viewpoint-east.org

Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…

Share

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.

Share

Den ukrainska kärleken – till Europa

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: ,

“Jevropa”, säger vår taxichaufför och lägger upp ett skratt som kittlar oss hela vägen ner till tårna. Ja, håller vi med i skrattet, visst är det en liten bit av Europa, det vi ser. Vår taxichaufför har nämligen pekat på det nya omgjorda torget Mytnja. Tidigare var det här torget en plats man helt glömde redan då man gick över det. De gamla sovjetiska gatstenarna hade börjat krulla upp sig, som små gatustensberg vilka gjorde sitt bästa för att förhindra vår framfart över torget. Faktum är att det nästan var så att man trodde att torget försökte komma bort ifrån sig själv. Så mycket skämdes torget över sin eländiga uppenbarelse.

Annat är det idag. På torget finns nu en fontän som sprutar vatten så där lite här och var. Så att barnen och hundarna kan springa runt bland vattenstrålarna. Ljusdioder lyser upp mot den mörka natthimlen. Träd står lydigt i sina specialdesignade lådor. Bänkarna inbjuder till en stunds vila. Allt är kanske vanligt för ett svenskt öga, men skapar stolhet i ett lvivianskt hjärta. En stolthet som vi omöjligt kan greppa. För när stod du senast på någon plats i Sverige och tjöt, med din krämigaste stoltröst, “Europa”?

Tidigare när jag mött det där “jevropa”-uttrycket har det oftast kommit i sällskap av saker just från Europa. (“Titta hit, frun. Massor av schampo från ta-da jevropa!”) Det är först nu jag hör hur lvivianerna stolt pekar på sitt Europa. Deras alldeles egna Europa. Det Europa som de skapar. Inte det som vi tror oss ha ensamrätten till.

Det får mig att tänka på de inledande dagarna av Euromajdan, då en vän till mig stod med ett plakat som sa: “You can’t give us Europe. We are Europe!” Det är så det alltid varit. Skillnaden nu är att man skapar sitt Europa. Ett alldeles eget Europa. Ingen annanstans på hela kontinenten är kärleken till Europa så stark som här. Drömmen om Europa innebär inte bara att man vill åka dit, västerut. Drömmen om Europa är att Europa också ska finnas här.

Och på ett litet torg, strax utanför den gamla stadsmuren, ser vi hur den drömmen förverkligas. Det är visserligen bara ett litet torg, men för många här ett av många steg mot en drägligare tillvaro.

Ett eget Europa!

in our horizon
Här börjar drömmen om ett eget Europa.

Share

I Ukraina regnar det inte manna från himlen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Mellan åkerfält och skogar ser jag hur de glimmar, som lyckoslantar i en önskebrunn. De stålklädda taken till de nya fabrikerna, lagerhusen, kontoren, som strävar efter att ta över makten från den sovjetiska planekonomins skapelser. Det är det första jag tänker på när mitt flygplan girar in mot Lviv. Så här såg det inte ut första gången jag flög in mot staden.

Då tänkte jag på de enorma skillnaderna som synliggjordes när man flög från ett välbergat EU-land till Ukrainas utpost i väst. Husen stod som lutade mot varandra, för att tillsammans försöka förhindra att tidens tand att åt sig in deras huskroppar. Åkrarna låg i glömskans dalar, och odlades allt som oftast inte. Nu ser jag att nästan varje fält är brukat.

Det är svårt att i horisontellt läge se de här förändringarna. Det är som om vi vore små kattungar, som bara ser några decimeter från sina nosar. Man travar lätt runt i samma inövade spår. Ser det som man alltid sett, och glömmer bort att söka förändringar. Några nya fabriks- eller kontorsområden imponerar sällan på den som ser allt från rännstenen.

Men från ovan syns det som jag ändå läst, men inte förstått. Det att Lvivs ekonomiska demografi helt har förändrats. Nya investerare pryder plötsligt stans utkanter. Och kanske ger den näring till en säkrare framtid. Man ska givetvis inte överskatta betydelsen av de glimmande taken, men det vore ändå bra om vi ibland lyfte blicken från Lvivs historiska gatstenar, och såg bort mot förstäderna. Där som IT-företagen, återförsäljarna, kundservicekontoren, lagerutrymmen och några bilfabriker bor.

För vad man än tycker om de nya inslagen som syns från flygplanens fönster, så är i alla fall en sak helt säker: det här hade aldrig hänt utan ett målmedvetet arbete av stadens ledare. De hat förstått att det gäller att ta varje chans för att bogsera regionen ut ur arbetslöshetens och passivitetens gränder.

Och här i Lviv vet man att det inte regnar manna från himlen. Särskilt inte i Ukraina.

instrument
Inte en av de nya lyckoslantarna, men har kanske viss charm.

Share

En hyllning till Murchin och alla andra pälsklädda vänner som lämnat oss

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Klockan fem i morse vaknade jag med ett ryck. Det är visserligen inte ovanligt. Jag har en tendens att vakna med ett ryck och undra vad som är fel, tills jag kommer på att det antagligen bara är livet som spökar och stökar. Då brukar jag försöka somna om. Jag får ta det där med livet senare, tänker jag.

Men i morse var det annorlunda. Jag pinnade upp på mina trötta ben. Tog en lov runt lägenheten. Tittade ut på det där mjölkvita gryningsljuset, det som oftast får mig att känna mig som mest naken och ensam. Jag tittade ut genom köksfönstret, och såg till min förvåning att Anjas och Volodjas dörr stod öppen. Det var konstigt, tänkte jag, innan mina trötta ben beordrade mig tillbaka till sängen.

När jag några timmar senare stod på balkongen fick jag höra av Anja vad som troligtvis väckt mig. Hennes katt, den fina balkongherren Murchin jag så ofta har pratat med, hade somnat in. På senare tid har han varit loj, lite ointresserad. Veterinären har gjort hembesök, och jag har förstått att allt inte stått rätt till. Och i natt drog han sitt sista andetag. 

Anjas sorg är givetvis oändligt djup. Jag vet hur det känns att förlora en pälsklädd vän. Det gör ont. Fysiskt ont. Ord kan inte lindra. Det vet ni som också förlorat en pälsklädd följeslagare. De är nämligen ofta långt mycket viktigare för oss djurägare, än vad de som vandrar genom livet utan pälsvänner, kan förstå.

Den här postningen har inga andra avsikter än att skicka en sista hälsning till vår balkongherre, Murschin, och till alla andra pälsbollar, som lämnat oss nyligen. Jag sänder er en virtuell kram, mina vänner. I tanken finns jag med er och era vänner. Er sorg är inte mindre betydelsefull än någon annan sorg.

Grannkatt
Vår balkongherre, Murchin. Saknad inte bara av Anja och Volodja, utan av alla oss som bekantat oss med honom. vår gård blir aldrig den samma utan dig. Foto: Sophie Engström.

Share

Ett stenkast från mitt sovrum

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

På filmduken rullar kroppar förbi. Kroppar av människor som en gång levde. Rörde sig. Skrattade. Grät. Var som människor är mest.

Jag står i ett kalt rum på Lonsky museet i Lviv. Det är varmt ute, men här inne råder evig vinter. Museet är inrättat i ett före detta fängelse. Trots att jag försöker värja mig, misslyckas jag. Ondskan tränger sig på. De människor som våndats här vill att jag hör. Hör, ser, känner deras död. Det går inte att värja sig. Inte när jag står här, där det skedde.

Den 23 juni 1941 påbörjade NKVD en sex dagars lång och fasansfull kampanj. Orsaken var att tyskarna närmade sig Lviv, och man ville röja undan spåren av de man fängslat, och det var otänkbart för NKVD att lämna fångarna så att de kunde befrias av tyskarna. Under de sex dagarna mördades 4000 ukrainare, judar och polacker i Lviv. 1681 av dem var fångar på fängelset jag nu besöker.

Filmen som rullar framför mina tårfyllda ögon är fångad av nazisterna som lät anhöriga söka sina familjemedlemmar bland de mördade. De håller näsdukar för sina näsor och munnar. Stanken måste varit grotesk.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att där finna en älskad vän, släkting, son eller dotter. Det går inte. Det är för ohyggligt. Något sådant kan väl aldrig hända mig. Eller…

Det är nästan lätt att föreställa sig hur de rädda och terroriserade Lvivborna såg nazisterna som befriare. Det var väl en naiv och enfaldig förhoppning om att mänskligheten inte kan vara förevigt ond.

Men det visade sig vara ett ödesdigert ställningstagande, som man än idag betalar priset för. Ukrainarna som fascister är ett stigma som riktigt klibbat fast. Sovjetunionen visste hur man skulle spela de korten, och än idag lever vi i en tid där vissa kallar ukrainarna för fascister, med en handrörelse mot det minnet. Dödandet och mördadet hade dock bara börjat. 700.000 mördades i Lviv av tyskarna. Av dem 130.000 judar. Staden blev aldrig den samma igen. 

Det är 76 år sedan mördandet inleddes på en plats som bara ligger ett stenkast från mitt sovrum. Kanske tycker du att det är länge sedan, men i en stad som Lviv lär man sig snart att 76 år är en kort tid. Mördandet kan när som helst ta vid. Vi kan inte bortse från att det var vi människor som gjorde oss skyldiga till detta. Vi människor. Det är en del av oss, som vi måste bekämpa. Det pågår nu. I Syrien. Och på så många andra platser. Vi ska aldrig glömma, eller förneka att vi är kapabla till just det. Att mörda varandra på bestialiska vis.

Share

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: