viewpoint-east.org

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Phillippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Phillippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.

Share

Tre söner från Lviv har återvänt till stan

Category: by sophie engström, eastern europe, ukraina
Tags: , , ,

Tre plaketter över tre jurister som alla utbildat sig vid universitetet i Lviv, och som mirakulöst undkom förintelsen. Nu hänger de på sina platser.

Vi var en liten tapper skara som trodde att vi överlistade vädrets makter genom att enkom bevittna när Louis B Sohn ställdes vid sin gamla port. Men sällskapet som avtäckt Lauterpacht och Lemkin drog ut på tiden, och kylan kröp allt längre in under våra överrockar.

Nå, när hela gruppen senare anslöt, hade vi säkert och målmedvetet motat bort bilarna från parkeringen. En perfekt lösning för en perfekt avtäckning. Lvivs själ växer i takt med att de som hör till stan återfår sin plats.

Ikväll får vi åhöra “East West Street” på Lvivs filharmoni, och enligt ryktet ska Phillippe Sands ta ton…


Snart din tur, tröstar Andrij Bojarov (till vardags konstnär, curator och projektledare) Louis B Sohn bakom skynket.


Vi väntar och väntar…


Så kom de till slut!


Avtäckt! Phillippe Sands med släktingar till Louis B Sohn. Vänd mot Sands syns Sofia Djak, chef Center for Urban history.


I hela sin glans.

Share

Om antisemitism i Ukraina – något nytt under solen?

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, krönika, ukraina
Tags: , , ,

“Jag är judinna”, inleder min student en fråga till Göran Rosenberg, då han besökte vår fakultet (Fakulteten för internationella relationer på Ivan Franko-universitetet i Lviv) för några veckor sedan. Det var något i det där rakryggade sättet att säga det som var så befriande. Jag hade nämligen precis läst de inledande kapitlen i Phillippe Sands “East West Street”. Där beskriver han hur han 2010, vid sitt första besök i Lviv, träffat en student som lite i smyg hade sagt att det där med “judar i Lviv är ett känsligt tema”.

Under revolutionen 2014 var det en vanligt förekommande tes, inte minst på Aftonbladet Kultur, att upproret mot Janukovytj var en statskupp utförd av fascister. Vissa gick även så långt att man menade att ukrainarna till sin natur (?) fascistiska. Det hade de i synnerhet visat under andra världskriget.

Det är väldigt få som förnekar att det förekommer antisemitism i Ukraina, men den är faktiskt inte mer vanligt förekommande än i Ukrainas grannländer, så som exempelvis Tyskland. Rakt motsatt vad nämnda kultursida lyckats belysa.

Det här betyder ju inte att det inte är illa. De antisemitiska dåden ska alltså inte förringas, och väldigt mycket arbete finns kvar att göra. Ett arbete som delvis försvåras av ny lagstiftning som förhindrar kritisk forskning om vad exempelvis den ukrainska befrielsearmén företog sig under andra världskriget. Men samtidigt finns det en logik i att den lagen tillkom, en logik man givetvis inte måste hålla med i, men ändå fullkomligt logisk för vissa. Resonemanget går så här: många ukrainare mördades och fördrevs under andra världskriget. Fokus för studiet av vad ukrainarna genomgick då har ofta landat i vilka brott befrielsearmén gjorde sig skyldiga till. Det är en komplicerad balansakt för presidenten, och lagen har verkligen inte tagits emot entydigt positivt av ukrainarna. Många vill se en tydlig och öppen debatt och forskning, vilket idag på många vis har omöjliggjorts genom den nya lagen. Den nya lagen kan kosta Ukraina mycket, vänner kan lätt förvandlas till fiender om man är flr kompromisslös. Den har till exempel gett grogrund till en konflikt mellan Polen och Ukraina, ett ordkrig som just nu pågår och som jag återkommer till vid senare tillfälle.

En konsekvens av att Ukraina hängdes ut i vissa kretsar som ett fascistiskt land under revolutionen 2014 var att man började belysa judarnas situation i landet. Och i landets historia. Det var därför inte så konstigt att Phillippe Sands igår stod och föreläste om sin bok “East West Street” på katolska universitet i Lviv, och att boken, som nyligen översatts till ukrainska, redan fått stor uppmärksamhet. Det är inte heller konstigt att vi som sitter och lyssnar på Phillippe Sands känner att Ukraina gjort en fantastisk resa, en resa som på sju år gått från att innebära att judar är ett känsligt ämne, till att ingen förvånas över till exempel min students inledande ord på Göran Rosenbergs föreläsning några veckor tidigare. Snarare lyssnade man då med större engagemang än jag upplevt vid liknande situationer i Sverige. Den här lyhördheten bottnar i förvissningen om att Ukraina är ett mångkulturellt land. Och den förvissningen innehåller också en stolthet, något som är mycket svårt att beskriva för en utomstående. Och i synnerhet för dem som redan grävt ner sig i sina retoriska skyttegravar.

Men Phillippe Sands vet bättre. Det framgick tydligt igår. Han förstår att Ukraina genomgår en svår period, med den ekonomiska och sociala kollapsen, och att det finns de sediment som drar åt fascism. Han ser det, men han ser också alla de unga som fyller lokalerna när han kommer för att tala om sitt arbete och sina böcker. Han ser också att Ukraina har förändrats. Att något har hänt. Att man nu inte längre är rädd att tala om judarnas betydelse för landet och för Lviv.

Under min tid här, som är ungefär lika lång som Sands bekantskap med staden, har jag också upplevt en förändring. Ibland känns det nästan som om vissa erfar en eufori över att få vara med om denna transformation. Det är rörande och inger hopp.

Och vilken var då frågan min student frågade Göran Rosenberg? Jo, hon frågade om man som jude någonsin kan känna sig hemma någonstans. Rosenbergs svar var att allt handlar om att finna sin plats. Att vara isolationistisk leder inte till att finna ett hem. Men då måste samhället man bor i vara villigt att ge en den plats som man behöver.

Genom sitt arbete med boken “East West Street” har Phillippe Sands hjälpt Lviv att återfå tre judiska män, de två juristerna Lauterpacht och Lemkin, samt juristen Louis B. Sohn. Imorgon, 79 år sedan Novemberpogromerna (även kallat Kristallnatten), kommer Lvivs borgmästare Sadoviy avtecka plaketter där de tre männen bodde före andra världskriget. De ges plats i dagens Lviv. Som en del av historien, men också av framtiden. Ett tydligt tecken på att tiderna förändras, och vi måste se till att det blir till det bättre.


Phillippe Sands vid gårdagens föreläsning. På bilden bakom honom ser ni hans morfar.

Share

Talgoxarna som fastnat i vår geopolitiska fyrkantighet

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: ,

På senare tid har jag funderat en del över det här med fåglar. Eller egentligen har jag väl inte funderat så mycket på fåglar i allmänhet, utan mer i synnerhet över vilka de är, de där talgoxarna och blåmesarna som smaskar solrosfrön i min egentillverkade fågelmatare. När de hänger där och dinglar på min fågelmatande Bordzjomi-flaska vilket språk talar de med varandra då? funderar jag.

Javisst är det larvigt! Jag vet ju att det är helt galet att överföra människors ordning på djur, men man kan ju inte låta bli att undra. Så här i Lviv, är de väst- eller östtalgoxar? Om de är östtalgoxar kan de vara synnerligen aggressiva. Ja, i alla fall om man får tro svensk media, som varje år rapporterar om att de fridsamma svenska talgoxarna, eller andra småfjädrar, hackas till döds av de mer beräknande östtalgoxarna, som inte drar sig för att döda med bara näppen!

Det får mig inte helt osökt att tänka på de där sibiriska fästingarna som vandrade över löpsedlarna för några år sedan. De var så lömska att de helt hotade att förinta oss! Ja, så illasinnade tycktes de vara!

Ibland får jag för mig att alla de där konstiga mediegrunkorna, som släpps ut från någon sömnig redaktion, bara är en del av något nedärvt mönster. Jag vågar nästan inte ta ordet till mitt tangentbord, för då kanske någon tror jag är i maskopi med den ryska ambassadören i Sverige, men nu skriver jag det ändå: russofobi. Ja, för den där skräcken för det från öst, drabbar faktiskt inte bara sådana från Ryssland. Det slår ganska brett över alla som har litet uns slaviskt i sig. Därför har ju inte nämnda ambassadör har rätt på någon punkt, men jag tycker ändå lite synd om talgoxarna. Vad har de gjort för ont, för att delas in i vår geopolitiska fyrkantighet? Med största sannolikhet är de ju bara väldigt hungriga när du flaxat över Östersjön. En känsla som väldigt få svenskar förstår innebörden av förresten, men då tangerar jag ju ett annat ämne, den svenska oförmågan att förstå att ibland har vi inte förmåga att förstå. Det är mänskligt, och egentligen inget fel i det.

Men som sagt, det är ju väldigt synd när det drabbar talgoxarna. För trots att de bor i Lviv är de väldigt söta, sociala och mycket trevliga. Ungefär som folk är mest här. Tro’et om ni vill… för där kommer ju den där inlevelseförmågan in igen.

Great tit
Några Lvivianska talgoxar. Helst som vanligt folk. Teckning: Gustav Söderström

Share

East West Street – början på en ny väg

Category: bokrecension, by sophie engström, Jews, jiddish, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

I begynnelsen var det två män med olika personligheter, och med olika syn på hur man löser de juridiska frågorna kring övergrepp mot människor. Dessa två män hette Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht. De gick på samma universitet. På det universitet jag nu arbetar på. De hade samma föreläsare, men landade ändå i olika slutsatser. Ska man se till individen eller gruppen? det var frågan de brottades med. Lemkin förespråkade begreppet “folkmord”. Lauterpacht stred för “brott mot mänskligheten”. Båda hade avgörande inflytande över Nürnbergrättegångarna. Samt på hur vi ser på de två begreppen idag.

Efter att ha läst Phillippe Sands East West Street, är jag inte ett dugg klokare om vem av dem som kom till rätt slutsats. Sands lämnar det öppet för mig att bestämma vad jag tror är rätt.

Och just det är så djupt sympatiskt. Att lämna den centrala frågan öppen för varje läsare att dra sin slutsats. Trots svärtan i ämnet sprider sig en värme genom mig. Sands ger ett förtroende till mig. Något som jag inte trodde att någon författare kunde lämna över till läsaren. Bachtins dialogiska ord lever starkt i Sands berättarteknik.

East West Street är en bok som inte kan lämna någon oberörd. Mig har den förändrat i grunden. En fråga som jag så ofta väjt för, förintelsen, har nu blivit den frågan som jag känner att mitt liv kommer att handla om från och med nu.

Inget annat brott mot mänskligheten, eller folkmord (för att blidka båda männen), har förändrat någon kontinent i lika stor omfattning. I alla fall i modern tid.

Det är också så att jag, som bott i Lviv i många år, kan relatera till innehållet på annat sätt. Jag ser husen framför mig när han skriver adresserna. Jag skriker nästan rakt ut när jag läser om den lilla flickan som ser sina föräldrar släpas iväg av nazisterna. Jag skriker för att jag kan se det framför mig. Jag vet vilken gata han skriver om. Och till min förfäran kan jag se det helt tydligt inför mig. Trots att det för många i Sverige verkar avlägset och omöjligt, så vet jag, genom att jag bor på en plats som sett detta våld, att just det här – att vi börjar slita varandra i stycken – är möjligt. Det kan hända när som helst. Och särskilt i Europa. För den tid av relativ fred som vi har nu, är bara en chimär. Vilket ögonblick som helst kan den här gemenskapen raseras. Den är nämligen ingen självklarhet, utan är något vi måste kämpa för att upprätthålla.

Det är lätt att tappa tilltron till mänskligheten när man läser berättelserna i East West Street. Särskilt när man vet att det finns personer som idag på fullaste allvar menar att det aldrig inträffade. Förintelseförnekare är inga lustiga troll man kan flina åt. De är farliga då deras ord kletar fast och underminerar de uppenbara bevis på att förintelsen verkligen skedde. De är farliga för att de möjliggör att något sådant kan ske igen. I den tid vi lever i idag är det extra farligt att relativisera, och i synnerhet förintelsen. Just idag är det dessutom extra viktigt att blottalägga dem som relativiserar. Det finns någon självutnämnd förståsigpåare som ser konspirationer i varje hörn. Och de finns där med dig. I sociala medier, eller kanske vid ditt eget köksbord.

När jag läser East West Street förflyttas allt det som hände då till realtid. Det är inte långt borta. Det var här! Det var här, i universitetets stora sal, som Hans Frank höll sitt segerrusiga tal. Ackompanjerad av Lviv pogromerna, då alla judar förflyttades in till gettot och sedan till fullkomligt förintande i något av alla läger som fanns inom Hans Franks styre. (En sal jag för övrigt satt i för några veckor sedan och högtidlighöll min fakultets 25-års jubileum.) Det är inte långt borta och det gör ont i mig. Men jag känner också hur vreden väller upp. Tidigare kände jag bara hopplöshet inför förintelsen. Nu är jag arg. För det är så många länder i Europa som fortfarande misslyckas med att ta ansvar för vad som tilläts ske. Det gäller inte minst Sverige, och så många andra. De som så här i efterhand kanske menar att det var det enda rätta. Men det går väl an, för att man slipper ändå vara ensam i det. Det känns väl så där kissvarmt och skönt. Och kanske har det för oss svenskar mest att göra med att det är förbaskat mycket skönare att sjunka ner i TV-soffan, än att verkligen lyfta på röven och säga: “Hallå världen! Vi var usla, simpla rövslickare under andra världskriget, men låt det aldrig ske igen!”

Och i begynnelsen var det alltså dessa två män, skolade vid mitt universitet, som la grunden till att förhindra att det ska ske igen. Så här i skrivande stund, tycker jag att vi är riktigt dåliga på att förvalta deras arv. Vi gör oss inte förtjänta av deras försök att skapa en tryggare värld. För det var just det de ville.

Tänk dig något så altruistiskt!

Och tänk dig när du gjorde något sådant själv.

Sammanfattningsvis, ja, läs East West Street. Gör det, och låt den förändra dig i grunden. Så som jag tillät den att göra med mig.


I sällskap av en karta från Lwów 1936.

Share

Det finns en Chopin i dig

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , , ,

När jag var yngre tyckte jag att det var väldigt frustrerande att äldre människor upprepade sig gång efter annan. Nu är jag äldre utan att egentligen vara gammal, men börjar förstå det här med tjusningen i att upprepa sig. Det är vant. Varmt. Mjukt och skönt, för jag vet liksom var jag tror jag ska landa.

Tyvärr är det dock så att mina upprepningar inte riktigt har raffinerat så som det exempelvis var för min mormor. Själv landar jag ofta på något oväntat och taggigt. Visserligen är det väldigt uppiggande, så jag klagar väl inte. Nej, det är inte därför jag nu funderar på upprepningar. Ofta vet jag nämligen inte om jag upprepar mig (där har jag vissa likheter med min mormor), vilket är mycket invecklat än att upprepa sig. Om man upprepar sig vet man ju vad man gör, emedan jag inte riktigt blir klok på vad jag pysslar med. Det här är inte helt lyckat. Är det jag som upprepar mig, eller bara min inre dialog som mal på i samma banor?

Nu är det möjligtvis så att jag kanske upprepar mig, men det var inte för utan att jag började tänka på Skrjabin just ikväll. Det var när jag lyssnade till Chopins 24 Preludier (Opus 28) som det plötsligt inträffade. Bakom mina slutna ögon uppstod det färger. De höga tonerna var ljust blå, sedan ljust gula, vidare mot orange och mittenregistert dominerades av rött och grönt. De låga tonerna hade mörka, dova färger. Blodrött, brunt, svart.

Skrjabin hade nog skakat på huvudet om han läst det här. “Falskt!” hade han kanske förkunnat. Jag har nämligen aldrig fattat ett smack av hans färglära, som ni kan läsa om här (jajamensan, jag upprepar mig).

Det är ändå väldigt märkligt att Skrjabibs färgtänk dyker upp i Chopin! Visserligen är det inte helt långsökt, men egentligen vill jag höra mer av George Sand. Då hon går förbi Chopins nitiska komponerande, när de vistades på Mallorca. (Mallåkra, på skånska.) Djupt försjunken i sitt författande.

Jag undrar plötsligt hur hon var klädd. Hade hon kanske tagit på sig Chopins kläder? Eller vandrade hon runt i någon ihop snörande klänning? Hon är en författare som lockar, men som jag aldrig lyckats uppskatta. Lite tråkigt, eftersom jag tror hon skrev alldeles utmärkt.

Trots att jag då inte lärt mig att uppskatta hennes författarskap, så har hennes koppling till Chopin gjort den sistnämnde mer levande och ömsint. För det är något alldeles speciellt med män som vågar leva med starka och självständiga kvinnor.

Det kan du man, som lever med en stark kvinna, tänka på när du någon dag funderar på varför du alltid gör det så svårt för dig själv. För i dig finns också en Chopin.

Nå, nu har det här när allt kommer omkring ingenting med min uppenbarelse ikväll att göra. Faktiskt ingenting.


George Sand

Share

“Jag, en vanlig grå människa”

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: ,

Så svårt det är att tänka på något annat än på dig. Du som sa att du var en vanlig grå människa. Men inte var du särdeles vanlig, och minnet av dig kommer nog aldrig vara färgat i grått för mitt inre.

Med dina 54 år hade du nog egentligen en bit kvar till slutkapitlet. Men du valde att sätta ett tidigare datum för din avfärd. Att du satte dig i brand, för att få andra att reagera, ja, inte är det grått i alla fall.

Inte så vanligt heller.

Jag försöker se in i framtiden för att spå om du gjorde rätt. Kommer det att få den effekt som du önskade? Kommer den politiska situationen i Polen förändras? Kommer dina huvudmotståndare, partiet Lag och rättvisa (PiS), få ökat motstånd? Eller kommer ditt eftermäle helt landa i det dunkla rummet för glömska? Var det rätt att göra som du gjorde? Eller var det en egoistisk handling? Skulle du på något annat sätt kunna ha fått ut ditt budskap? Jag kan inte svara på någon av dessa frågor. Jag vet bara att just nu bör vi bara böja våra huvuden för dig. Buga för dig. För att det förtjänar du. Vi behöver inte ta ställning till din politiska agenda. Vi behöver buga oss för dig, eftersom det är så djupt tragiskt att du bara såg denna enda utväg.

Att sätta dig i brand.

Och vi ska kanske låta oss påminnas om att vi alla egentligen är väldigt grå, vanliga människor. I alla fall i jämförelse med dig.

just look at me
Vi är grå, helt vanliga människor.

Läs om “Jag, en vanlig grå människa” på webb-Bulletinen.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: