viewpoint-east.org

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Phillippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Phillippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.

Share

Tre söner från Lviv har återvänt till stan

Category: by sophie engström, eastern europe, ukraina
Tags: , , ,

Tre plaketter över tre jurister som alla utbildat sig vid universitetet i Lviv, och som mirakulöst undkom förintelsen. Nu hänger de på sina platser.

Vi var en liten tapper skara som trodde att vi överlistade vädrets makter genom att enkom bevittna när Louis B Sohn ställdes vid sin gamla port. Men sällskapet som avtäckt Lauterpacht och Lemkin drog ut på tiden, och kylan kröp allt längre in under våra överrockar.

Nå, när hela gruppen senare anslöt, hade vi säkert och målmedvetet motat bort bilarna från parkeringen. En perfekt lösning för en perfekt avtäckning. Lvivs själ växer i takt med att de som hör till stan återfår sin plats.

Ikväll får vi åhöra “East West Street” på Lvivs filharmoni, och enligt ryktet ska Phillippe Sands ta ton…


Snart din tur, tröstar Andrij Bojarov (till vardags konstnär, curator och projektledare) Louis B Sohn bakom skynket.


Vi väntar och väntar…


Så kom de till slut!


Avtäckt! Phillippe Sands med släktingar till Louis B Sohn. Vänd mot Sands syns Sofia Djak, chef Center for Urban history.


I hela sin glans.

Share

Om antisemitism i Ukraina – något nytt under solen?

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, krönika, ukraina
Tags: , , ,

“Jag är judinna”, inleder min student en fråga till Göran Rosenberg, då han besökte vår fakultet (Fakulteten för internationella relationer på Ivan Franko-universitetet i Lviv) för några veckor sedan. Det var något i det där rakryggade sättet att säga det som var så befriande. Jag hade nämligen precis läst de inledande kapitlen i Phillippe Sands “East West Street”. Där beskriver han hur han 2010, vid sitt första besök i Lviv, träffat en student som lite i smyg hade sagt att det där med “judar i Lviv är ett känsligt tema”.

Under revolutionen 2014 var det en vanligt förekommande tes, inte minst på Aftonbladet Kultur, att upproret mot Janukovytj var en statskupp utförd av fascister. Vissa gick även så långt att man menade att ukrainarna till sin natur (?) fascistiska. Det hade de i synnerhet visat under andra världskriget.

Det är väldigt få som förnekar att det förekommer antisemitism i Ukraina, men den är faktiskt inte mer vanligt förekommande än i Ukrainas grannländer, så som exempelvis Tyskland. Rakt motsatt vad nämnda kultursida lyckats belysa.

Det här betyder ju inte att det inte är illa. De antisemitiska dåden ska alltså inte förringas, och väldigt mycket arbete finns kvar att göra. Ett arbete som delvis försvåras av ny lagstiftning som förhindrar kritisk forskning om vad exempelvis den ukrainska befrielsearmén företog sig under andra världskriget. Men samtidigt finns det en logik i att den lagen tillkom, en logik man givetvis inte måste hålla med i, men ändå fullkomligt logisk för vissa. Resonemanget går så här: många ukrainare mördades och fördrevs under andra världskriget. Fokus för studiet av vad ukrainarna genomgick då har ofta landat i vilka brott befrielsearmén gjorde sig skyldiga till. Det är en komplicerad balansakt för presidenten, och lagen har verkligen inte tagits emot entydigt positivt av ukrainarna. Många vill se en tydlig och öppen debatt och forskning, vilket idag på många vis har omöjliggjorts genom den nya lagen. Den nya lagen kan kosta Ukraina mycket, vänner kan lätt förvandlas till fiender om man är flr kompromisslös. Den har till exempel gett grogrund till en konflikt mellan Polen och Ukraina, ett ordkrig som just nu pågår och som jag återkommer till vid senare tillfälle.

En konsekvens av att Ukraina hängdes ut i vissa kretsar som ett fascistiskt land under revolutionen 2014 var att man började belysa judarnas situation i landet. Och i landets historia. Det var därför inte så konstigt att Phillippe Sands igår stod och föreläste om sin bok “East West Street” på katolska universitet i Lviv, och att boken, som nyligen översatts till ukrainska, redan fått stor uppmärksamhet. Det är inte heller konstigt att vi som sitter och lyssnar på Phillippe Sands känner att Ukraina gjort en fantastisk resa, en resa som på sju år gått från att innebära att judar är ett känsligt ämne, till att ingen förvånas över till exempel min students inledande ord på Göran Rosenbergs föreläsning några veckor tidigare. Snarare lyssnade man då med större engagemang än jag upplevt vid liknande situationer i Sverige. Den här lyhördheten bottnar i förvissningen om att Ukraina är ett mångkulturellt land. Och den förvissningen innehåller också en stolthet, något som är mycket svårt att beskriva för en utomstående. Och i synnerhet för dem som redan grävt ner sig i sina retoriska skyttegravar.

Men Phillippe Sands vet bättre. Det framgick tydligt igår. Han förstår att Ukraina genomgår en svår period, med den ekonomiska och sociala kollapsen, och att det finns de sediment som drar åt fascism. Han ser det, men han ser också alla de unga som fyller lokalerna när han kommer för att tala om sitt arbete och sina böcker. Han ser också att Ukraina har förändrats. Att något har hänt. Att man nu inte längre är rädd att tala om judarnas betydelse för landet och för Lviv.

Under min tid här, som är ungefär lika lång som Sands bekantskap med staden, har jag också upplevt en förändring. Ibland känns det nästan som om vissa erfar en eufori över att få vara med om denna transformation. Det är rörande och inger hopp.

Och vilken var då frågan min student frågade Göran Rosenberg? Jo, hon frågade om man som jude någonsin kan känna sig hemma någonstans. Rosenbergs svar var att allt handlar om att finna sin plats. Att vara isolationistisk leder inte till att finna ett hem. Men då måste samhället man bor i vara villigt att ge en den plats som man behöver.

Genom sitt arbete med boken “East West Street” har Phillippe Sands hjälpt Lviv att återfå tre judiska män, de två juristerna Lauterpacht och Lemkin, samt juristen Louis B. Sohn. Imorgon, 79 år sedan Novemberpogromerna (även kallat Kristallnatten), kommer Lvivs borgmästare Sadoviy avtecka plaketter där de tre männen bodde före andra världskriget. De ges plats i dagens Lviv. Som en del av historien, men också av framtiden. Ett tydligt tecken på att tiderna förändras, och vi måste se till att det blir till det bättre.


Phillippe Sands vid gårdagens föreläsning. På bilden bakom honom ser ni hans morfar.

Share

Det är ju helt barockt!

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

Ibland tycker jag ändå att det är väldigt konstigt att jag förförs så av barockmusik. Den här sirliga och krusidulliska musikstilen kräver så mycket precision. Precision kräver nit, och har väldigt lite gemensamt med den late. På många vis är jag nog lat. I alla fall om man jämför med en barockmusiker. Jag borde helt enkelt inte tilltalas så mycket av något som belyser min ofullkomlighet. Det räcker inte med att slarva framför “smartofånen” för att bli en god barockmusiker. Här talar vi om timmar med barocka krusiduller, före man blir så duktig att man kan äntra en scen.

Men sedan tänker jag att det kanske har med religion att göra. För trots att jag är helt sekulär i mitt själsliga vardande, så har jag ett gott öga till religion. Jag skyller det på mina barndomsår, då jag timmavis satt på orgelläktaren och lyssnade till hur min mamma dånade på orgeln. Kanske var det också där min kärlek till krusiduller föddes…. Fast, det är väl inte helt rättvist att förknippa barockmusiken med religion. För den är så mycket mer än så, kanske har min sammankoppling att göra med de romersk-katolska kyrkorna som gärna använde barockarkitektur. Visst är de galet vackra? Hur det än är med den saken, så sitter sambandet i mitt huvud, och vägrar släppa.

Nå, jag blir alltså alltid varse hur ofullkomlig jag är, samt lite religiös, då jag lyssnar till barockmusik. Så det är faktiskt underligt att jag tycker så mycket om barockmusik. Det är i sig faktiskt ganska barockt, så att säga.

Ja, just det. Ordet i sig är ju vansinnigt spännande. Henry Purcell hade ju ingen aning om att vi skulle kalla honom för barockkompositör. Användningen av ordet som vi använder det idag kom långt senare, inom vissa områden först under 1800-talet. 1919 användes det för första gången om musik. Och varför använder vi det ordet då? Ja, inte ens det vet vi riktigt med säkerhet. Kanske kommer det från skulptören Federico Barocci som härjade under den tiden vi kallar barock. Att vi använder ordet för att beskriva något som är exempelvis absurt, vet ni ju. Men egentligen betyder det bland annat “vidunderligt” samt “oregelbundet”. (Jag utgår från franskan, och lämnar annan rotvälska därhän.) Jag måste tillåta att detta kan vara den verkliga förklaringen till varför jag tycker så mycket om barockmusik. Vem kan motstå något vidunderligt och oregelbundet? En oslagbar och nästan ogörlig symmetri.

Det här och mycket mer tänker jag efter att ha lyssnat till kvällens konsert med Open Opera Ukraine. Under ledning av den ryske violinisten, dirigenten m.m. Nazar Kozhuhar får vi höra en lysande uppsättning av Henry Purcells “Dido och Aeneas“. Det är löjligt att försöka beskriva med ord varför och på vilket vis den här uppsättningen är lysande, men låt oss nöja oss med att jag skriver att den utförs med största möjliga precision, samt stark inlevelse. Tonerna lyfter från instrumenten, seglar ut över lokalen och griper tag i oss alla. Ruskar om oss. Dirigenten har ett slag som inte bara går genom musikerna och sångarna, utan fortplantas ner till oss åhörare. Som så ofta med goda dirigenter låter man sig föras och ledas in i tonerna och vad de berättar. Det kan låta enkelt, men det är en riktig konst.

Före pausen framförde de även “Te Deum and Jubilate Deo”, tillika av Purcell. Här måste jag särskilt lyfta fram kontratenoren Oleksandr Los’. Hans register och styrka är himmelskt vackert. Som pärlor som rullar över partituret.

Och tänk att en så regnig och ruskig dag kunde sluta så ljuvligt vackert, säger vi till varandra efter konserten. Det är nog bara barockmusik som kan förmå att besegra dessa de vresigaste av vädergudarna som just nu belägrar Lviv.


Henry Purcell var väl ingen fager man, men skriva musik kunde han!

Share

Bland Lvivs alla pratbubblor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

“Vem är det som sjunger?” säger en man i plufsig utstyrsel och tillika slängig fysionomi, till en liten tanig figur med skinnkeps och för stor överrock. “Det kommer därifrån. Från det huset”, svarar den lille och pekar upp mot Lvivs musikhögskola, konservatoriet som det kallas. “Och vem är där?” replikerar den plufsige. “Den som sjunger”, förkunnar den lille. Mer än så hinner jag inte höra före det att jag tvingas streta vidare mellan regndropparna. Ett fullkomligt vanligt samtalsutbyte, kan man tycka. Och i Lviv är det så. Det mals på om ditten och datten, ofta helt utan någon signifikativ betydelse. Tystnad göre sig inte besvär i Lviv. Här finns det alltid något att gaffla om.

Nu kan det låta som om jag raljerar över det lvivianska småpratandet, men så är det inte alls. Jag har till och med utvecklat ett beroende av det här småtjasandet. Det finns tillfällen jag kommer på mig själv med att jag klistrar mig på några stackares ryggar, när jag banar väg på trottoarerna, bara för att få ledas in i deras tillvaro. Låta mig uppslukas av deras tankemönster, om än bara för en kort stund.

På spårvagnarna och på de mördarmaskiner som envist kallas bussar, infinner sig ett paradis för sådana som jag, som älskar att snylta på andras samtalsämnen. Här kan jag överhöra nästan allt av intresse: grannar som hastigt insjuknat och försvunnit, maträtter som borde inmundigas, husdjur som behöver extra omsorg, hus som ska renoveras eller bara rätt och slätt om vädret. Det vanligaste är ändå att det handlar om pengar. Priser som gått upp men aldrig ner, eller varför inte om det där klippet någon gjorde häromdagen. “Oh lala, du skulle varit där!”

Det fanns nog en tid då jag retade mig på dessa pratbubblor, som dyker upp överallt. Jag tyckte att de inkräktade på min bubbla. Men jag har alltså ändrat uppfattning. Det har till och med gått så långt, att när jag besöker Sverige måste slänga in någon talkrok för att se om någon nappar. Det är dock inte lika lätt där som här. Folk nappar inte. De slänger iväg något halvhjärtat svar, som inte alls har någon hake jag kan hänga upp mig på. Jag står där, talför men osamtalad. Särskilt beklämmande är det att åka kollektivtrafik i Sverige. Det är tyst som om alla färdades mot någon avlägsen twilight-zon. Det hela känns mycket ödesmättat och gruvligt. Men mest känns det tyst. Så oerhört ödsligt. Har folk verkligen ingenting att prata om? har jag tänkt fler än en gång i Sverige. Därför ropar jag alltid “hejdå” till chauffören. Ibland får jag faktiskt svar.

Här har man egentligen inte heller någonting att prata om, men för den delen är det sällan tyst. Det händer ofta att jag blir avbruten i mina fotspår av någon som akut måste veta vägen till en plats som bara ligger några skosulor från platsen frågan yttras. Om man mot all förmodan skulle befinna sig på en plats där det inte finns fler än jag och den mötande personen, så kan man alltid fråga om vad klockan är. Om man möts så där på en ödslig plats måste man ju visa att man är vanligt sinnad. Det gör man med prat. Eftersom jag alltid svarar att jag inte vet vad klockan är, så kan ju samtalet få ny näring: “Va?! Har Ni ingen klocka? Det är väl inte så praktiskt?” Nej, men så är det, svarar jag. Då kan man man alltid slå ut med armarna och slå några talrovor över hur opraktiskt det är att inte ha klocka. Ett pågående jag skulle kunna bestrida, för vad ska vi annars fråga folk om på ödsliga ställen?

Nå, man kan ändå undrar lite över det här pratandet. Det finns något kärvänligt, bondskt över det hela. Som om vi alla befann oss på någon åker som borde plöjas. Och istället för att göra det så pratar vi. Och det är kanske så, att här i västra Ukraina har vi närmare till bonden i oss. Som de två männen utanför konservatoriet, som ser ut att egentligen har någon åker att plöja, men istället står de och gafflar om någon som sjunger.

För övrigt så leder ju den här postningen egentligen inte till någon slutsats alls. Det är bara en tankebubbla bland alla pratbubblor.

dog who wants to say something
Någons hund som kanske behöver extra omsorg, eller så har den bara något osagt.

Share

Om bilarnas tyranni

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Nu ska jag skriva om att jag tycker väldigt illa om bilar. Jag tycker väldigt illa om bilar. För det första förstör de mina lungor. För det andra kör de på mig (har hänt en gång, det gjorde ont och resulterade i en bruten arm och ett brutet ben). För de tredje är de fula. Direkt oestetiska faktiskt, och människor som sitter i dem ser alltid extremt korkade ut. Vanligtvis fina människor förvandlas till monster i sina plåtskåp.

Så, nu var det sagt.

Att bo i Lviv, och hysa agg mot dessa plåtmonster är egentligen en helt vansinnig kombination. Sedan jag flyttade hit har bilparken säkert fördubblats. De är överallt. Parkerar på trottoarer och övergångsställen. Vägrar stanna när vi står vid de där vita spökena som ska föreställa vår trygga zon att korsa en gata.

Jag har faktiskt ingenting gott att säga om den eskalerande bilpopulation som håller på att ta över Lviv. Vissa gator är helt omöjliga att vistas på i rusningstrafik. Avgaserna ligger tungt och slickar marken. Giftiga tungor som tar sig in överallt.

Det största problemet är att jag inte ser något slut på bilarnas tyranni. Var jag än vänder blicken ser jag hur de breder ut sig och stjäl mark. Men ibland undrar jag om de inte kan falla på eget grepp. Här i Lviv har nämligen allt fler bilar polska skyltar. Till en början med trodde jag i min enfald att det var ett bevis på att fler polacker kom till stan. Men på senare tid har jag förstått att så inte är fallet. Det är ukrainska bilar som har satt på polska skyltar, alternativt köpt bilen i Polen. En av förklaringarna jag fått till att man har polska skyltar är att man slipper betala skatt. I Ukraina har man nämligen infört en bilskatt som ska gå till att bygga ut infrastrukturen. Men eftersom tilltron till de ukrainska myndigheterna är så låg, utgår man från att skatten inte kommer komma dem till del. Så därför väljer vissa att köra runt med polska skyltar.

För mig, som kommer från ett land där tilltron till myndigheter är förhållandevis hög, blir de ukrainska, eller i alla fall de lvivianska, bilisternas slutsats så extremt huvudlöst. Hur ska man kunna påverka om man inte själv bidrar med exempelvis skatt? Om ingen betalar skatt till att bygga vägar, var tusan ska då bilarna ta vägen? Alla kan ju inte vara på trottoarerna, det kan jag lova!

Det är kanske inte huvudet som gör en till bilist, tänker jag elakt där jag står vid mitt elfenbensvita streck och hoppas på att få passera denna ändlösa mur av bilar.

PS. Min vrede är inte helt tagen ur luften. Enligt detta inslag dör varje dag 10 personer på övergångsställen i Ukraina. Och häromdagen dog fem personer i Charkiv, när en SUV körde rakt in i en folkmassa som väntade på att gå över vägen. 2012 dog 5099 personer i trafiken. Sedan dess har det inte sammanställts riktigt tillförlitlig statistik (som jag lyckats få fram). Mellan 2012 och 2017 har biltrafiken ökat lavinartat. Och troligen även dödstalen. Så, nej, jag är inte bara en batikhäxa som talar strunt. Det här är ett allvarligt problem.

car
Teckning: Gustav Söderström

Share

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: