viewpoint-east.org

Denis Zjdanov – En mästerlig pianist besöker Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Missa inte chansen att lyssna till en av Ukrainas bästa pianister, hade Orgelsalen arrangörer skrivit om kvällens konsert. Ja, sannerligen, tänker jag när jag äntrar konsertlokalen några minuter försenad. 29-årige Denis Zjdanov är i högsta grad en pianist man inte ska missa. En pianist i världsklass.

Normalt sett brukar det ta mig några minuter före jag sitter som förtrollad, men inte ikväll. Jag hann inte ens sätta mig till rätta innan jag kunde erfara hur unik kvällens konsert verkligen var.

Det hörs direkt. Tonen, nedslaget, och det finns något i kroppsspråket som bara en äkta konsertpianist har. Där tonerna gungar fram med hans eller hennes rörelser. Det är något speciellt med rymden i tonerna. Det finns luft, utan att vara tomt. Det är kompakt utan att bli grötigt.

Jag vänder mig om i lokaken och ser flera av de riktiga musikälskarna på plats. Men ändå blir jag förvånad över att så få tagit sig till Orgelsalen i kväll. Jag kan inte tänka mig att något annat i stan som skulle kunna konkurrera med det här. Men av någon anledning har många valt att stanna hemma. Kanske beror det på att Zjdanov, efter sitt genombrott med en CD på Naxos, främst befunnit sig i utlandet. (Vi har ju alla en tendens att döma de som överger hemlandet extra hårt.) Är det därför så få kommit? Kanske har hans namn inte tillräckligt många gånger syns på konserthusens affischer i Ukraina? Folket här borde annars vara extra stolta över honom, eftersom han är bördig från regionen. Man borde helt enkelt gå man ur huse.

Denis Zjdanov började spela ganska sent i livet. Det var som nioåring som han började spela piano vid musikskolan i Tjernivtsi. Sedan gick det undan. Man insåg tidigt att han var en musikalisk begåvning. 2013 kom hans debut på Naxos, men det förvånar mig lite att det inte kommit fler inspelningar sedan dess. Men kanske har annat kommit emellan. Jag är dock övertygad om att han i framtiden kommer få fler av sina toner bevarade.

Ikväll spelade hsn Brahms variationer på Paganini (om det är så den heter på svenska) som en skruvad dans med tangenter. Underbart lekfullt, fulländat och varsamt ömt på samma gång. Chopins första pianokonsert framfördes tillsammans med fem musiker, violin, viola, kontrabas och cello. Eftersom jag verkligen kan stycket in i minsta detalj, hörde jag för mitt inre hur träblåset ljöd, trots att de inte fanns i rummet utan bara i mitt minne. Det var dock ingen nackdel. Det var som att bevista en konsert med sex solister istället för en. Det rådde en fullkomlig koncentration, vilket förstärkte en känsla av närvaro på gränsen till intimitet.

Denis Zjdanov är någon jag hoppas få möta på fler konserter. Jag erfar just nu den där välbekanta känslan av genuin upprymdhet, kombinerat med lite vemod och saknad. Precis så som det ska kännas efter en fantastisk konsert. Man ska helst enkelt vara lycklig över det man fått höra, men ändå en önskar att klangerna aldrig tystnar. Vilket de visserligen inte heller helt gör. För riktiga konsertpianister har en förmåga att leva kvar i ens musikaliska minne så länge man önskar.

Share

Om en, två, tre förälskelser

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nu är Virtuosy slut för i år, och det känns både sorgligt och upprymt på en och samma gång. Det är nu som jag ska göra den där sammanfattningen där jag lyfter fram guldkornen, men jag tror jag redan har skrivit om de konserter som imponerade. Fram till fredag, vill säga. För efter fredag förändrades allt. Det var nämligen då som Valerij Sokolov kom in i mitt liv. För andra gången.

Första gången jag hörde virtuosen Sokolov var den tredje oktober 2015. Det är egentligen helt ofattbart att jag inte skrev om den konserten här på viepoint-east. Ofattbart, eftersom den grep tag i mig och är en konsert jag ofta återkommer till. Sokolov spelade då Jean Sibelius violinkonsert i D-moll (op. 47). Det här stycket har en speciell betydelse för mig. Som tonåring blev jag djupt förälskat i det och jag kunde lyssna på det om och om igen. Sedan dess har jag inte lyssnat på det i samma utsträckning. Jag har tyckt att stycket varit för melodramatiskt och lite för pretentiöst.

Men den där nämnda kvällen i oktober förra året lyckades Sokolov återskapa Sibelius violinkonsert inuti mig. Det var som om jag hörde det för första gången, trots att det var så välkänt. När sista satsen klingade bort grät jag. Som ett barn. Så vackert spelade han. Inga ord går att beskriva den känsla som fyllde mig just i det ögonblicket.

I fredags återsåg, eller snarare återhörde, jag Sokolov. Det märkliga var att trots att jag ofta tänkt på konserten i oktober, så hade jag inte noterat att det var Sokolov som skulle spela i fredags. Så när han steg in på scenen och började spela J.S Bach Partita nr. 2, hade jag lika hög puls som om jag hade sprungit i full galopp sprungit Skåne runt (med andra ord, nära döden).

Därefter spelade han violin och piano sonat i c moll av Beethoven, tillsammans med helt formidabla Zhanna Mykytka. Efter paus anslöt sig den unge, och mycket begåvade, cellisten Oleksij Shadrin. Tillsammans spelade de Johannes Brahms trio i B-dur for piano, violin och cello. Ett framförande som slutligen fick mig att kapitulera inför Brahms. Jag får väl erkänna att ge äldre jag blir, ju oftare hänförs jag av hans kompositioner.

Vituosy avslutades alltså i söndags, och det gjorde man med flaggan i topp. Lvivs kanske skickligaste orkester är INSO-Lvivs akademiska symfoni orkester. INSO grundades 1998, men det var först 2011 som orkestern fick akademisk status. Under min tid här i Lviv tycker jag att orkestern har utvecklats enormt. Den har gått från att vara pigg och ung, till att vara professionell och oerhört imponerade.

Söndagens konsert leddes av den energiske dirigenten Viktor Ploskina, och kvällen överraskade med flera stycken jag tidigare inte hört. Ett av de stycken som jag inte hört tidigare var det som Sokolov spelade tillsammans med INSOs egna Marija Tkatjuk, Malcolm Arnolds konsert för två violiner och stråkorkester (första satsen, andra satsen, tredje satsen). Det här mycket svårspelade och krävande stycket (inte bara för musikerna, utan även för lyssnarna) framfördes med sådan precision och virtuositet att vi åhörare tappade andan. Bokstavligen. När de båda solisterna och dirigenten slog av, var syret helt slut i lokalen.

Efter paus tog Sokolov och INSO nya tag med Jevhen Stankovytj konsert no 3 for violin och orkester. (Hittade tyvärr ingen bra inspelning på youtube, men här finner du första satsen, andra satsen, tredje satsen.) Även det här stycket som kräver full koncentration, både av musikerna och publiken. Lite ledsamt var det därför när en mobil ringde mitt i det svagaste partiet i tredje satsen. Det bröt nerven och närvaron. Men ingen skugga ska falla på musikerna, som gjorde en fantastiskt framförande. Stankovytj fanns själv på plats, och hyllade orkestern, solisten och dirigenten. Med all rätt! Vi var begeistrade!

Kvällen avslutades med min favoritkompositör Franz Liszt och hans symfoniska poem Mazeppa. Och om ni inte förstår varför det är att avsluta Virtuosy med flaggan i topp, så vet ni ingenting om ukrainsk historia.

Sokolov med INSO och dirigenten Ploskina.

Text och bild av Sophie “Sonia” Engström.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: