viewpoint-east.org

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.


Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.


Hon går före oss andra

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Hon går före. Ja, varje minut går hon före. Om det verkligen är exakt en minut kan jag inte svära på. Men före går hon. Det är så förbryllande. Hon, vårt rättesnöre i det kaotiska sammanhang vi kallar verkligheten. När vi lutar oss tillbaka på våra kaféstolar, sluter ögonen så där lite halvt och låter oss sväva fram i våra tankeknutar, tar hon oss ofta hårt i örat. Tillrättavisar oss, och leder in oss i den gemenskap vi är hänvisade till.

Det är därför det är så förvirrande att hon går före. Ja, faktiskt fel, enligt verklig tid. En rådhusklocka bör väl ändå ha vett att gå som folk! I vår tideräkning. Inte en minut före! Just före är ju så otroligt irriterande. Varje gång hon slår sina slag, en minut före oss andra, skapar hon en total oreda. Vad är klockan? Vem vet? Inte ens rådhusklockan, uppenbarligen.

Egentligen var det bättre i våras, när hon under en vecka upproriskt vägrade att följa oss från normaltid till påfundet sommartid. Då hade hon i alla fall rätt. Nu blir hela situationen bara en otrevlig påminnelse om att man är en föredetting! När man själv slår hel timme är hon redan färdig och nöjt vilar sig mot sina visare. Visare som visar fel, dessutom!

Men det är ändå så att man måste böja sig lite i ödmjukhet för denna dam. För tänk vad hon sett? 1851 slog hon fram sina första slag. Hennes pappa hette Wilhelm Stiehl. Det är förfärligt synd att vi inte kan ringa honom och berätta att hon nu går före! Jag svävar tyvärr i okunskap om när han gick ur tiden.

Nå, vår tidhållerska har i alla fall fått uppleva att Lviv var den första staden i Europa som fick gatubelysning. Hon har hört hur staden bytt språk från att ha tyska som administrativt språk, till polska med ukrainska, sedermera ryska och nu ukrainska. Hon har sett två världskrig, enorma folkomflyttningar, och hon har säkerligen notetat folk med lustiga utstyrslar som kallar sig turister. Det är inte helt säkert att de sistnämnda tänker så mycket på henne dock, de blegar nog mer upp mot den där pinnen, de kallar rådhustornet, hon sitter på, som nämnda lustigkurrar gärna klättrar upp i under glam och stoj.

Jag försöker därför har tålamod med denna åldriga tant, förlåt, dam, menar jag förstås. I hennes värld är jag bara en liten plutt som stolpar runt nedanför hennes fötter. Och det är ju min rättmätiga plats. Jag är, som alla andra, slav under tiden. Men med en så vacker dam, med krämig och säker röst, är hon lätt att förlåta. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns värre öden än att vara slav under en något framskriden rådhusklocka i Lviv.

Och förresten, det kan ju också vara så att vi går fel…

Lvivs rådhusklocka 1934. Fast då bodde hon förstås i Lwów. Strunta förresten i pinnen hon sitter på. Det är hon som styr och ställer. 


Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…


På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.


Den ukrainska kärleken – till Europa

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Jevropa”, säger vår taxichaufför och lägger upp ett skratt som kittlar oss hela vägen ner till tårna. Ja, håller vi med i skrattet, visst är det en liten bit av Europa, det vi ser. Vår taxichaufför har nämligen pekat på det nya omgjorda torget Mytnja. Tidigare var det här torget en plats man helt glömde redan då man gick över det. De gamla sovjetiska gatstenarna hade börjat krulla upp sig, som små gatustensberg vilka gjorde sitt bästa för att förhindra vår framfart över torget. Faktum är att det nästan var så att man trodde att torget försökte komma bort ifrån sig själv. Så mycket skämdes torget över sin eländiga uppenbarelse.

Annat är det idag. På torget finns nu en fontän som sprutar vatten så där lite här och var. Så att barnen och hundarna kan springa runt bland vattenstrålarna. Ljusdioder lyser upp mot den mörka natthimlen. Träd står lydigt i sina specialdesignade lådor. Bänkarna inbjuder till en stunds vila. Allt är kanske vanligt för ett svenskt öga, men skapar stolhet i ett lvivianskt hjärta. En stolthet som vi omöjligt kan greppa. För när stod du senast på någon plats i Sverige och tjöt, med din krämigaste stoltröst, “Europa”?

Tidigare när jag mött det där “jevropa”-uttrycket har det oftast kommit i sällskap av saker just från Europa. (“Titta hit, frun. Massor av schampo från ta-da jevropa!”) Det är först nu jag hör hur lvivianerna stolt pekar på sitt Europa. Deras alldeles egna Europa. Det Europa som de skapar. Inte det som vi tror oss ha ensamrätten till.

Det får mig att tänka på de inledande dagarna av Euromajdan, då en vän till mig stod med ett plakat som sa: “You can’t give us Europe. We are Europe!” Det är så det alltid varit. Skillnaden nu är att man skapar sitt Europa. Ett alldeles eget Europa. Ingen annanstans på hela kontinenten är kärleken till Europa så stark som här. Drömmen om Europa innebär inte bara att man vill åka dit, västerut. Drömmen om Europa är att Europa också ska finnas här.

Och på ett litet torg, strax utanför den gamla stadsmuren, ser vi hur den drömmen förverkligas. Det är visserligen bara ett litet torg, men för många här ett av många steg mot en drägligare tillvaro.

Ett eget Europa!

in our horizon
Här börjar drömmen om ett eget Europa.


I Ukraina regnar det inte manna från himlen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mellan åkerfält och skogar ser jag hur de glimmar, som lyckoslantar i en önskebrunn. De stålklädda taken till de nya fabrikerna, lagerhusen, kontoren, som strävar efter att ta över makten från den sovjetiska planekonomins skapelser. Det är det första jag tänker på när mitt flygplan girar in mot Lviv. Så här såg det inte ut första gången jag flög in mot staden.

Då tänkte jag på de enorma skillnaderna som synliggjordes när man flög från ett välbergat EU-land till Ukrainas utpost i väst. Husen stod som lutade mot varandra, för att tillsammans försöka förhindra att tidens tand att åt sig in deras huskroppar. Åkrarna låg i glömskans dalar, och odlades allt som oftast inte. Nu ser jag att nästan varje fält är brukat.

Det är svårt att i horisontellt läge se de här förändringarna. Det är som om vi vore små kattungar, som bara ser några decimeter från sina nosar. Man travar lätt runt i samma inövade spår. Ser det som man alltid sett, och glömmer bort att söka förändringar. Några nya fabriks- eller kontorsområden imponerar sällan på den som ser allt från rännstenen.

Men från ovan syns det som jag ändå läst, men inte förstått. Det att Lvivs ekonomiska demografi helt har förändrats. Nya investerare pryder plötsligt stans utkanter. Och kanske ger den näring till en säkrare framtid. Man ska givetvis inte överskatta betydelsen av de glimmande taken, men det vore ändå bra om vi ibland lyfte blicken från Lvivs historiska gatstenar, och såg bort mot förstäderna. Där som IT-företagen, återförsäljarna, kundservicekontoren, lagerutrymmen och några bilfabriker bor.

För vad man än tycker om de nya inslagen som syns från flygplanens fönster, så är i alla fall en sak helt säker: det här hade aldrig hänt utan ett målmedvetet arbete av stadens ledare. De hat förstått att det gäller att ta varje chans för att bogsera regionen ut ur arbetslöshetens och passivitetens gränder.

Och här i Lviv vet man att det inte regnar manna från himlen. Särskilt inte i Ukraina.

instrument
Inte en av de nya lyckoslantarna, men har kanske viss charm.