viewpoint-east.org

East West Street – början på en ny väg

Category: bokrecension, by sophie engström, Jews, jiddish, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

I begynnelsen var det två män med olika personligheter, och med olika syn på hur man löser de juridiska frågorna kring övergrepp mot människor. Dessa två män hette Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht. De gick på samma universitet. På det universitet jag nu arbetar på. De hade samma föreläsare, men landade ändå i olika slutsatser. Ska man se till individen eller gruppen? det var frågan de brottades med. Lemkin förespråkade begreppet “folkmord”. Lauterpacht stred för “brott mot mänskligheten”. Båda hade avgörande inflytande över Nürnbergrättegångarna. Samt på hur vi ser på de två begreppen idag.

Efter att ha läst Phillippe Sands East West Street, är jag inte ett dugg klokare om vem av dem som kom till rätt slutsats. Sands lämnar det öppet för mig att bestämma vad jag tror är rätt.

Och just det är så djupt sympatiskt. Att lämna den centrala frågan öppen för varje läsare att dra sin slutsats. Trots svärtan i ämnet sprider sig en värme genom mig. Sands ger ett förtroende till mig. Något som jag inte trodde att någon författare kunde lämna över till läsaren. Bachtins dialogiska ord lever starkt i Sands berättarteknik.

East West Street är en bok som inte kan lämna någon oberörd. Mig har den förändrat i grunden. En fråga som jag så ofta väjt för, förintelsen, har nu blivit den frågan som jag känner att mitt liv kommer att handla om från och med nu.

Inget annat brott mot mänskligheten, eller folkmord (för att blidka båda männen), har förändrat någon kontinent i lika stor omfattning. I alla fall i modern tid.

Det är också så att jag, som bott i Lviv i många år, kan relatera till innehållet på annat sätt. Jag ser husen framför mig när han skriver adresserna. Jag skriker nästan rakt ut när jag läser om den lilla flickan som ser sina föräldrar släpas iväg av nazisterna. Jag skriker för att jag kan se det framför mig. Jag vet vilken gata han skriver om. Och till min förfäran kan jag se det helt tydligt inför mig. Trots att det för många i Sverige verkar avlägset och omöjligt, så vet jag, genom att jag bor på en plats som sett detta våld, att just det här – att vi börjar slita varandra i stycken – är möjligt. Det kan hända när som helst. Och särskilt i Europa. För den tid av relativ fred som vi har nu, är bara en chimär. Vilket ögonblick som helst kan den här gemenskapen raseras. Den är nämligen ingen självklarhet, utan är något vi måste kämpa för att upprätthålla.

Det är lätt att tappa tilltron till mänskligheten när man läser berättelserna i East West Street. Särskilt när man vet att det finns personer som idag på fullaste allvar menar att det aldrig inträffade. Förintelseförnekare är inga lustiga troll man kan flina åt. De är farliga då deras ord kletar fast och underminerar de uppenbara bevis på att förintelsen verkligen skedde. De är farliga för att de möjliggör att något sådant kan ske igen. I den tid vi lever i idag är det extra farligt att relativisera, och i synnerhet förintelsen. Just idag är det dessutom extra viktigt att blottalägga dem som relativiserar. Det finns någon självutnämnd förståsigpåare som ser konspirationer i varje hörn. Och de finns där med dig. I sociala medier, eller kanske vid ditt eget köksbord.

När jag läser East West Street förflyttas allt det som hände då till realtid. Det är inte långt borta. Det var här! Det var här, i universitetets stora sal, som Hans Frank höll sitt segerrusiga tal. Ackompanjerad av Lviv pogromerna, då alla judar förflyttades in till gettot och sedan till fullkomligt förintande i något av alla läger som fanns inom Hans Franks styre. (En sal jag för övrigt satt i för några veckor sedan och högtidlighöll min fakultets 25-års jubileum.) Det är inte långt borta och det gör ont i mig. Men jag känner också hur vreden väller upp. Tidigare kände jag bara hopplöshet inför förintelsen. Nu är jag arg. För det är så många länder i Europa som fortfarande misslyckas med att ta ansvar för vad som tilläts ske. Det gäller inte minst Sverige, och så många andra. De som så här i efterhand kanske menar att det var det enda rätta. Men det går väl an, för att man slipper ändå vara ensam i det. Det känns väl så där kissvarmt och skönt. Och kanske har det för oss svenskar mest att göra med att det är förbaskat mycket skönare att sjunka ner i TV-soffan, än att verkligen lyfta på röven och säga: “Hallå världen! Vi var usla, simpla rövslickare under andra världskriget, men låt det aldrig ske igen!”

Och i begynnelsen var det alltså dessa två män, skolade vid mitt universitet, som la grunden till att förhindra att det ska ske igen. Så här i skrivande stund, tycker jag att vi är riktigt dåliga på att förvalta deras arv. Vi gör oss inte förtjänta av deras försök att skapa en tryggare värld. För det var just det de ville.

Tänk dig något så altruistiskt!

Och tänk dig när du gjorde något sådant själv.

Sammanfattningsvis, ja, läs East West Street. Gör det, och låt den förändra dig i grunden. Så som jag tillät den att göra med mig.


I sällskap av en karta från Lwów 1936.

Share

Ett stenkast från mitt sovrum

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

På filmduken rullar kroppar förbi. Kroppar av människor som en gång levde. Rörde sig. Skrattade. Grät. Var som människor är mest.

Jag står i ett kalt rum på Lonsky museet i Lviv. Det är varmt ute, men här inne råder evig vinter. Museet är inrättat i ett före detta fängelse. Trots att jag försöker värja mig, misslyckas jag. Ondskan tränger sig på. De människor som våndats här vill att jag hör. Hör, ser, känner deras död. Det går inte att värja sig. Inte när jag står här, där det skedde.

Den 23 juni 1941 påbörjade NKVD en sex dagars lång och fasansfull kampanj. Orsaken var att tyskarna närmade sig Lviv, och man ville röja undan spåren av de man fängslat, och det var otänkbart för NKVD att lämna fångarna så att de kunde befrias av tyskarna. Under de sex dagarna mördades 4000 ukrainare, judar och polacker i Lviv. 1681 av dem var fångar på fängelset jag nu besöker.

Filmen som rullar framför mina tårfyllda ögon är fångad av nazisterna som lät anhöriga söka sina familjemedlemmar bland de mördade. De håller näsdukar för sina näsor och munnar. Stanken måste varit grotesk.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att där finna en älskad vän, släkting, son eller dotter. Det går inte. Det är för ohyggligt. Något sådant kan väl aldrig hända mig. Eller…

Det är nästan lätt att föreställa sig hur de rädda och terroriserade Lvivborna såg nazisterna som befriare. Det var väl en naiv och enfaldig förhoppning om att mänskligheten inte kan vara förevigt ond.

Men det visade sig vara ett ödesdigert ställningstagande, som man än idag betalar priset för. Ukrainarna som fascister är ett stigma som riktigt klibbat fast. Sovjetunionen visste hur man skulle spela de korten, och än idag lever vi i en tid där vissa kallar ukrainarna för fascister, med en handrörelse mot det minnet. Dödandet och mördadet hade dock bara börjat. 700.000 mördades i Lviv av tyskarna. Av dem 130.000 judar. Staden blev aldrig den samma igen. 

Det är 76 år sedan mördandet inleddes på en plats som bara ligger ett stenkast från mitt sovrum. Kanske tycker du att det är länge sedan, men i en stad som Lviv lär man sig snart att 76 år är en kort tid. Mördandet kan när som helst ta vid. Vi kan inte bortse från att det var vi människor som gjorde oss skyldiga till detta. Vi människor. Det är en del av oss, som vi måste bekämpa. Det pågår nu. I Syrien. Och på så många andra platser. Vi ska aldrig glömma, eller förneka att vi är kapabla till just det. Att mörda varandra på bestialiska vis.

Share

På besök i judarnas stad

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, poland, ukraina
Tags: ,

Under mitt första år i Lviv sökte jag dem. Spår efter dem. Men det jag hittade var bara tomma platser.  Skuggor av en svunnen tid. Till slut slutade jag leta, efter spåren av de judar som en gång levde i stan.

Egentligen är det svårt att förklara varför jag sökte så. Jag är själv inte av judisk börd, eller har några andra kopplingar till judarna i Lviv. Jag brukar tänka att det är min far som påverkat mig. Hans största förebilder har alltid varit judar. Som exempelvis Benny Goodman eller Artie Shaw.

En annan orsak kan vara att jag hade läst att judarna utgjorde ungefär 30% av Lvivs befolkning fram tills​ det att nazisterna marscherade in i stan. Så många människor måste ju ändå satt sina spår…

Vad det berodde på, vet vi alltså inte, men nu förhöll det i alla fall så, att jag under mitt första år sökte efter de judar som bott i Lviv. Lemberg. Lwów. Lemberik. En av de största besvikelserna var att det inte fanns något judiskt museum i Lviv. Eller riktigt museum. På ukrainsk-judiska centret finns ett rum, men jag är osäker på om jag skulle kalla rummets sammelsurium för museum. Fint är det, men museum… Nja. Nåväl, för två år sedan fick i alla fall Lviv sitt första riktiga judiska museum.

Museet ligger på på Starojevrevska gatan, vilket betyder gamla judiska gatan. Lite längre upp på den gatan kan man finna minnesplatsen efter synagogan Gyllene rosen. Det är ett mycket fint museum, som trots få källor, ändå försökt återskapa bilden av hur judarnas liv kunde te sig före förintelsen.

Det är ändå svårt att få en fullständig bild av hur livet i stan lät före det att judarnas plats i stan utraderades. Hur lät det på gatorna? tänker jag när jag går mellan de tre små rummen. Ja, inte talades​ det jiddisch i varje hörn i alla fall. Ett vittnesmål på utställningen påpekar att många lärde sig jiddisch först i gettot. Hemma hade de talat ryska, polska eller ukrainska, men inte jiddisch.

Det enda jag har att invända mot museet är att jag tycker det är lite för stort fokus på Andriy Sjeptytskiys insatser. Ja, det är riktigt att han öppnade dörren till sitt kloster och lyckades på så vis rädda många judar, och det är givetvis inte fel att belysa hans roll. Men problemet är att det ger skenet av att fler judar räddades än vad som i praktiken gjordes. Man kan också tillägga att han inte var ensam. Det fanns flera​, och de nämns endast i förbifarten.

Trots min lilla brasklapp vill jag uppmana alla som besöker Lviv att gå på museet. Om man vill förstå Lviv och dess historia, så är ett besök helt enkelt ett måste. 


Någon mer kunnig än jag kan kanske förklara varför massakern i Katyn finns som exempel på antisemitism.

Share

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: