viewpoint-east.org

Bland Lvivs alla pratbubblor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

“Vem är det som sjunger?” säger en man i plufsig utstyrsel och tillika slängig fysionomi, till en liten tanig figur med skinnkeps och för stor överrock. “Det kommer därifrån. Från det huset”, svarar den lille och pekar upp mot Lvivs musikhögskola, konservatoriet som det kallas. “Och vem är där?” replikerar den plufsige. “Den som sjunger”, förkunnar den lille. Mer än så hinner jag inte höra före det att jag tvingas streta vidare mellan regndropparna. Ett fullkomligt vanligt samtalsutbyte, kan man tycka. Och i Lviv är det så. Det mals på om ditten och datten, ofta helt utan någon signifikativ betydelse. Tystnad göre sig inte besvär i Lviv. Här finns det alltid något att gaffla om.

Nu kan det låta som om jag raljerar över det lvivianska småpratandet, men så är det inte alls. Jag har till och med utvecklat ett beroende av det här småtjasandet. Det finns tillfällen jag kommer på mig själv med att jag klistrar mig på några stackares ryggar, när jag banar väg på trottoarerna, bara för att få ledas in i deras tillvaro. Låta mig uppslukas av deras tankemönster, om än bara för en kort stund.

På spårvagnarna och på de mördarmaskiner som envist kallas bussar, infinner sig ett paradis för sådana som jag, som älskar att snylta på andras samtalsämnen. Här kan jag överhöra nästan allt av intresse: grannar som hastigt insjuknat och försvunnit, maträtter som borde inmundigas, husdjur som behöver extra omsorg, hus som ska renoveras eller bara rätt och slätt om vädret. Det vanligaste är ändå att det handlar om pengar. Priser som gått upp men aldrig ner, eller varför inte om det där klippet någon gjorde häromdagen. “Oh lala, du skulle varit där!”

Det fanns nog en tid då jag retade mig på dessa pratbubblor, som dyker upp överallt. Jag tyckte att de inkräktade på min bubbla. Men jag har alltså ändrat uppfattning. Det har till och med gått så långt, att när jag besöker Sverige måste slänga in någon talkrok för att se om någon nappar. Det är dock inte lika lätt där som här. Folk nappar inte. De slänger iväg något halvhjärtat svar, som inte alls har någon hake jag kan hänga upp mig på. Jag står där, talför men osamtalad. Särskilt beklämmande är det att åka kollektivtrafik i Sverige. Det är tyst som om alla färdades mot någon avlägsen twilight-zon. Det hela känns mycket ödesmättat och gruvligt. Men mest känns det tyst. Så oerhört ödsligt. Har folk verkligen ingenting att prata om? har jag tänkt fler än en gång i Sverige. Därför ropar jag alltid “hejdå” till chauffören. Ibland får jag faktiskt svar.

Här har man egentligen inte heller någonting att prata om, men för den delen är det sällan tyst. Det händer ofta att jag blir avbruten i mina fotspår av någon som akut måste veta vägen till en plats som bara ligger några skosulor från platsen frågan yttras. Om man mot all förmodan skulle befinna sig på en plats där det inte finns fler än jag och den mötande personen, så kan man alltid fråga om vad klockan är. Om man möts så där på en ödslig plats måste man ju visa att man är vanligt sinnad. Det gör man med prat. Eftersom jag alltid svarar att jag inte vet vad klockan är, så kan ju samtalet få ny näring: “Va?! Har Ni ingen klocka? Det är väl inte så praktiskt?” Nej, men så är det, svarar jag. Då kan man man alltid slå ut med armarna och slå några talrovor över hur opraktiskt det är att inte ha klocka. Ett pågående jag skulle kunna bestrida, för vad ska vi annars fråga folk om på ödsliga ställen?

Nå, man kan ändå undrar lite över det här pratandet. Det finns något kärvänligt, bondskt över det hela. Som om vi alla befann oss på någon åker som borde plöjas. Och istället för att göra det så pratar vi. Och det är kanske så, att här i västra Ukraina har vi närmare till bonden i oss. Som de två männen utanför konservatoriet, som ser ut att egentligen har någon åker att plöja, men istället står de och gafflar om någon som sjunger.

För övrigt så leder ju den här postningen egentligen inte till någon slutsats alls. Det är bara en tankebubbla bland alla pratbubblor.

dog who wants to say something
Någons hund som kanske behöver extra omsorg, eller så har den bara något osagt.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: