viewpoint-east.org

En frihetens bris

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Hon står framför mig i kön. Håret är fäst i en fin knut. Bästa dräkten har hon på, och den vackra broschen knistrar i solstrålarna som letar sig in genom fönstret. Nu är det hennes tur, och med högtidlig röst säger hon:

– Warszawa, tur och retur.

Det skulle kunna vara vilken scen som helst, som utspelar sig på tågverkets biljettkontor, men det är det inte. För det är dagarna efter visumfriheten, och vi som står i kön för att köpa utrikesbiljetter vet att det här är en stor dag i den tjusiga damens liv. Det är dagen hon kan köpa en biljett utan att visa upp sitt visum.

Vi är många i kön, men det finns ingen irritation eller otålighet bland de väntande. Alla har väntat på detta ögonblick. Inklusive undertecknad.

Frågor vid gränsen kommer nog ingen ifrån, om deras hemresa, bankkonto och boende, men det är en symboliskt viktig händelse det här. “Det är Ukrainas Berlinmur-ögonblick,” som president Porosjenko sa. Ett slutgiltigt bevis på att man har brutit sig ut ur de sovjetiska bojorna.

Glädjen begränsar sig inte till köerna till tågbiljetter. Även i bilköerna vid gränsen infinner sig en uppsluppen stämning. För att föreviga denna dag tar man bilder på sig själv och sitt resesällskap. Man lägger upp dem på Facebook, med tillhörande verbala glädjevolter. I bakgrunden ser jag hur de kilometerlånga köerna slingrar sig, men de leende ansiktena fyller bilden. Det är det enda jag ser.

För vi vet alla vad det har kostat. Hur många liv som släckts ut. Alla brutna vänskapsband. Familjer som splittrats. Hjärtan som gråtits ut ur minnen. Det här har inte varit en vanlig resa. Det har varit en resa in i en ny era. Ukrainarna kommer aldrig tänka på sig själv på samma vis igen. Nu befinner vi oss i en ny tankestil, för att låna Ludwik Flecks begrepp.

Den fina damen i biljettkön lägger upp tvåhundring efter tvåhundring på disken.

-Tänk, det blev till och med billigare än jag trodde, säger hon glatt, greppar tag i sin dyrgrip, biljetten till Warszawa, och lämnar oss i kön. 

Men kvar finns en frihetens bris. Vi sträcker oss mot den och låter oss svepas med.

Lviv when it rains

Share

Om en kanske bortglömd Fleck

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, krönika, ukraina
Tags: ,

Minnet är ju något som aldrig upphör att förundra oss. Ibland kan det som skedde igår upplevas som om det hände för ett årtionde sedan. Samtidigt kan det som hände för ett årtionde sedan upplevas som om det skedde igår. Som det senare, kan mitt första möte med Ludwik Fleck beskrivas.

En inte helt tidig förmiddag för något årtionde sedan, satt vår föreläsare Jan Bärmark med benen i skräddarställning på katedern. Vi befann oss i Språkskrapan på Humanisten, Göteborgs universitet. Plötsligt blev Jan väldigt exalterad. Han talade om Ludwik Fleck. Med entusiasm beskrev han hur Ludwik lyckades öppna upp för ett helt nytt sätt att se på forskning, och i förlängningen även livet utanför de trånga akademiska korridorerna.

Tankestil och tankekollektiv. Ja, med två enkela begrepp lyste Ludwik Fleck upp hur vi egentligen kommer fram till våra forskningsresultat. Det är, menade Ludwik, inte bara insamlandet av data som gör att vi kommer fram till det vi gör. Utan genom att avfärda gamla slutsatser som kan vi lyfta nya förståelser av våra rön.

Under lång tid var Ludwiks tankar bortglömda, men Thomas Kuhn plockade fram hans tankar, och genom Flecks tankestil och tankekollektiv kunde han bana väg för ett nytt begrepp, paradigmet, som vi idag använder oss av för att förstå oss själva och andra.

Varför funderar jag på Ludwik Fleck? Jo, jag gör det för att jag nu står utanför det som tidigare var judiska sjukhuset i Lviv. Det var här som Ludwik la grunden till sina tankar om tankestil. 1935 publicerades verket om tankestil och tankekollektiv, och då arbetade han här inne. Han stod kanske ibland i fönstret och tittade ut på sjukhusets baksida.

Där låg den judiska begravningsplatsen.

Idag finns bara spillror kvar av gravstenarna. Nazisterna tvingade judarna att hamra sönder stenarna så de kunde användas till byggmaterial. Ja, det var ju givetvis bara ett svepskäl. Den egentliga orsaken till straffet att hamra sönder sina anfäders gravstenar var ju bara ondska, att pulverisra självkänslan hos judarna.  Och framförallt var det hat.

När Ludwik jobbade där inne och la grunden till sina banbrytande tankar, fanns det nog inte i hans tankekollektiv att man skulle pulverisera alla gravstenarna utanför hans arbetsplats. Men några år senare var det något som ansågs normalt. Liksom mördandet. Förintandet. Hatet.

Resultatet blev ett oläkt sår. Många vill väl helt inte tänka att det är vi, vi människor som är kapabla till ett sådant tankekollektiv. Att mörda. Men även om många av dem som kan berätta är borta, så talar resterna av gravstenarna, som fortfarande ligger kvar bakom sjukhuset, sitt tydliga språk.

Ludwik Fleck föddes i Lviv. Det är något som fler i vår stad borde vara stolta över. En plakett borde finnas här, som säger att “här arbetade Ludwik Fleck, en Lvivbo som mirakulöst överlevde förintelsen och genom sina nydanande tankar förändrade vetenskapsteorin och vår värld.” Hans tankar präglar oss än idag, även om alldeles för få tackar honom för det.

Och tack Jan Bärmark, för att du öppnade dörren till Flecks tankar, och med det faktiskt förändrade mitt liv.

Jewish cemetery in Lviv 1

Jewish cemetery 2

Jewish cemetery in Lviv 3

Bilder från det som tidigare var judiska begravningsplasten i Lviv.

Share

Vad gör du egentligen?

Category: by sophie engström, krönika

“Vad gör du?”, frågade du kanske det nya ansiktet på festen eller middagen igår. Ja, vad ska man annars fråga? undrar du kanske. Ja, jag vet inte, men egentligen borde vi kanske fråga “vem är du?” för det är väl det vi skulle vilja veta. Eller så är det just det vi inte vill veta, eftersom den tillfrågade möjligen gräver ner sig i filosofiska grubblerier. 

Redan som ung flicka störde jag mig på det där “göra”. “Ligger du där och gör ingenting? Det går inte för sig. Upp och hoppa!” sa man till mig. Det var vid de där tillfällen då jag låg på soffan eller sängen och funderade. Berättade historier för mig själv som ingen annan hörde. När jag lärde mig att förstå den där orediga och förvirrade tingesten som folk kallade verkligheten.

Visst såg det kanske ut som om jag inte gjorde någonting alls, men skenet bedrog. När jag låg där bearbetade jag vad jag sett och gav mig själv strategier att reda ut situationer som jag inte helt genomskådat. En ung flickas överlevnadsstrategi, helt enkelt.

Men det här tillvägagångssättet blev istället en källa till ifrågasättande, vilket på många vis var kontraproduktivt för mig. Ganska snabbt insåg jag att jag framstod som onyttigt, och det är kanske det fulaste som finns. Jag har fortfarande svårt med det där görandet. Det är komplett omöjligt för mig att vara hemma en hel dag. Läsa, lyssna på musik eller (usch) tänka. Jag måste alltid jaga ut efter det där “göra”, och oftast kommer jag hem tomhänt (eller i värsta fall fattig, eftersom många verkar tro att shoppa är ett bra “göra”). 

Det är lite sorgligt att vi utgår ifrån att “göra” måste vara synligt. Att tänka är inte att göra. Om det inte resulterar i något synligt, vill säga.

Lite provocerande kan man säga att det är det ultimata beviset på att vårt tänkande har reducerats till något kapitalistiskt mätbart. “Göra” kostar dessutom ofta. Ibland helt hutlösa summor.

Här i Ukraina är det faktiskt lite mer accepterat att inte göra någonting alls. Ibland ser man män, eller kvinnor som hänger ut från balkonger eller fönster och de ser verkligen inte ut att göra något vettigt alls. Det ser väldigt skönt ut. Men jag kan inte bara hänga ut genom fönstret sådär. Jag måste genast göra något. Skriva om att hänga ut genom fönstret, till exempel.

Och Descartes “jag tänker, därför finns jag” framstår ju som väldigt orealistiskt. Det borde vara “jag gör därför finns jag”.

her balcony view

Share

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Share

Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart

Share

Jag sjunger de fyllda ytornas lov

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.

Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.

Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)

När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.

Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda​ än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.

Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”

communication with the sky
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.

Share

Huskropparnas rätta ansikten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Husfasaderna här har hört många språk. Några har klingat ut, inte bara här, utan även på hela vår kontinent. När man bor i Lviv blir man varse den fruktansvärda förödelse folkomflyttningar kan ha. Eller vad förintelse av hela folkgrupper innebär. Jag tänker på det dagligen. Det var inget jag funderade på när jag bodde i Sverige. Det slog mig kanske då och då, men nu är tanken min ständiga följeslagare.

Trots att jag vet att det inte tjänar något till, så kan jag inte låta bli att söka dessa språks talare. Min tid här präglas av oändliga promenader där jag söker efter dem. En lönlös, och även något destruktiv, jakt. Ty den lämnar inget annat än tomhet i mitt hjärta.

Men för en tid sedan vände jag blicken uppåt. Den sökte sig upp för fasaderna, och där mötte jag ansikten som kanske bär någon av deras. Jag vill i alla fall tro det.

Än idag blickar de ut över staden. Söker de sina egna förebilder? Hittar de kanske dem bland oss, som stretar fram mellan huskropparna? Är det bara i min fantasi de uttrycker en saknad?

De som är husens rätta ansikten.

holding up that bacony

twins

holding up

looking out from below

horseshoe face

she looks at us

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: