viewpoint-east.org

Om ett bär som älskas av nästan alla

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Detta är väl inte riktigt som i Sverige”, fastslår en vän, om den värmebölja som just nu råder i Lviv med omnejd. Ja, i hela Galizien är det faktiskt stekhett. Nu ser ju inte min vän särskilt oberörd ut heller. Svetten skapar ett vackert pärlband i hans lvivianska panna. Ja, trots att han är född och uppvuxen här, ser han ganska medtagen ut.

Jag har under mina år här varit med om liknande värmeböljor varje sommar. Man borde vara härdad, men varje gång det händer drabbas min skånska fysionomi av förvåning. “Vad fasiken är det här?” säger den bestört, och svullnar upp eller bara är fullkomligt ohanterlig.

Och trots att jag är med om detta varje år, har min hjärna inte heller lyckats tänka ut några knep för att motverka effekten av värmeslag. Givetvis vill kroppen dricka vatten i mängder, men faktum är att det är inte att rekommendera. En annan vän hade en mycket otäck erfarenhet på Kuba. Hon anlände dit mitt i den svenska vintern. Kroppen krävde att hon skulle bälga i sig mängder av vatten. Resultatet lär ha blivit uppblåst, så att säga.

Nå, jag har tursamt nog inte varit med om något liknande. Min kropp tycks inte vilja dricka vatten i den mängden. Däremot ville den häromdagen äta körsbärsglass. Varför den ville det är för mig fortfarande en gåta. Jag hade nämligen ätit körsbär redan till frukost. Slutsatsen blev i alla fall att man bör undvika att äta körsbär till frukost, samt körsbärglass till lunch mitt i en värmebölja. Särskilt om man gillar att ha magen i något sådär balans.

Körsbär är annars ett väldigt uppskattat bär häromkring. Både i Ukraina och i Polen äter man körsbär i fullkomligt absurda mängder. Man nöjer sig inte med det, utan kryddar även spriten med bäret, och pressar ner dess saft i alla möjliga olika produkter. Jag antar att det främst beror på att det är ett lättodlat bär på dessa breddgrader. Jag inbillar mig nämligen att det är svårt att hitta någon annan förklaring. Ja, som ni nog redan förstått så förhåller sig det så att trots att jag bott här väldigt länge så har jag inte blivit vän av körsbäret. Varför jag nu fick för mig att äta ett bär jag egentligen inte uppskattar både till frukost och lunch kan väl bäst förklaras med att min självbevarelsedrift försvagades i den rådande värmeböljan.

Tilläggas bör att det enda körsbär jag verkligen dyrkar är körsbärstomaten. Men jag vet inte riktigt hur den skulle ta sig ut i en glass.

Min svettige vän köper en kvass och sölar vidare i Lvivs värmebölja. Tack och lov att de inte fått för sig att smaksätta den med körsbär… ännu.

… om detta må alla som kan berätta…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det är nog fyra stycken här. Minst. Kanske några vi inte ser. Som ligger upp och nervända eller bland bråtet där borta“, sa Marla Raucher Osborn och sveper ut med handen. Vi står på platsen för Gestapos gamla högkvarter i Rohatyn. Ägaren till marken har rivit det gamla huset, och judiska gravstenar har åter trätt fram i dagens ljus och blir en påminnelse om alla de människor som mördats. Gestapo gjorde gärna så. Tog gravstenar från judiska begravningsplatsen och använde dem som byggmaterial. Den ultimata förnedringen. En livlig diskussion tar vid. Meningarna är delade om vi ska flytta gravstenarna till den gamla judiska begravningsplatsen nu, eller vänta tills man fått prata med ägaren till marken. Slutligen vinner det senare alternativet.

Det är egentligen inte för dessa gravstenars skull vi är i Rohatyn. Vi har kommit för att hålla en hågkomst för de judar som mördades vid norra massgraven i Rohatyn. Minneshögtiden är arrangerad av Marla Raucher Osborns och Jay Osborns organisation Rohatyn Jewish Heritage. Vid den norra massgraven mördades judar från intill liggande byar och städer. Den sjätte juni 1943 påbörjades den slutgiltiga likvideringen av Rohatyns getto. Flertalet av Rohatyns judar hade redan mördats ett år tidigare. Deras liv ryktes ifrån dem vid den södra massgraven. Däribland Marlas egna släktingar. Från mars 1942 till juni 1943 mördade man nästan alla judar i Rohatyn och i de omkring liggande byarna och städerna. I år är det alltså 76 år sedan nazisterna påbörjade likvideringen av Rohatyns getto.

Varje år, i mars och i juni, arrangerar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn hågkomster för de mördade. Jag var med första gången förra året. Då som nu slås jag av hur oerhört viktigt Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete är.

Det finns de som anser att vi har fokuserat för mycket på Förintelsen, eller Shoa. Till dem vill jag hälsa att det är uppenbart att vi inte är färdiga med att bearbeta, tala, och skriva om Förintelsen. Ty om vi hade lyckats att bearbeta detta, Europas värsta trauma, så hade till exempel norra massgraven i Rohatyn haft en månghövdad skara av invånare i Rohatyn som varit där vid hågkomsten – för att visa sitt inkännande, sin empati och att bryr sig om minnet av de mördade.

På hågkomsten fanns egentligen bara en Rohatyn-bo närvarande, den heroiska och beundransvärda Mychailo Vorobets. Under 25 års tid skötte han de två massgravarna. Han planterade blommor, klippte gräset, och lät inte de mördades minne blekna bort.

När Mychailo Vorobets var sju år gammal, tog hans far honom till den södra massgraven. Mördandet hade pågått där några dagar tidigare. Massgravarna var fortfarande öppna, och den unge pojken kunde se rakt ner på de mördade. “Där ser du den rena ondskans handling“, lär hans far ha sagt till honom. Det här satte givetvis mycket djupa spår i den unge Michailo Vorobets.

Under 25 år skötte alltså Michailo Vorobets platserna för massgravarna på frivillig basis, men för några år sedan orkade inte längre hans kropp med den tunga sysslan. Idag har han endast möjligt att visa sitt inkännande och engagemang genom att bland annat närvara vid de hågkomster som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn arrangerar. Och även en sådan insats behövs – för att bevara minnet av de mördade. Och jag känner faktiskt ett sting av sorg över att ingen annan Rohatyn-bo än Vorobets kom till torsdagens hågkomst. Situationen var densamma förra året. Och Rohatyn är inte unik när det kommer till avsaknad av engagemang för minnet av förintelsens offer. Så här ser det ut på flera platser runt om i Galizien. (En representant från stadens museum deltog i hågkomsten vid södra massgraven 2017, men sedan dess har Rohatyns stadshus inte deltagit i de hågkomster som Rohatyn Jewish Heritage arrangerat.)

Jag försöker förstå vad det beror på. Den där avsaknaden av engagemang. Tycker man att man inte behöver sörja de judar som mördades i förintelsen? Jag försöker tänka något snällt, inte arga tankar. Men det är svårt, ty jag ser det enorma resurser som Marla Raucher Osborn, Jay Osborn, och Michailo Vorobets, plöjer ner i att försöka bevara minnet av de judar som mördades. Det är en gåva de ger till Rohatyn. Till stadens historia, samtid och framtid. Någon från stadshuset borde varit där vid hågkomsten, för att visa sin uppriktiga uppskattning. Det är nämligen inte alla platser i Galizien som begåvats med sådant engagemang. Ett engagemang som staden dessutom inte behöver betala en enda kopek för.

Och när vi står på platsen där Gestapos gamla högkvarter låg, frågar jag mig vad som hade hänt med gravstenarna om inte Marla och Jay uppmärksammat att något var på gång på platsen. Hade någon annan brytt sig om gravstenarna? Eller hade de bara forslats bort som ett stycke stenskrot?

Det blir för mig då mycket uppenbart att vi inte har bearbetat, talat, skrivit om förintelsen tillräcklig, ty engagemanget hade annars varit självklart. Och jag tänker: om detta må vi, ni, alla som är kunniga och vill förmedla, berätta…


Till höger om Marla Raucher Osborn står Jay Osborn. På hennes vänstra sida ser ni Michailo Vorobets, och till vänster om honom Alex Denysenko (som arbetar som guide och har hjälpt många att finna sina rötter i Ukraina).


Vid Gestapos gamla högkvarter. Vasyl Juzysjyn (tolk, ovärderlig stöttepelare och chaufför) Jay Osborn och Marla Raucher Osborn.


En av gravstenarna vid Gestapos gamla högkvarter. Markens ägare har hört av sig till Marla och Jay, och de får komma och hämta gravstenarna nästa vecka.

Du kan stödja Rohatyn Jewish Heritages viktiga arbete. Läs mer om hur du gör här!

Läs mer på Rohatyn Jewish Heritages om norra massgraven.

Jag vill också understryka att Rohatyn visat intresse för stadens judiska historia genom en avdelning på stadens museum. Ett stort steg i rätt riktning. Läs mer här.

Ge ukrainarna en chans

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då jag svänger ut från vår port på min älskade gata jag under så många år lärt mig att kalla för min gata, genomborras luften av ilskna sirener som skriker sin väg genom stan. På rad nerför Doroshenka kommer en konvoj med ambulanser. Jag vet vilka som finns i ambulanserna. Det är sårade soldater som kommer från kriget. Ett krig som pågår på ukrainsk territorium, men som jag ibland i vardagen skjuter ifrån mig. Det är väl för otäckt för att kännas riktigt verkligt.

Nu står jag i alla fall här och ser efter ambulanserna som i rask takt kör mot militärsjukhuset i stan. Och jag tänker att “så mycket för att kriget bara fanns i Porosjenkos huvud”, som en del hävdade med bestämdhet när de röstade på Zelenskyj. Kriget pågår, och människorna tycks aldrig få sluta lida. Och mitt förtroende för att den nya presidenten ska tillföra något gott är faktiskt ganska litet. Allt han gör just nu tillhör hans valkampanj, så jag väljer att vara skeptisk. (Ja, jag vågar skriva det eftersom han själv påstår att han tacksamt tar emot kritik.) Och många andra med mig är också skeptiska. Här i västra Ukraina har hans charmoffensiv inte tagit fyr.

“Ni måste väl ge honom en chans!” vrålar internationella tyckare. Ja, jag läser faktiskt att det finns de som tycker att man inte ska kritisera Zelenskyj innan man vet vad han går för. Tänk er liknande scenario i Sverige, att oppositionen skulle tystna efter valet för att ge regeringen en chans, och ni inser hur korkat det är att begära av ukrainarna att de ska ta skeden snällt i mun. Och jag vet dessutom att flera av de där tyckarna hejade på demonstranterna som protesterade mot Trump långt innan han visat vilken fähund han är.

Nu hörs inte sirenerna längre. Stadens ljud är detsamma som tidigare, men ändå är ingenting sig riktigt likt. I min hals finns en knuten näve, ett outlöst vrål av smärta. Ty jag delar ukrainarnas sorg och smärta. Och jag delar deras oändliga plågor som tycks hemsöka dem. Det är det enda jag kan göra. Det känns långt ifrån rättvist. Om några borde få en chans så är det ukrainarna. Det är de som behöver det bäst. Inte Zelenskiy. De behöver en chans att få slippa oligarkernas girighet. De borde slippa dåliga politiker, och särskilt sådana som är ett fullkomligt oskrivet kort.

Kom nu inte med att det är ukrainarnas fel att det blivit så här. Det är ju de som röstat fram de här politikerna, kanske du säger. Ja, visserligen är det så. Men det är oligarkerna som bestämmer vilka som ska lyckas med sina politiska karriärer. Genom media bankar de in sina kandidater i skallen på folk. Folket, ja, de ges inte någon chans. De är bara brickor i de maktfullkomligas spel.

Jag vänder på klacken, går bort mot gatan Stefanyka och försöker för ett ögonblick skjuta bort mina dystra tankar och istället njuta av den vackra och varma sommardagen. Men det går inte, ty överallt möter jag dessa ukrainares blickar. Och jag tänker att någon borde väl någon gång har vett att ge detta tappra folk en riktig chans.


Både ljus och mörker syns i horisonten.

När karnevalen var ett vapen

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Жопа (Zjopa), vilket betyder röv, hör jag en kvinnlig stämma ljuda genom det hotande nattmörket som lägrat sig över vår gård. Någon har tydligen abrupt brutit söndagslugnet, och istället beslutat sig för att avsluta helgen med ett riktigt praktgräl.

Det är inte utan att helgens oundvikliga avrättning kan innebära en del frustration. Den kommamde veckans alla måsten hopar sig hotfullt kring oss. Ett litet praktgräl kan kanske därför rensa luften.

Men istället för sönderslaget söndagsmys får okvädingsordet Жопа mig att tänka på albumet med samma namn av den ryska gruppen Aktjyon (АукцЫон). Albumet kom ut 1990, alltså de sista skälvande månaderna av det sovjetiska imperiet. Kanske var det ett förebud, helt enkelt. Ty det dröjde inte länge förrän var man faktiskt vågade säga röv om hela Sovjetunionen.

Det är ett fullkomligt lysande album, nästan omöjlig att karaktärisera. En korsbefruktning mellan avantgardistisk jazz, punk, kryddat med en gnutta kabaré. Låten Любовь (Kärlek) fick den konsekvensen att jag förälskade mig i hela Ryssland, vilket givetvis ledde till att jag nästan omgående kände mig förråd. Det skulle nämligen visa sig att den där absurdistiska och befriande galna Aktjyon-menaliteten var ganska svår att finna i Ryssland. Istället fann jag ett samhälle som styrdes upp av byråkratiska blanketter med pyttesmå svarsrutor, så att det blev omöjligt att svara utan att känna mig troligen skyldig till något brott jag inte hade begått. Ryssland var inte alls lika spontant, avantgardistiskt, och galet som jag hade lurats av Aktjyon att tro.

Men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag blev lurad av Aktjyon och rövplattan, ty det betydde att jag gav mig ut på ett livslångt sökande efter den där mentaliteten, och visst hittade jag den. I Ryssland. I Ukraina. Ofta lite undangömd, men alltid väldigt kärvänlig. Med egensnickrad outfit och humoristiska upptåg gjorde de narr av maktfullkomliga presidenter och oligarker. Det de ägnade sig åt var ett slags karnevalistiskt motstånd, för att låna Michail Bachtins begrepp.

Idag är det mycket svårare att finna resterna av det här upproret. Det tillhör en generation som blivit gråhårig, lite trött, och tyvärr ibland även död. Det finns inget karnevalistiskt motstånd idag. Vi inlemmar oss alla i kapitalismens återvändsgränd, där upproret köps färdigförpackat. Och det personliga och originella skapandet vandrar med nedslagen blick mot ättestupan.

Nå, det tänker jag när röven (alltså Жопа) har tystnat och lugnet åter lägrar sig över vår gård.

Och när rådhusklockan slår tolv har mina tankar redan irrat iväg i annan riktning.


Fulare omslagsbild är svårfunnet, Zjopa av Aktjyon.

Risken med att tro att ukrainarna är naiva

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För en tid sedan, rättare sagt under presidentvalet i Ukraina, läste jag en kommentar av en känd svensk korrespondent. Kommentaren har ätit sig fast, och nu finns det ingen återvändo, jag måste helt enkelt skriva.

Resonemanget, där kommentaren återfinns, var ganska långt. Det handlade om att ukrainarna tycks vara benägna att ta våghalsiga beslut. Och orsaken ska enligt korresponden vara (nu kommer det) att ukrainarna är politiskt naiva, eftersom de har haft demokrati under så kort tid.

Jag studsade till. Inte för att resonemanget var okänt för mig, jag har tidigare läst liknande tankefigurer. Jag studsade till eftersom jag inte hade förväntat mig en sådan analys av en korrespondent som jag annars respekterar.

Resonemanget bottnar i en föreställning att ukrainarna (och alla andra väljare som bor i de postkommunistiska länderna) inte har ett politiskt intellekt så som vi (högre stående?) västerlänningar. Det är verkligen inte ett nytt eller vidare innovativt förhållningssätt till väljarna i exempelvis Ukraina. Faktum är att det är ett mantra jag hört enda sedan jag studerade östeuropakunskap på Göteborgs universitet. Således är korrespondens analys inte unik, utan bara ett exempel.

Men trots att det är ett vedertaget resonemang tror jag att det är fullkomligt felaktigt.

Jag lever ju sedan en herrans massa år sedan i Ukraina, och jag vill tro att jag har fått ett lite annorlunda sätt att tolka folket eftersom jag inte är journalist, affärsidkare eller diplomat. I mitt yrke, som lärare, har en överskuggande del av min arbetstid gått ut på att försöka förstå. Förstå varför mina studenter kommer till de slutsatser de gör. Jag har alltså väldigt sällan vänt mig till medier eller experter för att förstå vad som sker. Jag umgås dessutom med många olika slags människor med väldigt olika förutsättningar och behov. Allt från kulturell jetset till fattiga pensionärer. Och alla är enormt glada för att få berätta för mig hur de tänker kring olika politiska spörsmål.

Det här har lett till att jag har närmat mig frågan om ukrainarnas politiska engagemang, på deras våglängd. Och eftersom jag inte är journalist, så har man inte heller försökt att anpassa sitt svar till vad de tror jag vill höra. (Eftersom jag själv blivit intervjuad så vet jag av erfarenhet att man anpassar sitt svar när journalister frågar. Det ligger i sakens natur att man vill göra sig till lite extra när man träffar fint folk från tredje makten.)

Vad jag fått höra under mina år här, ligger ljusår från en politisk naivitet. Jag skulle istället vilja hävda att ukrainarnas förmåga att rösta lite oväntat beror på hur det ser ut i samhället i övrigt. Man är van att ta risker. När man går över gatan. När man jobbar – livlinor eller skyddshjälmar (reella eller upplevda) existerar endast i fantasin. Man tar risker i samtal med andra – att vara lite väl abrupt eller kategorisk ses inte som ett hinder, utan som en god start på ett bra och konstruktivt samtal. Till och med att beskära träd görs med ett risktagande – antingen överlever det, eller så gör det inte det. Allt görs med ett visst risktagande. Det är så man lever här. Det är kanske lätt att förväxla det med naivitet (tron att man är odödlig), men så är inte fallet. Man har helt enkelt lärt sig att det bästa sättet att bemästra rädsla är att konfrontera den. I förhållande till ukrainarna är vi svenskar faktiskt enormt naiva och lever snudd på som i en skyddad verkstad (med våra cykelhjälmar och gula västar).

Hur har det då blivit så här, undrar du nu kanske. Det är givetvis svårt att säga med bestämdhet, men under den sovjetiska tiden var föraktet mot invånarna en springande punkt i förtrycket. Det var så man höll dem i schack. På mattan. Alla folk inom det väldiga imperiet reagerade inte likadant. Men ukrainarna tycks alltså ha valt en stategi som bygger på att man stirrar hotet rakt in i ögonen. Den som blinkar först är dödens…

Det här präglar också politiskt agerande. Man är orädd, vågar testa olika sätt. Någon väg, mot ett drägligare liv, måste väl ändå vara framkomlig? Kanske den här? Och så kryssar man i en välkänd komiker, trots att man egentligen inte vet om han är rätt man för jobbet.

Att våga ta en risk (eller chans) är ett sätt att överleva för ukrainarna. Det har fungerat förr och kan fungera också nu. Kanske är beteendet en rest från Sovjetunionen. Eller så har det mycket djupare rötter. Det lär jag få fortsätta att fundera över.

Men en sak vet jag däremot med bestämdhet, och det är att det inte är ett utslag av naivitet.


Träd som kanske överlever. (Vilket de – nästan – alltid gör!)

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.

När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.