viewpoint-east.org

Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.

Share

En samvetsfråga: Vad gör du för de ukrainare som älskar Sverige?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår var jag på Ukrainian Scandinavian Centers julfest i Lviv. En lokal fylld till bredden av Skandinavien-fantaster. Tänk, vilka fans vi har. Människor, som utan att önska något i gengäld, bara älskar våra länder. En del har besökt våra breddgrader, andra hoppas på att få råd att göra så i framtiden. Några kan något av våra språk, andra hoppas att få möjlighet eller tid att göra så i framtiden. Men gemensamt har de att de formligen dyrkar våra länder.

Det är mycket rörande, på något vis som är svårt att beskriva. De pratar till exempek om vårt julfirande som om det är något exotiskt, något som för mig är så fullkomligt normalt och snudd på tråkigt.

Men ibland undrar vad jag vad vi gör med alla dessa som runt om i världen älskar vårt hörn på jordklotet. Det finns organisationer som gör sitt bästa för att få dessa människor att känna sig önskade. Här tänker jag exempelvis på Svenska institutet, som ägnar mycket energi och medel åt att ge de som är Sverige-fantaster uppmärksamhet. De kan söka stipendier eller få ta del av det gedigna material som handlar om Sverige. Nej, det är inte sådana organisationer jag tänker på när jag frågar mig vad vi gör med all deras kärlek.

Jag tänker på hur Sverige möter dessa människor när de väl kommer till oss. Under senare tid har jag ofta blivit kontaktad av desperata ukrainare som hamnat i olika Kafkaianska situarioner när de kommit till Sverige. Det handlar om bärblockare som blivit snuvade på alla pengar de tjänat. Det handlar om IT-folk som blir utslängda från Sverige eftersom deras svenska arbetsgivare gjort olika (oftast) försmädliga fel. Det handlar om läkare, som trots att de fått licens att arbeta i Sverige, blir utkastade från landet för att det tagit några extra veckor att avsluta kurserna i svenska.

Och trots att flera av dem fått sina drömmar och förhoppningar krossade, blivit halvt om halvt rånade, så har de det gemensamt att de ändå… älskar Sverige. Jag är faktiskt främst chockad över det. Att de trots att de blivit behandlade som ohyra ändå vill vara i Sverige, för att de tycker om Sverige!

Det är annat än de självutnämnda Sverige-vänner, och tillika svenska medborgare, som lägger all sin energi på att hata landet. Något får mig att tro att Sverige eventuellt skulle bli ett fasligt mycket trevligare land om det fanns fler ukrainare där.

Men myntet har ju två sidor, som ni vet. Den ena sidan av mig vill att alla dessa stackare, som blivit utslängda, lurade eller förnedrade, ska få återvända till Sverige. Men samtidigt är jag rädd för att Ukraina håller på att dräneras på de företagsamma själarna. De behövs nämligen även här.

Fast nu håller jag, som vanligt, på att halka iväg mot ett annat ämne. Frågan var vad vi gör för dessa människor? Jag vet vad jag gör, och även om det inte är mycket så är det viktigt för dem. Men vad gör du? (Om du nu överhuvudtaget bryr dig.)


Quiz om Skandinavien på Ukrainian Scandinavian Centers julfest igår.

Share

Vi hjälper inte Ukraina med att ljuga

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag bor i Ukraina. Det kommer ju inte som en nyhet för dig som ofta läser min blogg. Att bo i Ukraina betyder att jag dagligen måste konfronteras med saker som, om de återges i text, inte ger en vidare positiv bild av Ukraina. Det handlar om allt från många människors usla livssituation, till påstådd korruption eller bara hemska berättelserna om vad som händer i det här landet.

När jag då försöker återge det jag ser är det inte helt ovanligt att några tar det som kritisk av landet. Men det är en helt felaktig slutsats. Min kärlek till Ukraina är innerlig och orubblig. Jag kommer alltid att hysa största respekt för det folk jag delar landområde med. Alla och envar av de jag möter respekterar jag, även om den inte alltid är ömsesidig. Jag har en tilltro till att det kan bli bättre här, trots att jag ser att så många är allt annat än nöjda. De kan till och med karaktäriseras som missnöjda. Eller förbannade.

När jag lyfter frågor med de problem som finns här, är inte min avsikt att misskreditera ukrainarna eller ukraina. Min avsikt är helt den motsatta. Jag vill att andra ska få möjlighet att förstå. Genon insikt kan de hjälpa. Genom att förstå Ukraina blir man viktig kontaktyta mellan våra länder.

Men ibland är det mycket svårt att få svenskar att förstå. Det är främst de gånger då jag möter sådana som vill framhålla Sverige som ett mardrömslikt land som står inför någon slags apokalyptisk undergång. Och det är när de försöker framhålla Ukraina som något slags föredöme, som jag reagerar. Senast jag hamnade i en sådan diskussion var när någon retat upp sig på skribenten Margit Richert. I en intervju i Expressen påpekade hon att det var befängt att tala om systemkollaps i Sverige. Jämförelsen hon gjorde var med Ukraina. I Ukraina är det långt värre, tolkar jag hennes uttalande. Ingenting i hennes uttalande pekade på att hon tyckte Ukraina var ett dåligt land, med dåliga människor. Jag tror att hon istället påpekade att situationen i Sverige ändå är under kontroll, emedan Ukraina har ett krig i de östra delarna och en mycket svår situation för många av dess invånare. Ord som systemkollaps i Sverige är således våldsamt överdrivna. Och samtidigt en skymf mot dem som verkligen har det svårt.

Jag tänker dagligen på alla de barn som lever i en ohygglig misär. Barnens hopp i södra Ukraina gör ett viktigt arbete för att belysa deras situation, samt att hjälpa de i yttersta nöd. Det går inte heller många timmar i Lviv utan att jag ser en arm pensionär som be om allmosor. Det är den verklighet de tvingas leva i. Jag vore en synnerligen egoistisk person om jag inte led med dem. Min förhoppning är att jag genom min närvaro kan bidra med att skapa kunskap om Ukraina, samtidigt som jag genom min yrkesroll kan bidra till att ge kunskap om hur Sverige fungerar.

Därför blir jag så ursinnigt förbaskad, när någon i den svenska folkhemsidyllen sitter och gnyr om att Sverige är ett uselt land, och att Ukraina är så vansinnigt mycket bättre. Det är ett direkt slag i ansiktet på dem som har det riktigt hemskt. Dessa människor blir inte gladare, mättare, får tak över huvudet eller får en säkrare tillvaro av att någon ljuger för dem.

Jag älskar Ukraina, och tycker att dess folk förtjänar ett mycket bättre öde, än att omhuldas av bortskämda gnällspikar som aldrig fått känna vad det betyder att leva utan trygghet.

Vi, som på ett oegoistiskt vis älskar Ukraina, kan se att det finns mycket gott i folket, men vi gör dem en otjänst om vi tror att vi hjälper dem med att låtsas som om allt är frid och fröjd. Vi hjälper dem med att ge dem framtidsutsikter. Vi hjälper dem att få kraft att arbeta sig genom alla de stora hinder som finns för att skapa ett tryggare land. Det är det som är vår uppgift.

building high
Det byggs nytt i Ukraina. En svår process, men där vi kan hjälpa med att stödja.

Share

Lviv – lejonstaden delas med herr Uggla

Category: by sophie engström, krönika
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Lejonstaden, så kallas ofta Lviv. Vi har ju många lejonskulpturer här. Men det är faktiskt så att det finns de som försöker utmana den pälsfagre vännen, och det är herr Uggla. Nej, nu menar jag inte Martin Uggla, Östgruppens kunnige ordförande. Det här har ingenting med honom att göra. (Även om jag bara genom att nämna hans namn vill lyfta min hatt för hans och Östgruppens fantastiska arbete.)

Nej, jag syftar på den uggleherre som ofta dyker upp i olika skepnader på husfasader i Lviv. Vad han ska symbolisera vet jag inte, men jag tror att han ska få oss att tänka till och förstå att huset är bevakat av ett mycket klokt fjäderfä. Vem vet vad dennes blick fångar upp.

Ugglan som symbol har ju i historien för övrigt ofta setts som ett illavarslande tecken. Något ont och kanske våldsamt kan förestå.

När jag vandrar på Lvivs gator ser jag inte helt sällan hur herr Uggla dessutom dyker upp som mönster på ryggsäckar, som broschyrer, som örhängen etc. Han är väldigt populär, och det är väl en förfärlig tur att man inte är så vidskeplig som man faktiskt ändå är. För annars skulle jag ju kunna tro att något riktigt gruvligt väntar runt om knuten. Eller rättare sagt, det vet jag ju att det gör, för det är väl det knutar är till för. Att stå där och vänta in en så att man slutligen är med om det där, som ugglan planerat. Och det är väl därför jag vet det där om hur man såg på ugglan förr i världen. Mitt vidskepliga jag har helt enkelt kollat upp det.

Nå, nu är det i alla fall lite tur att mitt sekulariserade och mindre vidskepliga jag har förmågan att ändå vända blicken upp mot husfasaderna och faktiskt tillåta mig att tycka att den där herr Uggla ändå är en mycket trevlig husprydnad. Och i hans bo fann jag även denna eminenta trappuppgång.

Inte undra på att han försöker jaga bort obehöriga. Vem vet om de är illasinnade eller inte.

Share

Ukrainske Bulgakov i nyhetsflödet

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är inte för utan att jag under de senaste dagarna tänkt mycket på Michail Bulgakov. Han har poppat upp ur varje hörn av det ukrainska nyhetsflödet. Han har kikat fram bakom Saakasjvili, men tillika lurat i riksåklagarens portfölj, och helt rört till alla bevis mot Saakasjvili. Ibland har han spelat trumma på president Porosjenkos väldiga mage. Eller flätat in sig i Julia Tymosjenkos fläta. Fast oftast har han hängt med mig. Fått mig att skratta i all bedrövelse.

Det här har i alla fall fått mig att återigen fundera på hans etniska hemvist. På Wikipedia basunerar de gladeligen ut att han var ryss. Eftersom han var Bulgakov är det givetvis inte så enkelt. Just Bulgakov hade ju en tendens att röra till det mesta, på ett helt ypperligt sätt måste jag tillägga. Det råder för mycket tillit till ordning och reda i vår knöliga verklighet. Nej, tackar vet jag Bulgakov som visste hur man gör verkligheten mer uthärdlig genom att stöka till det.

Bulgakov föddes i Kyjiv, som då tillhörde Tsarryssland. Han var ryskspråkig, men det var väldigt många i staden, då som nu. Han tjafsade med polskspråkiga, jiddischspråkiga, ukrainskspråkiga etc grannar. En salig soppa, med andra ord. I det myller av olika språk, traditioner, religioner skapades Bulgakovs hjärna. Under hans tid i den nu ukrainska huvudstaden var den homogena stadsbilden en avlägsen tankestil som invånarna nog inte ens kunde föreställa sig hur den skulle te sig.

Men kan man då säga att Bulgakov var ukrainsk, bara för att han föddes i en stad som nu är huvudstad i Ukraina? Ja, jag menar det, och det har att göra med det jag skrev inledningsvis. Här kan man tydligt se det kaos som Bulgakov var en mästare i att skildra. Det finns i människors tankegods. För trots att de jiddischspråkiga nästan helt utplånats, och de polskspråkiga flytt västerut, så finns den där myllrande tonen i folks medvetande. Det Kyjiv som då fanns, har stannat kvar i den ukrainske självbilden. Och det är mycket som också talar för att det just under förra sekelskiftet som “ukrainaren” skapades. Just under den tid som Bulgakov bodde i Kyjiv. Då som nu är dessa individer ett lapptäcke av språk, religioner, traditioner. Att vara ukrainare betyder inte att man talar ukrainska. Man kan vara ukrainare oavsett modersmål.

Det senare gäller inte för Ryssland. Under de senaste årtiondena har dessutom den nationella självbilden blivit mer ryskspråkig, på bekostnad av alla de andra. I Ukraina går man i motsatt riktning. Här försöker man inkludera olika modersmål. Man kan visserligen argumentera att de senaste lagförändringarna, där ukrainska språket ska ha en särställning, faktiskt talar mot avstående hypotes. Men se, där har ni fel. Om ni hävdar det har ni överhuvudtaget inte förstått någonting om Ukraina. För här lever folket sitt eget liv, och lagar och förordningar kan alltid stökas om så att de bättre passar det ukrainska lapptäcket. Och häri finner ni den största skillnaden mellan Ukraina och Ryssland. I det senare landet följer man lagarna som de är skrivna. Här följer man dem så som det passar. Vilket också är mitt avslutande argument varför Bulgakov var en ukrainsk ryskspråkig författare, snarare än en rysk författare. Bulgakovs ande lever här. Om det är jag fullkomligt förvissad.

Särskilt när han spelar trumma på president Porosjenkos väldiga mage.


Och när ni kommer till Kyjiv kan ni ju gå på Bulgskov-museet, eller så kan ni ju bara strosa runt på stan. Jag lovar er att ni faktiskt kommer finna honom lite var stans.

Share

En svart rubrik (eller läget i Ukraina idag)

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag försöker döva oron med Szymanowskis pianosonater. Det går så där. En frätande ängslan tar sig in mellan varje nedslag. Jag vill inte att det ska vara så här. Det är det enda min hjärna lyckas upprepa.

Under de senaste dagarna har jag drabbats av akut tvivel. Tänk om det är som så många här säger? Att Ukraina är på väg att kollapsa. Att pengarna, som EU och IMF lånar till landet, läcker ut som ur en hålslagen tunna. Jag vill inte att det ska vara så. Kraften som jag och andra lagt i att skapa tilltro till dagens ledare har ätit upp all förmåga att se andra alternativ. Men tänk om det är som alla säger. Tänk om…

Saakasjvili är slutligen arresterad. Anklagad för att ha samarbetat med Ryssland för att skapa kaos i Ukraina. Om det stämmer är det ytterst allvarligt. Ryssland har alltså fortfarande kapacitet att sätta hela landet i gungning. Men det är inte bättre om det inte är sant. Det betyder nämligen att Ukraina skulle ha ett rättssystem som fullkomligt är satt ur spel. Där politiker kan sätta sina motståndare och kritiker i fängelse. Ungefär som när förre presidenten satte Julia Tymosjenko i fängelse. Ukraina skulle med ett sådant scenario endast stått och stampat på samma fläck.

På Lvivs lokal-TV håller borgmästaren, Andrij Sadovyj, ett av alla sina tal. Talet är proppfullt av superlativ för att beskriva att Ukraina står på avgrundens brant. Men inte Lviv, försäkrar borgmästaren, för här styr jag, säger han, utan att få mig att må det minsta mycket bättre.

Samtidigt har landets nyinrättade antikorruptions byrå (NABU) vingklippts. Dess chef har sparkats och hela byrån hotas av att hamna under parlamentets klåfingriga tumme. Det är slutet på en fristående instans som jobbar mot korruptionen, hojtar vissa. Automajdan, en slags bildemonstration, kör ut på vägarna igen, mot riksåklagarens hus. 300 bilar var det i dagens demonstration. Den största sedan Euromajdan, säger de. Riksåklagaren är en politiker, inte jurist, fyller de i.

Det är så oerhört svårt att bedöma vad som är sant och riktigt. Alla uppgifter pekar åt olika håll, och alla tycks ha en politisk agenda att peka åt just det hållet. Det finns ingen oberoende röst att förlita sig på längre. Om det nu funnits det någon gång. EU har sin agenda. IMF har sin. Saakasjvili har sin och presidenten med regeringen sin. De som protesterar har sin agenda, och de som inte protesterar har… ja, jag antar att de också har en agenda.

Från östra Ukraina hörs förtvivlade rop. 3,4 miljoner människor sitter fast i en humanitär katastrof. Inte sedan krigets början har situationen varit så akut som den är nu. Var tog alla de miljoner vägen, som bland annat Sverige har skänkt till Ukraina för att bistå dessa stackars människor, som nu har bott i en krigszon i snart fyra år?

Och i allt detta sitter jag och lyssnar på Szymanowskis pianosonater. Samtidigt som jag försöker sitta still i båten och inte drabbas av panik. Jag kan nämligen inte för mitt inre se en lösning på det här. Jag kan bara inte se bortom det berg av problem. Efter fyra år tycks problemen fler och mer oöverkomliga. Jag som alltid försöker hitta en ljuspunkt, känner nu hur ljuset dör. Runt omkring mig. Och i mig.

Inte ens Szymanowskis pianosonater hjälper då.

looking in out for

Share

En dag med Saakasjvili

Category: by sophie engström, Georgien, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En märklig dag går mot sitt slut. Den inleddes fridfullt med pepparkaksbak till studenterna. Men plötsligt avbröts vårt lugn av en mullrande georgier. Ja, jag talar om Saakasjvili, den ökända ex-presidenten från Georgien som blev guvernör i Odesa, för att sedan förvandlas till en våldsam (ja, betoning på det ordet) kritiker av president Porosjenko och hans regering.

Redan när jag såg hans framfart i Odesa var jag tveksam om mannen var sina sunda vätskor. Han dryper av ett förakt mot den ukrainska regeringen, och det kryddar han med lite överdriven självgodhet. Jag har många gånger stört mig på att han tycks tro att han bättre förstår hur det ukrainska samhället fungerar än ukrainarna själva.

Men det var vid hans agerande vid den polsk-ukrainska gränsen i september i år, som jag verkligen började undra hur det stod till. Saakasjvili skulle inte få komma in i Ukraina igen, sa president Porosjenko som hade ogiltigförklarat Saakasjvilis ukrainska pass. Han gjorde stor affär av detta, och till och med Julia Tymosjenko anslöt till hans framfart genom Polen mot den ukrainska gränsen. Och givetvis lyckades hans skapa tumult. Med hjälp av sina anhängare lyckades han nämligen ta sig över gränsen. Det hela var farsartat och mycket pinsamt för Porosjenko och hans regering.

Idag tog hela affären en mycket underlig vändning. Ukrainas säkerhetspolis, kallad SBU, arresterade honom i hans hem. Eller rättare sagt, på taket till hans hem. Ja, du läste rätt. Han tog sig upp på taket där han basunerade ut till den häpna skaran nedanför, att han var oskyldig till vad man än anklagade honom för, samt att han hotade att kasta sig ut från taket. De fem eller sex våningarnas fall hade definitivt gjort slut på sagan Saakasjvili. Det hela är så bisarrt att jag måste skratta när jag skriver.

När polisen äntligen lyckats baxa in den välde georgiern i polisbilen, strömmade hans anhängare till. Vi har ju sett vad de är kapabla till när de fick honom över gränsen, så alla förstod ju att dispyten knappast var över.

Och mycket riktigt, efter ett antal timmar lyckades Saakasjvilis anhängare få ut honom ur polisens bil. Vilket fiasko! Den som planerade arresteringen av Saakasjvili borde faktiskt skämmas en smula.

Nu springer i alla fall denne georgiske vettvilling omkring på Kyjivs gator och kräver att president Porosjenko ska avsättas. Om jag trodde att det gick att tala honom till rätta hade jag föreslagit det, men jag är synnerligen tveksam till att Saakasjvili är en person man resonerar med.

Anklagelserna mot Saakasjvili är dock inget att skratta åt. Enligt riksåklagaren har han planerat en statskupp tillsammans med ryssarna för att avsätta nuvarande presidenten och tillsätta den redan avsatte före detta presidenten Janukovytj. Saakasjvili är annars känd för att vara en av Putins värsta kritiker och fiender. Nu skulle de alltså ha gått ihop för att avsätta Porosjenko. Man vet ju inte vad man ska tro! Bevisningen, som finns i Youtube-filmen nedan, tycks ju se äkta ut. Men jag är lekman och kan inte bedöma sådant.

När folk säger till mig att jag bor i en bananrepublik brukar jag protestera. Men idag kan jag i alla fall hålla med att något är riktigt bananas i Ukraina, och just nu tycks det som om det är en riktigt stor och kaotisk georgisk banan vi fått på halsen.

Nå, vad ska man säga efter en sådan här dag? Ja, jag vet inte, men studenterna tyckte i alla fall om pepparkakorna. Och om Saakasjvili bryr de sig inte nämnvärt.


En bra sammanfattning av dagens händelser.


Riksåklagarens anklagelser mor Saakasjvili. Engelsk textning.

Bloggaren OdessaTalk om situationen.


Saakasjviki när han greps i morse. Sedan fritogs hans av sina anhängare.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: