viewpoint-east.org

En musikalisk promenad

Category: by sophie engström, music, photo by prallin & sonia, ukraina
Tags: , , , , ,

Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.

Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.

– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.

Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.

När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.

Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.

Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.

Vi vet inte vad vi hör.

När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.

Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.

En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.

Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.

Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.

Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.

Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.

Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:

Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.


Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.


En polsk Sapfo

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , , ,

PINK MAGIC

The gold flames dart.
I shall burn a pink rose,
a black hen’s tiny feather
and a human heart.

I shall never poison,
I shall never murder,
this heart has no owner,
it’s only mine.

No dove’s gore in a bowl,
my magic isn’t cruel,
into the witch’s stew
I’ll toss my own soul.

(1924)

Maria_Pawlikowska-Jasnorzewska_nac_PIC_1-K-1734-2)

Dikten du just läste är författad av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, eller som Czesław Miłosz kallade henne, en polsk Sapfo. Men vem var då denna Maria Pawlikowska-Jasnorzewska?

Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.

Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.

Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.

1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.

Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.

TO THE WORLD

This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.

(1928)


Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.

Här kan ni finna fler dikter av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska (i engelsk översättning)


Frijazzmästare i Lviv

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , ,

Söndagens jazzövningar var mycket inspirerande, och förvånande olika. Första setet var ett polsk-indiskt samspel, under ledning av den polske klarinettisten Wacław Zimpel. Från Indien kom musikerna K Raja, Ghatam Giridhar Udupa, Bharghava Halambi, Mysore N. Karthik. Och tillsammans bildar de Saagara. Samspelet mellan musikerna var fint och stundtals lyfte deras toner publiken.

image

Men kvällens absoluta höjdpunkt var giganterna Sabir Marteen, Johannes Bauer, Mark Tokar och Klaus Kugel. Det är faktiskt inte ofta som Lviv får besök av sådana världsmusiker, så stunden var nästan högtidlig. Men som så ofta på den här typen av stora festivaler, så har publiken svårt att hålla måttet med giganterna. Tanken var att konserten skulle vara i två set, men när första set hade avslutats hade nästan halva publiken gått(!). Svårt att förstå, då de var i det närmaste fenomenala. Vi fick också ta del av ett spännande minspelet när Kugel vände sig till Marteen och antagligen sa att “Nu får vi sluta. Publiken har gått”. Med en huvudryckning förstod vi att Marteen svarade “Skit i dem! Jag är inte klar!” När konserten väl var över konstaterade Marteen surt att “It was very short!” Det är ju något undertecknad kan hålla med om.

image

Nästa konsert är den 12 december. Jazz bez gör en liten paus, men då kommer vi också begåvas med de första kvinnliga musikerna. Angela Gaber, en polsk jazzsångerska vars röst skapar en mystisk drömväv. Jag längtar.


Musik i samtiden

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: ,

Lviv har en livlig musikscen. Det spelar faktiskt nästan ingen roll vilken musik du gillar, varje vecka kan du nog hitta något som passar dig. Men det är dock svårare om du har en förkärlek för  experimentell samtida konstmusik. Vi, som nu intresserar oss för denna musikgenre, är ändå lyckliga att kompositören och musikern Ostap Manulyak envist stretar för att skapa en sådan scen. Kvällens mycket lyckade konsert, var antagligen resultatet av hans ambitioner. Här finner du hela programmet för kvällen.

Det var två stycken som berörde mig mest. Ostaps stycke “Sanctus for flute, clarinet, violin, cello and piano” (från 2014) som bar på en säregen kombination av aggressivitet, frustration och ödmjukhet.  Ryssen Vladimir Rannievs stycke “P est na. iss O ex glo ae for piano, flute and bass clarinet” (från 2011) var motsatsen. Ett försiktigt och trevande verk men samtidigt var det en uppvisning i fenomenal dekonstruktion av Palestina av Bach.

image

image


Ett besök på Book Forum i Lviv

Category: avantgarde, by sophie engström, literature, photo by prallin, ukraina, ukraine
Tags: ,

Book Forum i Lviv är sannerligen kaotiskt och trångt, men enligt min mening mycket mysigare och mer inbjudande än Göteborgs bokmässa. Book Forum känns mer som en plats som handlar om just böcker – i Göteborg känns det ofta som en plastig branschmässa, vilken som helst. En av de mest välbesökta montrarna var förlaget Piramida och bland titlarna återfanns Anna-Lena Laurens “De är inte kloka, de där ryssarna” som nyligen översatts till ukrainska av Natalia Ivanchuch.


Ute på gården var det härligt folkliv.


Inomhus var det dock lite stökigare,
men ändå en gemytlig atmosfär.


Ursprungligt tryck.

Men efter någon timme i folkhavet var det ändå härligt att kunna smita iväg till Kupol och av en händelse mötas av Juriy Jaremchucks underbara saxofonspel. Det var sannerligen en inspirerande avslutning på en trevlig eftermiddag.


Ni kan finna ett spår på Juriys myspace.


Halvsvensk experimentell duo på Dzyga

Category: avantgarde, by sophie engström, music, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

På söndag, den 18 september, får Lviv svenskt besök i den experimentella musikens tecken. Den svenska basisten Joel Grip kommer att spela tillsammans med den franske saxofonisten Pierre Borel. De framträder förstås på Dzyga och tiden är satt till 19.00.

På deras hemsida finns det möjlighet att se dem på film samt få ett smakprov på deras ekvilibristika utsvävningar.


Yuriy Zmorovych: “An avantgardist should always be in opposition to the norm”

Category: art, avantgarde, by sophie engström, music, theatre, ukraine
Tags: , , , , , , , , , , ,

Read the Swedish version here.

What is avantgarde? I ask myself while sitting with avant-garde sculptor, musician, poet and theatre man Yuriy Zmorovych in his chaotic but very cozy studio in central Kyiv. Books, sculptures, self-made instruments, videotapes, DVDs and vinyl records are stacked in a very wayward regime only known by Yuriy. How should I manage to explain the greatness, humor and the presence of this man’s work, by just using some few words? I ask myself further. For many the term avant-garde have elitistic, pretentious and even obsolete conjections. But Yuriy Zmorovychs avantgarde do not fit into this description. His avantgarde expression is playful, intelligence which feels current and contemporary, without being pretentious. It must be the humor that is key to, I think, for Yuriy has no problem laughing captivating when he talks about his own creations and ideas.

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

Yuriy Zmorovych has a great production. He began his career as an improviser in early 1970s. And in the early 1980s, he met the Russian musician and avantgardist Sergei Letov. This meeting has led to several collaborations, but in the beginning it was actually mainly film-making and Yuriy made two films together with Letov, improvised on the theme of creation.

In the 1990s he started to work with international artists and one of the more memorable was when he worked with the French group improvisation ARFI. (ARFI stands for Association à la recherche d’un Folklore imaginaire.) In a few weeks in August 1991 they played on a river boat that went from Kiev to Odessa. Between their improvisations, they all sat like glued in front of the radio and listened to the reports on events from Moscow. It was the time when the Soviet Union fell apart.

In constant opposition
For Yuriy, this was symbolic. He went on his river boat and broke new ground, or traveling in new waters, with avantgarde musicians who had similar views on the creation of his own. And in then same time Soviet Union came to an end. For him, avantgarde must constantly stands in opposition to the norm, fighting oppression and those who exercise power.

It was never easy to be improvisational in the Soviet Union, he says, adding that it is of course much easier for young people today to choose that path. Jazz was, for example, prohibited, and he tells emphatically how he, after several years of searching, found “A Drum Is a Woman” by Duke Ellington on a black market in Odessa.

– Duke Ellington had a great spontaneity and it has always been fruitful for my own creativity. But since I came into improvised jazz and avant-garde, I must admit that I abandoned him to others. Along with the Dadaism and Malevich, Ellington are my icons, Yuriy implies.

Yuriy would not want to notify other sources of inspiration, and responds that it could be anything. The rain, a cat jamar, no talking, cars driving along the street, or an internal flow.

The key to the avantgarde expression, according to Yuriy to listen to the spontaneous creative process, to dare to open the doors to the inner voice and not be afraid of what you hear, and the second cornerstone of the avantgarde expression is that always stand in opposition against the norm. This expression is found in the inner voice if you just listen, he says.

His untuned piano was a great beginning
Already in the beginning, in 1970s, his drive was to create a kind of noise generator or stream from the innermost of the soul and the body. He says that he therefor began to play on an untuned piano. An excellent choice, Yuriy implies.

– In my ears it sounded accurate, of course, he laughs.

YURIY ZMOROVYCH

YURIY ZMOROVYCH

By then he started to build his own instruments. The material was everything he found around him. Metal, plastic, cloth, paper, combined with a guitar string can make miracles.

– Like this, he says and picks up an old plastic bottle with a round hole in the middle. Through the plastic bottle, he has strained a guitar string. When he plays on the string, while screws on the cap, it sounds actually strangely surreal.

Avantgarde theater
In the 1990s Yuriy had the opportunity to become the creative leader for avantgarde theater Teatr AA. His partner was Olexandr Nesterov (link in Ukrainian), a legendary avantgarde guitarist and composer who dead in 2005. They worked with both amateur and professional actors. Important for the project was to lead the actors to learn to play instruments, and to act spontaneously, to improvise. This was not always easy, since many were trained actors. To release an already learned knowledge of how acting should be is not easy, says Yuriy.


In Memoriam Nesterov – with Kiritchenko, Коtrа, Zagaykevych, Letov, Makarov, Borisov, Yaremchuk, Tovstukha, Khmelyov, Ohrymchuk, Strelnikov, Klymenko, Zmorovych, Smetanin, Rudyi, Putyatin, Khmelyov, Makhno. NOTE! You hear Zmorovych in the second piece (if ou have any problem hearing it here, go to the website, see the link above) and not on the first, that is Yuriy Yaremchuck performing!

Teatr AAA got much attention, not only in former Soviet Union but also in Western Europe and the USA. But during the crisis years of the 1990s the sponsors fled and the theater had to be closed.

“Avantgarde should never be decorative”
Yuriy loves to to work with amateurs. He argues that the most important thing is to be creative and to be self-taught and that does not necessarily mean that you do not know how to create. He argues that many musicians or artists in avantgarde often are overly decorative in their design and not in opposition to the norm. He points a little at his compatriot Yuriy Jaremchych, he also worked with previously. But they have chosen different ways and is therefore not entirely agree on the avantgarde expression. At the same time Yuriy Zmorovych would never allow condemnation against other artists.

I ask him what he thinks about the future and he urge that he believes that a new generations will bring avantgarde further to new dimensions. The forms will of course be different, but the most incentives will stand.

– The human mind is collective, and our knowledge is shared. New influences will of course be added as our lives are changing. These are doors that the avantgardist should open. But how it will be can only the future reveal, he concludes.

And I am really feel enthusiastic by his optimism.

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: