken finns att Ivan Ostapovitj petas som musikalisk ledare för Orgelsalen. Om så sker tar Lvivs musikliv minst två steg tillbaka. Det här skulle betyda två steg rakt in i mörkret.

Orgelsalen var ett sömnigt tillhåll tidigare. Samma konserter upprepades om och om igen. Där fanns inget nytänkande. Inga ambitioner eller utvecklingsarbete.

Jag kan inte annat än hoppas att morgondagens domstolsförhandlingar leder till att man ger Ivan Ostapovitj fortsatt stöd. Det är viktigt inte bara för Orgelsalens framtid, utan även för Lvivs musikliv i sin helhet.

you beautiful
Orgelsalens torn.

Share

Poltva liksom Pełtew – ett tvivelaktigt vatten

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den första tiden kände jag en intensiv saknad. Mitt öga sökte ständigt den inlärda och förväntade vyn, men den infann sig inte. Jag upplevde att jag höll på att tappa greppet om tillvaron. Hur min inre kompass snurrade vilt runt, runt i ett meningslöst försök att finna det som nu inte längre fanns med mig. Norr och söder, väster och öster fanns inte längre. Plötsligt befann jag mig inte längre i brytpunkten mellan dem. Jag visste aldrig var jag var i förhållande till väderstrecken. De hade övergivit mig, och därmed var min fixpunkt borta. Det gick inte en dag utan att jag sökte efter det som tidigare hållit samman min tillvaro. Vattnet.

I Lviv finns inget vatten. Nå, alltså det finns, men inte sådant jag lärt mig att kalla för vatten. Med vatten menar jag något som skapar av linje, som en horisont, eller som öppnar den för en delning mellan några enheter.

Vattnet i Lviv har alltid gäckat mig. Redan tidigt fick jag lära mig att vattnet, det som skulle dela staden, var nergrävt. Gömt under lager av jord och kullersten. Men det hindrade mig ändå inte från att söka efter detta vatten.

Jag minns en vår för några år sedan, då jag gjorde ett helhjärtat försök att ta reda på vattnet. Jag tog en buss, ut till en plats där kartan påstod att vattnet skulle stiga upp till allmän beskådan. Trots att jag sökte, fann jag inga bevis på dess existens. Några lummiga lundar visade sig gömma allt annat än vatten. Något dike skvallrade om att någon typ av tillrinning förekommit, men det jag såg var en tom rynka i markens ansikte.

Poltva, floden som Lviv gömts under sin kroppshydda, ville inte visa sig för mig. Ett sådant tvivelaktigt vatten. Ja, nog är det tvivelaktigt, denne Poltva, eller Pełtew, som det kallar sig på polska.

Orsaken till att man grävde ner Poltva, eller Pełtew, sägs ofta vara att den sinade. Men det tycks faktiskt finnas andra förklaringar, så som det ofta förhåller sig med företeelser. Det var nämligen så att Pełtew, eller Poltva, var en synnerligen elakartad invånare i staden. Den inte bara sinade, den spred även sjukdomar och andra mer tarvliga inslag. Myggor, till exempel. Ja, det låter givetvis inte så farligt, men ett stort problem var att dessa myggor spred malaria. Den spred även andra otäcka sjukdomar.

Pełtew och Poltva nöjde sig inte med det. Den stank, och fick invånarna att skämmas över sin annars så vackra stad. Att gräva ner eländet tycktes till slut vara det enda riktiga tilltaget. Man stiger inte ner i samma flod två gånger, heter det ju. I Pełtew, eller Poltva, ska man idag inte alls stiga ner i, för den är tydligen en riktigt ohälsosam, på gränsen till giftig, flod. Ja, i alla fall om man ska tro på Wikipedia.

Idag lär den alltså vara i tryggt förvar under staden. Där glider den fram i all sin stinkande ömklighet. Nå, det där sista omdömet jag skrev var kanske lite orättvist. Vi ska ändå inte glömma att Poltva, eller Pełtew, hade en storhetstid. Då bar den varjager (alltså vikingar) genom Europa.

Idag kan man tydligen faktiskt fortfarande möta Poltvas avkommor i Lviv. Ibland tror jag till exempel att vårt päronträd på gården frodas just på grund av Pełtew, som lömskt glider fram under staden några stenkast från vår gård. Den lilla dammen i Stryskiy park lär ha orsakats av Pełtew. Det finns även andra små vattensjuka hål i marken som ska vara Poltvas verk. Men inga av dessa vatten är idag Poltva. Deras fysionomi har antagligen mer regnvatten än Pełtew i sig. Även om dessa är fina vattenspeglingar, i en annars torrlagd stad, så är de knappast några man kan använda som kompass. I synnerhet inte om man är van vid en rak strandlinje som speglar sig mot en välvillig horisont.

Det var först när jag kom till Busk som vi möttes på riktigt, jag och Poltva, eller Pełtew. Men då hade vattnet sedan länge slutat fascinera, och jag fångades istället av hur svanarna gled på dess yta, och jag funderade på hur den såg ut på Alice Habsburgs tid. Att jag äntligen mött Poltva, eller Pełtew, upptog alltså inte alls min tankesfär.


Pełtew, eller Poltva, i Busk januari 2017.

Share

Ingen är lik eller olik – om Lviv och Kraków

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Om man reser mellan Kraków och Lviv, slås man lätt av olika likheter, så att säga. Eller så är det så att man slås av alla olikheter som faktiskt ibland lätt förväxlas med likheter.

Städerna är nästan lika stora. Kraków, med sina 760 000 invånare, brädar dock Lviv på målsnöret, som har ungefär 30 000 färre stadsdrönare. Städerna har båda ett torg som är hjärtat, och dessutom namn som är snubblade lika. Rynek Główny i Kraków. Plotstja rynok i Lviv. Men Lviv kan yvas över att man har ett riktigt rådhus på torget. Kraków får nöja sig med sin Mariakyrka.

Om man blir hungrig i Kraków kan man äta placki ziemniaczane. När man beställer in den försäkrar troligen servitören att det här är en mycket polsk maträtt. När man får in den stirrar några mycket stora derynij upp mot en från tallriken. De här två kusinerna kan närmast liknas vid en raggmunk, och har ett släktträd som sträcker sig över nästan hela Europa.

Invånarna i både Kraków och Lviv envisas med att äta soppa i bröd. Nej, inte bröd i soppan, utan bokstavligen soppa i ett stort bröd. Den glupske matgästen kan även äta upp brödet, men nackdelen är då att man inte får plats med några piroger (i Kraków) eller varenikij (i Lviv). De här båda kusinerna kan närmast liknas vid… dumplings. Tyvärr är det svenska köket inte riktigt lika raffinerat. Vi kladdar ihop allting och kallar det kroppkakor. Varenikij och piroger är inte kladdiga hafsverk. Här talar vi om kokkonst på hög nivå.

Varm öl. Ja, när jag flyttade till Lviv trodde jag att det var ett dåligt skämt när mina vänner sa att jag var tvungen att dricka varm öl. Det visade sig dock vara allt annat än ett skämt. En rackarns god dryck som helst intas vintertid. I Kraków är den precis lika god. Skillnaden är försumbar.

Ja, så här kan man hålla på. Hur man än vänder och vrider argumenten för olikheterna, så kan man minst hitta en likhet. Och omvänt, hur mycket man än tycker att det är lika, så kan man finna minst en olikhet. Det här betyder att man kan inte åka till Kraków och inbilla sig att man vet något om Lviv, samtidigt som det är omöjligt att åka till Lviv och tro att man vet något om Kraków. Å andra sidan kan man åka till båda städerna och till sin förtjusning finna saker som påminner om den andre.

Men under mina år, som jag färdats mellan dessa två punkter, som tycks ha blivit mina styraxlar i tillvaron, har jag funnit några olikheter som faktiskt inte kan ursäktas med något annat än att de är olikheter. Här kommer jag endast beröra två exempel, som aktualiserades helt nyligen när jag återigen färdades mellan de två städerna.

Här kommer mitt första exempel. Håll i er! Det är otroligt svårt att klämma fram ett leende ur en Kraków-bo. Nej, det är inte omöjligt. Bara väldigt, väldigt svårt. Jag får använda alla mina knep. Skratta lite fånigt. Blinka lite med vänster öga. Och ibland, ja, så sker undret, ett litet krakowianskt leende. I Lviv däremot är det otroligt lätt att klämma fram ett leende. Till och med polisen ler. Det är inte alls svårt. Man bara ler, och så får man tillbaka ett sådant där lvivianskt leende som gör livet här så otroligt mycket lättare.

Svedjebruk. Ja, här har vi mitt andra rafflande exempel. Om man åker mellan kraków och Lviv så ser man flitiga små polska bönder på fälten. Deras huvuden guppar upp och ner när de pysslar med sådant som bönder pysslar med. (Fråga mig inte vad, för jag är en asfaltblomma och vet på tok för lite om odling.)

När man kommit över gränsen förvandlas de små guppande huvudena till rök. Ukrainarna sysslar med någon slags förstörelse av sin egen mark. Svedjebruk fungerar ju bara om man låter träd och buskar växa upp. Om man bränner åkern man odlade på för två år sedan, så bränner man praktiskt taget upp all näring (och djurliv, som fåglar, insekter, möss etc).

Nå, det här är endast två små löjliga exempel, men i min värld lika obegripliga. Om polackerna började le, och ukrainarna slutade upp med att elda upp varje tuva hade allt varit frid och fröjd. Man är ju lika olika ändå. Det där oleende ansiktet och de förkolnade slätterna behövs inte. En placki ziemniaczane är avsevärt mycket större än en derynij. Och varenikij är lika tjusiga och goda som piroger, även om de är helt annorlunda och mycket egna.

Men snälla, låt bli brödet som soppan gömmer sig i. Oavsett om det är polskt eller ukrainskt.


Städerna spelar sig i varandra. Här är det visserligen bara en av dem, men det skulle lika gärna kunna vara den andra.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: