viewpoint-east.org

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, ryssland, ukraina
Tags: , ,

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.


Helvetet kan vara där du är nu 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

Det tre år sedan de där fruktansvärda dagarna som aldrig ville ta slut. När tårarna inte ville sluta svida på kinderna. Men det är också tre år sedan hopplösheten byttes mot ilska. En vrede som ibland bor kvar inom mig.

Det är tre år sedan De himmelska hundra blev ett begrepp som aldrig kommer lämna våra minnen.

Ja, jag vet att jag har en förkärlek till dramatiska beskrivningar. Men det finns inget annat vis att beskriva hur jag upplevde de där dagarna. Det var dagar som förändrade mig i grunden. Delar av min tilltro förintades. Tidigare hade jag alltid haft en naiv inställning att ondskan inte skulle finnas just på den plats jag befann mig. Så oerhört korkat. Och på många vis så oerhört svenskt. Men de där dagarna i februari 2014 fick mig att inse att ingen är förskonad från att kunna hamna mitt i helvetet.

Idag ser jag ofta med förskräckelse på den svenska naiviteten. När man med en axelryckning urskuldar möjliga hot som hjärnspöken. Jag ser det hos dem som avfärdar Putins aggression som ofarlig. Jag ser det hos dem som inte ser faran i att en hätsk retorik kan leda till hot och våld som går till handling. Jag ser det hos dem som hellre talar om andrum och att täppa till flyktingströmmarnas hål.

Jag ser den där uttrycket av blasé, något som egentligen inte bottnar i ondska utan i naivitet. För tro mig när jag säger, att helvetet är ingen fix plats. Den platsen kan plötsligt vara där du är. Och om man inte bekämpar ondskan här och nu, så blir det mycket mer smärtsamt och farligt när helvetet verkligen bryter ut på den plats du befinner dig på.

Med det sagt vill jag att du nu ägnar en stund åt att tänka på alla som dog på Majdan för tre år sedan, på alla som dör på vägen till säkerhet, på alla som är rädda i sina hem. Och släpp tanken på att det aldrig kan hända dig. Där du är nu.


Har allt vridits mot det värre?

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

​Det händer ganska ofta att jag hör eller läser att ingenting blivit till det bättre i Ukraina. Att allt bara “vridits mot det värre,” för att använda Timbuktus ord i hans låt om Malmö. På många plan är det lätt att dras med i den sorgliga slutsatsen att alla uppoffringar var förgäves. Att de himmelska hundra offrade sina liv helt i onödan. Att alla andras engagemang bara har gjort att Ukraina står på samma punkt som tidigare. Eller ännu värre, att det till och med var bättre på Janukovitjs tid. Det är ändå inte så underligt att vi ställer oss frågan nu. Tre år efter revolutionen, som vi kallade Euromajdan.
Ja, det är lätt att dras med och drabbas av den där förlamande fatalismen. Man kan göra det. Eller så leta efter exempel som bestrider det.

Jag kan inte påstå att det är något jag ägnar mina dagar åt. Att leta efter situationer som påvisar att allt ändå inte vara förgäves. Men ibland händer saker i min vardag som får mig att ändå börjar tro att någonting faktiskt hänt. Jag kommer nedan ge några exempel, de  är små och obetydliga, men för mig som upplevt dem ger de hopp om att någonting faktiskt hänt.

Häromdagen såg jag hur soptunnorna brann vid universitetet. Det händer ofta. Och de brinner nästan alltid ner. För de är nämligen av plats. Under mina år i Lviv har jag sett brandkåren några fåtal gånger. Det var väl därför som jag faktiskt stod i stum förvåning när jag såg att brandkåren rykte ut. För att släcka en soptunna. Det kändes helt overkligt. Och vi var flera som tyckte det var overkligt. Vi var en hel grupp av fågelholkar. Det var nästan som om någon slags svensk ordning plötsligt nedstigit och uppenbart sig i Lviv. Ja, känslan var i det närmaste religiös.

Ett annat futtigt exempel är när jag skulle registrera mig i Ukraina detta år. Alla tidigare år har det betytt långa och ovissa väntetider. Och framförallt har det inneburit massor av underliga inbetalningstalonger, som poppat upp sådär lite spontant. Men så var det inte alls i år. Nu innebar den visserligen många dagar av oviss väntan, men inga underliga inbetalningstalonger. Det var till och med billigare än det brukar vara. Dessutom var de jag träffade under mina besök på migrationsverket i Lviv, väldigt tillmötesgående och förklarade varje steg. (Vänligheten och öppenheten fick mig dessutom att skämmas lite över motsvarande  svenska process, som jag har förstått ofta brister i kommunikation.) Det kanske är perifert, men ändock en förändring.

Idag gjorde jag mitt årliga besök hos skatteverket i Lviv. Det är egentligen inte något stort och viktigt ärende. Jag behöver få en utskrift på vad jag tjänat under året. Det kanske framstår som en enkel sak, men tidigare har det gett mig mycket bekymmer och många sömnlösa nätter. Idag när jag inträdde i denna väldiga byggnad (som ni ser på bilden nedan) såg jag till min förskräckelse att den lucka jag brukar använda verkade tillbommad. Och det såg ut som om den varit så under en längre tid.

Det var dessutom nästan helt tomt på folk. Var befann sig alla desperados som jag brukar dela min stund i skattemasens helvetet med?

Jag velade runt lite bland de olika stängda luckorna, innan jag hittade en som var öppen. Det har brukar vara det första svåra momentet, att få ut blanketten jag behöver. Men det gick som en dans. Det var dock en rad jag inte riktigt förstod vad jag borde skriva på. Jag gick tillbaka till luckan och frågade vad jag skulle skriva på den tomma raden. Det brukar nämligen vara svårt att få lämna in blanketten också. Skattemasen tittade på blanketten, tittade på mitt kopierade inrikespass och sa: “Det är ok. Vi har allt vi behöver. Kom om fem arbetsdagar och hämta utskriften.”

Det brukar ta minst två veckor!

Jag snubblade ut. Förbluffad. Omtumlad. Hänförd. Och till och med hoppfull.

Det här är löjliga små exempel. Men de finns. Och de är rasande många fler än de jag berört här.

Så allt har kanske inte enbart “vridits mot det värre”. Kanske finns det ljus i mörkret. En liten förhoppning om att inte allt bara var förgäves. Att i alla fall något uppnåtts. Om än inte en svensk ordning. 


Artikel i Ny tid

Category: by sophie engström
Tags:

Bästa Ny tid har publicerat en artikel som jag skrivit. Ukraina är inte mer fascistiskt än något annat europeiskt land, är titeln. Nu undrar jag om inte Europa är mer fascistiskt än vad Ukraina någonsin varit. Den ukrainska fascismen är helt enkelt en illusion.

… Och den ensamma kommentaren under min artikel säger liksom allt av vad det jag försöker beskriva. Att påstå att ukrainarna (eller östeuropéerna generellt) är mer fascistiska än andra européer, är ju faktiskt i sig ett fascistiskt påstående. Men det tycks inte slå kommentatorn.

UPD: Här är mitt svar till kommentaren:

“Det är alltid trevligt att får respons på det man skrivit. Det är till och men roligt när det är någon som inte ser på saken på samma vis som en själv. Det är däremot inte roligt om svaret innehåller häskartekniker som förminskar ens kunnande och engagemang. Och sådana häskartekniker ser jag just i Ernsts svar på min artikel.

För det första avfärdas mitt kunnande med att jag bor i Lviv. Mitt 20 åriga engagemang och studier av Ukraina och östra Europa spelar tydligen ingen roll, jag bor i Lviv och kan därför inte bli betrodd.

För det andra verkar kommentaren påstå att hela Majdan-rörelsen var fascistisk just för att den är från Lviv… Ett mycket underligt uttalande då Euromajdan initierades av Mustafa Nayyen, en rysktalade journalist i Kyjiv!

För det tredje läxar du upp mig med att säga att en läsare av vänstertidningar vet hur hemska (fascistiska?) saker som händer i östra Europa. Min artikel säger inget om det. Jag påstår inte ens att det inte förekommer eller förekom några fascistiska rörelser i östra Europa eller Ukraina under andra världskriget . Vad jag pekar på är att den bild av ukrainiaren som extrem-fascist, och då främst de i västra delen, är en bild som passade Sovjetunionen väldigt bra. På det sättet kunde man bekämpa den ukrainska patriotismen, samt får väldens samtyckande.

Jag hoppas dessutom att ovanstående kommentar om öst Europa inte vill mena att det finns något nedärvt racistiskt och fascistiskt i östeuropén, för det tycker jag är extremt racistiskt förhållningssätt.

Avslutningsvis vill jag påpeka att min ståndpunkt, och den delar jag med experter inom området som Anne Applebaum, TImothy Snyder och många fler, är att Euromajdan INTE var en fascistisk rörelse. Det var en patriotisk rörelse. En rörelse där den ukrainska självbilden växte fram. Att vara patriot är inte detsamma som fascist. Jag tycker att vi ska låta den unga nationen Ukraina få vara patrioter, utan att smeta på dem en kremlsk propaganda om deras “nedärvda” fascism.”

Euromaidan #Lviv IV


När våldet kom till Lviv

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: , ,

Vi visste det väl redan igår på eftermiddagen. Det kändes i luften. Vreden. Ursinnet. Känslan av total maktlöshet. Känslan av svek. Vi visste att det skulle bli reaktioner, och någonstans inom oss visste vi väl även att reaktionerna skulle rikta sig mot vissa administrationer. Ganska tidigt på kvällen rapporterades att Lvivs oblast, länsadministrationen, åter var ockuperad. Den var ju tidigare ockuperad men hade återlämnats under måndagen. Sedan duggade det tätt av tweets på Twitter med vilka administrationer som ilska och frustrerade demonstranter gav sig på. Åklagarmyndigheten stod snart på tur. Nedan ser ni bilder på det sönderslagna huset. När vi kom på eftermiddagen brann de utkastade datorerna och akterna fortfarande. Den tjocka röken låg tung över annars gemytliga Taras Sjevtjenkogatan. Därefter sattes minst två polisstationer i brand och vandaliserades. Säkerhetspolisens stora och skräckinjagande hus blev också demonstranternas kap. Det var sammanlagd sju olika administrationer som blev ockuperade och vandaliserades i natt. Sju!

Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyji, stack därför ut hakan i morse och proklamerade att Lviv nu är Janukovytj-fri. Jo, jag tackar. Vi kan ju bara hoppas att vi inte blir utsatta för några ruskiga vedergällningar. Lviv, med sin envist Europavänliga inställning. Med sitt uppkäftiga sätt. Varför skulle inte vår stad, och region, bli precis det som regeringens bedömer som nästa smarta (?) drag? Kanske är jag bara för apokalyptisk, men jag är inte säker på att jag gillar vad som hände i natt. Lviv, som vill vara ett europeisk föredöme, måste väl ändå vara bättre än alla andra sammantaget? Men samtidigt, hur kan man kallsinnigt se på när demonstranter slaktas i Kyjiv? Vem kan sitta hemma och säga att passivitet är bästa recept? Jo, möjligtvis EU… Men sent ska syndaren vakna.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Åklagarmyndigheten på Taras Sjevtjenkogatan är utbränd och vakas av maskerade demonstranter. Vi står alla tysta, och beskådar förödelsen. Det är oklart vad folket runt omkring mig faktiskt tycker.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
En av de polisstationer som tömts på poliser och innehåll. Röken ligger tung och det sticker i näsan. Här är stämningen dock lite mer munter. En hund som verkar tillhöra en av demonstranterna väcker mycket ömhet hos de som passerar förbi.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Man kan se spåren av att Säkerhetspolisens hus har utrymts, men inga demonstranter. Bara några få nyfikna. Huset inger fortfarande respekt. Bakom huset ser vi hur stora rökpelare stiger mot himmeln. Någon eldar något på gården. Men vad?


Jag fick ett mejl från en student…

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

…på facebook. Det är en bild på honom. Jag känner honom mycket väl. På fotografiet kikar hans ögon in i kameralinsen. Ögon som under min tid här i Lviv gått från lekfulla tonårsögon, till en ung vuxens förväntningar på framtiden. Jag tittar in i hans nu lite trötta ögon, ja, för ögonen är allt jag ser av hans ansikte. På huvudet bär han en hjälm. Över näsan och munnen har ha en mask. Han står mellan två kamrater. Jag känner inte igen dem, men det är ändå svårt att veta. De skyddande hjälmarna och maskerna är just i det här fallet till besvär. För mig.

På bilden står de på Hrusjevskijgatan. På den gatan där minst fyra demonstranter dödades på onsdagen. Bilden är tagen timmarna innan dödskjutningarna. De står på barrikaderna och omkring dem ser jag de kvarter jag lärt mig känna igen från bilder och “strömmar” på internet. Det kvarter som för evigt kommer vara märkt av det våld som förekommit där. Jag ser in i min students ögon, och ser samtidigt alla mina andra studenter. Jag ser att allt de önskar sig är en vettig tillvaro. En framtid utan förtryck och korruption. De vill inte leva i en diktatur, eller en semidiktatur som det är nu. De vill också kunna uttryck sig fritt. De vill inte behöva vara rädda för sin egen poliskår. En poliskår som just nu inte bara skjuter på unga män, utan även förnedrar och torterar demonstranter så fort de får möjlighet. (Nedan kan ni se en hemsk video hur kravallpolisen (Berkyt) förnedrar en naken demonstrant.)

Jag ser in i min students ögon och känner hur sviken han är. Hur besvikna han och hans kamrater är. Svikna av EU. Av USA. Av sitt eget lands ledare. Jag ser en generation som lärt sig drömma och tro på ett annat politiskt etablissemang och tror på en bättre och tryggare tillvaro. Jag ser en generation som Ukrainas president och premiärminister vill krossa. Jag ser en generation som kallas “terrorister” av den politiska eliten. Och inom mig växer det en vrede, en känsla av frustration och maktlöshet.

Jag ser in i min students ögon och tänker att “honom kallar de också fascist”. Inte bara terrorist. Jag vet vad han tänker. Varför gör vi inte mer? Men i mitt eget hemland har många beslutat sig för att demonstranterna i Kyjiv bara är fundamentalistiska fascister. Det är nog inte möjligt för oss i Sverige att förstå hur det är att vara förtryckt. Förtryckt av sina egna. Förtryckt av ett annat land. Jag vet att min student inte är någon fundamentalist, fascist eller rasist. Men jag vet att han är stolt över sin kultur, sitt språk, sitt folk. Han kallar sig säkert också patriot (även om jag inte hört just de orden från hans mun). Patriot i ett svenskt perspektiv… ja, det är väldigt svårt att förklara vår svenska position. Att varje gång vi hör det begreppet värjer vi oss.

Det är oerhört svårt att förklara att vi har svårt att se utanför vår egen kontext. Som alla andra tolkar vi det mest genom våra erfarenheter. Det blir därför svårt att förstå att man inte måste vara fascist för att känna en stor stolthet och en tror på sitt eget land…

Men i min students ögon ser jag också en annan framtid. En framtid där många av dessa unga kan radikaliseras. Inte för att de vill det själva. Utan för att landets ledning och vi, ja vi i trygga EU, faktiskt inte ger dem något alternativ.

Jag ser in i min students ögon och försöker ge honom och hela hans generation en styrka. En styrka att tro på sig själv och en styrka att aldrig ge upp. Jag hoppas att det kommer fram, att det via internets ettor och nollor faktiskt kommer fram.

75038_10152169848819916_60021537_n
Demonstranten på bilden har inget med min student att göra.
Bilden är tagen av Duncan Crawford, BBC korrespondent i Kyjiv.


Vad händer i Ukraina?

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: ,

Ni är nog många som frågar er vad som händer i Ukraina. Det gör jag också. Trots att jag är här i landet är det svårt att riktigt… förstå. Greppa. Ringa in vad som händer. Ryktena är många, och det senaste är att internet och all telefonkommunikation kommer stängas ner. Är det sant? Jag vet inte. De säger att minst 17 aktivister försvann igår. Forslades bort. Döda kroppar som uppvisar grym tortyr upphittas utanför Kyjiv. Är det sant? Bilder som visats tyder på det, men jag vet ju inte säkert.

Vad jag vet är att igår mördades minst fyra personer av kravallpolisen (Berkyt). Kanske fem, men jag kan inte hitta oberoende uppgifter på det heller. En 88-årig man ska ha slagits ner av Berkyt. Hans brott? Han hade burit en ukrainsk flagga. Är det sant? Jag vet inte.

Men mitt i förödelsen visar en polsk journalist ett fantastiskt mod. Han går mellan de beskjutna aktivisterna och kravallpolisen, och i upprörd ton duar han poliserna och frågar “Vad gör du? Vill du döda någon?”. Klippet visar även den fina atmosfär som genomsyrat dessa demonstrationer. En äldre herre orora sig för att journalisten inte har något på huvudet. Han menar att polisen kan skjuta honom. De har ju inte skonat journalister tidigare. Det vet jag är sant. Det kan jag tydligt se. (Ni kan se klippet nedan och även om ni inte förstår polska eller ukrainska kommer ni förstå mycket av det som utspelar sig.)

Ungefär 1700 personer är skadade, många av dem journalister. Demonstranterna eldar bildäck för att hålla kravallpolisen stången. Oppositionen har även sagt att de kommer förena sig med de sten- och molotovcocktailkastande demonstranterna ikväll om Janukovitj inte upphör med att beordra kravallpolisen att slå och skjuta på demonstranter. En sak är säkert, Janukovitj leker med elden… Att beordra polisen att beskjuta demonstranter kan leda till hans fall. Se hur gick i Kario. Eller i Sverige efter Ådalen 1931… Fast då var det ju militären som sköt på folket.

Men vilka är de som kastar sten och molotovcocktails i Kyjiv? Är de nationalister? Nazister? Varför har vissa hakkors? Och vad menas med den där “högra sektorn”, som rekryterar unga män till de våldsamma protesterna? Kan jag verkligen känna att jag stödjer dem? Men samtidigt, jag har så många vänner, studenter och bekanta här, som inte alls är några nazister eller fascister. De vill ha ett bättre land. En bättre politikerkår. De finns också där, bland den högra sektorn. Men varför röstade de då inte förra valet? Var inte det lite dumt? Frågorna är så många, och ju mer jag frågar ju mer obesvarade känns dem.

Men hur mår då jag? Vad känner jag? Oro? Rädsla? Inte för egen del. Jag bor i Lviv och vår borgmästare har lovat att i Lviv ska lugnet bestå, och de nya lagarna, som skulle göra Ukraina till Europas yngsta diktatur, kommer inte efterföljas i vår stad. Det känns ju bra, men vad kommer att hända om Janukovitj väljer att slå ner demonstrationerna? Vad händer då med Lviv? Mina vänner i stan blockerar militärens utfarter, så att insatsstyrkorna inte kan skickas till Kyjiv. Soldaterna till och med ber befolkningen om hjälp. “Snälla, kom och blockera oss”, säger de. Så jag stannar här. Jag tänker inte åka någonstans. Inte just nu. Lviv, jag står med er.

Nedan har jag samlat några länkar där ni kan få bra information om läget. Jag har även lagt ut några bilder från revolutions första dagar. Innan demonstranter slogs ner den 30 november och innan den 22 januari, som kanske är det självständiga Ukrainas svartaste dag. Och man kan ju bara hoppas att inget värre kommer ske.

(UPD!! Precis när jag postat den här texten såg jag på Facebook att Lvivborna har ockuperat länsadministrationen. Går det i linje med borgmästarens tal om lugn i staden? Se där, ytterligare en fråga.)

Några länkar:
Bästa kanalen enligt mig espreso.tv
Kyivposts Euromajdan-sida
Om ni har Facebook är Euromaidan in English bästa källan.
Ukraine Revolution Online

Euromaidan #Lviv IV

Euromaidan #Lviv III

Euromaidan #Lviv II

Euromaidan #Lviv I

Euromaidan #Lviv V

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: