viewpoint-east.org

Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart

Share

Jag sjunger de fyllda ytornas lov

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.

Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.

Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)

När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.

Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda​ än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.

Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”

communication with the sky
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.

Share

Huskropparnas rätta ansikten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Husfasaderna här har hört många språk. Några har klingat ut, inte bara här, utan även på hela vår kontinent. När man bor i Lviv blir man varse den fruktansvärda förödelse folkomflyttningar kan ha. Eller vad förintelse av hela folkgrupper innebär. Jag tänker på det dagligen. Det var inget jag funderade på när jag bodde i Sverige. Det slog mig kanske då och då, men nu är tanken min ständiga följeslagare.

Trots att jag vet att det inte tjänar något till, så kan jag inte låta bli att söka dessa språks talare. Min tid här präglas av oändliga promenader där jag söker efter dem. En lönlös, och även något destruktiv, jakt. Ty den lämnar inget annat än tomhet i mitt hjärta.

Men för en tid sedan vände jag blicken uppåt. Den sökte sig upp för fasaderna, och där mötte jag ansikten som kanske bär någon av deras. Jag vill i alla fall tro det.

Än idag blickar de ut över staden. Söker de sina egna förebilder? Hittar de kanske dem bland oss, som stretar fram mellan huskropparna? Är det bara i min fantasi de uttrycker en saknad?

De som är husens rätta ansikten.

holding up that bacony

twins

holding up

looking out from below

horseshoe face

she looks at us

Share

Att skriva är lite som att spela musik

Category: by sophie engström, krönika
Tags:

Men det måste du väl ändå få? Betalt för allt det du skriver, utbrister pappa över Skype-sfären. Nej, pappa. Jag får inte betalt. Och beslutet är blott mitt eget.

Att skriva är lite som att spela musik, fortsätter jag min dialog med pappa efter det är vi loggat av från varandras ljudström. Det krävs oändligt med övning, och aldrig blir man väl helt färdig.

Under flera år hade jag svårt att uttrycka mig. Jag vände och vred på varje ord, utan att bli nöjd. Nej, jag kunde verkligen inte skriva, slog jag fast. Under en tid stökade jag vidare med orden, men de var obstinata och placerade sig alltid på fel plats, med fel innebörd eller bara föll pladask till marken. Ingen vill väl läsa så livlösa tingestar, tänkte jag och resignerade. 

Jag kan inte med säkerhet säga vad som förändrades, men något inom mig bröt sig ut. Plötsligt vrålade min skrivande strupe. En blodtörstig ordstrupe, som helt egoistiskt tuggade i sig orden och spottade ut dem igen. Men denna gång föll de på plats. Kanske inte till allas förtjusning, men för mig är det som om att jag kommit ut ur en självvald landsförvisning. Landet där inga egna ord formades.

Jag har givetvis funderat på vad det kan bero på, den här ordsvadan, men jag har absolut inget bra svar. Kanske beror det på att jag bott utomlands så länge att jag därför inte vet hut. Uppfatta det inte som en kritisk av Sverige. Vad jag menar är att det kan vara så att utlandsvistelse faktiskt leder till ett ökat behov att använda det egna språket. 

Så det är väl bara att vänja sig, för det gör man. Till slut. Även ni som utsätter er för att läsa mina ordlekar. Ni vänjer er också.

Och pappa, jo, någon gång ska jag ta betalt för det jag skriver. Jag måste bara öva lite till. Men snart så flyger jag! (Fast rubrikerna är ett kapitel för sig.)

yellow greay
Väggen på bilden har ingenting med texten att göra. Foto: Sophie Engström.

Share

Den förhatliga poppeln

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

Alla som har vistats i ett postsovjetiskt land under någon försommarmånad vet att det då snöar. Ja, det är helt sant! Det snöar poppel! 

Var man än går ser man att ett vitt ludd lägger sig tillrätta. Ibland rullar luddet lekfullt runt i en poppelfluff-dans, en  besynnerlig ålande dans som ingen av oss vet stegen till. I Moskva är det här synnerligen påträngande ludd. Det finns gator och områden som är mer vita än gröna under de här veckorna. Som om de inte hade tillräckligt med snö?!

I Lviv finns det gator som förpestats med poppel, men de är tack och lov få.

Som måttlighetsallergiker är poppeln också ett besvär. Jag vet nämligen inte om jag är allergisk mot poppel. Jag vet inte ens om man kan vara allergisk mot poppel. Men även en kry icke-allergiker måste​ ogilla att få det där luddet i halsen.

Under den sovjetiska tiden planterades det massor av poppel i varje hörn av den väldiga unionen. Jag har aldrig lyckats hitta någon dendrolog, antropolog eller historiker som gett mig en tillfredsställande förklaring till varför man hade sådan förkärlek till just det gräsliga och illasinnade trädet poppel. Ett festligt rykte jag hört är att det var Stalins älsklingsträd. Enligt det ryktet skulle ett sådant träd funnits på hans gård hemma i Georgien. Eftersom jag tycker illa om trädet och dess förkärlek till att skräpa ner, passar den förklaringen mig alldeles utmärkt.

Här får ni en bild på ett kastanjeträd. Gräsligt allergiframkallande, men ack så vackert.

looking up

Share

En polsk återkomst

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

De står på gården. Tre män och en kvinna. De pekar upp mot husen på gården. Går in och ut mellan de olika trapphusen. En av männen tar fram sin mobil och tittar på en bild. Efter en stund verkar det som om de kommit fram till ett beslut. Det var här de bodde, säger kvinnans handrörelser. De hade fönstren in mot gården. 

De fyra är från Polen. Deras sjungande språk ekar upp för fasaden. Jag undrar om huset minns deras språk. Kanske ler det mot dem.

Det finns något väldigt sorgligt över deras sökande, men det finns också något trösterikt. Att det är möjligt att återvända. Söka i familjens spår. Deras anfäder finns inte kvar här i huset, men minnet av dem finns här någonstans. Hos oss som bor här. Vi vet att de fanns här, det är bara ett fåtal av oss som helst vill glömma. 

En tornseglare tjuter sin säregna sång och det är dags för de fyra att ta den obligatoriska jag-var-här-bilden​. De poserar glatt framför porten.

Jo, visst är det så att huset hälsar. Jag tycker nog att fönsterrutorna ler.

my yard

Share

Hur gör man slut med en diktatur?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

Hur gör man för att göra slut med en diktatur, tänker jag när jag står i en lumpbod i Lviv, och bläddrar bland gamla sovjetiska vykort. Egentligen är det inte lump som säljs. Det är klenoder från en svunnen tid. En tid som innebar förtryck och underkastelse för så många. 

Den sovjetiska diktaturen som rådde här har satt sina spår. I byggnader, efterlämnade föremål eller statyer. Men kanske främst har den satt sina spår i människor. Det är svårt att förklara för de som bara känner till frihet vad diktatur gör med människor. På vilket vis de dödar allt levande inom dem. Och det är svårt att förklara för många svenskar varför man förbjudit sovjetiska symboler i Ukraina.

För många inom vänstern är det ännu ett exempel på att Ukraina är ett land som går åt fel håll. Man har svårt att förstå att många här inombords bär såren av ett förtryck som pågick under decennier. Det är inte helt ovanligt att man som svensk vänster hänvisar till Sovjetunionens bidrag till att krossa Nazityskland som en förmildrande egenskap. Att det​ bidraget i sig gjorde diktaturen till mindre ondskefull.

Det resonemanget vittnar egentligen bara om en sak, och det är en fullkomlig oförmåga till att känna empati med de som mördades eller mentalt skövlades av Sovjetunionen. Det finns inget som berättigar de våldsverkare som skickade människor att utplånas i Gulag. Sovjetunionens vinst över Nazityskland var bara en diktatur som krossade en annan diktatur. Det finns inget vackert i det.

När man inte själv bär ett minne från en tid som innebär rädsla och själslig utplåning, är det kanske lätt att tro att man kan bortse från symbolernas betydelse. Men under min tid här har jag förstått att en symbol inte bara är en tom yta som man kan fylla med vad man vill. För oss svenskar är det svårt att förstå. Om man befinner sig i en vänstergruppering kan en Leninbyst vara en cool klenod, men för någon annan kan den påminna om död, fördrivning, tortyr som dennes familj drabbats av.

I Ukraina är det som i Sverige också förbjudet med nazistiska symboler, men det är inte för utan att jag upplever att man ser mindre allvarligt på det förbudet. Det har sin naturliga förklaring. Det sovjetiska förtrycket av ukrainarna pågick under 70 år. Det finns dessutom i mannaminne. Nästan varje familj bär ett sådant minne. Minnen av våld, blod, splittring. Att man eventuellt tar lite lättare på lagen om förbud mot nazistiska symboler beror helt enkelt på att det är mycket längre sedan man utsattes för det förtrycket. Det beror däremot inte på att det man sympatiserar med nazisterna. Vi människor tenderar att lättare minnas det som hände nyss. Det är bara de som fått demens som har lättare att minnas det som skedde för länge sedan. Ukraina är som vi andra, och har inte drabbats av demens.

Men ibland tror jag att vissa inom den svenska vänstern har gjort det, alltså drabbats av demens. Flera av oss (ja, vi ingår fortfarande i en tid där jag kallar mig vänster) har svårt att förstå vad det innebär att utsättas för förtryck. Vi romantiserar revolutionen och dess symboler. Vi ser ingen anledning att förbjuda dem. Att Sverige har ett förbud mot nazistiska symboler är faktiskt inte så underligt. För vad var det vi sysslade med under andra världskriget? Nej, det är inte angenämt att tänka på. Och att sedan dra en linje till vårt förbud mot nazistiska symboler, ja, det klarar även en treåring av. 

Men romantiseringen är ändå ett bekymmer. Den legitimerar en diktatur. Vår ovilja att fokusera på Gulag, lika enkelt som vi fokuserar på Förintelsen, betyder att vi låter morden på miljontals förpassas till tystnaden. Det är som om vi ingenting förstått. Och kanske har det att göra med att vi faktiskt inte förstår vad det verkligen innebärr att utsättas för förtryck. Hur det känns att se våra anhöriga mördas eller vår kulturyttring elimineras. Vi kan bara inte förstå, eftersom vänstern alltid är de goda. Och någonstans var nog Lenin snäll ändå, eller?

Jag tänker allt det här, emedan jag köper tre vykort i lumpboden. Tre vykort med sovjetiska motiv. De kommer nog bli en present till någon som gillar sovjetiska symboler, ursäktar jag mig själv.

Så nej, jag är inte ett dugg bättre och försöker inte mästra.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: