viewpoint-east.org

Om antisemitism i Ukraina – något nytt under solen?

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, krönika, ukraina
Tags: , , ,

“Jag är judinna”, inleder min student en fråga till Göran Rosenberg, då han besökte vår fakultet (Fakulteten för internationella relationer på Ivan Franko-universitetet i Lviv) för några veckor sedan. Det var något i det där rakryggade sättet att säga det som var så befriande. Jag hade nämligen precis läst de inledande kapitlen i Phillippe Sands “East West Street”. Där beskriver han hur han 2010, vid sitt första besök i Lviv, träffat en student som lite i smyg hade sagt att det där med “judar i Lviv är ett känsligt tema”.

Under revolutionen 2014 var det en vanligt förekommande tes, inte minst på Aftonbladet Kultur, att upproret mot Janukovytj var en statskupp utförd av fascister. Vissa gick även så långt att man menade att ukrainarna till sin natur (?) fascistiska. Det hade de i synnerhet visat under andra världskriget.

Det är väldigt få som förnekar att det förekommer antisemitism i Ukraina, men den är faktiskt inte mer vanligt förekommande än i Ukrainas grannländer, så som exempelvis Tyskland. Rakt motsatt vad nämnda kultursida lyckats belysa.

Det här betyder ju inte att det inte är illa. De antisemitiska dåden ska alltså inte förringas, och väldigt mycket arbete finns kvar att göra. Ett arbete som delvis försvåras av ny lagstiftning som förhindrar kritisk forskning om vad exempelvis den ukrainska befrielsearmén företog sig under andra världskriget. Men samtidigt finns det en logik i att den lagen tillkom, en logik man givetvis inte måste hålla med i, men ändå fullkomligt logisk för vissa. Resonemanget går så här: många ukrainare mördades och fördrevs under andra världskriget. Fokus för studiet av vad ukrainarna genomgick då har ofta landat i vilka brott befrielsearmén gjorde sig skyldiga till. Det är en komplicerad balansakt för presidenten, och lagen har verkligen inte tagits emot entydigt positivt av ukrainarna. Många vill se en tydlig och öppen debatt och forskning, vilket idag på många vis har omöjliggjorts genom den nya lagen. Den nya lagen kan kosta Ukraina mycket, vänner kan lätt förvandlas till fiender om man är flr kompromisslös. Den har till exempel gett grogrund till en konflikt mellan Polen och Ukraina, ett ordkrig som just nu pågår och som jag återkommer till vid senare tillfälle.

En konsekvens av att Ukraina hängdes ut i vissa kretsar som ett fascistiskt land under revolutionen 2014 var att man började belysa judarnas situation i landet. Och i landets historia. Det var därför inte så konstigt att Phillippe Sands igår stod och föreläste om sin bok “East West Street” på katolska universitet i Lviv, och att boken, som nyligen översatts till ukrainska, redan fått stor uppmärksamhet. Det är inte heller konstigt att vi som sitter och lyssnar på Phillippe Sands känner att Ukraina gjort en fantastisk resa, en resa som på sju år gått från att innebära att judar är ett känsligt ämne, till att ingen förvånas över till exempel min students inledande ord på Göran Rosenbergs föreläsning några veckor tidigare. Snarare lyssnade man då med större engagemang än jag upplevt vid liknande situationer i Sverige. Den här lyhördheten bottnar i förvissningen om att Ukraina är ett mångkulturellt land. Och den förvissningen innehåller också en stolthet, något som är mycket svårt att beskriva för en utomstående. Och i synnerhet för dem som redan grävt ner sig i sina retoriska skyttegravar.

Men Phillippe Sands vet bättre. Det framgick tydligt igår. Han förstår att Ukraina genomgår en svår period, med den ekonomiska och sociala kollapsen, och att det finns de sediment som drar åt fascism. Han ser det, men han ser också alla de unga som fyller lokalerna när han kommer för att tala om sitt arbete och sina böcker. Han ser också att Ukraina har förändrats. Att något har hänt. Att man nu inte längre är rädd att tala om judarnas betydelse för landet och för Lviv.

Under min tid här, som är ungefär lika lång som Sands bekantskap med staden, har jag också upplevt en förändring. Ibland känns det nästan som om vissa erfar en eufori över att få vara med om denna transformation. Det är rörande och inger hopp.

Och vilken var då frågan min student frågade Göran Rosenberg? Jo, hon frågade om man som jude någonsin kan känna sig hemma någonstans. Rosenbergs svar var att allt handlar om att finna sin plats. Att vara isolationistisk leder inte till att finna ett hem. Men då måste samhället man bor i vara villigt att ge en den plats som man behöver.

Genom sitt arbete med boken “East West Street” har Phillippe Sands hjälpt Lviv att återfå tre judiska män, de två juristerna Lauterpacht och Lemkin, samt juristen Louis B. Sohn. Imorgon, 79 år sedan Novemberpogromerna (även kallat Kristallnatten), kommer Lvivs borgmästare Sadoviy avtecka plaketter där de tre männen bodde före andra världskriget. De ges plats i dagens Lviv. Som en del av historien, men också av framtiden. Ett tydligt tecken på att tiderna förändras, och vi måste se till att det blir till det bättre.


Phillippe Sands vid gårdagens föreläsning. På bilden bakom honom ser ni hans morfar.

Share

The Guardian helt fel ute

Category: antisemitism, by sophie engström, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

Den 2 september publicerade den ansedda tidningen The Guardian en artikel som lämnade mycket att önska. Artikelförfattaren beskrev hur ruinerna av en synagoga i Lviv, Den Gyllene Rosen, hade förstörts i en slags Förintelseförnekande handling. Jag blev mycket förvånad, då jag aldrig upplevt att Lvivs invånare har visat en öppen antisemitism så som artikelförfattaren beskrev. Som exempel kan ges att monumentet även Ghettot i Lviv inte vandaliserats så som exempelvis det som återfinns i Warszawa.

När jag själv begav mig till platsen för Gyllen Rosen kunde jag inte se att något förändrats sedan i juni i år, som var mitt senaste besök på platsen. Vad jag däremot såg var att ett annat hus har demolerats, men det ligger en bra bit från platsen för Gyllene Rosen. Det hus som demolerats ligger granne med ett lyxhotell. Vad som däremot är upprörande är att hotellet och huset som revs, ligger i gamla stan som är med på UNESCOs Världsarvslista. Det betyder att hotellet helt klart bröt mot alla tänkbara regler att skydda ett kulturarv, men att deras agerande knappast kan ses som en antisemitisk Förintelseförnekande handling!


Gyllene Rosen innan den förstördes av tyskarna 1943.

Enligt min mening kan The Guardians artikel bidra till att piska upp en redan ansträngd position för Lvivs judiska församling. Församlingen förnekar också att det, i skrivande stund, finns något hot finns mot Gyllene Rosen. En klargörande artikelThe Global News Service for Jewish People publicerades den 9 september, och själv hoppas jag bara att The Guardian förljer efter och skriver en dementi.

UPD.: Läs även Ingmar Oldbergs artikel som belyser Ukrainas problematiska relation till Förintelsen.

Share

Avgående president blottar en grotesk nationalism

Category: antisemitism, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

Härrom kvällen satt jag med en vän på ett café i centrala Kiev. Vi diskuterade det förestående presidentvalet, trots att jag tänker försöka undvika att skriva om det. Plötsligt sa hon något, som jag visserligen anade kunde ske, men som jag ändå hade hoppats inte skulle ske. Hon berättade att Stepan Bandera postumt hade tilldelats priset som nationell hjälte i Ukraina. Förfärad tog jag mig för pannan. Bandera är en högst kontroversiell person och under andra världskriget gjorde han och hans armé sig skyldig till flera övergrepp och mord på judar och polacker.

Tyvärr måste jag säga att jag inte är förvånad. Den avgående presidenten Jusjenkos nationalism har antag allt groteskare former, och detta är väl egentligen bara en bekräftelse på att denna typ av nationalism har varit hans politiska profil. Personligen kan jag bara känna avsmak.

Men det är dock glädjande att se att FEOR‘s fördömande blir en top nyhet på RT.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: