viewpoint-east.org

Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

white cat

black cat
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.

Share

Kunskap är det enda som biter på antisemitism

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Svenska Dagbladet i går publicerade en intervju med Eduard Dolinsky, chef för Ukrainsk-judiska kommittén, så drabbades givetvis Facebook och Twitter av fläcktyfus. Ja, bildligt talat. För plötsligt hade nästan vad enda vänsteranhängare skrivit ett argt inlägg om att Euromajdan minsann hjälpte nazister till makten. Med tanke på deras lösryckta kommentarer och felaktiga slutsatser, utgår jag från att de inte läst intervjun med Dolinsky. Han lyfter nämligen att sedan Sovjetunionens fall har situationen blivit delvis bättre för judar, man har öppnat synagogor, judiska kulturcentrum etc. Det Dolinsky främst kritiserar är den nya lag som säger att man inte får kritisera ukrainska befrielsearmén. Det här är en lag som ställer till med mycket bekymmer för Ukraina. Dels blir man kritiserad av grannlandet Polen, dels blir man kritiserad av internationella forskare. (Just i skrivande stund tog Polen beslutet att förbjuda att man propagerar för Stepan Bandera och ukrainska befrielsearmén.) Det här är givetvis inte bra för ett land som behöver internationellt stöd. Dolinsky påpekar dessutom att det är bekymmersamt att unga växer upp med en felaktig bild av vad som skedde under andra världskriget. Idag får de ofta lära sig att hela det ukrainska folket kämpade mot Sovjetunionen tillsammans med befrielsearmén. Verkligheten var en helt annan, menar Dolinsky och hävdar att:

– Det tycks inte spela någon roll att de bara var 30 000 eller att de samarbetade med nazisterna/…/.

Dolinsky menar också på att det finns en antisemitisk retorik i Ukraina. Det kanske stämmer. Jag har ibland reagerat över saker jag läst. Vid några enstaka tillfällen har jag sett och hört uttalandena som är omedvetet antisemitiska, vilket inte alls innebär några förmildrande omständigheter, men som säger en del om avsaknaden av kunskap kring de här frågorna. Det är inte heller ovanligt att jag möter Lvivianer som uttrycker en förvåning över att så många judar, och polacker, bodde i Lviv före kriget. Den här okunskapen bygger inte på någon ovilja att förstå. Den är istället en effekt av usel historieutbildning under sovjettiden. Trots att det gått mer är 25 år sedan Sovjetunionens fall, så lider kunskapsnivån inom dessa områden av en akut näringsbrist (och det kan vi skylla på att historieböckerna i grundskolan fortfarande är dåliga). Det är därför som det är viktigt att sådana som Dolinsky finns. Han gör skillnad.

Men så här inför förintelsens minnesdag den 27 januari det är också viktigt att visa på de positiva initiativ som gjort sig hörda under senare tid. I december hölls till exempel ett rundabordssamtal i Lviv där man diskuterade resultaten från de olika arbeten som gjorts för att bevara och synliggöra minnet av de judar som bodde i regionen. Här kan ni läsa en längre rapport från samtalen. Det visade sig att det finns flera olika projekt runt om i regionen, samt att kunskapstörsten bland dem som inte är judar är stor. Här finns kunskapsluckor att fylla. Kunskapsluckor som är ett arv från Sovjetunionen och som högerextrema krafter kan rida på. Genom att fylla dessa luckor kan man slutligen ta Ukraina ut den postsovjetiska tillvaron, in i en ny tid av tolerans.

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków
Från Miodowa i Kraków.

Share

Den putinistiska antisemitismen

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ryssland, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det har tagit tid. Främsta skälet är väl att jag inte kom in. Det är ju faktiskt enligt lag förbjudet att använda plattformen i Ukraina. Droppen blev att mitt konto blev kapat. Nej, jag syftar inte på mitt bankkonto, eller bloggen, utan på vk.com. Den ryska motsvarigheten till Facebook.

Jag har länge haft för avsikt att radera kontot, särskilt då jag läste någonstans att svenska nazister gått över till att använda den. Ja, de finns ju på andra plattformar också. Men gruppen svenskar på vk.com är verkligen inte stor, och bara tanken på att någon skulle ta mig för en svensk nazist blev ett argument för att lämna.

Men i morse hände det alltså, någon hade kapat mitt konto. Med lite fixande med VPN fick jag till slut död på mig själv där. (Jag hade tydligen också bytt namn till Alina Makarova.)

När jag (eller rättare sagt min webbdesigner) väl trycker på delete, vad händer då? Jo, vk.com passar på att slänga in ett antisemitiskt skämt. Se där, ett kristallklart exempel på att tongångarna i Ryssland går mot allt gräsligare antisemitism. Jag antar att det finns jubelidioter där ute som tycker det är kul, men jag ser det bara som ännu ett exempel på att den putinistiska propagandan i Ryssland är riktigt sjuk. För vk.com sitter i knät på Putin och Kreml. Om det råder det i min värld inget tvivel om.


Nej, jag tänker inte länka inte till sidan.

Share

Om antisemitism i Ukraina – något nytt under solen?

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Jag är judinna”, inleder min student en fråga till Göran Rosenberg, då han besökte vår fakultet (Fakulteten för internationella relationer på Ivan Franko-universitetet i Lviv) för några veckor sedan. Det var något i det där rakryggade sättet att säga det som var så befriande. Jag hade nämligen precis läst de inledande kapitlen i Phillippe Sands “East West Street”. Där beskriver han hur han 2010, vid sitt första besök i Lviv, träffat en student som lite i smyg hade sagt att det där med “judar i Lviv är ett känsligt tema”.

Under revolutionen 2014 var det en vanligt förekommande tes, inte minst på Aftonbladet Kultur, att upproret mot Janukovytj var en statskupp utförd av fascister. Vissa gick även så långt att man menade att ukrainarna till sin natur (?) fascistiska. Det hade de i synnerhet visat under andra världskriget.

Det är väldigt få som förnekar att det förekommer antisemitism i Ukraina, men den är faktiskt inte mer vanligt förekommande än i Ukrainas grannländer, så som exempelvis Tyskland. Rakt motsatt vad nämnda kultursida lyckats belysa.

Det här betyder ju inte att det inte är illa. De antisemitiska dåden ska alltså inte förringas, och väldigt mycket arbete finns kvar att göra. Ett arbete som delvis försvåras av ny lagstiftning som förhindrar kritisk forskning om vad exempelvis den ukrainska befrielsearmén företog sig under andra världskriget. Men samtidigt finns det en logik i att den lagen tillkom, en logik man givetvis inte måste hålla med i, men ändå fullkomligt logisk för vissa. Resonemanget går så här: många ukrainare mördades och fördrevs under andra världskriget. Fokus för studiet av vad ukrainarna genomgick då har ofta landat i vilka brott befrielsearmén gjorde sig skyldiga till. Det är en komplicerad balansakt för presidenten, och lagen har verkligen inte tagits emot entydigt positivt av ukrainarna. Många vill se en tydlig och öppen debatt och forskning, vilket idag på många vis har omöjliggjorts genom den nya lagen. Den nya lagen kan kosta Ukraina mycket, vänner kan lätt förvandlas till fiender om man är flr kompromisslös. Den har till exempel gett grogrund till en konflikt mellan Polen och Ukraina, ett ordkrig som just nu pågår och som jag återkommer till vid senare tillfälle.

En konsekvens av att Ukraina hängdes ut i vissa kretsar som ett fascistiskt land under revolutionen 2014 var att man började belysa judarnas situation i landet. Och i landets historia. Det var därför inte så konstigt att Phillippe Sands igår stod och föreläste om sin bok “East West Street” på katolska universitet i Lviv, och att boken, som nyligen översatts till ukrainska, redan fått stor uppmärksamhet. Det är inte heller konstigt att vi som sitter och lyssnar på Phillippe Sands känner att Ukraina gjort en fantastisk resa, en resa som på sju år gått från att innebära att judar är ett känsligt ämne, till att ingen förvånas över till exempel min students inledande ord på Göran Rosenbergs föreläsning några veckor tidigare. Snarare lyssnade man då med större engagemang än jag upplevt vid liknande situationer i Sverige. Den här lyhördheten bottnar i förvissningen om att Ukraina är ett mångkulturellt land. Och den förvissningen innehåller också en stolthet, något som är mycket svårt att beskriva för en utomstående. Och i synnerhet för dem som redan grävt ner sig i sina retoriska skyttegravar.

Men Phillippe Sands vet bättre. Det framgick tydligt igår. Han förstår att Ukraina genomgår en svår period, med den ekonomiska och sociala kollapsen, och att det finns de sediment som drar åt fascism. Han ser det, men han ser också alla de unga som fyller lokalerna när han kommer för att tala om sitt arbete och sina böcker. Han ser också att Ukraina har förändrats. Att något har hänt. Att man nu inte längre är rädd att tala om judarnas betydelse för landet och för Lviv.

Under min tid här, som är ungefär lika lång som Sands bekantskap med staden, har jag också upplevt en förändring. Ibland känns det nästan som om vissa erfar en eufori över att få vara med om denna transformation. Det är rörande och inger hopp.

Och vilken var då frågan min student frågade Göran Rosenberg? Jo, hon frågade om man som jude någonsin kan känna sig hemma någonstans. Rosenbergs svar var att allt handlar om att finna sin plats. Att vara isolationistisk leder inte till att finna ett hem. Men då måste samhället man bor i vara villigt att ge en den plats som man behöver.

Genom sitt arbete med boken “East West Street” har Phillippe Sands hjälpt Lviv att återfå tre judiska män, de två juristerna Lauterpacht och Lemkin, samt juristen Louis B. Sohn. Imorgon, 79 år sedan Novemberpogromerna (även kallat Kristallnatten), kommer Lvivs borgmästare Sadoviy avtecka plaketter där de tre männen bodde före andra världskriget. De ges plats i dagens Lviv. Som en del av historien, men också av framtiden. Ett tydligt tecken på att tiderna förändras, och vi måste se till att det blir till det bättre.


Phillippe Sands vid gårdagens föreläsning. På bilden bakom honom ser ni hans morfar.

Share

The Guardian helt fel ute

Category: antisemitism, by sophie engström, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den 2 september publicerade den ansedda tidningen The Guardian en artikel som lämnade mycket att önska. Artikelförfattaren beskrev hur ruinerna av en synagoga i Lviv, Den Gyllene Rosen, hade förstörts i en slags Förintelseförnekande handling. Jag blev mycket förvånad, då jag aldrig upplevt att Lvivs invånare har visat en öppen antisemitism så som artikelförfattaren beskrev. Som exempel kan ges att monumentet även Ghettot i Lviv inte vandaliserats så som exempelvis det som återfinns i Warszawa.

När jag själv begav mig till platsen för Gyllen Rosen kunde jag inte se att något förändrats sedan i juni i år, som var mitt senaste besök på platsen. Vad jag däremot såg var att ett annat hus har demolerats, men det ligger en bra bit från platsen för Gyllene Rosen. Det hus som demolerats ligger granne med ett lyxhotell. Vad som däremot är upprörande är att hotellet och huset som revs, ligger i gamla stan som är med på UNESCOs Världsarvslista. Det betyder att hotellet helt klart bröt mot alla tänkbara regler att skydda ett kulturarv, men att deras agerande knappast kan ses som en antisemitisk Förintelseförnekande handling!


Gyllene Rosen innan den förstördes av tyskarna 1943.

Enligt min mening kan The Guardians artikel bidra till att piska upp en redan ansträngd position för Lvivs judiska församling. Församlingen förnekar också att det, i skrivande stund, finns något hot finns mot Gyllene Rosen. En klargörande artikelThe Global News Service for Jewish People publicerades den 9 september, och själv hoppas jag bara att The Guardian förljer efter och skriver en dementi.

UPD.: Läs även Ingmar Oldbergs artikel som belyser Ukrainas problematiska relation till Förintelsen.

Share

Avgående president blottar en grotesk nationalism

Category: antisemitism, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Härrom kvällen satt jag med en vän på ett café i centrala Kiev. Vi diskuterade det förestående presidentvalet, trots att jag tänker försöka undvika att skriva om det. Plötsligt sa hon något, som jag visserligen anade kunde ske, men som jag ändå hade hoppats inte skulle ske. Hon berättade att Stepan Bandera postumt hade tilldelats priset som nationell hjälte i Ukraina. Förfärad tog jag mig för pannan. Bandera är en högst kontroversiell person och under andra världskriget gjorde han och hans armé sig skyldig till flera övergrepp och mord på judar och polacker.

Tyvärr måste jag säga att jag inte är förvånad. Den avgående presidenten Jusjenkos nationalism har antag allt groteskare former, och detta är väl egentligen bara en bekräftelse på att denna typ av nationalism har varit hans politiska profil. Personligen kan jag bara känna avsmak.

Men det är dock glädjande att se att FEOR‘s fördömande blir en top nyhet på RT.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: