viewpoint-east.org

IKEA i Ukraina

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

IKEA söker just nu underleverantörer i Ukraina. En sådan nyhet får givetvis fantasin att skena. Ska IKEA starta upp i Ukraina? Eller är tanken att de ska tillverka möbler som senare exporteras till andra länder, som till exempel Polen och Ryssland?

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall roligt att man söker möbeltillverkare i Ukraina, och drömmen om IKEA är stark här. Så stark att man har startat sina egna IKEA. Man åker till Polen och köper varor på IKEA. De går som smör i sola i Ukraina, trots att de säljer de tidigare så billiga varorna​ relativt dyrt!

Den här nyheten om IKEA får i alla fall mig att tänka på mina vänner i Busk.

Busk hade tidigare flera möbeltillverkare. Enligt en källa i stan var Busk en riktig möbelhuvudstad i Galicien. Det mesta gick på export, främst till Ryssland. Men en annan stor inköpare var Krym. Men efter den ryska annekteringen av halvön kan Busk inte tillverka möbler för den marknaden. Idag har man tre eller möjligtvis fem möbeltillverkare i Busk.

Jag vill därför slå ett slag för Busk. De har ett exemplariskt bra läge, nära motorvägen mellan Lviv och Kyjiv. Lägg er tillverkning där, IKEA. Och ni får inte bara en bra placering, utan också möjligheten att ha att ha att göra med Galiciens trevliga invånare, samt lätt hitta kunniga tillverkare som utan svårigheter kan sätta sig in i er verksamhet.

Share

“Vem vill tala med en häcksax?”

Category: by sophie engström
Tags:

Någonting som alltid förundrad mig är de slavisktalande folkens oförmåga att acceptera utlänningars brister. Jag talar inte om seder och bruk, utan om tal- och skriftspråk. 

Eftersom jag är en ständigt stapplande och stammande utlänning i Ukraina har jag otalet gånger blivit rättad. Och givetvis inte bara här. I Moskva var det sju resor värre. Egentligen är det inget fel i att bli rättad. Jag är tacksam när jag får reda på när jag kan bli bättre. Men kanske inte varje gång jag säger fel. Ivern att korrigera mina fel har tyvärr också lett till att jag ofta avstår från att tala. Eller skriva. Det blir helt enkelt så fasligt jobbigt att bli ifyllda varannat ord. Och ju mer jag korrigeras, ju osäkrare blir jag. Samma sak gäller när jag skriver. Ibland vågar jag inte tänka själv hur det borde vara, eftersom jag blir alltmer osäker på om jag kan någonting överhuvudtaget.

Jag har under många år arbetat med att lära ut svenska, och att få studenterna att tala är en av de svåraste tingen. Jag måste helt enkelt lura dem till att tala. Mitt mest framgångsrika recept är att inledningsvis låtsas som om de faktiskt talar helt korrekt. Ju mer de talar, ju mer säkra blir de på att de kan tala svenska. När de nått en viss flyghöjd börjar jag försiktigt korrigera dem. Det funkar alltid. De som är mer envisa studenter suger snabbt upp mina korrigeringar, men förlorar inte flyghöjd. Faktum är att de ofta flyger högre och modigare, och det eftersom de fick luft under vingarna tidigt.

Jag kan ju medge att det inte fungerar lika bra på alla studenter (en del har helt enkelt längre till att tala felfri svenska), men bättre att försöka tala svenska, än att inte tala alls, är min paroll.

Den här oviljan att förstå stapplande utlänningar, som de slavisktalande folken när, är för mig mycket förbryllande. När det gäller det egna talandet i det egna språket hör jag massor av felaktigheter. Ukrainare till exempel har inga problem att blanda in ryska ord, men om jag skulle göra det får jag en blixtsnabb tillrättavisning.

Den här oviljan är också mycket svår att förstå ur andra perspektiv. Som svensk är jag van vid att folk i Sverige talar bruten svenska. Det skulle inte falla mig att rätta vartenda små fel. Vem vill prata med en sådan häcksax?

Något annat som förbryllar är att det slaviska ordningssinnet tydligen bara gäller språk. Det räcker med att titta sig runt i exempelvis Ukraina för att inse att många tycker att de flesta regler är förhandlingsbara. Men då tydligen inte utlänningars tal. Den bara måste lyda. Sitta fint. Och helst hålla truten om den inte är helt korrekt, vill säga.

Bild från Wikipedia.

Share

En promenad urartar så lätt…

Category: by sophie engström
Tags:

Ingenting är så vackert som Lviv på våren, sa jag idag under vår fem timmars promenad. Det stämmer givetvis inte, för Lviv har sin skönhet i behåll oavsett väder och årstid. Även när regnet häller ner är stan vacker, men det gör det visserligen mer problematiskt att förflytta sig fysiskt.

Och det regnar ofta i Lviv. Det kanske är svårt att tro att en stad som ligger långt från hav kan vara så blöt. Inte har det hjälpt att man grävs ner den sinande floden Poltva. Regnet letar sig hit ändå. Från Karpaterna.

En svensk som nyligen besökte Lviv berättade att han vid sitt första besök inte tagit med sig något paraply. Det misstaget har han tydligen inte gjort om efter det.

Men regnet här skiljer sig från det man finner i till exempel Skåne. När det regnar här är det oftast vindstilla. Det står istället som spö i backen. Ett ursinnigt hamrade på alla tak och gator. Men efter regnet kommer stillheten. När det är vår utbryter även fågelsångens eufoni, växterna får akut växtvärk. Och jag står i allt detta och låter mig omslutas.

Så det är nog så att Lviv har något alldeles särskilt på våren, trots att det inte betyder att det är sämre de andra årstiderna.

När solen kommer fram och övervinner regnet vill vi inte lämna den, utan följer den en bit på vägen. Därför är det lätt att en promenad till botaniska trädgården urartar i ett fem timmar långt knatande. Uppför backarna. Mellan dalgångarna. Längs med tågspåren och via gator och husrader som aldrig tycks upphöra​ att intressera mig, en främling som hittat sitt hem.

De flesta bilderna​ är från botaniska trädgården. De lever sitt eget liv, liksom texten.

Den urartade

Share

när jag lägger salt på öga

Category: by sophie engström, poetry
Tags: , , ,

I dag behöver vi en dikt av Marianna Kijanowska. Marianna föddes i Zjovkva, som ligger strax norr om Lviv. Hon är poet, översättare essäist och mycket välkänd för den ukrainska publiken. Mycket roligt att Halyna Michalyk har översatt en dikt av henne till svenska.

när jag lägger salt på öga
Av Marianna Kijanowska
Svensk text Halyna Michalyk

när jag lägger salt på öga
förstår jag meningen med ljus
på mina sår för första gången djupa
som liknar sprucken is

under isen finns icke vatten – däremot magma
amalgam levande
men fördömanden promissa magna –
äro enbart uttalanden

[“Promissa magna” på latin betyder “stora löften”]

*****************************
прикладаючи сіль до ока
розумію навіщо світ
рана вперше така глибока
як надтріснутий лід

під яким не вода а магма
амальгама жива
та приречень promissa magna –
все ще тільки слова

home live still

Share

Ukrainas alla olyckor lockar

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: , ,

Är det Ukraina eller EU som hamnat i en svensk mediaskugga, undrar jag när jag lyssnat på både Studio Ett och Ekot. Jag skrollar sedan genom Text-TV, DNs och SvDs första sidor. Nej, ingenting. Men där kan jag hitta lite nyheter som handlar om EU, så boven är nog Ukraina ändå…

Men det sägs ingenting om dett som verkligen har en stor symbolisk betydelse för ukrainarna. EU-parlamentet har idag godkänt 90 dagars visumfrihet för ukrainska medborgare med biometriska pass. Man gjorde det dessutom med ovanligt stor majoritet. 521 ledamöter röstade för, emedan ynka 75 röstade mot. Kvar finns formella beslut, men det är mycket lite som kan hindra att visumfriheten införs från 11 juni i år.

Men kvar finns en obehaglig känsla. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av att goda nyheter som rör Ukraina aldrig når svenska lyssnare, läsare, tittare. De stora mediabolagen fokuserar enkom på de dåliga nyheterna. Det larviga ESC-bråket får spaltmeter efter spaltmeter. Det är som om de nästan önskar att Ukraina har fortsatt dåligt rykte. Och någonstans betyder det att de stora mediabolagen villigt hjälper till med att cementera svenskarnas uppfattning om att Ukraina är ett land med bara sorger och bedrövelser.

Men varför? Är det för att man tror att det inte finns ett allmänintresse för annat än olyckor från Ukraina? Ja, det är ju lätt att dra en sådan slutsats…

Själv väljer jag i alla fall att fira idag! Ett långt arbete med att stärka förbindelserna mellan Ukraina och EU har idag kommit flera steg närmare förverkligande. Det här är som sagt symboliskt viktigt, och borde även ha visst allmänintresse för svenskarna.

Share

Hejdå, Nadja Savsjenko!

Category: antisemitism, by sophie engström, ryssland
Tags: , ,

För ungefär två år sedan var jag, och många andra, mycket engagerade för Nadija Savtjenko. Hon satt, som ni kanske minns, fängslad i Ryssland. En farsartad rättegång gjorde ärendet känt över hela världen. Hon blev en symbol för de politiska fångar som fängslats av Putin regimen.

Redan vid rättegången blev det tydligt att Savtjenko var en eldig person. Hon inledde flertalet hungerstrejker och hennes brev från fängelset var svavelosande tirader mot det ryska rättsväsendet och Putins agerande. Det var helt klart att hon var en svårbemästrad person. Men det var en självklarhet att stå bakom henne, hon var ju en politisk fånge i ett allt mer totalitärt Ryssland.

När hon sedan kom till Ukraina och intog sin plats i det ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, så blev det mer och mer tydligt att hon var en vilde på många sätt och vis.

Det finns mycket att säga om hennes s.k. politiska gärning, men jag kommer inte lägga något krut på det. Det jag vill delge idag är ett klart och tydligt avståndstagande från henne.

Orsaken? Jo, det är hennes senaste utspel, där hon kommit ut som en tvättäkta antisemit. Nedan kan ni läsa ett citat av Kostya Tchourine, aktivist från New York, med ryska rötter, som engagerade sig bland annat för frisläppandet av Nadja Savtjenko. Jag håller nämligen med honom i varje andetag. Jag är också omåttligt besviken på henne, och undrar varför jag kämpade så för henne. Jag ångrar inte att jag stod upp för de politiska fångarna i Ryssland. Det var rätt, och det är inte något jag tänker sluta med. Men Nadja Savtjenko, nej, hon får klara sig utan mitt stöd och förståelse.

Up until now, I was willing to excuse Nadiya’s questionable statements and write them off as due to her hard life, struggling with PTSD [Posttraumatic stress disorder], etc., but it turns out that Savchenko is a typical anti-Semite.

First, answering a question about a “Jewish yoke” (“yoke” meaning “occupation”, like in Tatar-Mongol Yoke) that Ukraine is allegedly under today, Nadiya announces on live television: “if this is what the people/masses say, then they are telling the truth” and adds: “And yes, if we look at the people in power in our country today, their blood is indeed not Ukrainian, so to speak. We can talk about it, but what can we do about it? We need to think and act!” ( http://censor.net.ua/v432901 )

Later, she does a public apology:
“I have nothing against Jews. But I don’t like kikes. […] One can hardly call Ukraine an anti-Semitic country – we have 2% of Jews, who hold 80% of positions in power.”
Yes, she claims that she is not an anti-Semite, and that anti-Semitism does not and cannot exist in Ukraine, she says in the same video that with Jews and kikes it’s the same as with Russians and “katsaps” or Ukrainians and “khokhols” (derogatory terms for Russian and Ukrainian, respectively). At the same time, she confirms on national TV that Ukraine is under a “Jewish yoke”, and during her explanation, she even repeats the conspiracy theory, that 80% of people in power are Jews (and hiding it), that Poroshenko in particular is Jewish, even though “Jews themselves would say that none of them” (are in power).

If she believes all of this, based on the argument that “if this is what the people say, then they are telling the truth”, then either she is an anti-Semite, she is not very bright, or she is the voice of a society that is once again, for the nth time in history, developing a problem with anti-Semitism.

Nadiya – goodbye. I don’t regret the protests against Putin and in support of political prisoners, but I regret the time and effort I have wasted specifically on Savchenko.

Kostya Tchourine:

Kostya Tchourine, bakom galler, vid demonstrationen “STRATEGY 6 – in New York. Freedom to political prisoners in Russia” till stöd för de politiska fångarna i Ryssland. Med tillstånd från Kostya Tchourine.


Från “STRATEGY 6 – in New York. Freedom to political prisoners in Russia”. Med tillstånd från Kostya Tchourine.

Share

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: