viewpoint-east.org

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Lvivs nya värld

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ni vet redan att jag gärna promenerar runt i Lviv, och drömmer om svunna tider. Ett favoritområde, som jag ofta och gärna går i, är Nowiy Svit. Det betyder Nya världen på svenska. Här kan jag finna en uppsjö av slingriga gator, som de vackra hus samlats kring.

Området hade redan under 1800-talets första hälft invånare. Det var små hus med tillhörande trädgårdar. När Lviv växte beslöt man därför att bevara karaktären som området redan hade. (Något för dagens arkitekter att grunna på.) Under 1800-talets senare hälft och 1900-talets första årtionde, byggdes den Nya världen upp. Man lät sig inspireras av de engelska trädgårdsstädernas (Garden city movement) struktur, eftersom det var på modet, samt eftersom det redan fanns en sådan struktur på området. Man byggde givetvis nya hus i den för tiden populära jugend-stilen.

Lviv hade vid tiden en egen mäster-arkitekt vid namn Jan Lewiński. Han inspirerades av Lvivs signum, kastanjeträden, men han lät inte sin fantasi bromsas där. Han var den första i modern tid som lät sin arkitektur inspireras av Karpaternas hutsuler! Hans skapelser har därför en alldeles egen karaktär, som kräver en alldeles egen postning.

Bilderna nedan visar inte just hans hus, men hans ande svävar över hela området. Det eftersom alla hans lärjungar ritade husen i Lvivs Nya värld. Lägg särskilt märke till ansiktena. Visst är de både vackra och lite skrämmande på samma gång. Vi vet inte vilka de är, eller om de hade någon särskild betydelse, men för Nowiy Svits invånare bar de nog alldeles säkert någon mening.

Men vilken? Om sådant kan jag fantisera en hel dag.


Någon vaktar över porten.


Lägg också märke till de vackra golvtiljorna. Man har verkligen tänkt att allt. Ljus, rymd, estetik.

Pidhirtsis skatter

Category: by sophie engström, turism
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Just nu pågår det en mycket intressant utställning på Lvivs tavelgalleri. Utställningen heter Pidhirtsis skatter och på den visas föremål som tillhört slottet Pidhirtsi ( på polska Podhorce).

Pidhirtsi ligger i Lviv regionen och är ett vanligt utflyktsmål för många turister. Själva slottet ligger på en kulle med magnifik utsikt över de ukrainska fälten. Arkitektoniskt är slottet en upplevelse.

Slottet byggdes 1635-1640 på order av Hetmanen som då var Polsk-Litauiska samväldets kung. Det hade tidigare legat ett fort på den strategiska plasten, men det finns inte mycket information att finna om det fortet. Slottet var senare ett slott som ingick i polska kungafamiljens ägor.

Det råder oenighet om vem som ritade slottet, men mycket tyder på att det kan varit Andrea del Aqua, som låg bakom ritningarna, eftersom han ritade andra slottsbyggen i trakten.

Flera storheter har gästat slottet, till exempel Österrikes kejsare Franz Josef I.

Under första världskriget tog den tsarryska armén över slottet. De plundrade det, men lämnade själva slottet intakt. 1915 tillföll det Österrike-Ungern, och det gick en frontlinje precis vid slottet. Slottet undkom dock total förstörelse, eftersom den ryska generalen valde att skona det.

De sista dyrgriparna som fanns i slottet flyttades ut från slottet vid den sovjetiska annekteringen av östra Galizien, och de hamnade slutligen i Brasilien(!).

När de sovjetiska styrkorna kom under andra världskriget förstördes all interiör. Och slottet fick under sovjettiden tjäna som sanatorium för tuberkulossjuka.

1956 härjades Pidhirtsi av en fruktansvärd brand. Slottet brann i tre (!) veckor. Man restaurerade slottet efter det, men när man ser insidan av slottet är det nästintill omöjligt att föreställa sig dess fornstora glans.

1997 fick så äntligen Lvivs tavelgalleri överta slottet. Man hoppas att kunna bygga upp Pidhirtsi igen. Tänk om Pidhirtsi kunde få bli lika storslaget som Łańcut! Än så är vi inte där. Lvivs tavelgalleri saknar medel till en liknande upprustning. Vi får glädjas åt de skatter som besvarats, och drömma oss bort till en framtid där Pidhirtsi får det utseende och innehåll som slottet förtjänar.


Slottet är lika stotligt idag, i alla fall utvändigt.


Slottet måste ha varit mycket vackert inuti.


Pidhirtsi inifrån. Fotografier från förra seklets början.


Mycket vacker väv som prydde Pidhirtsis väggar.


Slottet hade en stor vapensamling, som ska ha använts vid slaget om Wien år 1683.


Ungefär 200 målningar prydde väggarna på Pidhirtsi.

Soporna som hotar Lviv

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ni har väl alla hört talas om Neapel och dess problem med sopor. Att de periodvis drunknar i sopor. Jag försöker ju oftast fokusera på trevliga nyheter från Lviv, men nu måste jag tyvärr berätta att Lviv riskerar att bli Galiziens Neapel.

I somras inträffade en otäck olycka. En av de stora sopdeponierna började brinna. Flera personer förolyckades och en miljökatastrof hotade staden. Snart började dessutom andra soptippar brinna, och det talades om sabotage. Den frågan är väl inte helt utredd och fortfarande undrar vi vad som hände då, de där varma sommardagarna.

En konsekvens blev att Lvivs stad inte hade någon plats att lämna sina sopor. Man försökte med flera olika lösningar, skicka soporna till andra städer var ett av de mer kostsamma och mindre långsiktiga lösningarna.

Nu tror ni kanske att problemet med soporna har lösts. Det var ju ändå ganska länge sedan, kanske ni tänker. Jag måste tyvärr göra er mycket besvikna. Sopproblemet har inte lösts och på senare tid har det dessutom förvärrats. Mina vänner i Busk rapporterar om att mystiska lasbilskonvojer dyker upp och lämnar stinkande rester efter sig. Jag läser sådana rapporter nästan varje dag.

I Lviv blir problemet också alltmer påtagligt och synligt. Överallt växer stinkande ​berg upp. Det hela håller på att bli en riktigt otrevlig sanitär olägenhet. Jag är inte ensam om att fasa för riktigt varma dagar.

Många är teorierna varför problemet inte går att lösa. Några av de mer trovärdiga är väl de som handlar om korruption och utpressning. Lviv är en stad som är beroende av turism. Men ​hur ska man kunna bjuda folk till fest, när den vackra stadsbilden avbryts av stinkande monster?

Den senaste veckan har vi dock fått höra att problemet ska lösas (för vilken gång i ordningen minns jag inte). Nästa vecka ska borgmästaren komma med en plan för hur soporna ska hanteras. 

Men samtidigt bara växer sopbergen i stan, och fyller Lviv med en vämjelig stank.

Inte visste jag att korruption och utpressning kunde luktade så illa.

Så här såg det ut häromdagen. Idag hade högen tredubblats.

Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen tog jag en tur till Polen. Trots att resan var kort, var den mycket givande och jag får därför dela upp min resa i tre postningar. Jag vet ju att benägenheten​ att läsa längre texter på webben är begränsad. Tror jag det, med tanke på det informationsflöde som vi befinner oss i.

Min första postning handlar om resan till Polen. Vi tog nämligen Intercity+ från Lviv över gränsen. Tåget avgår varje dag kl 12.15 från Lviv och anländer ungefär två timmar senare i Przemyśl. 

Resan var så smidig och bekväm att jag nästan hade svårt att förstå att det var mellan Ukraina och Polen jag färdades. Det är dessutom anmärkningsvärt billigt (för mig som är van vid dyra svenska tåg). 

I Lviv hoppar den ukrainska tull- och passpolisen på. De är klara i god tid före gränsen. Där fick vi uppleva den polska stökigheten i bästa manér. Totalt ofarlig, men mycket förvirrande.

Tågen är som ni kanske förstår ukrainska. Det betyder större spårvidd, men också mer plats för benen trots att man får plats med fler säten. Vi valde andra klass. Första klass innebär antagligen att man kan ligga raklång på golvet fram till nästa säte. Ja, för något måste de ju få för de extra slantar de betalar. Priset för enkel resa med andra klass är just nu 180 UAH. Men eftersom biljettpriset följer kursen för UAH/€ kan priset gå upp eller ner.

Jag har åkt turen mellan Lviv och Przemyśl många gånger. Men tidigare har jag trängt, svettats, kvävts, tjurat på de ökända marsjutkorna, små bussar som lätt förväxlas med stinkande likkistor. Den här tåglinjen gör att Ukraina tar ytterligare ett steg in i civilisationen. Visst är det charmigt med de små bussarna, men efter en tid försvinner tjusningen. Ännu så länge är tåget inte ett alternativ för varje ukrainare, de är helt enkelt för dyra. Men jag hoppas på en framtid där även detta tappra folk får möjlighet att avnjuta ett värdigt resealternativ till Polen.


Tre säten på ena sidan och två på andra sidan.


Mycket plats för benen!


Utanför susar de ukrainska landskapen förbi.

Mer information om tågtiderna mellan (Kyjiv-) Lviv till Przemyśl.

De som dör i tysthet 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Lviv är en stad med mycket skönhet. De vackra byggnaderna slåss om vår uppmärksamhet, och ibland känner jag mig lite som den unge Stanisław Lem, som i sin vardag ofta glömde lyfta blicken för att ge husen den uppmärksamhet de förtjänade, och alltjämt förtjänar. Han skriver mycket fint om den där glömskan i självbiografin Det höga slottet.

Men ibland träffar jag på de hus som är på väg mot ett hemskt öde. Rivningsdödens öde.

Ofta får de ge plats åt ett av alla de gräsliga flerfamiljshus, som just nu tränger sig in i varje stadsdel. Glasmonster med tillhörande staket och parkeringsplats. 

Idag passerade jag ett sådant hus som står och dör. Faller samman bit för bit. Dödsdomen är ofta inte själva nedmonterandet, utan de långa och sorgliga rättsprocesserna de hamnar i. En slags husen Kafkaianska helvete.

Se bara på detta palats. Visst förtjänar det ett bättre öde än förfall, följt av hungriga grävskoper?

Det är tyvärr inte så mycket man kan göra för att rädda dessa klenoder. Skriva. Uppmärksamma. Och följa deras dödskamp ända till det ofrånkomliga slutet. Med tiden kommer medvetandet vakna. Att Lvivs historiska byggnader inte bara tillhör de som bor på platsen, utan även tillhör en framtid där efterkommande befolkar platsen. Att bo i Lviv är inte bara en ynnest, utan kräver även ansvar.

Hitintills har jag inte sett att något döende hus lyckats undkomma sitt öde, men jag hoppas ändå att jag får uppleva en dag när ett så vackert hus får upprättelse och får nytt liv.

En artikel på ukrainska om palatset. 

Trygghet som självbedrägeri 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag minns hur jag som liten flicka satt i baksätet i vår Fiat simca och förundrat stirrade ut på de förbisvepande landskapen med tillhörande hus. Min favoritsysselsättning var att fundera över hur andras liv kunde te sig. Vilka var deras sorger? Vad åt de till middag? Var de också rädda för kärnvapenkrig? Och vilka tapeter hade de hemma? 

Jag minns särskilt de där höghusområdena vi störtade förbi, och hur mamma alltid sa att det var tur att vi inte bodde där. Men jag kände inte så. Jag undrande istället hur de som bodde där levde. Kanske undrade jag det just eftersom mamma utgick från att det var hemskt. I min enfald utgick jag från att de i alla fall inte flyttade lika ofta som vi. Nästan vartannat år kom flyttlådorna fram hemma hos oss. 

Den här fascinationen var jag ändå rädd för att delge andra. Det kändes lite skamligt och snokade att jag var så nyfiken på hur andra hade det.

Jag höll egentligen tyst om mina funderingar tills den dagen mormor berättade att hon som unga aspierande sjuksköterska  tillbringade kvällarna med att gå runt i stan och smygtitta in i andras fönster. Hon gjorde det eftersom hon kände sig ensam. Lite vilsen. 

När jag och mamma störtade fram genom de svenska landskapen och såg höghusområden passera inträffade samma sak med mig som med min mormor. Jag sökte efter en fast punkt. Något som var beständigt. Höghusområden tycktes mig väldigt beständigt. Därför var de trygga och rådde bot på min vilsenhet.

Idag vet jag att tryggheten tyvärr inte går att finna på en plats eller i ett hus. Högt som lågt. Den går inte att finna i någon annan heller. Om man finner den,vilket inte alla gör, så finner man den i sig själv. Men själv är jag inte så säker på att trygghet är något att eftersträva. Jag tror helt enkelt att trygghet lika gärna kan leda till ett självbedrägeri, och fientlighet mot allt som inte är invant. Vi blir knappast bättre människor av att sitta i gungstolen och känna oss trygga. Det är sökarna i oss som gör oss till nyfikna och inkännande personer. 

Jag drivs i alla fall av samma nyfikenhet än idag. Därför är min nuvarande favoritsysselsättning att åka ut till Lvivs alla förorter, stå framför något högt hus och fråga mig “åt ni bortsj till middag idag?”, “spelar ni schack med farfar på söndagarna?”, “hur går det egentligen på fiollektionerna?” och så vidare i oändlighet. 

Foto: Sophie Engström