viewpoint-east.org

Världens mest toleranta folk bor i Lviv

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Det är förstås ingen ny tanke, men att betrakta svensken som världens mest toleranta folk är givetvis verklighetsfrånvänt, tänker jag när jag ligger och tittar i taket hemma i Lviv. Nattens skuggor leker med inredningen. Vanligtvis ofarliga hörn blir plötsligt skrämmande.

Och allt ackompanjerat av grannens usla musiksmak.

En natt för många år sedan låg jag också sömnlös och lyssnade på grannens usla musiksmak. Jag bodde då i den ökända förorten Kortedala. Den är ju tyvärr inte känd för sin natursköna placering, utan för våld, integrationsproblem och arbetslöshet. I det hus jag bodde, på Gregorianska gatan, fanns allt det där. Och så jag. Eftersom jag var högutbildad med arbete, tillhörde jag en försvinnande liten minoritet. Men envis som jag var ville jag å det bestämdaste bo kvar.  Jag ville inte tillhöra de som flydde den här stadsdelen. Jag ville vara med och förbättra den. Men just den där natten undrande jag varför jag envisades med det.

Grannens musik dånade genom väggar och fönster. Jag var först arg. En ilska som övergick till rädsla. Jag ville gå ner och säga till. Men jag vågade inte. Skulle jag ringa polisen, tänkte jag. Eller störjouren kanske. Efter en tid tystnade musiken, men jag kunde fortfarande inte sova. Jag var fruktansvärt arg. Arg för att jag väckts och hållits vaken. Trots att jag nu hade alla möjligheter att somna om, valde jag att ligga kvar i sängen och reta mig på det inträffade.

När jag nu ligger här i Lviv och lyssnar till grannens usla musiksmak, tänker jag på det där tillfället. Jag tänker på alla andra gånger jag retade upp mig på mina grannar. Och jag ser plötsligt mig själv utifrån.

Nu ligger jag här och låter min blick leka mellan skuggorna och ljusen. Och med den inre förvissningen om att grannen nog somnar till slut, och förhoppningsvis stänger denne av musiken före det. Det är nämligen det jag lärt mig här, att man överlever om man är fatalist. Vissa saker går inte att ändra på. Som grannar till exempel. Och i synnerhet inte deras musiksmak.

Så jag tillhör nog världens mest toleranta folk, men jag behövde bara bo i Lviv några år för att uppnå det.

Världens mest toleranta folk? Foto: Sophie Engström.

Share

Vid sidan av folkfesten

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.

Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.

Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.

Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.

Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.

I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes NepomukSkulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…

Share

En promenad urartar så lätt…

Category: by sophie engström
Tags:

Ingenting är så vackert som Lviv på våren, sa jag idag under vår fem timmars promenad. Det stämmer givetvis inte, för Lviv har sin skönhet i behåll oavsett väder och årstid. Även när regnet häller ner är stan vacker, men det gör det visserligen mer problematiskt att förflytta sig fysiskt.

Och det regnar ofta i Lviv. Det kanske är svårt att tro att en stad som ligger långt från hav kan vara så blöt. Inte har det hjälpt att man grävs ner den sinande floden Poltva. Regnet letar sig hit ändå. Från Karpaterna.

En svensk som nyligen besökte Lviv berättade att han vid sitt första besök inte tagit med sig något paraply. Det misstaget har han tydligen inte gjort om efter det.

Men regnet här skiljer sig från det man finner i till exempel Skåne. När det regnar här är det oftast vindstilla. Det står istället som spö i backen. Ett ursinnigt hamrade på alla tak och gator. Men efter regnet kommer stillheten. När det är vår utbryter även fågelsångens eufoni, växterna får akut växtvärk. Och jag står i allt detta och låter mig omslutas.

Så det är nog så att Lviv har något alldeles särskilt på våren, trots att det inte betyder att det är sämre de andra årstiderna.

När solen kommer fram och övervinner regnet vill vi inte lämna den, utan följer den en bit på vägen. Därför är det lätt att en promenad till botaniska trädgården urartar i ett fem timmar långt knatande. Uppför backarna. Mellan dalgångarna. Längs med tågspåren och via gator och husrader som aldrig tycks upphöra​ att intressera mig, en främling som hittat sitt hem.

De flesta bilderna​ är från botaniska trädgården. De lever sitt eget liv, liksom texten.

Den urartade

Share

när jag lägger salt på öga

Category: by sophie engström, poetry
Tags: , , ,

I dag behöver vi en dikt av Marianna Kijanowska. Marianna föddes i Zjovkva, som ligger strax norr om Lviv. Hon är poet, översättare essäist och mycket välkänd för den ukrainska publiken. Mycket roligt att Halyna Michalyk har översatt en dikt av henne till svenska.

när jag lägger salt på öga
Av Marianna Kijanowska
Svensk text Halyna Michalyk

när jag lägger salt på öga
förstår jag meningen med ljus
på mina sår för första gången djupa
som liknar sprucken is

under isen finns icke vatten – däremot magma
amalgam levande
men fördömanden promissa magna –
äro enbart uttalanden

[“Promissa magna” på latin betyder “stora löften”]

*****************************
прикладаючи сіль до ока
розумію навіщо світ
рана вперше така глибока
як надтріснутий лід

під яким не вода а магма
амальгама жива
та приречень promissa magna –
все ще тільки слова

home live still

Share

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Share

Lvivs nya värld

Category: by sophie engström
Tags:

Ni vet redan att jag gärna promenerar runt i Lviv, och drömmer om svunna tider. Ett favoritområde, som jag ofta och gärna går i, är Nowiy Svit. Det betyder Nya världen på svenska. Här kan jag finna en uppsjö av slingriga gator, som de vackra hus samlats kring.

Området hade redan under 1800-talets första hälft invånare. Det var små hus med tillhörande trädgårdar. När Lviv växte beslöt man därför att bevara karaktären som området redan hade. (Något för dagens arkitekter att grunna på.) Under 1800-talets senare hälft och 1900-talets första årtionde, byggdes den Nya världen upp. Man lät sig inspireras av de engelska trädgårdsstädernas (Garden city movement) struktur, eftersom det var på modet, samt eftersom det redan fanns en sådan struktur på området. Man byggde givetvis nya hus i den för tiden populära jugend-stilen.

Lviv hade vid tiden en egen mäster-arkitekt vid namn Jan Lewiński. Han inspirerades av Lvivs signum, kastanjeträden, men han lät inte sin fantasi bromsas där. Han var den första i modern tid som lät sin arkitektur inspireras av Karpaternas hutsuler! Hans skapelser har därför en alldeles egen karaktär, som kräver en alldeles egen postning.

Bilderna nedan visar inte just hans hus, men hans ande svävar över hela området. Det eftersom alla hans lärjungar ritade husen i Lvivs Nya värld. Lägg särskilt märke till ansiktena. Visst är de både vackra och lite skrämmande på samma gång. Vi vet inte vilka de är, eller om de hade någon särskild betydelse, men för Nowiy Svits invånare bar de nog alldeles säkert någon mening.

Men vilken? Om sådant kan jag fantisera en hel dag.


Någon vaktar över porten.


Lägg också märke till de vackra golvtiljorna. Man har verkligen tänkt att allt. Ljus, rymd, estetik.

Share

Pidhirtsis skatter

Category: by sophie engström, turism
Tags: , , , , ,

Just nu pågår det en mycket intressant utställning på Lvivs tavelgalleri. Utställningen heter Pidhirtsis skatter och på den visas föremål som tillhört slottet Pidhirtsi ( på polska Podhorce).

Pidhirtsi ligger i Lviv regionen och är ett vanligt utflyktsmål för många turister. Själva slottet ligger på en kulle med magnifik utsikt över de ukrainska fälten. Arkitektoniskt är slottet en upplevelse.

Slottet byggdes 1635-1640 på order av Hetmanen som då var Polsk-Litauiska samväldets kung. Det hade tidigare legat ett fort på den strategiska plasten, men det finns inte mycket information att finna om det fortet. Slottet var senare ett slott som ingick i polska kungafamiljens ägor.

Det råder oenighet om vem som ritade slottet, men mycket tyder på att det kan varit Andrea del Aqua, som låg bakom ritningarna, eftersom han ritade andra slottsbyggen i trakten.

Flera storheter har gästat slottet, till exempel Österrikes kejsare Franz Josef I.

Under första världskriget tog den tsarryska armén över slottet. De plundrade det, men lämnade själva slottet intakt. 1915 tillföll det Österrike-Ungern, och det gick en frontlinje precis vid slottet. Slottet undkom dock total förstörelse, eftersom den ryska generalen valde att skona det.

De sista dyrgriparna som fanns i slottet flyttades ut från slottet vid den sovjetiska annekteringen av östra Galizien, och de hamnade slutligen i Brasilien(!).

När de sovjetiska styrkorna kom under andra världskriget förstördes all interiör. Och slottet fick under sovjettiden tjäna som sanatorium för tuberkulossjuka.

1956 härjades Pidhirtsi av en fruktansvärd brand. Slottet brann i tre (!) veckor. Man restaurerade slottet efter det, men när man ser insidan av slottet är det nästintill omöjligt att föreställa sig dess fornstora glans.

1997 fick så äntligen Lvivs tavelgalleri överta slottet. Man hoppas att kunna bygga upp Pidhirtsi igen. Tänk om Pidhirtsi kunde få bli lika storslaget som Łańcut! Än så är vi inte där. Lvivs tavelgalleri saknar medel till en liknande upprustning. Vi får glädjas åt de skatter som besvarats, och drömma oss bort till en framtid där Pidhirtsi får det utseende och innehåll som slottet förtjänar.


Slottet är lika stotligt idag, i alla fall utvändigt.


Slottet måste ha varit mycket vackert inuti.


Pidhirtsi inifrån. Fotografier från förra seklets början.


Mycket vacker väv som prydde Pidhirtsis väggar.


Slottet hade en stor vapensamling, som ska ha använts vid slaget om Wien år 1683.


Ungefär 200 målningar prydde väggarna på Pidhirtsi.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: