viewpoint-east.org

Svensk klockstöld

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År troligen 1927

Efter så många mustascher och tyngdlyftning, är det dags för några rakryggade gymnaster att göra entré. Det är fem enkla rörelser, som man ska göra i tät följd. Undertecknad kan intyga att rörelserna är befriande, om än möjligen inte särskilt muskeluppbyggande, så någon tyngdlyftare blir man nog inte av de där rörelserna.

Kvinnorna står på gården till ukrainsk-ortodoxa kyrkan Dormition i Lviv (på ukrainska Ставропігійний Храм Успіння), som med sitt karaktäristiska torn, Kornjakttornet, har en alldeles särskild plats i lviviansernas hjärtan. När tornet byggdes i slutet av 1500-talet stoltserade arkitekterna med att de fäste Galiziens största kyrkklocka i tornet. Men munkarna som tillhörde den intilliggande dominikanska kyrkan klagade, ty de menade att de inte kunde koncentrera sig på predikan eller bön när klockan exekverade med sitt klockspel. Klockan fick dock hänga kvar, trots munkarnas protester, och den blev stadens viktigaste klocka. Den kallade inte bara till bön, utan meddelade om bränder, naturkatastrofer, ringde för prominenta lvivianer som gått ur tiden, samt för militära hot. Och det var också ett militärt hot som blev dess slut. När Karl X Gustav på 1650-talet anföll det polsk-litauiska samväldet, kallad Potop av polackerna, flyttades klockan från tornet. Källorna anger dock inte var dem klämtar idag. Kornjakttornet står kvar än idag, och är tveklöst ett av de vackraste exemplen på renässansarkitektur i Ukraina.

Men efter denna utläggning om kyrkklockor behövs månne lite gymnastik. Nedan bjuds på Bertil Ugglas nacksving. Dock enkom för den med följsamma extremiteter.


En preussare i Lemberg

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

13 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År okänt

Låt oss kampera ytterligare en stund med en mustaschprydd man. På bilden ser vi Ivan Savtjynskiy (Іван Савчинський) som av allt att döma var Galiziens starke man under 1900-talets början. 1913 deltog han i tyngdlyftartävlingen ”Ukraina” som arrangerades i Lemberg (idag Lviv). Huruvida han fick medalj förtäljer tyvärr inte de funna källorna. Vad de däremot säger är att vår Ivan var skogsarbetare i Podolien, före han började med tyngdlyftning.

Ivans val av mustasch var givetvis ingen tillfällighet. Mustaschen kallades, och kallas än idag, för “preussare”, “knävelborrar”, “pröjsare” och “kejsarmustasch”, det sistnämnda till följd av den tyske kejsaren Vilhelm II som gjorde denna prydnad populär.

Och förresten, Glad Lucia, gott folk!

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mustasch


Gäst i Stockholm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2021
Dagens okända
Ignacy Warmuth
Träsnitt av Józef Łoskoczyński
År 1895

Nu går det inte att med säkerhet att säga, men det är ganska troligt att detta träsnitt utgår från ett fotografi. Låt oss i alla fall utgå från det, så vår adventskalender besparas uppfattningen att vara inkonsekvent. Ignacy Warmuth må helt enkelt vara med i årets upplaga, enär han har en särskild relevans för svenskspråkiga som intresserar sig för regionen Galizien.

Han föddes i en judisk familj i Kraków år 1853 eller 1858, och han uppvisade möjligt tidigt att han var en riktig sångfågel. Som ung utbildade han sig till operasångare i Wien, Paris och Breslau (idag Wrocław). Hans debut var i operan Faust av Charles Gounod. Han började sedan turnera flitigt, och år 1882 står han på scenen i Stockholm. Källorna ger dock något dunkel information om vilken scen han stod på. Var det Kungliga operan, eller Kungliga teatern? Uppgifterna säger vidare att han sjöng på svenska.

Förutom i provinsiella Stockholm, sjöng han även i Lemberg (idag Lviv), Warszawa, Kraków (förstås), vidare likaså i Italien, Österrike, Tyskland osv. 1905 lämnade han scenen för gott, och återstoden av sitt liv arbetade han som sångpedagog i Kraków, där han också avslutade sina dagar 18 år senare.

Så, nu kan ni bänka er för att se den två och en halv timme långa operan Faust.


En upplyst trumslagare

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
1920-talet

Längst fram i bild syns han, den lille pojken med en trumstock i knät. Han vilar handen lätt på den, och med surmulen blick ser det ut som han i vilket ögonblick som helst skulle kunna lyfta handen med trumstocken och drämma till den stackars intet ont anande fotografen. Det är förresten ingen i sällskapet som ser vidare munter ut, men någon borde ändå ha sagt till den lille gossen att han i alla fall inte hade behövt se ut som om han hade mord i sinnet.

Det tycks ha blåst den där dagen, alldenstund deras frisyrer har begåvats med bångstyriga lockar som spretar åt olika håll. Kanske är det en trevande höstvind, som testar sina talanger inför höstrusket. Vinden har då med visshet färdats över de galiziskiska vidderna in mot staden Lwów. Ty det är här som vår orkester har infångats, och satts plåt av den okände fotografen.

Blåsorkestern på fotografiet tillhör organisationen Prosvita (просвіта), och hade sina glansdagar under just 1920-talet. Prosvita, som betyder “upplysning”, grundades redan 1868, och deras föresats var att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. De fick ett stort uppsving i och med att motsättningarna mellan polackerna och ukrainarna tilltog efter första världskriget. De hade flera tusen bibliotek med ukrainsk litteratur, nästan lika många teatergrupper, och snudd på lika många körer. Det var dock inte lika populärt att spela i en orkester, enär Prosvita bara kunde stoltsera med runt 138 av detta slag.

Trots att Prosvita ofta motarbetades av de polska myndigheterna, lät de dem hållas. Men när sovjeterna tog makten 1939 förbjöds organisationen. Det skulle dröja till 1989 innan organisationen återuppstod. Idag röner den måhända inte samma uppmärksamhet som den begåvades med under mellankrigstiden, men på ukrainska universitet är organisationen märkbar, då studenter och lärare ofta är engagerade i dess insats att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. Något som tyvärr inte alla ukrainare har förärats någon djupare kunskap om. Vilket dock vår lille trumslagare tvivelsutan ändå hade.


På en gata uti staden…

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december 2021
Dagens okända
Fotograf Jaworski Kościesza
Omkring 1912

På en gata i staden som då lystrade till tilltalsnamnet Lemberg, men idag heter Lviv, står en stolt far med sina barn. Vi kan med säkerhet säga att det rör sig om två flickor, men den minsta kan lika gärna vara en liten gosse. Det är idag inte lika lätt att avgöra vilket kön de allra minsta då bar. Gossebarn fick inte helt sällan låta de små babymjuka lockarna växa långt och vågigt.

Nåväl, den stolta pappan på bilden har en resolut plommonstop nedtryckt i pannan. Kanske är han ägare till firman, vars namn står att läsa på skylten uppe på husets gavel. “Skład gipsu” förkunnar den. Ägaren av firman hette vid denna tid Franz i efternamn, och här tillverkades något av gips. Kanske var det stuckaturer, eller utsmyckningar till stadens alla vackra hus som man sysselsatte sig med.

Innan familjen Franz tog över huset, bodde och verkade här en judisk man vid namn Dawid Igel. Hans familj var i dåtidens Lemberg välkända antikvarier, och de hade flera butiker runt omkring i staden. Men när fotot togs hade han redan flyttat sin firma till en mer fashionabel byggnad.

Men låt oss återgå till fotografiet. Tillsammans med den stolte fadern och hans telningar, återfinns fyra pojkar. Två av dessa håller i vars en lång pinne. Vad kan de ha sysslat med? Kanske har de fäktats. Eller har de varit upptagna av någon lek som vi i dagens samhälle helt har valt att undanträngt ur våra minnen. Leken var i vart fall nog rolig, enär en av pojkarna har svårt att stå helt still, som det då krävdes av de porträtterade för att fastna på plåten.

Ytterligare lite längre bort ser vi en herre, iklädd en hatt med brett brätte, samt två damer med likaledes iögonfallande huvudbonader. Det tycks för övrigt som om Lembergs modister hade inkomstbringande rörelser under denna tid.

De står alla på en gata, som då hette Ulica Rzeźnicka, vilket enligt källor betyder slaktaregatan. Idag bär den namnet Nalyvajka (Наливаика), och anspelar på en kosack vid namn Severyn Nalyvajko (Северин Наливайко). Han ledde förövrigt ett ganska framgångsrikt uppror mellan 1594-1596, alltså under det Polsk-Litauiska samväldets tid.

Huset där antikvarien Dawid Igel och sedermera familjen Franz firma hade sina rörelser, står idag dessvärre inte kvar. Men i fotografiets förtrollande värld lever huset, och människorna runt omkring, måhända alltjämt.

Läs mer om Nalyvajko-upproret: https://en.wikipedia.org/wiki/Nalyvaiko_Uprising


Vad är polsk stil?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vad är polsk stil? Svaret på den frågan blir nog olika beroende på vem man frågar, och i vilket sammanhang den ställs. Vi tenderar ju att svara så som vi tror att frågeställaren vill ha svar. På nationalmuseet i Kraków (Muzeum narodowe w Krakowie) pågår just nu en utställning där man gör ett försök att mejsla ut vad som möjligen kan vara en polsk stil. Under fyra år kommer museet att skapa fyra utställningar med samlingsnamnet 4 x nowoczesność (4 x moderniteten). Under dessa fyra utställningar kommer man att fördjupar sig i fyra olika epoker.

Den första utställningen heter Polskie style narodowe 1890-1918 (Polska nationella stilar) och tar sitt avstamp i förra sekelskiftet, som på många vis var en dynamisk tid i Europa. Industrialiseringen vederfors i de flesta europeiska länderna, och gemensamt med denna förändring ville folken söka sin identitet. Det här var således inte något som enkom skedde i Polen. I övriga europeiska länder förekom samma slags vilja att söka sin unika röst i moderniseringens tidevarv.

Utställningen på nationalmuseum i Kraków inleds med att vi får stifta närmare bekantskap med konstnären, konstteoretikern och amatörarkitekten Stanisław Witkiewicz (1851-1915). Witkiewicz la grunden till en helt ny konstinriktning, Zakopane-stilen. Upprinnelsen var att Witkiewicz fick i uppdrag att bygga en villa i Zakopane. Istället för att blicka mot utländska stilar, lånade han byggteknik och mönster till utsmyckningar från bergsfolket goralerna som lever i de västra delen av den Karpatiska bergskedjan, en region som kallas Podhale. Det var hos detta folk som Witkiewicz tyckte sig finna den riktiga polska stilen. Men Witkiewicz valde även att införa vissa element från jugend, den tidens tongivande konstuttryck. Resultatet blev den rustika villan Koliba, som finns att besöka än idag i ovannämnda stad.

I spåren efter Witkiewicz succé med sin villa (och flera andra byggnationer som han ritade), följde en stöm av efterföljare. Bergsfolkens folkloristiska uttryck (alltså inte bara deras hus) hade helt enkelt blivit dåtidens stilikon. Alla ville vara som och med Podhales folk. Witkiewicz menade att man genom Zakopane-stilen nu hade lyckats föra samman låglandets folk med bergsfolken, och därmed förena det polska folket under ett gemensamt tak, med en gemensam kultur.

Men Stanisław Witkiewicz var inte ensam om att göra anspråk på att vara en stilbildare under förra sekelskiftet. En annan Stanisław, den store dramatikern, konstnären, poeten Stanisław Wyspiański, var inte sen med att ansluta sig. Wyspiański tillhörde konstgruppen Młoda Polska (Unga Polen), en samling konstnärer, poeter, författare, dramatiker, som vurmade för dekadens och bohemisk leverne. Folkloristiska uttryck passade denna grupp väl, och eftersom gruppen var tongivande under denna tid, fick deras intresse för Zakopane-stilen ett stort genomslag. Wyspiański var en man som gick sina egna vägar, och när han tog sig an Zakopane-stilen, gjorde han sin vana trogen att gå något längre än andra vågade. Wyspiański förstärkte och överdrev uttrycken. Ett exempel som talar sitt tydliga språk är inredningen till konstnärsklubben i Kraków, som han skapade. Möblerna som visas på utställningen på nationalmuseet är på samma gång lekfulla som de är bombastiskt pompösa. Det är troligen blott Wyspiański som kan skapa något så provocerande svulstigt utan att det för den delen blir fult.

Några mil längre österut, i Lviv, pågick en liknande strömning som den som skedde i Kraków och Zakopane, och en del av utställningen tillägnas denna rörelse. Men i Lviv blickade man istället mot Karpaternas huzuler. Här förenades både polska och ukrainska konstnärer i sin fascination för huzulerna och deras brukskonst. För ett ovant öga kan skillnaden mellan goralernas och huzulernas bild- och symbolspråk förefalla vara identiska. Men vid en närmare granskning ser man att där goralerna använder blommor och blad som uttryck, väljer huzulerna istället abstrakta mönster, med glimmande pärlor och stenar för att förhöja formerna. Det var dock inte ovanligt att man kombinerade huzulernas motiv med Zakopane-stilen. Man skulle således även kunna säga att det därmed uppstod ett unikt och mycket säreget galiziskt uttryck.

Utställningen på nationalmuseet i Kraków är gedigen och man har gjort ett brett urval av föremål för att ringa in vad som skulle kunna vara polsk stil vid förra sekelskiftet. Man har bland annat samlat fotografier, målningar, keramik, vävda mattor (kallade kelim), möbler, affischer. Utfallet blir gott, då besökaren skänks en unik möjlighet att urskilja de olika yttringar som rymdes under denna tid. Utställningen lyckas dessutom med konststycket att vara särdeles informativ, utan att för den delen använda sig av politiska pekpinnar. Det bådar gott för de tre kommande utställningarna.

Sammanfattningsvis kan man hävda att den polska stilen under förra sekelskiftet således var lika mycket del av en europeisk rörelse att söka sin identitet, som ett myller av olika regionala uttryck. Men det är klart, det beror ju på vem man frågar och i vilket sammanhang.


Fotografier på Stanisław Witkiewicz och hans vän Józef Siedelcki, samt en modell till ett av Witkiewicz hus.


Stol och bord från villan Koliba.


Intressant detalj på en hylla.


Konstnären Józef Mehoffers förslag till utsmyckning av armeniska katedralen i Lviv. Förslaget ratades.


Stol ritad av Wyspiański. Beställare var Tadeusz Boy-Żeleński och hans fru Zofia.


En av Wyspiańskis stolar till konstnärsklubben i Kraków.


Vävda mattor, kelim.


Inredning av konstnären och designeern Karol Tichy. Runt förra sekelskiftet.


Inspirerades av huzulerna.


Ett kylskåp med rejäla beslag.


En hermelin på Lwowska

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

På gatan Lwowska i Kraków, som när den är på det humöret leder oss mot Lviv, ligger ett palats. Palatset klamrar sig fast längs med vägen, och tycks nästan luta sig tillbaka för att inte bli överkörd av den bullrande gatans härskare, spårvagnarna och bilarna.

Det är kanske lätt att missa palatset om man inte känner till dess existens. Kraków rymmer dessutom så många andra vackra byggnader, så ett palats byggt enligt nybarockens bestämda mått och uttryck kanske inte uppmuntrar till en närmare titt. Men det är nog så att de flesta ändå inte skulle anta att Kryształ pałac har tjänat som hem åt en administration. Bakom palatset låg nämligen en ångfabrik som producerade socker och choklad. På polska hette den Parowa Fabryka Cukrów i Czekolady “Kryształ”. Palatset byggdes 1889-91 på uppdrag av ångfabrikens ägare. Källorna anger att han bar namnet L. Struzik, men vad som gömmer sig bakom punkten vid L:et vill källorna inte avslöja. Lika förtegna är källorna om arkitekten, Stanisław Serkowski. Han har i alla getts ett förnamn, men vilka andra byggnader har han ritat? Om något sådant finns ingen information att tillgå.

Ångfabriken Kryształ vet vi dock något mer om. Den lär under sina glansdagar ha producerat 600 ton godis och 200 ton choklad årligen. Man sände de flesta läckerheterna till Warszawa, men några fick nog stanna kvar i Kraków. Dessutom ska de ha ha producerat läppstift. Det är möjligt att det är en vanlig förening, socker, choklad och läppstift, men en oinsatt höjer lätt ett frågande ögonbryn. Nåväl, tillverkningen pågick till andra världskriget, det är dock oklart om Kryształ fram till dess producerade choklad, socker och läppstift bakom vårt palats, eller om de hade fler platser för sin produktion. Efter andra världskriget köptes Kryształ upp av Wawel, innan det att den senare nationaliserades (så som alla företag blev under kommunisttiden). Choklad och godistillverkaren Wawel finns kvar än idag.

Man undrar ju hur Kryształs produkter torde ha smakat, men tyvärr finns inga rester kvar från ångfabrikens bestyr. Vi får helt enkelt nöja oss med en burk som en gång innehöll socker tillverkat bakom palatset på Lwowska. Det är en elegant burk, som nog en gång skimrade i både blått och guld. På ena sidan ser vi Brama Floriańska, den gamla stadsporten mot Krakóws gamla stad. Porten har anor från 1300-talet, och den karaktäriseras av dess rektangulära gotiska torn, med bucklig och lite vildsint stenläggning. Dess namn är en hyllning till helgonet Florian, som förövrigt är sotarnas och brandmännens skyddshelgon. Porten är Krakóws enda kvarvarande stadsport från medeltiden. De andra gick hädan när man under 1800-talet moderniserade stadens stadskärna.

Låt oss återvända till vår sockerburk. På locket syns ett fyrfota djur, med kockmössa på huvudet, och med en lång tunga som girigt slickar på den sockerkristall den sitter på. Djuret för tankarna till en hermelin, vilket inte alls är långsökt, då Leonardo da Vincis målning Damen med hermelinen finns att skåda på museet Czartoryski i Kraków. Målningen införskaffades av den polska adelsmannen Adam Jerzy Czartoryski år 1798. Två år senare inlämnades verket i familjen Czartoryskis samlingar. Vem Adam Jerzy Czartoryski köpte målningen av finns inga angivelser om. Målningen hade inte heller tidigare omtalats, men det stod ändy tydligen klart att det rörde sig om en av fyra kvarvarande kvinnoporträtt signerat Leonardo da Vinci. Nåväl, målningen är inte signerad, men någon har i i alla fall präntat dit hans namn längst upp i vänstra hörnet. (När denna signatur tillkom vet man inte, men det kan ha skett när någon retuscherade bort landskapet bakom Damen med hermelinen.)

Damen med hermelinen fanns i Kraków till novemberupproret 1830, då den flyttades och hamnade sedermera i Paris. Den återkom till Kraków först på 1870-talet, när också ovannämnda museum slog upp portarna. Under första världskriget förflyttades målningen åter utomlands, men fick återvända efter kriget, där den var till det att det var dags för nästa krig, andra världskriget. Först tog de tyska ockupanterna målningen till Berlin, men när ståthållaren Hans Frank, (han var ståthållare i Generalguvernementet för det av tyskarna ockuperade polska territoriet) såg verket, beordrade han genast att målningen skulle sändas till Kraków. Den lär ha hängt på hans kontor på Wawel slott. Enligt Philippe Sands (som har skrivit om Hans Frank i “Vägen till Nürnberg“) ska Frank ha varit exceptionellt fixerad vid målningen. Det kan kanske förklara varför de allierade efter kriget fann den på hans lantställe i Bayern. Hermelinen på målningen ska enligt många ha symboliserat oskuld och måttfullhet, något som dock Hans Frank inte hade någon insikt i. Ty på Lwowska, där Kryształ pałac fortfarande står kvar, och från var vår sockerburk härrör, inrättade Hans Frank gettot under Förintelsen, där tusentals av traktens judar plågades och mördades.

Idag befinner sig Kryształ pałac i sorgligt eftersatt tillstånd. Men de gula skyltarna på huset tillkännager att här kommer snart renovering att äga rum. Och på huset finns även en plakett som stolt tillkännager att byggnaden en gång hyste en socker- och chokladfabrik. Men den säger ingenting om läppstift.


Kryształ pałac.


Brama Floriańska.


Vår hermelin.