viewpoint-east.org

Inte för allt smör i Ukraina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.

Share

Gränsen är dragen – vår tids tvångströja

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Här går gränsen, säger man när man känner att måttet är rågat. När ett gräl är på väg att gå överstyr. Eller rent av urartat. Gräns. Det är det vi drar mellan våra länder. En linje dragen mellan oss. För att skilja oss åt. Själva linjen är nästan som en förolämpning i sig. Här är går min gräns, och din. Och passa dig för peta på den. Dragen är den. Som ett höjt svärd. Redo att hugga.

Och vi människor låter oss följsamt inrutas mellan de dragna gränserna. Vi bär våra pass. Som om de skulle säga något om vilka vi är. Hur vi känner. Eller vad vi älskar. Om du älskar något landstycke bortom ditt pass dragna linje, hänvisas du till att åter och återigen ifrågasättas. “Varför vill du vara här och inte där du hör hemma?” är en fråga som om jag ofta måste kryssa mig ur när jag står på gränsen till den förlovade plats jag söker. För mig är det enkelt. Jag vill vara där jag behövs. Där mitt hjärta slår fastare. Där jag känner att jag kan växa. Så är det för mig. Jag har valt att vilja vara någonstans där jag aldrig kommer vara hemma, trots att det är det är den enda plats jag vill kalla hem. För det finns en gräns mellan där jag vill vara, och där någon annan beslutat att jag hör hemma. För jag har aldrig valt den platsen. Inte heller mina föräldrar.

Jag står på en gräns till den plats jag älskar, hänvisad till köer och förnedrade utfrågningar, både från platsen jag kommer ifrån och den jag vill till. Ovanför min hjässa svävar ett streck av fåglar. Rakt över gränsen flyger de. Utan pass, visum eller ifrågasättningar. Deras resa tycks plötsligt så oändligt mycket mer logisk än min.

Jag tänker på Stefan Zwieg och hans dystra återblick på en svunnen tid (Världen av igår). Hans resor runt omkring på olika platser fascinerar mig. Inga pass behövdes. Och det är inte så fasligt länge sedan. Det är ungefär hundra år sedan. Sedan dess har vi beslutat att låta oss kedjas fast vid våra pass. Vi är som tusenfotingar utan fötter. Vi har oändlig lust att resa, eller bo längre tid på en okänd plats. Men om vi vill det måste vi både kräla i gyttja och böja oss 180 grader. Fast inte ens då är vi riktigt berättigade att kalla hem för “hemma”. Vi har ibland av olika skäl behov av att förflytta oss, eller fly, men när vi försöker ta oss till en säkrare plats, ifrågasätts våra skäl. Som om vi vore mer nyttiga som kanonmat till några imperier som vill testa sin krigiska kapacitet. Att fly från krig är tydligen inte längre ett legitimt skäl. Man misstänkliggörs. Ifrågasättas. Sätt i karantän, ibland skoningslöst länge.

Allt det här för att någon sagt att “här går gränsen”, och dragit in linje på en karta. Emedan du och jag tilldelats vars ett pass.


Så här ser Europa egentligen ut. Helt naken, utan några linjer dragna med svärd.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: