viewpoint-east.org

En hyllning till Murchin och alla andra pälsklädda vänner som lämnat oss

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Klockan fem i morse vaknade jag med ett ryck. Det är visserligen inte ovanligt. Jag har en tendens att vakna med ett ryck och undra vad som är fel, tills jag kommer på att det antagligen bara är livet som spökar och stökar. Då brukar jag försöka somna om. Jag får ta det där med livet senare, tänker jag.

Men i morse var det annorlunda. Jag pinnade upp på mina trötta ben. Tog en lov runt lägenheten. Tittade ut på det där mjölkvita gryningsljuset, det som oftast får mig att känna mig som mest naken och ensam. Jag tittade ut genom köksfönstret, och såg till min förvåning att Anjas och Volodjas dörr stod öppen. Det var konstigt, tänkte jag, innan mina trötta ben beordrade mig tillbaka till sängen.

När jag några timmar senare stod på balkongen fick jag höra av Anja vad som troligtvis väckt mig. Hennes katt, den fina balkongherren Murchin jag så ofta har pratat med, hade somnat in. På senare tid har han varit loj, lite ointresserad. Veterinären har gjort hembesök, och jag har förstått att allt inte stått rätt till. Och i natt drog han sitt sista andetag. 

Anjas sorg är givetvis oändligt djup. Jag vet hur det känns att förlora en pälsklädd vän. Det gör ont. Fysiskt ont. Ord kan inte lindra. Det vet ni som också förlorat en pälsklädd följeslagare. De är nämligen ofta långt mycket viktigare för oss djurägare, än vad de som vandrar genom livet utan pälsvänner, kan förstå.

Den här postningen har inga andra avsikter än att skicka en sista hälsning till vår balkongherre, Murschin, och till alla andra pälsbollar, som lämnat oss nyligen. Jag sänder er en virtuell kram, mina vänner. I tanken finns jag med er och era vänner. Er sorg är inte mindre betydelsefull än någon annan sorg.

Grannkatt
Vår balkongherre, Murchin. Saknad inte bara av Anja och Volodja, utan av alla oss som bekantat oss med honom. vår gård blir aldrig den samma utan dig. Foto: Sophie Engström.

Share

Ett stenkast från mitt sovrum

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

På filmduken rullar kroppar förbi. Kroppar av människor som en gång levde. Rörde sig. Skrattade. Grät. Var som människor är mest.

Jag står i ett kalt rum på Lonsky museet i Lviv. Det är varmt ute, men här inne råder evig vinter. Museet är inrättat i ett före detta fängelse. Trots att jag försöker värja mig, misslyckas jag. Ondskan tränger sig på. De människor som våndats här vill att jag hör. Hör, ser, känner deras död. Det går inte att värja sig. Inte när jag står här, där det skedde.

Den 23 juni 1941 påbörjade NKVD en sex dagars lång och fasansfull kampanj. Orsaken var att tyskarna närmade sig Lviv, och man ville röja undan spåren av de man fängslat, och det var otänkbart för NKVD att lämna fångarna så att de kunde befrias av tyskarna. Under de sex dagarna mördades 4000 ukrainare, judar och polacker i Lviv. 1681 av dem var fångar på fängelset jag nu besöker.

Filmen som rullar framför mina tårfyllda ögon är fångad av nazisterna som lät anhöriga söka sina familjemedlemmar bland de mördade. De håller näsdukar för sina näsor och munnar. Stanken måste varit grotesk.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att där finna en älskad vän, släkting, son eller dotter. Det går inte. Det är för ohyggligt. Något sådant kan väl aldrig hända mig. Eller…

Det är nästan lätt att föreställa sig hur de rädda och terroriserade Lvivborna såg nazisterna som befriare. Det var väl en naiv och enfaldig förhoppning om att mänskligheten inte kan vara förevigt ond.

Men det visade sig vara ett ödesdigert ställningstagande, som man än idag betalar priset för. Ukrainarna som fascister är ett stigma som riktigt klibbat fast. Sovjetunionen visste hur man skulle spela de korten, och än idag lever vi i en tid där vissa kallar ukrainarna för fascister, med en handrörelse mot det minnet. Dödandet och mördadet hade dock bara börjat. 700.000 mördades i Lviv av tyskarna. Av dem 130.000 judar. Staden blev aldrig den samma igen. 

Det är 76 år sedan mördandet inleddes på en plats som bara ligger ett stenkast från mitt sovrum. Kanske tycker du att det är länge sedan, men i en stad som Lviv lär man sig snart att 76 år är en kort tid. Mördandet kan när som helst ta vid. Vi kan inte bortse från att det var vi människor som gjorde oss skyldiga till detta. Vi människor. Det är en del av oss, som vi måste bekämpa. Det pågår nu. I Syrien. Och på så många andra platser. Vi ska aldrig glömma, eller förneka att vi är kapabla till just det. Att mörda varandra på bestialiska vis.

Share

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Share

Huskropparnas rätta ansikten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Husfasaderna här har hört många språk. Några har klingat ut, inte bara här, utan även på hela vår kontinent. När man bor i Lviv blir man varse den fruktansvärda förödelse folkomflyttningar kan ha. Eller vad förintelse av hela folkgrupper innebär. Jag tänker på det dagligen. Det var inget jag funderade på när jag bodde i Sverige. Det slog mig kanske då och då, men nu är tanken min ständiga följeslagare.

Trots att jag vet att det inte tjänar något till, så kan jag inte låta bli att söka dessa språks talare. Min tid här präglas av oändliga promenader där jag söker efter dem. En lönlös, och även något destruktiv, jakt. Ty den lämnar inget annat än tomhet i mitt hjärta.

Men för en tid sedan vände jag blicken uppåt. Den sökte sig upp för fasaderna, och där mötte jag ansikten som kanske bär någon av deras. Jag vill i alla fall tro det.

Än idag blickar de ut över staden. Söker de sina egna förebilder? Hittar de kanske dem bland oss, som stretar fram mellan huskropparna? Är det bara i min fantasi de uttrycker en saknad?

De som är husens rätta ansikten.

holding up that bacony

twins

holding up

looking out from below

horseshoe face

she looks at us

Share

Den förhatliga poppeln

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

Alla som har vistats i ett postsovjetiskt land under någon försommarmånad vet att det då snöar. Ja, det är helt sant! Det snöar poppel! 

Var man än går ser man att ett vitt ludd lägger sig tillrätta. Ibland rullar luddet lekfullt runt i en poppelfluff-dans, en  besynnerlig ålande dans som ingen av oss vet stegen till. I Moskva är det här synnerligen påträngande ludd. Det finns gator och områden som är mer vita än gröna under de här veckorna. Som om de inte hade tillräckligt med snö?!

I Lviv finns det gator som förpestats med poppel, men de är tack och lov få.

Som måttlighetsallergiker är poppeln också ett besvär. Jag vet nämligen inte om jag är allergisk mot poppel. Jag vet inte ens om man kan vara allergisk mot poppel. Men även en kry icke-allergiker måste​ ogilla att få det där luddet i halsen.

Under den sovjetiska tiden planterades det massor av poppel i varje hörn av den väldiga unionen. Jag har aldrig lyckats hitta någon dendrolog, antropolog eller historiker som gett mig en tillfredsställande förklaring till varför man hade sådan förkärlek till just det gräsliga och illasinnade trädet poppel. Ett festligt rykte jag hört är att det var Stalins älsklingsträd. Enligt det ryktet skulle ett sådant träd funnits på hans gård hemma i Georgien. Eftersom jag tycker illa om trädet och dess förkärlek till att skräpa ner, passar den förklaringen mig alldeles utmärkt.

Här får ni en bild på ett kastanjeträd. Gräsligt allergiframkallande, men ack så vackert.

looking up

Share

En polsk återkomst

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

De står på gården. Tre män och en kvinna. De pekar upp mot husen på gården. Går in och ut mellan de olika trapphusen. En av männen tar fram sin mobil och tittar på en bild. Efter en stund verkar det som om de kommit fram till ett beslut. Det var här de bodde, säger kvinnans handrörelser. De hade fönstren in mot gården. 

De fyra är från Polen. Deras sjungande språk ekar upp för fasaden. Jag undrar om huset minns deras språk. Kanske ler det mot dem.

Det finns något väldigt sorgligt över deras sökande, men det finns också något trösterikt. Att det är möjligt att återvända. Söka i familjens spår. Deras anfäder finns inte kvar här i huset, men minnet av dem finns här någonstans. Hos oss som bor här. Vi vet att de fanns här, det är bara ett fåtal av oss som helst vill glömma. 

En tornseglare tjuter sin säregna sång och det är dags för de fyra att ta den obligatoriska jag-var-här-bilden​. De poserar glatt framför porten.

Jo, visst är det så att huset hälsar. Jag tycker nog att fönsterrutorna ler.

my yard

Share

Om att urskilja en svensk medbrottsling

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Det händer att jag får den fulla insikten om att jag bott en tid i Lviv. Oftast händer det av ingen anledning alls. Men ibland är det som idag. När jag plötsligt ser en man trava förbi uteserveringen jag sitter på.

Iklädd rosa pikétröja, blåjeans som hänger lite för lågt och på fötterna skymtar några nötta seglarskor fram. Och då händer det där som bekräftar att jag bott här en tid. För hör mig själv tänka: “Det är då för väl att ukrainska män klär sig som folk”.

Fast jag kan ju inte veta vilken nationalitet han bär, tänker jag vidare. Det sitter ju förhoppningvis inte i tröjan, eller skorna.

Har jag då bott här så länge att jag inte kan urskilja om det är en svensk medbrottsling, eller bara en stilförvirrad lock-a-like? Jag tvekar. Han rör sig både tafatt, som de flesta av min art gör här, men samtidigt hemtamt.

Efter en stund vandrar han iväg med ett typiskt ukrainskt barn. Borta är villfarelsen att han kunde vara en vilsen svensk.

Men den rosa pikétröjan och seglarskorna har i alla fall lämnat kvar en fast och äkta övertygelse i mig, och det är att nog de två fulaste plagg jag känner till.

Och det leder till en något överrumplande insikt om jag uppskattar ukrainska mäns val av utstyrsel. Hur enahanda de än kan vara. Jag antar att det betyder att mitt stilsinne är fullkomligt assimilerat. Men samtidigt blir jag varse att jag har fullt utvecklade svensk-tentakler. Jag kan fortfarande urskilja en svensk bland andra. Ungefär som en haj som känner doften av en enda droppe blod på flera kilometers avstånd.

Vissa ränder går tydligen aldrig ur. Synd bara att det är en pikétröja och seglarskor.

Alfa Jazz 2016 III
Några som har allt och inget med saken att göra. Några ukrainska män utanför Potiski palatset. Foto Sophie Engström.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: