viewpoint-east.org

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Share

På Schindlers fabrik finns ingen plats för våra tårar

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , ,

Att förstå helheten är ibland omöjligt. Helheten av grymheten. Eller rättare sagt, grymheterna. Men i de små detaljerna finns en öppning till en förståelse. En insikt.

Jag ser på något så oerhört groteskt. Ett cigarettetui, som egentligen ser ut som vilket etui som helst. Tills jag läser beskrivningen av föremålet. Det är ett etui tillverkat av människoskinn. (Jag har för övrigt valt att inte publicera någon bild på etuiet.)

Det är på Schindlers fabrik i Kraków det finns. Det ligger i en glasmonter. Ett litet föremål som gräver sig in i mitt medvetande. Öppnar upp en förståelse. Till en smärta. Egentligen vill jag skrika rakt ut, där jag står.

Jag står några minuter framför glasmontern och känner hur en insikt om människors grymhet fyller varje artär i min kropp. Det här är vi. Vårt arv. Vi kan alltid vara kapabla att förgöra den andre. Vem nu den andre är. Ena dagen kan man vara del av något. Nästa dag kan du ha förvandlats till den andre.

Det monster vi alla bär på fungerar inte efter ett valt och exakt schema. Därför måste vi ständigt påminnas om vad vi bär på.

Egentligen är jag ganska skeptisk till den här typen av förintelse-turism. Det goda i den är väl att vi på så vis måste konfronteras med vilka vi är. Det dåliga är att det kan förvandlas till någon slags jippo, där man kan två sina händer. Peka på något föremål och säga: “Se vad hemskt! Så groteska de var!” Som om de plötsligt blivit den andre, och inte har någon koppling till oss.

Men det är precis det som de har. Vi är människor, precis som de som gjorde sig skyldiga till den tidens brott, var. Vi är för evigt kopplade till dem. Det går inte att påstå att de inte är vi. För de var “vi” då.

Jag tror inte att människor föds onda eller goda. Vi blir de vi är genom vår tid, vår kunskap, våra ställningstaganden. Tillkommer inte vid födseln. Vi tillkommer med tiden.

Jag är inte helt säker på att jag tycker att Schindler fabriken belyser det. Det finns någon alienering i utställningen. Där till exempel polackernas roll i en framväxande antisemitism inte belyses tillräckligt mycket. Där istället andra får stå som bärarna av ondskan. Som de ukrainska SS-soldaterna. Endast i förbigående nämns att även ukrainarna hamnade på fånglägret Płaszów. Jag tror inte alls det är ett medvetet val av utställarna. Det är helt enkelt ett försök att också belysa hur polackerna utsattes för ett förtryck av de tyska ockupanterna. En nästan omöjlig balansakt, som i alla fall får mig att önska ett förtydligande.

Utställningen är stor. Myllrande och ibland fullkomligt obegriplig. Men just det är ett bra grepp. Vi sätts ur balans. Tappar orienteringen. Precis så som det är när vår ondska kryper närmare. För vår ondska tar aldrig stora kliv. Bit för bit tar den sig in i oss, innan vi slutligen ingår i den.

När jag går genom utställningen hör jag massor av olika språk. Polska, norska, danska, hebreiska, tyska. Vissa vandrar tysta genom utställningen. Andra verkar tappa koncentrationen och fladdra iväg i olika, oftast, ovidkommande tankebanor.

Och det senare har väl att göra med att det är så oerhört svårt att ta till sig. Om man inte tillåter sig att stanna upp. Och låta förvissningen om att detta är det vi är, faktiskt sjunka in.

Det som framförallt saknas på Schindlers fabrik är en plats för kontemplation vid utställningens slut. I det ljusa rum man avslutar sin promenad ges inte tillräckligt med utrymme för det. Och när jag kommer ut till garderoben ser jag hur en av de tyska besökarna sjunkit ner på golvet. Med pannan lutad mot knäna ser jag hur hennes axlar rör sig tillsammans med hennes tårar. Sådana tårar borde fler av oss fälla. Men många gör som jag, gråter och skriker inombords. För på Schindlers fabrik finns ingen plats för våra tankar att falla ut i tårar.

Det avslutande rummet på Schindler fabriken.

Share

“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 

Share

I Krakow med egen lins

Category: by sophie engström, photography, poland
Tags: , ,

Som jag skrev i mars gjorde jag ett kort besök i Krakow. Bilderna är från stadsdelarna Kazimierz, Krowodrza och Nowa Huta. Jag skulle hemskt gärna vilja bo i Krakow under en längre tid. Trevlig stad… trevligt folk… trevligt land. Krakow är som Berlin borde vara (men inte är), öppet, självständigt, spännande, kreativt. En plats där varje själ kan hitta sin plats. Fördomarna om ultrareaktionära Östeuropa kommer verkligen på skam här. (Om nu ett sådant finns förutom i de – kanske ultrareaktionära – västis medias periskop perspektiv).

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: