viewpoint-east.org

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Share

Huskropparnas rätta ansikten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Husfasaderna här har hört många språk. Några har klingat ut, inte bara här, utan även på hela vår kontinent. När man bor i Lviv blir man varse den fruktansvärda förödelse folkomflyttningar kan ha. Eller vad förintelse av hela folkgrupper innebär. Jag tänker på det dagligen. Det var inget jag funderade på när jag bodde i Sverige. Det slog mig kanske då och då, men nu är tanken min ständiga följeslagare.

Trots att jag vet att det inte tjänar något till, så kan jag inte låta bli att söka dessa språks talare. Min tid här präglas av oändliga promenader där jag söker efter dem. En lönlös, och även något destruktiv, jakt. Ty den lämnar inget annat än tomhet i mitt hjärta.

Men för en tid sedan vände jag blicken uppåt. Den sökte sig upp för fasaderna, och där mötte jag ansikten som kanske bär någon av deras. Jag vill i alla fall tro det.

Än idag blickar de ut över staden. Söker de sina egna förebilder? Hittar de kanske dem bland oss, som stretar fram mellan huskropparna? Är det bara i min fantasi de uttrycker en saknad?

De som är husens rätta ansikten.

holding up that bacony

twins

holding up

looking out from below

horseshoe face

she looks at us

Share

Den förhatliga poppeln

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

Alla som har vistats i ett postsovjetiskt land under någon försommarmånad vet att det då snöar. Ja, det är helt sant! Det snöar poppel! 

Var man än går ser man att ett vitt ludd lägger sig tillrätta. Ibland rullar luddet lekfullt runt i en poppelfluff-dans, en  besynnerlig ålande dans som ingen av oss vet stegen till. I Moskva är det här synnerligen påträngande ludd. Det finns gator och områden som är mer vita än gröna under de här veckorna. Som om de inte hade tillräckligt med snö?!

I Lviv finns det gator som förpestats med poppel, men de är tack och lov få.

Som måttlighetsallergiker är poppeln också ett besvär. Jag vet nämligen inte om jag är allergisk mot poppel. Jag vet inte ens om man kan vara allergisk mot poppel. Men även en kry icke-allergiker måste​ ogilla att få det där luddet i halsen.

Under den sovjetiska tiden planterades det massor av poppel i varje hörn av den väldiga unionen. Jag har aldrig lyckats hitta någon dendrolog, antropolog eller historiker som gett mig en tillfredsställande förklaring till varför man hade sådan förkärlek till just det gräsliga och illasinnade trädet poppel. Ett festligt rykte jag hört är att det var Stalins älsklingsträd. Enligt det ryktet skulle ett sådant träd funnits på hans gård hemma i Georgien. Eftersom jag tycker illa om trädet och dess förkärlek till att skräpa ner, passar den förklaringen mig alldeles utmärkt.

Här får ni en bild på ett kastanjeträd. Gräsligt allergiframkallande, men ack så vackert.

looking up

Share

En polsk återkomst

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

De står på gården. Tre män och en kvinna. De pekar upp mot husen på gården. Går in och ut mellan de olika trapphusen. En av männen tar fram sin mobil och tittar på en bild. Efter en stund verkar det som om de kommit fram till ett beslut. Det var här de bodde, säger kvinnans handrörelser. De hade fönstren in mot gården. 

De fyra är från Polen. Deras sjungande språk ekar upp för fasaden. Jag undrar om huset minns deras språk. Kanske ler det mot dem.

Det finns något väldigt sorgligt över deras sökande, men det finns också något trösterikt. Att det är möjligt att återvända. Söka i familjens spår. Deras anfäder finns inte kvar här i huset, men minnet av dem finns här någonstans. Hos oss som bor här. Vi vet att de fanns här, det är bara ett fåtal av oss som helst vill glömma. 

En tornseglare tjuter sin säregna sång och det är dags för de fyra att ta den obligatoriska jag-var-här-bilden​. De poserar glatt framför porten.

Jo, visst är det så att huset hälsar. Jag tycker nog att fönsterrutorna ler.

my yard

Share

Om att urskilja en svensk medbrottsling

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Det händer att jag får den fulla insikten om att jag bott en tid i Lviv. Oftast händer det av ingen anledning alls. Men ibland är det som idag. När jag plötsligt ser en man trava förbi uteserveringen jag sitter på.

Iklädd rosa pikétröja, blåjeans som hänger lite för lågt och på fötterna skymtar några nötta seglarskor fram. Och då händer det där som bekräftar att jag bott här en tid. För hör mig själv tänka: “Det är då för väl att ukrainska män klär sig som folk”.

Fast jag kan ju inte veta vilken nationalitet han bär, tänker jag vidare. Det sitter ju förhoppningvis inte i tröjan, eller skorna.

Har jag då bott här så länge att jag inte kan urskilja om det är en svensk medbrottsling, eller bara en stilförvirrad lock-a-like? Jag tvekar. Han rör sig både tafatt, som de flesta av min art gör här, men samtidigt hemtamt.

Efter en stund vandrar han iväg med ett typiskt ukrainskt barn. Borta är villfarelsen att han kunde vara en vilsen svensk.

Men den rosa pikétröjan och seglarskorna har i alla fall lämnat kvar en fast och äkta övertygelse i mig, och det är att nog de två fulaste plagg jag känner till.

Och det leder till en något överrumplande insikt om jag uppskattar ukrainska mäns val av utstyrsel. Hur enahanda de än kan vara. Jag antar att det betyder att mitt stilsinne är fullkomligt assimilerat. Men samtidigt blir jag varse att jag har fullt utvecklade svensk-tentakler. Jag kan fortfarande urskilja en svensk bland andra. Ungefär som en haj som känner doften av en enda droppe blod på flera kilometers avstånd.

Vissa ränder går tydligen aldrig ur. Synd bara att det är en pikétröja och seglarskor.

Alfa Jazz 2016 III
Några som har allt och inget med saken att göra. Några ukrainska män utanför Potiski palatset. Foto Sophie Engström.

Share

Lviv – vår kloka lejonkung

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

För någon kväll sedan stod jag och tittade ut från ett fönster i en lägenhet på Svobody avenyn i Lviv. I huset rakt över gatan kunde jag se ner på nattklubben Splits dansgolv. Vackra ljusformationer lekte över dess golv. Klubben är nog inte så beskedlig som man kan tro. Vissa rykten säger att här pågår koppleri, och att vissa högdjur inom Lvivs undre värld dras dit. “Men så här på avstånd ser det gemytligt ut. Nästan lockande, för någon som gillar nattklubbande. Själv tillhör jag inte den sorten,” fastslår jag.

Jag lyfte blicken, och såg upp mot husets övervåning. Där huserar Samopomitj, partiet som grundades av Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyj. Det är ett parti med ambitionen att städa ut all korruption, och med ut ska också kvarlevorna från den sovjetiska nomenklaturan, och de postsovjetiska monstren som växte upp ur de rabatterna.

När jag stod där och tittade på huset, och funderade på de mystiska våningsplanen mellan nattklubben och stadens mest inflytelserika parti, kom jag att tänka på TV-serien Boardwalk. På ena våningen pågår festande av eventuellt skumma individer eller grupperingar, och på det andra ska Ukrainas politiska framtid utformas. En framtid som förhoppningsvis går från korruption och annat mygleri.

För mitt inre illustrerade huset hur svårt det är för politiker i Ukraina att undvika att komma i kontakt med personer eller organisationer som gjort sig skyldiga till oegentligheter. På varje plan kan du möta dem. Om du har riktig osis måste du gå förbi dem varje dag du går till jobbet. Hur gör man det utan att något skräp smetar av sig på dig? I Boardwalk lyckades väl ingen att vara ren. Alla blev nerskräpade.

Och i Lviv har vi dessutom mycket skräp. Soptunnorna är fortfarande överfulla, särskilt om man tar sig ut från centrum. Den här skräphistorien som snart pågått i ett år, har verkligen smetat av sig på borgmästaren. Rykten säger att han utsätts för utpressning av illegala ligor som vill roffa åt sig förtjänsterna från, samt tvätta smutsiga pengar Lvivs turistnäring. Andra rykten menar att han också är insyltad i någon korruptionshärva och har koppling till olika ligor. Sådana här ligorna trivs på ställen som Split. Faktum är att de växer snabbt och bäst i anslutning till dansgolv som dessa. Det har jag fått lära mig av Boardwalk.

Oavsett orsaken till att skräphögarna fortsätter att frodas vågar jag inte uttala mig om. Men jag kunde inte låta bli att fantisera, när jag stod där i fönstret och tittade ner på nattklubben Split, och sedan vidare upp mot fönster Samopomitj. Tänk om det det är lite som i Boardwalk… Och tänk vad som kan utspela sig i trapphuset som Split och Samopomitj samsas om. 

Men Lviv, som är en gammal och erfaren vän, har med sina 761 år sett så mycket. (Mycket mer än vad Atlantic city hade gjort innan ligorna slog sig ner på dess träpålar.) Och nog ska vårt Lviv, vår vackra och kloka lejonkung, som segrat över så många krig och farsoter, även överlista denna kris. Om det är jag fullt och fast övertygad om.

Foto: Sophie Engström.

Share

Ukrainarna – världens lyckligaste folk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

För en tid sedan gjorde jag en postning om tolerans. Jag beskrev hur jag under mina​ år i Lviv blivit mer tolerant mot mina grannars ljudström. Kaxigt utnämnde jag Lvivs invånare till världens mest toleranta folk. Jag tänker inte fördjupa mig i om mitt påstående bär någon sanning. Det som däremot gladde mig var att så många ukrainare reagerade positivt. Eller rättare sagt, hur oerhört tacksamma och glada de blev av mina ord. Jag blev själv lite överraskad, och generat skrapade jag med foten och sa, “äsch, det var ingenting”.

Det här fick mig att fundera. Varför tycker jag att det är så häpnadsväckande? Varför förundras jag över ukrainarnas glädje av att beskrivas i goda ordalag? Jag beslutade mig för att undersöka saken närmare.

Genom en mini- (och fullkomligt ovetenskaplig) studie, kom jag fram till att det här är en avgörande skillnad mellan mig, mina landsmän och ukrainarna. Folket som bor på de ukrainska slätterna och i bergen har ett nästan omåttligt behov av att höra positiva betraktelser av det egna landet.

Mitt undersökningsunderlag var min facebookström, min Twitterström och samtal med lite löst folk. (Visst skrev jag väl att studien var ovetenskaplig?) När jag jämförde mina ukrainska kontakter med mina svenska dito såg jag en slående skillnad. Ukrainarna delade bilder på vårblommor, glada fester, tankeväckande teckningar, konst, musikvideos och givetvis mängder av selfies framför diverse turistattraktioner eller utsikter etc etc. Jag såg givetvis även länkar till olika politiska problem, bilder och texter från det ofattbart otäcka kriget i östra Ukraina (samt bilder från andra oroshärdar i världen). Men summa summarum var de positiva postningarna om det egna landet överrepresenterat. 

När jag så vände blicken mot mina svenska kontakter såg jag raka motsatsen. Faktum är att jag bara hittade några fåtal positiva postningarna om det egna landet. Sverige framstod genom mitt flöde som ett synnerligen farligt, oroligt och hemskt land. Bland mina kontakter hittade jag bara några socialdemokrater som verkade nöjda med landet. Annars var det mest skräp. (Och så finns den en tjej på Brännö som verkligen utmanar bilden av Sverige som världens mest dystra plats.)

Eftersom jag har bott större delen av mitt liv i Sverige vet jag att mitt flöde är orättvist. Så dåligt är inte Sverige. Eller mer korrekt, Sverige är ett förbaskat bra land. Visst kan allt alltid bli bättre. Men Sverige är fantastiskt (för att använda en gammal dänga från reklamvärlden), i alla fall om man jämför med många andra länder på vårt klot. 

Vad säger nu min lilla (helt ovetenskapliga) studie? Jag är inte helt säker på att jag vet svaret på det, men en sak är säkert, det är uppenbart att “du inte ska tro att du är bättre än vi“… Nej, vänta nu. Det där blev ju helt fel! Äsch, jag försöker igen.

Mina ukrainska kontakter har kanske skäl att vilja belysa landets positiva sidor. Handen på hjärtat, när läste du senast något positivt om Europas största land? Om du hade bott i ett land som nästan enkom beskrevs som ett betonggrått krigs- och korruptionsträsk, hade du inte då önskat att få läsa lite trevliga saker om ditt land? Kanske främst eftersom du troligen känt till massor av positiva skeenden i ditt land.

Det blir därför ganska beklämmande att de som då har det mycket bättre, i stor utsträckning ägnar sig åt beskriva den egna hemvisten som hemsökt. Blir det inte ett slag i ansiktet på de som verkligen har det dåligt? Ja, så kan man tänka… och inte är det sagt att jag tänker som jag skriver, även om så ofta är fallet.

Det får mig även att undra, tillhör verkligen svenskarna världens lyckligaste folk? Eller håller ukrainarna på att gå om?

Och eftersom detta kanske är en negativ betraktelse av Sverige och svenskarna, borde den ju delas i parti och minut, som min mor säger.

(Enligt en helt ovetenskaplig studie är detta) en lycklig hund på piedestal. Foto: Sophie Engström.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: