viewpoint-east.org

Om de som lånar Stalins penna

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Det är inte helt ovanligt att jag möter påståendet att Ukraina leds av en fascistisk regering. Ofta hör och läser jag också påståenden om att landet i sin helhet är xenofobiskt. Oftast är det de subtila uttalandena som är de mest svåra att argumentera emot.

Jag tillhör inte de som försvarar Ukrainas regering i allt det gör. Det finns de internationellt som faktiskt försöker göra det. Det tillvägagångssättet hjälper inte Ukraina. För faktum är att många beslut som tas av regeringen och presidenten är svåra att försvara, om man tror på ett öppet och demokratiskt samhälle. Jag tycker till exempel (notera att jag väljer ett exempel och inte slår ner på var eviga punkt) att Rebecca Harms gjort rätt i att kritisera den nya e- deklartionslag som tvingar organisationer att redogöra för sina finansiärer. Det är rätt att kritisera den lagen, då dess udd kan användas på fel vis. Avsikten med den är att komma åt de organisationer som får pengar för att sprida desinformation i Ukraina. Det är alltså Kremls inflytande i landet man vill komma åt, men det kan också betyda att andra organisationer kan drabbas.

Men det är inte den kritiken jag syftade på inledningsvis. Jag syftar på den kritik som oftast trampar på i gamla beprövade fotspår. Sina belägg för Ukrainas felaktiga agerande finner de i de mörkaste hörn av vår närhistoria. Ett sådant exempel är en artikel som nyligen publicerades Aftonbladet Kultur. Denna artikel, som publicerades dagarna före Eurovision song contest i Kyjiv, valde att enbart belysa en argumentation som byggde på att det finns en nedärvd böjelse för fascism och nazism i Ukraina. Artikelförfattaren gick så långt att han nästan försvarade deporteringen av tusentals Krymtatarer, med att de sympatiserat med Nazityskland.

Det står utom allt tvivel att flera krymtatarnerna verkligen såg nazisterna som befriare, men det innebär inte att 1) alla sympatiserade med nazisterna 2) att de sympatiserade med hela den nazistiska ideologin. Vi vet väldigt lite om vad de faktiskt visste om Nazityskland. De hade även skäl att känna skräck för sovjetiska styrkor. Före det hade de sovjetiska styrkorna inte gett någon anledning att tro att de var vänligt inställda till krymtatarerna, som faktiskt ville få ett egenstyre. 1930-talets svältkatastrof, Holodomor, var en konstruerad svält, som måste satt skräck i de flesta folkgrupper i regionen. Det är därför inte helt osannolikt att fler krymtatarer hört talas om den katastrofen, än om den katastrof som drabbade judarna i Europa.

Vi kan ju gå till Sverige för att få bekräftat hur svårt många hade att tro på tankarna om judeförföljelser i Europa. Vår egen utrikesminister under andra världskriget,  Christian Günther, hade inga svårigheter att blunda för de rykten om Nazitysklands brott mot mänskligheten. Om vår egen utrikesminister kunde göra en sådan felbedömning, varför skulle inte ett fattigt och isolerat folk kunna dra samma felslut?

Att en svensk journalist, på en av de mest inflytelserika kultursidorna i Sverige, tycks försvara Stalins illgärningar mot ett folk är egentligen groteskt, men inte helt oväntat. Argumentationen bottnar i en syn på folken i Ukraina som potentiella fascister. Istället för att genom dialog och diskussion, försöka vägleda ett lands mödosamma väg mot ett bättre och mer demokratiskt​ samhälle, väljer man att undergräva varje steg mot positiv förändring, samt att använda sig av retorik som är lånad från Stalin.

Genom att låna sin penna till en sådan våldsverkare lär framtiden endast leda till skyttegravspositionering inom samtalet om Ukraina. Det tjänar ingen på. Och kanske allra minst Aftonbladet Kultur.

Ett kuvert jag inhandlade idag, tillverkat av ukrainska Postverket. Kuvertets motiv skulle kunna stå i bjärt kontrast med tanken om Ukraina som fascistiskt, men jag tänker inte slänga ut en sådan brandfackla​, utan bara upplysa om detta också är Ukraina.   

Share

Offentlighetens nya rum

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags: ,

Var sker debatten? Var finner vi det offentliga rummet? Det fanns en tid då den frågan var enkel att besvara. Det offentliga samtalet skedde i SVTs olika debattprogram, på ledarsidorna eller exempelvis DN Debatt. Idag har diskussionen alltmer flyttat sig från dessa rum in i det som vi kallar sociala medier. (Nåväl, det är väl oftast inte alla sociala medier man hänvisar till när man använder det begreppet, utan främst Facebook och Twitter.)

Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt, men för en tid sedan påpekade jag själv att tonen i dessa två medier ofta är oförklarligt hård och oresonlig. Det är inte bra, och det har ju lett till att debattklimatet ibland är outhärdligt. Men för den skull kan vi inte bortse från att debatterna pågår där, eller låtsats att den är mindre viktig.

Idag blev jag återigen påmind om hur man i vissa kretsar ser på de som diskuterar på sociala medier, och påminnelsen var tyvärr olustig. Karin Olsson har på Expressen kultur gjort en sammanställning av den världsbild som bland annat Aftonbladet Kultur sprider. I Olssons artikel finner vi hänvisningar till två personer, som kanske inte är de flitigaste skribenterna i tryckt media, men väl så aktiva på sociala medierna.

Tidigare kunde vi faktiskt vifta bort dylika personligheter och låtsats att deras stöd för Putins världsbild och spridning av falska nyheter inte hade någon inverkan. Vi kunde hänvisa till att det verkliga samtalet pågick någon annanstans.

Men så är det inte idag.

Den världsbild som sprids på sociala medier bidrar till att skapa vår uppfattning om vad som pågår runt omkring oss. Många svenskar har till och med Facebook som sin främsta nyhetskälla. Det betyder bland annat att de läser de artiklar som vänner väljer att sprida.

Det finns en annan dimension på det här som skrämmer mig ännu mer. Dagens populister, så som Trump, Le Pen, Beppe Grillo och Åkesson, lever och växer på bilden att det finns en “elit” som vägrar att förstå och lyssna på “vanligt folk”. Att eliten lever i en slags parallell och förljugen verklighet. Om vi inte tar de röster som hörs på sociala medier på allvar, utan fortsätter med att avvisar dessa som löjeväckande pajasar, så kommer vi i slutändan endast göra Trump & c:o en alltför stor tjänst. Det hatiska språket kommer fortsätta att gro, samtidigt som massor av människor kommer dras till deras retorik. Det är nämligen mycket lättare att trycka “gilla” på något hatiskt än något kärleksfullt i dagens värld.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag tycker det är viktigt att vi har debatten om att Kremls världsbild sprids på många olika ställen. Och med det tar jag hatten av för Martin Kragh och Sebastian Åsberg, som initierade debatten med sin artikel i Journal of strategic studies, samt för Karin Olsson, som med sin sammanfattning belyser och lyfter fram de aktörer som idag sprider Kremls världsbild. Och om de här aktörerna nu sprider dessa tankar i tryckt form eller sociala medier spelar mindre roll.

Vuxnas låtsaslek?

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: