viewpoint-east.org

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, ukraina
Tags: ,

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.


En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni


IKEA i Ukraina

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

IKEA söker just nu underleverantörer i Ukraina. En sådan nyhet får givetvis fantasin att skena. Ska IKEA starta upp i Ukraina? Eller är tanken att de ska tillverka möbler som senare exporteras till andra länder, som till exempel Polen och Ryssland?

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall roligt att man söker möbeltillverkare i Ukraina, och drömmen om IKEA är stark här. Så stark att man har startat sina egna IKEA. Man åker till Polen och köper varor på IKEA. De går som smör i sola i Ukraina, trots att de säljer de tidigare så billiga varorna​ relativt dyrt!

Den här nyheten om IKEA får i alla fall mig att tänka på mina vänner i Busk.

Busk hade tidigare flera möbeltillverkare. Enligt en källa i stan var Busk en riktig möbelhuvudstad i Galicien. Det mesta gick på export, främst till Ryssland. Men en annan stor inköpare var Krym. Men efter den ryska annekteringen av halvön kan Busk inte tillverka möbler för den marknaden. Idag har man tre eller möjligtvis fem möbeltillverkare i Busk.

Jag vill därför slå ett slag för Busk. De har ett exemplariskt bra läge, nära motorvägen mellan Lviv och Kyjiv. Lägg er tillverkning där, IKEA. Och ni får inte bara en bra placering, utan också möjligheten att ha att ha att göra med Galiciens trevliga invånare, samt lätt hitta kunniga tillverkare som utan svårigheter kan sätta sig in i er verksamhet.


Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”


Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.


Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.


I Alice värld. Del 3 – vikingaspåret

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: ,

“Vad var det de hette sa du?”, frågar Nastja. “Rodjanski… den sovjetiska armén”, ropar Volodymyr Stupak tillbaka till baksätet. “Aha, så det var en armé här som hette rodjanski och det var strider på platsen”, säger Nastja.

 

Vår ciceron Volodymyr Stupak rattar säkert på de gropiga vägarna.

Scenen utspelar sig i bilen när vi åker från Pidhirshi mot Olesko och senare
tillbaka till Busk. Volodymyr Stupak har tagit bilen och kört oss till en plats där andra nordmän varit före mig. Vi har precis lämnat Pidhirshis kloster och dessa nordmäns gravfält. Volodymyr har berättat om ett slaget som stod där, mellan sovjetiska armén och tyskarna, som delvis förstörde fältet. Det är en fascinerande insikt att vår tolk, gymnasieeleven Nastja, inte riktigt har klart för sig vilka sovjeterna var, som på ukrainska heter Союз Радянських (radjanskish) Соціалістичних Республік. Det säger en del om att Ukraina har gått vidare, och lämnat paradigmet Det stora fosterlandskriget bakom sig.

När nordmännen, eller varjagerna, kom som handelsmän till platsen fanns där redan en stor bosättning som grundats under 700-800-talet. Bosättningen hette Plisnesko och beskrivs första gången i krönikorna år 1188, men fanns alltså långt tidigare. Det var en stor bosättning som kringgärdades av en trämur och vallar. Bosättningen förstördes 1241 av Batu khan, en mongolisk krigarhövding. Även klostret förstördes, men återuppbyggdes dock. Idag finns endast vallarna kvar av den stora bosättningen. Utanför dessa vallar finns det alltså lämningar från nordmän och då i form av gravar. De första utgrävningarna gjordes 1870 av en amatörarkeolog, men det var under 1940-talet som mer systematiska utgrävningar gjordes.

Vid vårt besök fick vi en helt utomordentlig guidning av Fader Viktor, som leder klostret i Pidhirshi. Fader Viktor berättade att man har hittat ringar, krucifix samt ett svärd på gravfältet. Enligt Fader Viktor kan man beskåda de skatterna i Kraków, men det har jag inte kunnat verifiera eftersom jag tyvärr glömde fråga på vilket museum. (Tips mottages tacksamt!)

Fader Viktor.

Nastja och Fader Viktor.

Forskaren och arkeologen Fedir Androsjtjuk, som arbetar i Sverige, kan troligen förtälja mer om den saken, då han forskat just på nordmäns resor i Österled och skrivit boken Swords and social aspects of Weaponry in viking age societies.

Idag är det svårt att skönja att det finns ett gravfält på platsen. De förstördes vid det slag som beskrevs inledningsvis.

Gravfälten idag.

Gravyr från 1800-talet föreställande gravfälten.

Jag tänker på Alice Ankarcrona. I sin självbiografi beskriver hon hur hon red från Busk till Olesko och Pidhirshi. Hon måste ju också hört de här historierna. Det går en linje från Sverige till Busk, och på något märkligt vis ritas jag in i den. Så som Alice måste har känt. Vi människor är så finurligt sammankopplade. På nästan varje plats kan du gräva och du hittar en bit som känns kopplad till dig själv. Märkligt då, att vi trots detta hellre ser våra olikheter. Bygger murar. Och mördar varandra i krig.

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: