viewpoint-east.org

(Läsningstid: 7 minuter)

För många år sedan, när jag var ute på en ökänd och redan omskriven resa genom Polen tillsammans med mina kurskamrater från östeuropakunskapen på Göteborgs universitet, passerade jag Katowice. Staden utmärkte sig på den tiden med sin dåliga luft. Jag vevade därför ner tågfönstret för att dra in några andetag av den usla katowitiska luften. Till min besvikelse kändes den ganska ren, och luktade inte alls så som jag trodde att dålig luft skulle lukta.

När jag häromdagen satte mig på bussen för att åka till Katowice var det inte luften som lockade. Kanske har det att göra med att den nuförtiden är bättre, och därför inte är lika omtalad. Nej, det var något annat som lockade mig till staden. Ty när man säger Katowice till folk i Kraków flinar de ofta lite spotskt. Katowice, säger de. Där har de en massa problem med luften, och det är en region med många problem. Katowice kommer dessutom ofta upp som exempel när man söker i sitt inre efter en dålig stad i Polen.

Till och med personerna som kommer från Katowice tycks nära ett kärvt förhållningssätt till sin egen stad. Katowice, säger de och ler smått generat när man frågar dem var de kommer ifrån. Sådana fenomen har alltid intresserat mig, och därför ville jag undersöka varför Katowice behandlas så styvmoderligt. Men jag har dock föresatt mig ett ärende i staden. Ett ärende som dessvärre skulle visa sig vara svårare att genomföra än jag trott.

Den hypermoderna bussen från Kraków svänger skickligt in på den minimala busstationen i Katowice, och min utflykt tar sin början. Och på sitt sätt kan man säga att jag befinner mig utomlands. Jag är nämligen inte längre i mitt älskade Galizien, utan är nu i Śląskie, eller Schlesien som man säger på tyska och svenska. Det är väl då ungefär, som jag inser att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om Katowice. Jag kände ju till att Polens radiosymfoniker huserar i staden, och att Katowice sedan 2015 ingår i UNESCO Creative Cities Network.

Från busstationen styr jag mina steg bort från de andra bussresenärernas inkörda bana. Det betyder att jag lyckligtvis hamnar på en liten kort stump till gata som Fryderyk Chopin har fått namnge. Här inmundigades en ljuvlig lunch med tofu till tonerna av hemtrevlig jazz. Men jag har huvudbry under min lunch. Vad ska jag företa mig under min dag i Katowice. Jag har ju ett ärende, men det är uträttat på en halvtimme.

Efter lunch stegar jag med bestämda steg mot en gata som tydligen heter Tredje maj-gatan. Och det är här, på denna trevliga gågata, som ackompanjeras av ljudet från spårvagnarna, som jag förstår varför katowiterna ler så där generat när de säger varifrån de kommer. De vill helt enkelt hemlighålla hur vacker staden är, så att de slipper att dränkas i den ström av turister som just nu sköljer som en väldigt tsunami över nästan varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Hus efter hus visar upp praktfulla och alldeles bedårande exempel på historiskt stil, jugendstil (på polska secesja), och stilig funktionalism. Men det är ett hus som bryds av detaljerade reliefer av ekblad och ekollon som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns därav som om det är lite blygt, och liksom smyger fram sin skönhet.

Min promenad fortsätter upp genom staden, ty den ligger på en kulle. Och husen fortsätter oförtrutet att förbluffa mig sin fägring. Som till exempel ett hus dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En kubisk uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. Så här fortsätter det. För varje steg blir jag stärkt i min förvissning om att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap.

Nu slinker jag in på gågatan Mariacka. I slutet av den tornar en kyrka upp. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns väldig. När jag kommer fram till den visar det sig att den till och med mindre än Björnekulla kyrkan i Åstorp.

Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny heter kyrkan. På svenska betyder det på ett ungefär Kyrkan till den obefläckade befruktningen av jungfru Maria. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös. Ungefär som det anstår kyrkor från 1800-talets senare hälft. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag bland annat målningar av Jan Matejkos svärson.

Fast nu känner jag att det är dags att ta mig till den judiska begravningsplatsen, ty det var det som var mitt ärende. Med resoluta steg går jag under tågspåren för att ta mig till andra sidan av staden. Det är oerhört svårt att skynda på stegen, ty var jag än tittar upptäcker jag något vackert eller förunderligt. Därför beslutar jag mig för att bara titta framåt. Men, vad är det där för staty som står och hänger mot en husvägg på en sidogata?

Väl framme ser jag att det är Stanisław Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Han står och lutar sig Katowices stadsmuseum. Varför han gör det är dock oklart, enär han mig veterligen inte har någon koppling till staden. Jag måste givetvis gå in, trots att museet inte alls var mitt ärende.

Och det skulle visa sig vara ett mycket gott beslut. Museet har en gedigen avdelning som visar på hur ett borgerligt hem kunde se ut vid förra sekelskiftet. Väl bevarad interiör med informativa texter. Så här såg det kanske ut inuti de hus jag just beundrat. På övervåningen finner jag en påkostad och synnerligen informativ utställning om staden. (All information finns på engelska.) Här får lära mig att platsen tidigt befolkades av bönder, men eftersom området inte var så bördigt var det glesbefolkat. Det var först under 1800-talet som området fick en större grupp bofasta. Och det var tack vare industrialiseringen. Det visade sig nämligen att den näringsfattiga marken gömde en rikedom – malm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades. Järnvägen drogs in genom Katowice, eller Kattowiz på tyska, som blev stad först år 1865. Stadens befolkning bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det fanns ständigt motsättningar mellan polackerna och de andra två grupperna. De förra ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Efter första världskriget blev Katowice polskt, men motsättningarna fortsatte. Staden byggdes vidare, och därför finns det flera fina exemplar av polsk funktionalism. Nazisterna stegade in i Polen 1939, och staden intogs med lätthet av dessa då den polska armén dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns det blott ett monument över synagogan där den en gång stod.

1945 tågade sovjetiska trupper in i staden, och Katowice blev senare åter polskt. Jag får också lära mig att Katowice hette Stalinogród mellan 1953-56. Ett obskyrt tilltag som inte fick befolkningens godkännande.

Men nu är det verkligen dags att gå till begravningsplatsen. När jag väl hittat dit är porten stängd, och ingen svarar när jag ringer på klockan. Besviken står jag och tittar över muren in på gravstenarna. Titta, där är ju en med Cohens händer, säger jag till G.

Något missnöjd vandrar jag tillbaka till stationen för att ta bussen hem till Kraków. Men när jag sitter där på bussen känner jag ingen sorg över att mitt uppdrag att besöka begravningsplatsen gick om intet. Det föranleder ju bara ett nytt besök, inom en snar framtid. Och nästa gång kan jag kanske få höra filharmonikerna eller radiosymfonikerna framföra stycken av stadens söner, tonsättarna Henryk Górecki och Wojciech Kilar.

Huset av ek.

Vinblad och kinesiska lyktor.

Mariacka.

Välbevarad port med intakt glasmålning.

En föregångare till dagens piano. Strängarna ligger på längden, istället för uppåt som de gör på ett piano.

Här skulle man vilja inta en måltid.

Begravningsplatsen… Sedd på håll.

Synagogan i Katowice. Idag ett minne blott.

PS. Jag lär alltså återkomma till Katowice, både rent fysiskt och genom min penna.