viewpoint-east.org

Denis Zjdanov – En mästerlig pianist besöker Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Missa inte chansen att lyssna till en av Ukrainas bästa pianister, hade Orgelsalen arrangörer skrivit om kvällens konsert. Ja, sannerligen, tänker jag när jag äntrar konsertlokalen några minuter försenad. 29-årige Denis Zjdanov är i högsta grad en pianist man inte ska missa. En pianist i världsklass.

Normalt sett brukar det ta mig några minuter före jag sitter som förtrollad, men inte ikväll. Jag hann inte ens sätta mig till rätta innan jag kunde erfara hur unik kvällens konsert verkligen var.

Det hörs direkt. Tonen, nedslaget, och det finns något i kroppsspråket som bara en äkta konsertpianist har. Där tonerna gungar fram med hans eller hennes rörelser. Det är något speciellt med rymden i tonerna. Det finns luft, utan att vara tomt. Det är kompakt utan att bli grötigt.

Jag vänder mig om i lokaken och ser flera av de riktiga musikälskarna på plats. Men ändå blir jag förvånad över att så få tagit sig till Orgelsalen i kväll. Jag kan inte tänka mig att något annat i stan som skulle kunna konkurrera med det här. Men av någon anledning har många valt att stanna hemma. Kanske beror det på att Zjdanov, efter sitt genombrott med en CD på Naxos, främst befunnit sig i utlandet. (Vi har ju alla en tendens att döma de som överger hemlandet extra hårt.) Är det därför så få kommit? Kanske har hans namn inte tillräckligt många gånger syns på konserthusens affischer i Ukraina? Folket här borde annars vara extra stolta över honom, eftersom han är bördig från regionen. Man borde helt enkelt gå man ur huse.

Denis Zjdanov började spela ganska sent i livet. Det var som nioåring som han började spela piano vid musikskolan i Tjernivtsi. Sedan gick det undan. Man insåg tidigt att han var en musikalisk begåvning. 2013 kom hans debut på Naxos, men det förvånar mig lite att det inte kommit fler inspelningar sedan dess. Men kanske har annat kommit emellan. Jag är dock övertygad om att han i framtiden kommer få fler av sina toner bevarade.

Ikväll spelade hsn Brahms variationer på Paganini (om det är så den heter på svenska) som en skruvad dans med tangenter. Underbart lekfullt, fulländat och varsamt ömt på samma gång. Chopins första pianokonsert framfördes tillsammans med fem musiker, violin, viola, kontrabas och cello. Eftersom jag verkligen kan stycket in i minsta detalj, hörde jag för mitt inre hur träblåset ljöd, trots att de inte fanns i rummet utan bara i mitt minne. Det var dock ingen nackdel. Det var som att bevista en konsert med sex solister istället för en. Det rådde en fullkomlig koncentration, vilket förstärkte en känsla av närvaro på gränsen till intimitet.

Denis Zjdanov är någon jag hoppas få möta på fler konserter. Jag erfar just nu den där välbekanta känslan av genuin upprymdhet, kombinerat med lite vemod och saknad. Precis så som det ska kännas efter en fantastisk konsert. Man ska helst enkelt vara lycklig över det man fått höra, men ändå en önskar att klangerna aldrig tystnar. Vilket de visserligen inte heller helt gör. För riktiga konsertpianister har en förmåga att leva kvar i ens musikaliska minne så länge man önskar.

Share

Kungen av alla nätter – Konrad Woś

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

Pyskowice

Pyskowice

Chorzów

Olsztyn

Kielce

Mikołów

Share

En afton med kammarmusik

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Goethe lär ha sagt att kammarmusik är när vuxna människor samtalar med varandra genom sina instrument. Ja, det är verkligen ett samtal, ett samarbete, en lyhörd medhörning, som vi i vårt verkliga liv är dåliga på att praktisera.

Kvällens konsert på filharmonin var en excellent uppvisning i att samtala med musik. Temat för kvällen var Mozart, och vår värd, tillika konstnärlig ledare för filharmoniska orkestern, Taras Krysa, ledde oss med säker hand genom samtalet.

Det fanns en tid, då jag föredrog konserter med hela ensemblen. Ju mer det sprakade, ju större och ljudligare det var, ju mer njöt jag. Idag har jag en helt annan uppfattning. Kammarmusik har blivit ett favorituttryck, så att säga. I det samtalet, som utspelar sig mellan musikerna, finner jag en särskild njutning. Det blir aldrig tråkigt i kammarmusik. Så många klanger samsas i tonrummet. Något jag endast efter år av övning lärt mig höra alla nyanser i. Och som Krisa påpekade, i den symfoniska musiken sitter ofta musikerna och väntar på sin stund i stjärnglansen. Det är inte lika vanligt att man lyssnar på de andra stämmorna, men i kammarmusik är det ett måste. Du kan aldrig släppa fokus på de andra musikerna. De är lika viktiga för din insats, som det du själv uttrycker. I mitt huvud är kammarmusik även ett slags koncentrat av symfonisk musik. Allt är förtätat, pregnant och utomordentligt tydligt.

Kammarmusik är i sin form därför ett samspel, och det är egentligen orättvist att lyfta en musikers insats framför de andra, men eftersom jag är en otämjd musikskribent gör jag det ändå. Det, eftersom Maria Bil är en så fantastisk cellist. Jag har många gånger hänförts av hennes enastående ton. Det ser, och hörs, så lekande lätt när hon tar ton. Varmt, inbjudande, medryckande. Men också förträffligt koncentrat. Hon har uppenbarligen roligt när hon spelar. Det går det inte att ta miste på. En annan som har ett alldeles eget uttryck är altviolinisten Ustrum Zjik. Med fullkomlig precision får han sitt instrument att ljuda så där krämigt och varmt som jag vill att altviolinister ska låta.

Ett roligt tilltag från kvällens värd, Taras Krysa, var att bjuda upp publiken att sitta på scenen. Kammarmusik spelades tidigare i privata hem, i musikaliska salonger till exempel. Det är ju svårt att återskapa den känslan, men genom att bjuda upp publiken på scenen kom vi närmare en sådan förnimmelse.

Men jag valde att inte leka statist och satt således kvar på min plats på parkett. Min styrka är mina öron, och jag vill inte att de ska skrämmas av känslan av att andra tittar på mig. Blygsam? Nej, bara en väldigt noggrann och hängiven åhörare.


Maria Bil till höger.


Med publik på scenen.

Share

Jag älskar dig, Nadija!

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag älskar Nadija! Ja, det är helt sant. Nu kommer jag ut. Nadija. Tänk så många gånger du räddat mig. Nadija, du var nästan den första jag mötte när jag kom till Lviv. Så många timmar vi tillbringat tillsammans. Inte är det så underligt heller. Nadija finns nämligen bara runt hörnet.

Nej, jag skriver inte om någon ukrainsk kvinna, med “eterisk skönhet”, som en SR-korrespondent beskrev en Femen-aktivist. Nadija är nämligen mitt stamhak. Trots att mitt område nu pryds av allsköns kokkonster är det ändå Nadja som ligger mig varmast om hjärtat. Hos Nadja kan man finna det finaste i det ukrainska köket. Varenikyj som smakar ljuvligt gott. Hemgjorda förstås. Om man mot all förmodan inte skulle vilja sitta hos Nadija, kan man köpa med sig några varenikyj hem. Till en billig peng. De har dessutom stans bästa smörgåsar. Med hembakat bröd. Detta eftersom de delar kök med stans tillika bästa pirogkaféet. Här bakar de varje dag mängder med piroger, fyllda med lök, ost, fisk, svamp, kött, kål, sylt, äppelmos, körsbärssylt (nå, inte en favorit), vallmo, kanel och många andra uppfinningsrika fyllningar. Nadja sitter alltså ihop med pirogkaféet, men en vägg skiljer dem åt. Skillnaden mellan dem är också att Nadija serverar riktig middag, samt alkohol. En annan avsevärd skillnad är att Nadijas kaffe är starkt och uppfriskande, emedan pirogkaféet har sådant där sovjetiskt blask. Ja, ni som var i Sovjetunionen eller under de postsovjetiska dagarna vet vad jag syftar på.

Hos Nadija känner jag mig alltid hemma. När jag tittar in genom dörren händer det inte sällan att besökarna studsar till. “Men nu har du väl allt kommit fel?”, säger deras frågande uttryck. Men personalen på Nadija vet bättre. De vet före att jag öppnar munnen att jag önskar smörgås med ost, kålsallad och varenikyj. Till det ska jag ha kaffe. Eftersom jag är en stammis är jag en kär gäst, men det är inte alltid mina medkonsumenter tycker detsamma. Min blotta närvaro får dem att oroa sig för att priserna ska gå upp. Jag har dock en känsla av att Nadijas personal och ägare vet bättre. De har redan förstått att inte alla utomsocknes eller västerlänningar trivs i Nadijas sällskap.

En man jag träffade för en herrans massa år sedan i Kyjiv beskrev den här typen av barer, restauranger, kaféer som en postsovjetisk relik. Deras tid var utmätt, sa han med ett uns av sorg i rösten. Jag kan nog tänka mig att många av dessa tillhåll försvunnit från huvudstadens gatubild. I Lviv är vi ännu begåvade med några stycken. Jag älskar inte alla lika förbehållslöst som jag älskar Nadija, men när någon av dem insomnat skriver jag varje gång en inre liten dödsruna över dem. Men det finns så många monument över död i Ukraina, som en vän en gång sa till mig, och jag vill inte fylla min blogg med mer dystra rapporter från Lviv än nöden kräver. Därför vill jag hylla Nadija, som har hälsan, still going strong, och kanske är hon ändå lite eterisk, som den där korrespondenten en gång myntade.


Vid fotograferingen var det bankett på Nadija. Därav den ångade stämningen.

Share

I nationalismens sankmark – om det polsk-ukrainska ordkriget

Category: by sophie engström, krönika, poland, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vi lever i Sovjetunionens skugga. Nej, jag menar inte att vi lever i någon trist betongförort i någon namnlös postsovjetisk stad, dricker gin och tonic på burk eller går på drogen krokodil. Jag menar att vi alla lever i skuggan av diktaturens tankegods. Och vi lever också i skuggan av andra världskriget. Båda fysionomierna präglar vår tid, och hur vi tänker. De skuggar våra tankar, och får oss att tappa navigationen i mörkret. Vi navigerar rakt in i nationalismen, och där har vi liksom kört fast. Varje gång vi försöker röra oss tycks det mig som om vi glider länge och länge upp på land. Nationalismens land. Upp på ett land vi tror är fast, men de som kan sin historia vet hur luriga sankmarker som gömmer sig där. Det är lätt att tampa ner sig djupare ner i dyn av nationalistiska floskler, och till slut är det omöjligt att ta sig upp. Man sjunker till ofattbart låga nivåer. Det är det som hänt både Ukraina och Polen. De har inte tagit i botten ännu, där de trampar runt i dyn, men de är farligt nära.

2015 antog Ukraina en mycket kontroversiell lag, som innebär att ingen får kritisera ukrainska befrielsearmén. I samma veva utnämndes de som stridit i denna armé till veteraner. Lagen var då tänkt som en markering mot Ryssland, skulle jag tro. Det ukrainska parlamentet och presidenten ville också visa ukrainarna att de är stolta patrioter. Lagen välkomnades av många i Ukraina, men långt ifrån alla. Många historiker, journalister, lärare, författare blev (och är ännu) rosenrasande över tilltaget.

Något som hände i spåren var att man antog lagen var att Polen började klaga. För polackerna är ukrainska befrielsearmén ett känsligt ämne. I Ukrainas västra grannland menar man att ukrainska befrielsearmén låg bakom och var drivande vid massakern i Volynien (som jag skrivit om tidigare). Direkt efter lagen antogs höll sig dock Polen förhållandevis lugnt, och kanske berodde det på att landet då styrdes av Medborgarplattformen, ett parti som inte har en stark nationalistisk framtoning. Det har dock dagens regeringsparti, Lag och rättvisa. De har inte gjort någon hemlighet av att de tänker straffa Ukraina för lagen.

Under hela hösten har bråket mellan Polen och Ukraina tilltagit, och tonläget har nu nått falsett. I veckan klubbade polska parlamentet genom en lag som dels gör det förbjudet att uttala stöd för ukrainska befrielsearmén samt den omstridde Stepan Bandera. De klubbade dessutom igen att man inte får hävda att polacker deltog i förintelsen eller mördade judar. Lagen är ett direkt svar på Ukrainas lag som jag beskrev ovan. Straffskalan är utsatt till böter eller upp till tre års fängelse. Den ukrainska lagen har ingen straffskala ännu, mig veterligen. Det är inte alls konstigt utan mycket ukrainskt. (Det skriver jag inte hånfullt utan ömt, för om det finns något jag verkligen älskar och beundrar så att det den ukrainska inkonsekvensen. Om fler länder vore lika inkonsekventa skulle nog världen var en mycket flexiblare och drägligare plats.)

Först var det väl bara ukrainska röster i strömmen av kritik. Man krävde vedergällning. Frågan är vad det skulle bli? Hur mycket värre kan det egentligen bli? Ukraina behöver Polen. Polen behöver Ukraina. Men det funderar man inte på nu. (“Inte nu när vi håller på att trampa ner oss i den dy som heter nationalism.”)

Men så händer det oundvikliga som måste ske i sådana här lägen. Någon annan blev förbannad. I det här fallet var det Israel. Det är ju inte ett land som har rent mjöl i påsen, kan man kanske säga. Men vem har det? Inte något enda land i världen, skulle jag tro. Vi är alla lika oförbätterliga svikare av andra nationaliteters mänskliga rättigheter. Det är nämligen så att det är något som ligger i nationalstatens natur, eller dy, att vi liksom inte kan låta bli att slå på någon svagare eller någon annan som vi tycker ligger och trycker lite för nära gränsen.

Jag kan inte se att den uppkomna situationen kommer att förändras inom överskådlig framtid. För vem ska retirera först? Polen? “Nä, då måste ju Ukraina retirera!” Men Ukraina svarar: “Vadå, vi har ett krig på vårt territorium, vi måste försvara vår nationella suveränitet!” (Vilket faktiskt inte är ett problem att underskatta). Vem var det som började det här? Ryssland? “Njet! Titta inte på oss. Titta på Sovjetunionen. Minns ni hur bra vi hade det? Komsi, komsi…”

Nej, det är ju givetvis inte ett alternativ för någon av dessa två länder, men slutsatsen, att varje land måste skapa sig en svulstig och narcissist självuppfattning är inte heller helt logisk i mitt tycke.

Så då står vi här i vår nationalistiska sankmark, för det sovjetiska arv. Den enda världsbild som lyckades födas ur det vedervärdiga imperiet som skuggar vår sikt och förnuft. Och vinnaren är Sovjetunionens moder, Ryssland.

on track
Var är vi egentligen på väg?

Share

Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.

Share

Kunskap är det enda som biter på antisemitism

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Svenska Dagbladet i går publicerade en intervju med Eduard Dolinsky, chef för Ukrainsk-judiska kommittén, så drabbades givetvis Facebook och Twitter av fläcktyfus. Ja, bildligt talat. För plötsligt hade nästan vad enda vänsteranhängare skrivit ett argt inlägg om att Euromajdan minsann hjälpte nazister till makten. Med tanke på deras lösryckta kommentarer och felaktiga slutsatser, utgår jag från att de inte läst intervjun med Dolinsky. Han lyfter nämligen att sedan Sovjetunionens fall har situationen blivit delvis bättre för judar, man har öppnat synagogor, judiska kulturcentrum etc. Det Dolinsky främst kritiserar är den nya lag som säger att man inte får kritisera ukrainska befrielsearmén. Det här är en lag som ställer till med mycket bekymmer för Ukraina. Dels blir man kritiserad av grannlandet Polen, dels blir man kritiserad av internationella forskare. (Just i skrivande stund tog Polen beslutet att förbjuda att man propagerar för Stepan Bandera och ukrainska befrielsearmén.) Det här är givetvis inte bra för ett land som behöver internationellt stöd. Dolinsky påpekar dessutom att det är bekymmersamt att unga växer upp med en felaktig bild av vad som skedde under andra världskriget. Idag får de ofta lära sig att hela det ukrainska folket kämpade mot Sovjetunionen tillsammans med befrielsearmén. Verkligheten var en helt annan, menar Dolinsky och hävdar att:

– Det tycks inte spela någon roll att de bara var 30 000 eller att de samarbetade med nazisterna/…/.

Dolinsky menar också på att det finns en antisemitisk retorik i Ukraina. Det kanske stämmer. Jag har ibland reagerat över saker jag läst. Vid några enstaka tillfällen har jag sett och hört uttalandena som är omedvetet antisemitiska, vilket inte alls innebär några förmildrande omständigheter, men som säger en del om avsaknaden av kunskap kring de här frågorna. Det är inte heller ovanligt att jag möter Lvivianer som uttrycker en förvåning över att så många judar, och polacker, bodde i Lviv före kriget. Den här okunskapen bygger inte på någon ovilja att förstå. Den är istället en effekt av usel historieutbildning under sovjettiden. Trots att det gått mer är 25 år sedan Sovjetunionens fall, så lider kunskapsnivån inom dessa områden av en akut näringsbrist (och det kan vi skylla på att historieböckerna i grundskolan fortfarande är dåliga). Det är därför som det är viktigt att sådana som Dolinsky finns. Han gör skillnad.

Men så här inför förintelsens minnesdag den 27 januari det är också viktigt att visa på de positiva initiativ som gjort sig hörda under senare tid. I december hölls till exempel ett rundabordssamtal i Lviv där man diskuterade resultaten från de olika arbeten som gjorts för att bevara och synliggöra minnet av de judar som bodde i regionen. Här kan ni läsa en längre rapport från samtalen. Det visade sig att det finns flera olika projekt runt om i regionen, samt att kunskapstörsten bland dem som inte är judar är stor. Här finns kunskapsluckor att fylla. Kunskapsluckor som är ett arv från Sovjetunionen och som högerextrema krafter kan rida på. Genom att fylla dessa luckor kan man slutligen ta Ukraina ut den postsovjetiska tillvaron, in i en ny tid av tolerans.

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków
Från Miodowa i Kraków.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: