This March we got summer. Hot and dry and the forest, flowers, trees and people seemed to be a bit in a chock. Through some walks through Brjugovych forest and Dasha areas – and also through the city’s outskirts – we saw how the the city and nature woke up from it’s winter doze. Lviv is so easy to love.

Ceilings with teeth

In this summer she will also offer a very unique and intrigues tour called Women-To-Women Tour. During 18 – 27 May you will be able to meet women that lives and works in Carpathians. You will be able to enjoy everything from art, handcraft to goat cheese making. But beware, the booking should be made before March 18. You will find booking info in the link (pdf) above.

Photo by Tilia Maas Geesteranus

On a happy day like New Year it is perhaps not usual to think on such dreadful past as the Holodomor. But one of my wishes for the new year is that at least Sweden will accept Holodomor as genocide. (A pervious posing in Swedish about this).

I have used Ilford3200 for this pictures.

Det finns flera olika sägner om Djävulsklippan och varför den heter som den gör. En är om en en drake som bodde här som livnärde sig på ungmöar från den närliggande byn Vynnysky. Men den kanske mest kända är den om djävulen som ville förstöra George katedralen när den byggdes i Lviv. Sägnen säger att han tog en stor klippa i sina väldiga klor och skulle flyga till Lviv för att släppa den över George katedralen. Men hans ork svek honom, och slutligen blev han tvungen att släppa den i skogen strax utanför Lviv. Och klippan står ju kvar, som ett tydligt bevis på djävulens misslyckande.

Vynnysky i dimma

Jag är van vid att konst kommunicerar med vår samtid – med kritik, ironi etc. Olga Kwasha gör inte det, vilket känns något förvirrande! För mig är konst inte bara något som ska försköna vår vardag utan även säga något om vår vardag, våra liv, våra öden. En kritisk udd hade enligt min mening höjt Olga Kwashas verk och kanske hade konstrasterna hjälpt till att skapa en narrtivitet, som jag nu känner att de saknar.

Å andra sidan ser jag att det inte är Olga Kwashas önskemål. Hon vill skapa en bild av en värld som inte finns, där drömmar och önskningar uppfylls, och där regn, snö, sol är en inramning till en harmonisk värld.

When I came here a year ago I almost never saw bikes. Something was missing in the city culture. A city is no city without decent bikers and bikes, well at least for me. But during the last year I see bikes more often and I am very glad that I do see them, but, there are two very big “but”.

1. The first “but” concern where I find them, on the pavement. I can understand that the traffic does not allow bikes to be in the street, but do please try to behave nice. Today I often find bikers more offensive and aggressive than car drivers, which is absurd! It i also a bit hard to understand why one have to bike very fast at the pavement. If your up on the pavement try to avoid hurt pedestrians.

This rules for bikers that I found on a blog is actually not accurate since most bikers are on the pavement, so simple rules on how to behave at the pavement should be added, unless most pedestrians should start to hate bikers. And we don’t want that, do we?

2. My second “but” has to do with style. I am no fan of sport… Any kind of sport. I am “anti-sportish” and very proud of it. This imply that I am not very found of lycra. And any sport clothes, especially on bikes. I must say i find the blog cycle chic® a bit stupid, but he do have a point, Mikael Colville-Andersen, to bike is style and lycra… is not style.

It also make the whole biking situation look very unconformable, lycra on a pavement. Who want to do that? Well, I am not sure that I would, even though I am a bike lover.

Samtalet på Etnografiska museet handlade mycket om vad som är specifikt ukrainskt, men även om den “unika ukrainska arvsmassan” vilket enligt många är ett uttryck för rasism och överdriven nationalism. Jag bör dock påpeka att dessa åsikter kom från publiken och inte ska sammankopplas med Motrich författarskap.

Katerina Motrich läser ur sin roman Babels torn (Вавилонська вежа)

Katerina Motrich debuterade 1977 och har sedan dess publicerat flera noveller och romaner. I sina romaner behandlar hon ofta svåra politiska och nationalistiska frågor. Hennes litterära stil är poetisk och hon använder ofta bönen som form vilket återspeglas i hennes uppläsningsstil, som ger religiösa konnotationer. Ett stil som helt klart är ett medvetet drag hos Motrich.

Lev Hrytsyuk, Yuriy Kucheryavyj och förläggaren Yury Zavadsky

Lev Hrytsyuk signerar

Som svensk blir man imponerad av hur grundligt antologin presenterades, en och en halv timmes presentation, mitt under en hektiskt bokmässa skulle kanske inte ske i Göteborg. Mitt allmänna intryck är också att Lvivs Book Forum tar litteratur på mycket större allvar än vad jag är van vid. Inga flashiga författarporträtt utan böcker, bara böcker. Fler svenskar borde komma hit och göra studiebesök och nästa år borde Sverige vara officiellt representerat. Intresset för Sverige och vår litteratur är stort och kan helt klart blir större!

Läsare och förläggare vid Piramidas monter