viewpoint-east.org

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.


Skönheten som skymmer ett författarskap – Zuzanna Ginczanka

Category: antisemitism, art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ikväll hade jag föresatt mig själv att skriva en text om Zuzanna Ginczanka. Fylld av sprudlande motivation och skrivarglädje äntrade jag således hennes wiki-sida. Jag hade bara läst några stycken tills modet sjönk. Nej, jag kommer inte skriva någon text om Zuzanna Ginczanka, tänkte jag bistert. Jag kommer att skriva en text om texten om henne.

Det är väl sådant som händer när man plötsligt känner en fundamental alienering gentemot texterna om någon. De där orden lämnar en helt utan ett uns incitament till vilja att författa. Ni undrar givetvis varför, och det gör även jag. Ty hur jag än vänder och vrider på mitt kikarsikte tycks jag förlora fokus.

Genom textraderna gluttar endast fram en liten gubbsjuk blick. Hennes författarskap omnämns givetvis i stora och bombastiska ordalag. Men fram tittar hela tiden en bild av hennes skönhet. Märk väl att jag lyckas undvika att skriva “påstådda skönhet”, ty man bör vara inbilsk eller gemen om man inte vågar tillskriva henne detta epitet. Ja, hon var vacker. Men varför måste en wiki-sida om henne innehålla en kilometer lång bladdrande text om alla okändingar som ville slå läger vid hennes barm?

Om vi föreställer oss en liknande text om en hårfager man som tyvärr inte fick leva sitt liv till ålderns höst, hade vi då fått läsa om alla dessa okända fjällor som kom i hans väg? Nej, det hade kanske varit en kort passage, men inte textens själ.

Nu ruskar jag på mitt huvud, som knappast kommer till gå till eftervärlden som en skönhet, och försöker skriva något om Zuzanna Ginczanka som inte handlar om hennes skönhet.

Men jag misslyckas.

Det går inte. Kanske beror det på att jag läst den där wiki-sidan, eller för att jag egentligen är en ogin person som helst också vill vara så där skön, men inte är det. Eller så beror det på att jag nyligen bevistade en utställning på Galleri Dzyga i Lviv av den polska konstnären Krystyna Piotrowska där Zuzanna Ginczankas skönhet stirrade envist på mig.

Någonstans tror jag att det är en kombination.

Krystyna Piotrowska verk “War or Love” består i huvudsak av Zuzanna Ginczankas sköna ansikte som tittar mot oss. Hennes huvud omges av olika ting. Parafraserna går till kvinnlighet, judendom, Galizien och ta-da hennes skönhet. Trots att jag tror att Piotrowskas ambition är att lyfta fram Ginczankas författarskap, ser jag endast hennes skönhet. Med det sagt så är det inte det inte sagt att det är något fel på Piotrowskas verk, det kan lika gärna vara fel på mitt huvud. Jag har tydligen nått en plats i livet där kvinnors skönhet känns oändligt… slitet. Utnött. Tuggat till att ämnet blivit helt utmärglat.

Jag vill förstå vem Zuzanna Ginczanka var. Hur hon blev den som skrev det hon skrev. Inte hur hon såg ut. Är det för mycket begärt?

Kanske är det bara så att jag har svårt att relatera till skönhet. Tacka vet jag päron.

Kanske tycker du att det inte finns något samband mellan päron och skönhet, men i min tankevärld, relativt likt lustiga huset, finns det ett samband. Jag tänker nämligen på Stanisław Lem.

I sin barndomsskildring “Höga slottet” beskriver Lem sin egen barndoms fysionomi som päronformad. Jag har mycket lättare att relatera till det. Av förklarliga skäl. Således skulle jag få mer ut av en utställning som försökte göra Lem till den där päronformade kroppen (det hade kanske gett en helt annan dimension till hans författarskap), än att framhäva en vacker kvinnas ansikte som just vackert.

Kanske är det även så jag inte alls förstår Zuzanna Ginczankas diktning. Jag har en fabläss för skandinavisk diktning. Den är ofta tunn och skir, med invanda ord som exploderar i en kristall av tolkningar. Tunn. Men oändligt drabbande. Den centraleuropeiska diktningen är, i enlighet med det jag bekantat mig med, ofta svårgenomtränglig, tung, tjock som en päls, med lager av svårtolkade begrepp som för mitt inre endast flyter ut en en gröt. En slags centraleuropeisk rotvälska som bara återfinns i poesin.

Nå, det finns ingen anledning att bli upprörd! Jag är sannerligen ingen kännare av centraleuropeisk poesi, utan refererar endast till det lilla brottstycke jag orkat crawla mig igenom.

Det är med bakgrund av detta, och allt annat, som jag inte lyckas skriva någon text om Zuzanna Ginczanka. Det finns andra som lyckats så mycket bättre än jag att förstå hennes texter. De är värda att lyftas. Mitt bidrag gör inte anspråk på att ha förstått eller lyckats belysa någonting över huvud taget. Utom möjligen den att wiki-sidan om Zuzanna Ginczanka är en sida som lämnar några av oss med en känsla av att kvinnors eftermäle bäst beskrivs genom deras leenden och skönhet. Och deras helt okända friare.

Jag hade istället önskat att få läsa en text om varför Zuzanna Ginczankas författarskap ansågs som så banbrytande. Jag hade önskat att jag hade fått någon förståelse för hur hon formades till en så egensinnig poet. Vad var det som ledde henne dit? Var det för att hon lämnades av både sin far och mor? Var det för att hon växte upp hos en mormor som önskade och verkade för den unga Zuzannas orubbliga karaktär? Var det för att hon levde som ung vuxen i ett Polen som hade tydliga antisemitiska tendenser? Eller formades hon till författaren hon blev av en egen kraft? Vad läste hon? Vilka var hennes förebilder? Om detta finner jag intet. Ty hennes omtalat vackra ansikte står som en mur mellan mig och en djupare förståelse av hennes författarskap.


Zuzanna Ginczanka som Galizien. Egentligen vill jag inte alls ha med den här bilden från Krystyna Piotrowskas utställning, ty Ginczankas skönhet är ju redan omvittnad. Men jag undrar om det inte underlättar för er läsare, om ni nu inte redan har tröttnat och slutat läsa.


Mariana Sadovska och Mark Tokar Octet på Jazzbez 2014

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

I december var jag kanske på en av de mest gripande konserter jag någonsin varit på. Fyra röster och fyra kontrabaser. I en poetisk skildring av kriget i östra Ukraina. Jag tror aldrig att ett musikaliskt verk drabbat mig så tidigare. Kanske beror det på att mina känslospröt är extra mottagliga för lidande, sorg.

Och om läget kan jag bara säga att kriget gräver ett hål i våra hjärtan. Det finns inte längre några vinnare. Det har aldrig funnits några vinnare. Vi har alla förlorat något, och många har förlorat någon eller till och med några.

maxresdefault

Om de medverkade (engelska):

«2014» for 4 double basses and 4 female voices.

Music by Mariana Sadovska in collaboration with Mark Tokar.
Lyrics by Serhiy Zhadan, Liubov Iakymchuk and traditional Ukrainian wedding songs.

Mark Tokar, Artem Kamenkov, Volodymyr Bedzvin, Ivan Ogar,
Mariana Sadovska, Trio «Kurbasy» – Natalka Rybka-Parkhomenko, Maria Kopytchak, Myroslava Rachynska.

Produced by Dzyga art association.

film director: Oleksandr Fraze-Frazenko.
Operators: Oleksandr Fraze-Frazenko, Bohdan Demchuk, Vitaliy Cycura.

Ternopil Drama Theatre 11/12/2014.

Jazzbez


borelgrip vs. yaremchuktokar

Category: avantgarde, by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Bokmässan i Lviv avslutades för egen del på Dzyga, med ett internationellt och instrumentellt möte, mellan två giganter och två, möjligen tre, uppstickare. Den svenske bassisten Joel Grip som spelar tillsammans med den franske saxofonisten Pierre Borel (tillsammans kallar de sig borelgrip) mötte Yuri Yaremchuk och Mark Tokar i något som kan liknas vid en tandemspelning. Kvällen inleddes med filmen Valerik 0.9s (se nedan) en film gjord av en hemlös pojke i Odessa. Filmen, som sammanställts av Joel Grip, kom till under projektet “Homeless Voices Heard in Ukraine” som finansierades av Drottning Silvias barnfond.

Därefter tog giganterna Yaremchuk och Tokar vid. Duon är enormt rutinerad och trots att de spelar inom den svåråtkomliga genren avantgarde är deras samspel, deras unika dialog, helt möjlig att följa och känna med.

Att komma efter dessa giganter är troligen inte lätt. Men borelgrip klarade den uppgiften. De är mindre rutinerade, hälften så gamla, med färre erfarenheter, som givetvis avtecknar sig i deras spel. Men de är även kanske ivrigare, och därför mer utmanande. Det var även här fint att följa deras spel, som dessutom lovar om en mycket intressant framtid.

Kvällen avslutades med att de fyra spelade tillsammans. Det var en fantastisk upplevelse att höra hur de fyra lyssnade på varandra och hur de föll in i en intressant dialog. En dialog som i alla fall jag önskat varat längre. När det fyrspelta mötet löd mot sitt slut bröt musikern, producenten, poeten (?) Sergei Kleyn in med en megafonljudande störningar som ljöd lika mycket muntert som provokativt. En avslutning som gav en särskild extra udd till en mycket fin spelning.


Mellanrum av Joel Grip


Afternoon with Swedish poetry at Dzyga

Category: by sophie engström, poetry, swedish, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Yesterday Dzyga gallery hosted an afternoon with Swedish poetry spooken by Carl Forsberg, inter alia poet, editor at retrograde.org. The gallery was full of visitors that showed a great interest in Swedish poetry from Gothenburg. Carl recited poems by Johannes Anyuru, Pamela Jaskoviak och Ragnar Strömberg. The translator Lev Hrytsyuk read his own translations and Hanna Mamchur interepeted our talk that focused on the situation for Swedish poetry and if there are any characteristic with the poetry from Gothenburg.

All the photos below was taken by Gustav Söderström.


The poster at the door to Dzyga.


Carl standing on the right. Sitting beside him Lev Hrytsyuk,
Hanna Mamchur and on the S.E.


Carl donated several culture magazines to the Swedish studies at
Ivan Franko National University.


Svensk poesi på Dzyga i Lviv

Category: by sophie engström, poetry, swedish, ukraine
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Fredagen den 4 mars kommer Carl Forsberg, förläggare, poet, tidigare ansvarig utgivare för tidskriften Aorta och nuvarande redaktör på retrograde.org, att läsa dikter av Göteborgspoeter på anrika Dzyga i Lviv. Den ukrainska översättningen är gjord av Lev Hrytsyuk.

Вечір сучасної шведської поезії
4 березня, п’ятниця, 16.00
Галерея «Дзиґа» (Львів, вул. Вірменська,35)
ВХІД ВІЛЬНИЙ!

Вірші з антології «18 поетів із Гетеборга» читають Карл Форсберґ і Лев Грицюк.

Розмова вестиметься про сучасну шведську поезію, гетеборзьку літературну сцену, роль літературних часописів та багато-багато іншого.
Модерує Софі Енґстрьом, перекладає Ганна Мамчур. За підтримки Шведського інституту.

Довідка
Карл Форсберґ (нар. 1977 р. у Гетеборгу) — відомий шведський літературознавець, поет, перекладач. Вивчав мистецтвознавство та естетику. Працює з культурою та інформаційними технологіями. Редактор і видавець скандинавського часопису «Aorta», що разом із Видавництвом Карла Форсберґа підтримує ретроґардистський напрямок у літературі та мистецтві. Працював у культовому шведському поетичному часописі «Lyrikvännen» та на «Форумі поезії та прози», що займається професійною організацією літературних читаннь. Співзасновник літературного фестивалю «Textival». Редактор вебпорталу retrogarde.org. (Вікіпедія)