viewpoint-east.org

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Share

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.

Share

En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni

Share

Vid sidan av folkfesten

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.

Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.

Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.

Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.

Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.

I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes NepomukSkulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…

Share

IKEA i Ukraina

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

IKEA söker just nu underleverantörer i Ukraina. En sådan nyhet får givetvis fantasin att skena. Ska IKEA starta upp i Ukraina? Eller är tanken att de ska tillverka möbler som senare exporteras till andra länder, som till exempel Polen och Ryssland?

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall roligt att man söker möbeltillverkare i Ukraina, och drömmen om IKEA är stark här. Så stark att man har startat sina egna IKEA. Man åker till Polen och köper varor på IKEA. De går som smör i sola i Ukraina, trots att de säljer de tidigare så billiga varorna​ relativt dyrt!

Den här nyheten om IKEA får i alla fall mig att tänka på mina vänner i Busk.

Busk hade tidigare flera möbeltillverkare. Enligt en källa i stan var Busk en riktig möbelhuvudstad i Galicien. Det mesta gick på export, främst till Ryssland. Men en annan stor inköpare var Krym. Men efter den ryska annekteringen av halvön kan Busk inte tillverka möbler för den marknaden. Idag har man tre eller möjligtvis fem möbeltillverkare i Busk.

Jag vill därför slå ett slag för Busk. De har ett exemplariskt bra läge, nära motorvägen mellan Lviv och Kyjiv. Lägg er tillverkning där, IKEA. Och ni får inte bara en bra placering, utan också möjligheten att ha att ha att göra med Galiciens trevliga invånare, samt lätt hitta kunniga tillverkare som utan svårigheter kan sätta sig in i er verksamhet.

Share

“Vem vill tala med en häcksax?”

Category: by sophie engström
Tags:

Någonting som alltid förundrad mig är de slavisktalande folkens oförmåga att acceptera utlänningars brister. Jag talar inte om seder och bruk, utan om tal- och skriftspråk. 

Eftersom jag är en ständigt stapplande och stammande utlänning i Ukraina har jag otalet gånger blivit rättad. Och givetvis inte bara här. I Moskva var det sju resor värre. Egentligen är det inget fel i att bli rättad. Jag är tacksam när jag får reda på när jag kan bli bättre. Men kanske inte varje gång jag säger fel. Ivern att korrigera mina fel har tyvärr också lett till att jag ofta avstår från att tala. Eller skriva. Det blir helt enkelt så fasligt jobbigt att bli ifyllda varannat ord. Och ju mer jag korrigeras, ju osäkrare blir jag. Samma sak gäller när jag skriver. Ibland vågar jag inte tänka själv hur det borde vara, eftersom jag blir alltmer osäker på om jag kan någonting överhuvudtaget.

Jag har under många år arbetat med att lära ut svenska, och att få studenterna att tala är en av de svåraste tingen. Jag måste helt enkelt lura dem till att tala. Mitt mest framgångsrika recept är att inledningsvis låtsas som om de faktiskt talar helt korrekt. Ju mer de talar, ju mer säkra blir de på att de kan tala svenska. När de nått en viss flyghöjd börjar jag försiktigt korrigera dem. Det funkar alltid. De som är mer envisa studenter suger snabbt upp mina korrigeringar, men förlorar inte flyghöjd. Faktum är att de ofta flyger högre och modigare, och det eftersom de fick luft under vingarna tidigt.

Jag kan ju medge att det inte fungerar lika bra på alla studenter (en del har helt enkelt längre till att tala felfri svenska), men bättre att försöka tala svenska, än att inte tala alls, är min paroll.

Den här oviljan att förstå stapplande utlänningar, som de slavisktalande folken när, är för mig mycket förbryllande. När det gäller det egna talandet i det egna språket hör jag massor av felaktigheter. Ukrainare till exempel har inga problem att blanda in ryska ord, men om jag skulle göra det får jag en blixtsnabb tillrättavisning.

Den här oviljan är också mycket svår att förstå ur andra perspektiv. Som svensk är jag van vid att folk i Sverige talar bruten svenska. Det skulle inte falla mig att rätta vartenda små fel. Vem vill prata med en sådan häcksax?

Något annat som förbryllar är att det slaviska ordningssinnet tydligen bara gäller språk. Det räcker med att titta sig runt i exempelvis Ukraina för att inse att många tycker att de flesta regler är förhandlingsbara. Men då tydligen inte utlänningars tal. Den bara måste lyda. Sitta fint. Och helst hålla truten om den inte är helt korrekt, vill säga.

Bild från Wikipedia.

Share

En promenad urartar så lätt…

Category: by sophie engström
Tags:

Ingenting är så vackert som Lviv på våren, sa jag idag under vår fem timmars promenad. Det stämmer givetvis inte, för Lviv har sin skönhet i behåll oavsett väder och årstid. Även när regnet häller ner är stan vacker, men det gör det visserligen mer problematiskt att förflytta sig fysiskt.

Och det regnar ofta i Lviv. Det kanske är svårt att tro att en stad som ligger långt från hav kan vara så blöt. Inte har det hjälpt att man grävs ner den sinande floden Poltva. Regnet letar sig hit ändå. Från Karpaterna.

En svensk som nyligen besökte Lviv berättade att han vid sitt första besök inte tagit med sig något paraply. Det misstaget har han tydligen inte gjort om efter det.

Men regnet här skiljer sig från det man finner i till exempel Skåne. När det regnar här är det oftast vindstilla. Det står istället som spö i backen. Ett ursinnigt hamrade på alla tak och gator. Men efter regnet kommer stillheten. När det är vår utbryter även fågelsångens eufoni, växterna får akut växtvärk. Och jag står i allt detta och låter mig omslutas.

Så det är nog så att Lviv har något alldeles särskilt på våren, trots att det inte betyder att det är sämre de andra årstiderna.

När solen kommer fram och övervinner regnet vill vi inte lämna den, utan följer den en bit på vägen. Därför är det lätt att en promenad till botaniska trädgården urartar i ett fem timmar långt knatande. Uppför backarna. Mellan dalgångarna. Längs med tågspåren och via gator och husrader som aldrig tycks upphöra​ att intressera mig, en främling som hittat sitt hem.

De flesta bilderna​ är från botaniska trädgården. De lever sitt eget liv, liksom texten.

Den urartade

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: