viewpoint-east.org

Om den svenska ingenting-impar-på-mig uppsynen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

“Ja, någon person i Ukraina som har betytt mycket för dig!”, frågar studentgruppen mig. Jag sitter på Ukrainian Scandinavian Center i Lviv, och söker febrilt i mitt trötta måndagshuvud. Vi spelar talkortsspelet, en undervisningssuccé jag fått från en kollega i Simrishamn. Men nej, jag kan inte komma på en endaste person.

Jag lyckas ändå avvärja en besvikelsekatastrof med att berätta om min mormor. Det funkar alltid.

Men egentligen är det fel. Det finns så otroligt många personer som betyder mycket för mig i Ukraina. För det första har vi alla studenterna och alla underbara kollegor. Sedan har vi min fina granne Anja, och damerna i snabbköpen runt omkring vår bostad, och deras systrar på basarerna. Och alla mina fina vänner. Vi ska inte heller glömma alla musiker på filharmonin som förgyller min tillvaro. Eller varför inte kyparen på haket Nadja, som efter år av purken uppsyn, nu skiner upp som självaste solen när jag kommer in genom dörren. Alla ansikten, unga som gamla, nya som förstmötta, ja, alla de här betyder så mycket för mig.

Och ändå kan jag inte nämna en enda av dessa när jag får frågan av studenterna på USC. Det är inte svårt att skämmas en smula. Jag vet ju att ukrainare älskar ingenting högre än när man berättar något fint om deras folk. Den där oförställda stoltheten över det egna folket är också något mycket vackert. Något jag vill uppmuntra. Plötsligt undrar jag hur det är att älska svenskarna. Hur bemöts dessa kärlekskranka varelser från främmande länder? Gör vi som ukrainarna? Ler ett saligt leende? Hur jag än försöker, lyckas inte min hjärna producera ett sådant scenario.

Det får mig att dra mig till minnes en gång för många år sedan, då jag besökte Kyjiv (jag föredrar att skriva Kyjiv, framför Kiev). En av mina finaste vänner i staden tog mig till en utsiktsplats och pekade uppmuntrande mot vyn och frågade: “Vad säger du nu då?” Jag tittade på den fantastiska utsikten. Hur Dnipro slingade och åmade sig där nere. Hur stan puffade upp sig och gjorde sig till för min syn. “It’s nice”, förkunnade jag. Min väns ansikte förvreds i en grimas. “Nice? It’s nice?”. Han hade inte hört på maken. Vilken underdrift! Skandal! Han knatade iväg, ivrigt gestikulerande, för att visa hur riktiga människor beskriver en så storslagen vy.

Ovanstående scen ur mitt liv illustrerar ganska väl hur jag prakiserade den där svenska, coola, kalla och världsvana ingenting-impar-på-mig uppsynen. Jag har blivit duktigare på att lägga bort den uppsynen, men ännu så länge har jag svårt att slå ut med armarna och vråla “Wow! It’s GREAT!” En socialt nedärvd barriär håller mig tillbaka, en barrär som har lärt mig att aldrig påskina att jag blir imponerad. Trots att jag faktiskt väldigt ofta är mycket imponerad av andra.

Det händer ändå ganska ofta att jag nuförtiden glömmer bort mig. Plötsligt säger jag massor av insmickrande saker, utan att för den delen tänka på om jag verkar lismande eller fundera på om jag framstår som tönten från landet.

Men inte just den måndagströtta afton som beskrivs ovan. Då blev jag plötsligt så där helsvensk. Kunde inte komma på något smickrande att säga. Och man får kanske betänka att det var ett ganska väl valt tillfälle. Jag var ju där just för att jag är svensk.

two friends
Katt och man som faktiskt impar på mig.

Share

Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.

Share

Hon går före oss andra

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags:

Hon går före. Ja, varje minut går hon före. Om det verkligen är exakt en minut kan jag inte svära på. Men före går hon. Det är så förbryllande. Hon, vårt rättesnöre i det kaotiska sammanhang vi kallar verkligheten. När vi lutar oss tillbaka på våra kaféstolar, sluter ögonen så där lite halvt och låter oss sväva fram i våra tankeknutar, tar hon oss ofta hårt i örat. Tillrättavisar oss, och leder in oss i den gemenskap vi är hänvisade till.

Det är därför det är så förvirrande att hon går före. Ja, faktiskt fel, enligt verklig tid. En rådhusklocka bör väl ändå ha vett att gå som folk! I vår tideräkning. Inte en minut före! Just före är ju så otroligt irriterande. Varje gång hon slår sina slag, en minut före oss andra, skapar hon en total oreda. Vad är klockan? Vem vet? Inte ens rådhusklockan, uppenbarligen.

Egentligen var det bättre i våras, när hon under en vecka upproriskt vägrade att följa oss från normaltid till påfundet sommartid. Då hade hon i alla fall rätt. Nu blir hela situationen bara en otrevlig påminnelse om att man är en föredetting! När man själv slår hel timme är hon redan färdig och nöjt vilar sig mot sina visare. Visare som visar fel, dessutom!

Men det är ändå så att man måste böja sig lite i ödmjukhet för denna dam. För tänk vad hon sett? 1851 slog hon fram sina första slag. Hennes pappa hette Wilhelm Stiehl. Det är förfärligt synd att vi inte kan ringa honom och berätta att hon nu går före! Jag svävar tyvärr i okunskap om när han gick ur tiden.

Nå, vår tidhållerska har i alla fall fått uppleva att Lviv var den första staden i Europa som fick gatubelysning. Hon har hört hur staden bytt språk från att ha tyska som administrativt språk, till polska med ukrainska, sedermera ryska och nu ukrainska. Hon har sett två världskrig, enorma folkomflyttningar, och hon har säkerligen notetat folk med lustiga utstyrslar som kallar sig turister. Det är inte helt säkert att de sistnämnda tänker så mycket på henne dock, de blegar nog mer upp mot den där pinnen, de kallar rådhustornet, hon sitter på, som nämnda lustigkurrar gärna klättrar upp i under glam och stoj.

Jag försöker därför har tålamod med denna åldriga tant, förlåt, dam, menar jag förstås. I hennes värld är jag bara en liten plutt som stolpar runt nedanför hennes fötter. Och det är ju min rättmätiga plats. Jag är, som alla andra, slav under tiden. Men med en så vacker dam, med krämig och säker röst, är hon lätt att förlåta. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns värre öden än att vara slav under en något framskriden rådhusklocka i Lviv.

Och förresten, det kan ju också vara så att vi går fel…

Lvivs rådhusklocka 1934. Fast då bodde hon förstås i Lwów. Strunta förresten i pinnen hon sitter på. Det är hon som styr och ställer. 

Share

Om Ivan Frankos nedre delar

Category: by sophie engström, krönika, literature, Sverige, ukraina
Tags: , ,

Ibland tänker jag på Ivans kubiska nedre. Hur obekvämt det måste vara att ha en sådan där fyrkantig fot av sten, som han måste stå på. Ständigt fastkilad med ansiktet riktat mot det universitet han aldrig lyckades examineras vid. Ett universitet som nu bär hans namn.

Och ibland tänker jag också på hur otympligt det är med dessa mastodonter i den ukrainska självbilden. Deras in till gudomliga och upphöjda status. Oantastliga. Svåra att kritisera. Omöjliga att ifrågasätta. Vilken bild ger det egentliga till de unga, som kanske har litterära ambitioner? “Alla författare här upphöjs till skyarna som om de vore heliga,” hörde jag en ung kvinna säga häromdagen.

Och förstelnade i en efterkonstruktion som antagligen rimmar illa med vilka de var, tänker jag. I samma samtal, som nämnts ovan, påpekade en något äldre ukrainsk kvinna, att i Sverige verkar vi inte ha några problem att slita ner författarna från deras stensocklar. “Att Strindberg hatade kvinnor förstod jag på hans museum! Det skulle vara omöjligt i Ukraina.”

Den främsta orsaken till den skillnaden i förhållningssätt kommer sig nog av att vi inte har samma behov av att skapa en nationell identitet. Vad det innebär att vara svensk råder det visserligen mycket delade meningar om, men vi behöver knappast Strindberg för att definiera oss.

Annat är det här. Det unga landet Ukraina behöver riktmärken. Något som man kan peka på och säga: “Det här är vi och vår historia.” Fast det är ändå lite synd att det måste innebära en glorifiering av fullkomligt dödliga och troligen felande individer. Ingen är vit som snö. Inte ens Ivan Franko eller Taras Sjevtjenko.

De här herrarna är givetvis inte ensamma om att få bära fram den nationella självmedvetenheten till ukrainarna, men de är ganska påtagliga. Jag vet inte hur många gator och torg som snappat åt sig en bit av deras själar för att ge namn åt sig själva. De är hjältar med stort H.

När jag just i denna stund vänder sista bladet i boken “Hjältinnor” av Kate Zambreno, blir de två herrarnas oproportionerligt svulstiga egon (som inte nödvändigtvis har skapats av herrarna själva, utan är en lömsk efterkonstruktion) ett störande raster, som stör ut alla andra röster. Vem bestämmer att de är Ukrainas kanon? Varför hörs vissa röster nästan inte alls, emedan det trummas på trumvirveln för dessa båda stup i kvarten? Har man en stund över, ja, då passar det bra att slå på pukorna för någon eller båda av dessa herrar. Ju mer jag tänker på alla de röster som inte hörs, och hur dessa två alltid trycks upp i ansiktet på oss, ju större blir tomheten och saknaden efter de andra. Och för unga författaraspiranter är det nog svårt att samtala med helgedomar.

I Sverige är vi måhända för ivriga att riva ner alla från deras upphöjda stensocklar, men det måste väl ändå finnas en plats mellan dessa två extremer?

Plötsligt får jag lust att fråga Ivan Franko själv, om han trivs där uppe på sin stenklump, och jag tror nästan att svaret skulle bli att han känner sig vilsen. Tagen ur sin kontext. Och jag får också ett riktigt trängande behov av att varsamt hjälpa honom ner (för han måste ju vara lite stel i benen vid detta laget). Väl här nere med oss skulle han få höra vad ukrainarna av idag tänker.

Jag är nämligen av den, möjligtvis enfaldiga, meningen att både han och ukrainarna skulle trivas långt mycket bättre tillsammans, om de hade en något mer jämlik relation.

Share

De godas berättelse från Volynien

Category: by sophie engström, literature, poland, ukraine
Tags: , ,

“Jag försökte inte finna skyldiga eller oskyldiga. Jag försökte inte peka ut några förövare eller offer. Jag försökte inte heller skapa några martyrer,” förkunnar Witold Szabłowski som ett svar på den ursinnige mannens monolog. Stämningen på Teater Kurbas är tät. Vi visste nog alla att något sådant skulle hända, så den äldre mannens inpass var väntat.

För det som Szabłowski valt att skriva om är inte enkelt… Han tycks för övrigt aldrig göra det enkelt för sig. Han slog igenom med att skriva om hedersvåld mot turkiska unga kvinnor. Och han har levt ett år som om han befann sig i Folkrepubliken Polen, för att på så vis utforska hur det skulle vara att leva i en tid utan kapitalism. Ett slags Good Bye, Lenin!-projekt, fast på riktigt. Och nu detta…

Boken som presenteras på årets bokmässa i Lviv bär titeln “Sprawiedliwi zdrajcy. Sąsiedzi z Wołynia” på polska (enligt min knaggliga polska betyder det ungefär “Bara förrädare. Grannarna i Volynien”). Den handlar om år 1943 i Volynien. Från mars 1943 och under några månader där efter, pågick en gruvlig massaker på polacker. I Volynien mördades 35.000-60.000 polacker. I östra Galizien, där Lviv ligger, mördades 25.000-40.000 polacker. Det finns många vittnesmål om att ukrainare deltog i de här massakrerna. Vilket i sin tur och ledde till att ukrainare mördades, om än inte i samma utsträckning. Och det här är givetvis ett öppet sår i de polsk-ukrainska förbindelserna. Många försöker använda den här händelsen i sina egna syften, att driva på nationalistiska strömningar och att skapa splittring mellan de två grannarna Polen och Ukraina. En polsk film om massakern förbjöds till exempel nyligen att visas i Ukraina av ukrainska myndigheter. Den ansågs vara vinklad.

Så det är inte så förvånande att en presentation av Szabłowskis bok i Lviv upprör vissa. Men Szabłowski och hans översättare intygade att boken inte försöker peka på ut någon grupp som skyldig. Det här är en bok om goda människor, som försökte förhindra massakern. En slags försoningsbok till för både ukrainare och polacker, menar Szabłowski.

Det är omöjligt att inte imponeras av Szabłowskis mod. Årets bokmässa i Lviv har redan inneburit att en bokpresentation ställts in efter mordhot mot författaren. (En bok om en flicka med två mammor.) Den äldre mannens svavelosande monolog är ju dessutom ett uppenbart bevis på att Szabłowskis bok verkligen upprör i vissa grupper.

Jag har själv inte läst boken, den finns ännu inte på ett språk jag vågar påstå att jag behärskar, så jag kan bara ta Szabłowski på hans ord. Att det här inte är en bok för sådana som vill använda historien till sina egna politiska syften. Det här är en bok som vill läka sår, med att berätta de godas berättelse. Den berättelsen vi så sällan får höra.

På ukrainska bär boken titeln “Кулемети й вишні. Історії про добрих людей з Волині”, vilket kan översättas med “Kulsprutor och körsbär. Historien om goda människor från Volynien”, en titel författaren förkunnade att han tycker bättre om än den han valt själv.

Witold Szabłowski i mitten, med översättaren Andriy Bondar samt tolken till vänster.

Fotnot: i våras mötte jag samma äldre mannen under ett samtal på bokhandeln Je i Ternopil om svensk-ukrainska relationer. Den gången var han indignerad över att Sverige höll på att införa Sharialagar, samt att svenska företagare stal pengar från Ukraina. Jag påpekade att man ska vara noga på varifrån man får sin information i dessa tider. Efter samtalet visade han en annan sida. Han var plötsligt mycket artig och trevlig. Kanske är det bara hans sätt att skapa sig en plats på jorden. Så hans vredgade ord på Teater Kurbas idag ska kanske läsas som ett slags identitetsskapande. Så länge han går till ställen där det finns pålästa människor, är det ju ingen fara. Men hans ord kan lätt sätta griller i huvudet på sådana som inte har samma förmåga att diskutera med honom…

Share

Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…

Share

På rymmen från en skrivkramp – viewpoint-east firar åtta år!

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

Nå, det var en helt vanlig dag i Göteborg. Och eftersom händelsen tilldrog sig i Göteborg utgår jag från att det regnade. Det var i alla fall för åtta år sedan. Exakt idag. Den 13 september 2009.

Egentligen var det inte då det hela startade. Jag la faktiskt grunden till den dagens händelse långt tidigare. Men det är den dagen som är markerad i kalendern. För det var då, efter månader av namntankar, formtankar och kodknölar som viewpoint-east.org la ut sin första postning.

Eller rättare sagt, jag la ut den första postningen. För det är jag som är viewpoint-east.org, även om andra gästspelat.

Jag tänker inte gå in på vad det betytt för min personliga utveckling. Om inte annat för att det skulle trötta ut er läsare fullständigt. Men jag kan ändå säga det att utan det steget hade jag aldrig nått tillbaka till glädjen att skriva.

Som ett barn med skrivbesvär, som liknar dyslexi, har skrivandet alltid varit förenat med kamp. Och det var väl därför jag började skriva. Eftersom jag inte är en sådan som bromsar mig ur en uppförsbacke.

Men skrivarkurser och universitetsstudier kvävde den glädjen. Kvar var en inre knuten näve. En klump i bröstet. Ord som stockade sig. Omöjliga att hitta rätt plats till.

När jag startade den här bloggen hade jag stora ambitioner, (samt att jag hade befunnit mig i en lång uppförsbacke, som varat i ungefär ett decennium, och var därför nödgad att göra något åt att ta mig ur min isolering). Jag skulle äntligen få publicera alla de alster som redaktörer inte ville ha. (Mina forskningsidéer skulle få utrymme att breda ut sina vingar.) Inledningsvis skrev jag mycket på engelska. Det innebar att jag då hade långt fler läsare än idag.

Men jag har ändå återgått till mitt modersmål. Trots att det innebär att jag får färre och färre läsare. Var orsaken till det bottnar vet jag inte. Kanske skriver jag uselt, har dåliga rubriker eller så är bloggar bara ett utdöende fenomen. På det har vi inte svaret, (och om du skriver ett egenhändigt uttänkt svar kommer jag min vana trogen tycka att du har fel).

Under senare tid har viewpoint-east.org ändrat karaktär. Den ordsvada jag tidigare utsatt de som korsat min väg, har nu hamnat här. Och så ska det förbli. Borta är ambitionerna jag nämnde ovan. Nu vill jag bara skriva. För det är så förbaskat roligt! Jag är på rymmen från skrivkrampen! Ännu så länge verkar dess kompass inte hitta mig.

Så med det utbringar jag ett trefaldigt (då jag är en skånsk tösabit) leve för viewpoint-east.org och för fler olästa tankeknölar! Hurra! Hurra! Hurra!

Just så, eftersom det anstår en åttaåring!

Hej! U and U
Bilden har som vanligt ingenting alls med texten att göra. Eller så har den just det…

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: