viewpoint-east.org

Ukrainas alla olyckor lockar

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: , ,

Är det Ukraina eller EU som hamnat i en svensk mediaskugga, undrar jag när jag lyssnat på både Studio Ett och Ekot. Jag skrollar sedan genom Text-TV, DNs och SvDs första sidor. Nej, ingenting. Men där kan jag hitta lite nyheter som handlar om EU, så boven är nog Ukraina ändå…

Men det sägs ingenting om dett som verkligen har en stor symbolisk betydelse för ukrainarna. EU-parlamentet har idag godkänt 90 dagars visumfrihet för ukrainska medborgare med biometriska pass. Man gjorde det dessutom med ovanligt stor majoritet. 521 ledamöter röstade för, emedan ynka 75 röstade mot. Kvar finns formella beslut, men det är mycket lite som kan hindra att visumfriheten införs från 11 juni i år.

Men kvar finns en obehaglig känsla. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av att goda nyheter som rör Ukraina aldrig når svenska lyssnare, läsare, tittare. De stora mediabolagen fokuserar enkom på de dåliga nyheterna. Det larviga ESC-bråket får spaltmeter efter spaltmeter. Det är som om de nästan önskar att Ukraina har fortsatt dåligt rykte. Och någonstans betyder det att de stora mediabolagen villigt hjälper till med att cementera svenskarnas uppfattning om att Ukraina är ett land med bara sorger och bedrövelser.

Men varför? Är det för att man tror att det inte finns ett allmänintresse för annat än olyckor från Ukraina? Ja, det är ju lätt att dra en sådan slutsats…

Själv väljer jag i alla fall att fira idag! Ett långt arbete med att stärka förbindelserna mellan Ukraina och EU har idag kommit flera steg närmare förverkligande. Det här är som sagt symboliskt viktigt, och borde även ha visst allmänintresse för svenskarna.


Från en hemlös i Europas hjärta

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Härrom kvällen, när jag satt och grubblade över konsekvenserna av Brexit, hörde jag en mumlande röst på gården. Jag gick ut på min balkong och när mina ögon vant sig vid mörkret såg jag att någon låg och sov på en av de balkonger som leder från trapphuset. En stackars trött, förvirrad människa. Och när en obehaglig doft sprid sig upp till min lägenhet, insåg jag att det var en av de mycket trasiga hemlösa.

Första gången jag mötte dem var när jag studerade i Moskva. Vi kallade dem “bonschare”. Tänk nu minns jag inte varför, men det var så vi kallade dem. De där slitna, smutsiga, trasiga människorna som vi oftast såg i närheten av de stora stationerna. Det här är människor, som skadats så av sitt fall, att trots att jag är en sann humanist, ofta vände bort min blick i förskräckelse. Deras lidande och misär var och är så på enormt att om man har det minst uns av empati gör det rent fysiskt ont att se.

Jag minns vid ett tillfälle, som en hemlös kom in i tunnelbanevagnen jag satt i. Han hade förlorat ett ben. Han bad om allmosor. Jag tog upp min plånbok och gav honom så mycket jag tyckte var skäligt till en så sliten man. Jag tror att min gåva förbluffade honom lika mycket som de övriga passagerna på metron. Han kunde inte tacka mig tillräckligt. Det fanns helt enkelt inte ord.

Jag minns hur fruktansvärt hemskt det var när jag insåg att den förfärliga stank av dött och ruttet faktiskt kom från honom. De ynkliga rubel jag stuckit till honom, tog honom ingenstans. De räckte inte till att förflytta hans position ens några millimeter. Och jag minns hur jag i en obetänkt gest på något vis visade honom att jag inte klarade hans förfärliga odör. Jag minns hur jag skämdes, så innerligt, över jag jag inte lyckades behandla honom humant. (Jag skäms över det än idag.) Men främst skämdes jag över att jag hade (och har) det så bra. Att jag, i min värld, inte behöver ängslas av att behöva falla så djupt. Det finns ett skyddssystem därifrån jag kommer, som gör att jag inte tror att det är vidare realistiskt att jag skulle förlora så mycket av min värdighet. Jag tar det för givet.

Det här minnet kom över mig när jag nu satt i min lägenhet i Lviv och kände doften av den hemlösa på min gård. Och hans doft av utanförskap och utsatthet satte igång andra tankar i mitt huvud. “Det är svårt att veta hur bra man har det när man har det bra”, tänkte jag. När jag ligger på en solvarm badstrand i Skåne, hör fiskbåtarnas rytmiska dunk som bäddar in min sommarlektyr i ett hemtrevligt och tryggt panorama, är det svårt att förstå hur bra jag verkligen har det. När jag väl ligger där på stranden tänker jag mer på att det är en sten som skaver, några närliggande strandbadare som kanske stör, solen är för varm eller vinden för kall. Det är mycket sällan, som jag vid sådana tillfällen tänker: “Oj, vad jag har det bra!” Det är väl först senare när jag känner mig otrygg, som jag kommer på att tänka på det där ögonblicket, och längta tillbaka till det.

Ungefär så där gick mina tankebanor den där kvällen, kvällen efter Brexit och med en hemlös som sov på vår gård. Jag är medveten om att många säkert inte håller med mig. Men jag anser att det är alldeles lätt att söka upp fel på EU, och att det är enklare att fokusera på de brister som finns, istället för att komma med genomtänkta förslag om hur vi ska utveckla EU till ett bättre projekt. Sverige hade visserligen en utbyggt välfärd, och ett tryggt samhälle före vårt inträde i den Europeiska gemenskapen. Men redan vid vårt inträde hade världen förändrats. Vår trygghet kan inte ensamt garanteras av oss själva. Och jag vill inte leva i ett sådant Europa.

Jag vill leva i ett Europa som gemensamt arbetar för att ge människor trygghet. EU har en bit kvar till att bli den perfekta gemenskapen, men flera länder i östra Europa har genom sitt inträde i EU faktiskt fått det mycket bättre. Deras rättigheter har stärkts med hjälp av EU. Jag tycker helt enkelt att det är förmätet (och osolidariskt) av oss som fötts i rika länder att inte vilja vara med och ge dessa andra européer en bättre tillvaro. Att nu vilja försvaga eller omförhandla hela EU-projektet är inte bara oansvarigt, det är faktiskt också egoistiskt. Vad vi nu borde göra är att se till att skilsmässan med Storbritannien blir så smärtfri som möjligt. Därefter bör vi ta tag i arbetet att förbättra och utveckla EU till ett bättre projekt.

Det här skriver jag i en stund av oro för framtiden och i en känsla av enorm maktlöshet. Det finns krafter där ute som vill förstöra det finaste jag vet. Vår brokiga europeiska gemenskap. I mitt hjärta är jag visserligen skåning och svensk, men främst är jag europé.

Text och bild: Sophie “Sonia” Engström

Euromaidan #Lviv IV

Läs även Hynek Pallas om Brexit.


Polen till debatt i EU-parlamentet

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , , ,

Efter att ha lyssnat till debatten om utvecklingen i Polen i EU-parlamentet har jag några reflektioner. Det första som slår mig är den totala oviljan att förstå varandras argument. Är det så att premiärminister Beata Szydło inte vill svara på frågan om Polen kommer följa ett eventuellt negativt utslag i Venedig domstolen om författningsdomstolen, eller är det så att hennes kritiker, Guy Verhofstadt, inte vill förstå hennes svar? Själv hade jag mycket svårt att tolka hennes svar. Det enda som riktigt fastande var hennes tioafaldiga upprepning om hur glad hon var att vara inbjuden och hur bra det var att debattera. Men att å andra sidan hade ingen i EU med att göra vad som händer “i familjen Polen”.

Men det som främst grep mig var hur Rebecca Harms, ordförande i den gröna gruppen, påpekade vilka som Beata Szydlo applåderade, och vilka som applåderade henne och hennes sympatisörer (ex. Korwin-Mikke), och det är Putins lakejer. De på yttersta höger- och vänsterkanten. Föga lugnande om Putin får mer inflytande i Europa. Och illavarslande att den nya regeringen i Polen inte kan se den problematiken. Jag tror nämligen inte att Korwin-Mikke och hans gelikar går att tämja.

Men det mest upprörande var hur Beata Szydlo använde Ukraina för att betona att man tar sitt europeiska ansvar. Hon hävdade att man tagit emot en miljon ukrainska flyktingar (!) och gett dem beskydd. Den siffran är ren lögn. Vi i Ukraina har cirka en miljon internflyktingar och det totala antalet som flytt Ukraina är 800 000. Ungefär 650 000 av dem har flytt till Ryssland och 81 000 har flytt till Belarus. Återstår gör 60 000. Det är fint om Polen förbarmat sig över dem, men inte är de en miljon!

Fast egentligen spelar det mindre roll om det är sant eller inte. Det som gör mig förbannad är hur Ukrainas inbördeskrig om och om igen  används av andra länders makthavare, men inte för att man vill hjälpa Ukraina, utan eftersom man vill rättfärdiga sig själv.

Det är ännu värre om man rättfärdigar sig med en lögn! Jag är om möjligt ännu mer förvirrad och orolig än jag var före debatten. Beata Szydlo framstod som okunnig, lynnig och ovillig att besvara en enda fråga. Det enda som var förkovrande med debatten var att jag nu har full insikt i hur hopplöst låst situationen är. Polen har fått en skyttegravspolitik. Vedergällningens politik. The winner takes it all-politik, och det lovar inte gott för det polska folkets framtid.

a planet's new way of being
Teckning av Gustav Söderström “a planet’s new way of being” (2012)


Vardag i Lviv

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

Idag är dagen efter presidentvalet i Ukraina. Och dagen efter EU-parlamentsvalet. I Europa och Sverige gick EU-kritiker och EU-skeptiker fram. Folk har röstat på politiker som ska åka till EU för att sabotera. Och det kommer både från höger och vänster.

I Ukraina röstade man för Europa. Petro Porosjenko är en pro-europeisk politiker. Man säger här att han var det enda alternativet. De andra var helt enkelt för dåliga. Han är inte optimal, men antagligen tillräckligt bra, säger många här. Jag minns när jag såg honom första gången på Euromajdans scen. Och jag minns hur jag sa “Han borde vara Ukrainas president”. Nu verkar jag det som jag fick rätt. jag hoppas också att det ÄR rätt.

Det viktiga för mig personligen är att Ukraina har lärt mig att tro på och förstå Europa. Jag har lärt mig att se att EU inte är ett optimalt projekt, men det enda alternativet.

Och i Lviv återgår vi till vardagen. Staden vaggar fram mot framtiden, och snart har vi nått hela vägen hem. Hela vägen hem till Europa.

makinga  statement

lviv view

castle silhouette

lviv live view

scaring post

lviv view houses


Svårt att greppa?

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: ,

Ibland tror jag att det är svårt att greppa vad som händer här i Ukraina. Jag märker att det är väldigt få andra som engagerar sig än de som har en direkt koppling till landet. Trots att Ukraina är ett land som ligger så nära Sverige ser jag lite bevis på intresse i svensk media. Fast att jag inte är förvånad funderar jag på varför. Är det för att det är ett land som väldigt få svenskar besökt eller är det för att man helst inte känner någon samhörighet med folken österut?

Jag tror tyvärr att det är det senare. Förtrycket i Belarus har t.ex. pågått i decennier men det svenska engagemanget är svalt. Motsatserna finns ju och en stor eloge till Östgruppens oförtröttliga arbete. Att stödet för de fängslande Pussy riot-medlemmarna var stort kan förklaras med att många andra länder och t.ex kända artister engagerade sig.

Finns det då andra orsaker till varför det är svårt att engagera sig i denna revolution? Ja, jag tror det.  EU är en komplex fråga i Sverige. Vänstern är kategoriskt negativa och att ställa sig bakom demonstranter med EU-flaggor blir motsägelsefullt. Vänstern är viktig, för det är ofta de som kan mobilisera folk att demonstrera. Inom högern är det längre till det initiativet även om det givetvis förekommer.

Det står tydligen utom all tvivel att vänstern i Sverige offrar stödet till Ukrainas folk på en inrikespolitik fråga. Detta trots att Ukrainas myndigheter har brutit mot all internationell rätt och misshandlat fredliga demonstranter.

Det finns även en annan förklaring. En förklaring som är mindre trevlig för vänstern.  Många inom den politiska vänstern när en överdrivet romantiserad bild av Sovjetunionen. Att kritisera ex. Ryssland kan därför vara känsligt.

Detta sammantaget leder till att man inom vänstern hellre väljer att vara tyst än visa ett öppet stöd för demonstranterna i Ukraina. Demonstranter som bara har en önskan att få leva i ett samhälle där yttrande frihet och mänskliga rättigheter råder. Detta gör de under en EU-flagga, inte för att de tror att EU är ett paradis utan för att det är den väg ut de ser.

I dagsläget råder stor osäkerhet om hur detta ska sluta. Kommer de slås ner med våld eller ebba ut beroende på minskat stöd? Eller skulle regeringen här mot all förmodan vända och gå demonstranterna till mötes? Jag hoppas i alla fall att fler utanför Ukrainas gränser ska vakna och ge sitt stöd. Detta så att vi kan få reda på vad som hänt de demonstranter som försvann förra veckan efter kravallpolisens tillslag. Hjälp Ukraina med det och tänk på att detta i första hand är en kamp mot korruption och diktaturer och i andra hand för EU som institution.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en artikel med bilder hur det såg ut på Majdan minuterna innan tillslaget lördagen den 30 november. Som ni ser på bilderna är majoriteten unga. Några av dessa är nu försvunna. Jag tycker att frågan om deras frihet och framtid är viktig. Vi ska inte ha en till diktatur i Europa. Det borde vi kunna vara överens om. Vare sig vi är för eller emot EU.

image


Att vara, eller inte vara med i EU…

Category: by sophie engström, EU, photo by prallin, poland, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

… är en fråga som visserligen bara några få ukrainare brottas med. För det finns nog nästan inte någon som tror att Ukraina verkligen vill, eller kan, bli en del av den EU-gemenskapen. Men härrom veckan fick jag ändå anledning att fundera över denna fråga, när jag hade en kortsemester i underbara Krakow. När man åker tåg från den ukrainska gränsen till Krakow slås man av den enorma skillnaden i levnadsförhållanden som till och med syns genom ett tågfönster. Polen verkligen exploderar av infrastrukturprojekt. Infrastruktur är en god markör för välfärd. Längs hela sträckan från ukrainska gränsen till Krakow byggs det t.ex. dubbelspår och stationerna renoveras. En nybyggd motorväg syns också genom fönstret. När man sedan stiger av tåget ser man även att landet har många synliga sociala projekt och till och med fler än jag ens ser i Sverige. Det är inte utan viss förvåning jag ser hur bra Polen mår av vara en del av den byråkratiska jättekolossen EU.

Jag vill påpeka att jag är egentligen inte är någon ensidig EU-förespråkare, men i en jämförelse med Polens östra granne, kan jag bara undra om det kanske är så att länder med behov av stor samhällelig upprustning faktiskt kan tjäna stort på att gå med i EU.

krakow3

Sedan Polen blivit ett EU-land har landet lyckats få bättre placeringar på Transparency Internationals lista över korruption. Som ett exempel kan man ta att bara sedan 2009 har Polen gått från plats 49 till 41 år 2012. Det är helt OK placering, men klart att den kan bli bättre. Men hur ser det ut för andra EU-länder? Polen ligger klart bättre till än Italien (72), Slovakien (62) eller Tjeckien (54). Ukraina däremot har, under samma period, gjort kräftgång på listan och befinner sig just på på plats 144 av 174 platser.

krakow2

Många pekar på att Ukraina står i ett vägskäl, mellan att närma sig EU eller den tullunion Ryssland leder. För en region som Lviv skulle det vara katastrofalt om Ukraina närmade sig Ryssland. Regionen lever på de myrstigar av handel och kontakter som går mellan Polen och Ukraina. Samtidigt är det så att Ukraina måste börja arbeta med sin utbredda korruption om man närmar sig EU. Och det är inte så enkelt. Det är nämligen de som sitter på makten som samtidigt är de som tjänar på korruptionen.

Men att närma sig Ryssland är inte heller helt problemfritt. Jätten i öster har nämligen problem. Ryssland största problem är inte demokratin utan just korruption. Det är korruptionen som upprör medborgarna mer än demokratiproblem och de leder dessutom till att de svagaste i samhället drabbas. (Lyssna på Johanna Melins reportage från Noginsk i Ryssland).

Så frågan om Ukrainas vägval är knappast så enkel som det ofta sägs. Och ingen av alternativen verkar helt bra. Från mitt perspektiv vore det faktiskt bäst om Ukraina slapp välja. Jag skulle önska att det fanns möjlighet att samarbeta och utvecklas med Polen. Att få ta del av polackernas nyvunna självförtroende och vägledning hur man tyglar korruptionen. Kanske vore Polen en bättre och mer realistisk inspirationskälla än flera av de övriga länderna inom EU.


EU and UK visa policy towards Ukrainians – ‘go back to Russia!’ (?)

Category: by Jonathan Hibberd, EU, guests, ukraine
Tags: , , ,

The shameful treatment of Ukrainians by the Schengen and UK visa systems continues to hit new heights, with at least two more atrocious stories emerging this week.

The UK’s Independent highlighted the rejections of visas for Ukrainian children who were due to spend a month away from the vicinity of Chernobyl. Whether these trips are healthwise still strictly necessary is open to question, but the point is that these summer trips have gone on for years without any problems. In just one example, only 7 out of 17 children due to spend part of the summer on the Isle of Wight were permitted to travel and, to make matters worse, they were in some cases informed only the night before travelling, with suitcases packed, that they would not be making the trip. The UK Border Agency tried to blame it on unsuitable host families in the UK, but the claims seem to be spurious.

Chernobyl/Pripyat Exclusion Zone (083.8244)
Photo from Chernobyl by Pedro Moura Pinheiro.

Another case highlighted this week was of two PhD students bound for Italy who had their student visas rejected. There is an exhaustive list of similar cases, including the Ukrainian dance troupe which protested against their UK visa rejections by performing outside the British Embassy in Kiev. A folk festival in Bellingham had been deprived of the same pleasure. A recent article in the Kyiv Post highlighted an unfortunate Ukrainian student’s extended stay in the departure lounge of Paris Charles de Gaulle airport due to the Icelandic volcano. The fact that he had friends in nearby Paris and was on a US student visa cut no ice with the French authorities despite clear evidence in favour of the applicant. Another case brought to my attention by my father was a group of Ukrainian steam train operators which was prevented from attending a gathering of railway preservationist organisations in Hungary. The gathering was part of the process of trying to bring Ukrainians round to creating the kind of railway preservation projects which have grown tourism in myriad places across the continent. Such developments are fairly alien in somewhere like Ukraine, but these are good examples of how visa rejections will serve to reinforce the status quo.

One not to be ignored result of this policy is the stress that it has caused to EU citizens in each case. With cases of a more personal nature this stress is amplified. In such cases the inviting party is treated as irrelevant to the matter in hand or even worse, de facto made out to be liars. These rejections are damaging business, cultural, educational, family and personal contacts of EU citizens. Don’t we have rights too?

With the common thread here seeming to be the apparently arbitrary nature of many visa rejections, does it smack of conspiracy theories to begin to question whether there is a more sinister motive at work here? Are the EU and UK in fact telling Ukrainians in fairly blunt terms to ‘go back to Russia’? The line has been drawn and, sorry, you’re on the Moscow side. If this is not the message they wish to give out, they’re not doing a very good job!

This was previously published at Chicken in Kiev.

Jonathan Hibberd recently completed post-graduate studies at Sussex European Institute, University of Sussex in the UK and has carried out research into questions of Ukraine’s European integration and the country’s relationship with NATO. He currently works with the British Council in Kiev.

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: