viewpoint-east.org

Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.

Share

Inte för allt smör i Ukraina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.

Share

Star Trek från Rohatyn

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vi banar väg över det stora fältet. Snön är djup, och det är förrädiskt. Under snön gömmer sig gravstenar, och tillika Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt. Det är här, under snön, som vi finner elden som får deras brinnande engagemang att härda ut i svåra stunder.

Marla lägger sig på knä i snön och hjälper fram en av deras absoluta stoltheter, en gravsten med två händer frammejslade. “Känner du igen symbolen?” frågar Marla. Det gör jag, men mina hjärnvirvlar vill inte leta fram några ord för det. “Star Trek”, säger Jay. “Du vet hälsningsgesten Spock gör.” Det var antagligen han (som i verkligheten hette Leonard Nimoy) som tog med tecknet in i Tv-serien. Det sägs att han mindes den från besöken i hans barndomssynagoga. Gesten är en frälsning man kunde få i templet i Jerusalem. Det tempel som förstördes år 70 e.kr av romarna, men gesten lever än idag kvar. Missa inte Rohatyn Jewish Heritages mycket informativa artikel om tecknen på gravstenarna! Finns översatt till ukrainska. (Här kan du också läsa en underhållande text om tecknet.)

Det är en vacker gravsten. Nästan mystisk i sin uppenbarelse. Mina tankar kastas bakåt i tiden, till hur detta fält såg ut då det ännu var en begravningsplats. Här måste gravstenarna stått packade, och jag kan faktiskt föreställa mig det, trots att det idag inte finns mycket som bevisar hur storslagen den var. Det är något med platsen. Som om gravstenarna fortfarande stod där. Osynliga, men obevekliga. Som om luften ännu minns deras fysisk. Plasten vi står på är Rohatyns gamla judiska begravningsplats, som var i bruk till 1930-talet. Den blev då full, och judiska församlingen tilldelades en ny begravningsplats.

När Marla och Jay kom hit fanns det inte lika många gravstenar som vi nu kan skönja under snön. Sedan de kom till stan har gravstenarna sökt sig tillbaka till platsen. Som om de vill hem. Marla och Jay har många olika historier om hur gravstenarna har återfunnits. Bland annat var det en man som fann en gravsten när han renoverade sitt hus. Det var en smärtsam upplevelse för mannen att finna gravstenen i huset som byggts av hans far. Hur hade den hamnat där? undrade han självfallet oroligt. Vem var min far? Och varför använde han judiska gravstenar som byggmaterial? En annan sten letade sig själv upp till dagsljuset. Den låg plötsligt helt synlig vid flodbädden. En gravsten låg plötsligt på den gamla judiska begravningsplatsen. Hur den tagit sig dit vet ingen, men det är något av ett projekt att flytta dem. Stora och tunga som de är. Så nog ville den dit.

Marlas och Jays vision är att återge liv till begravningsplatsen. Deras plan är att med hjälp av landskapsarkitekter skapa ett promenadstråk över fältet, där historia och nutid möts. För dem är det en väg till att ge Rohatyns invånare en judisk plats att vara stolta över. En plats som ska ge eftertanke, där dessa tankar bildar en väv in i framtiden.

Efter några minuters bilresa står vi till porten till den nya begravningsplatsen. Platsen är mycket mindre och var också i bruk knappt tjugo år innan nazisterna kom. Här står några gravstenar fortfarande upp. De är väldiga och lutar sig mot oss som om de undrade över vårt ärende. Mitt på begravningsplatsen finns en ny minnessten. I december 2013 renoverades den ukrainska kyrkan i Rohatyn, och då gjorde man en makaber upptäckt. Under kyrkan fann man 12 kroppar, både barn och vuxna. Det gick inte att med säkerhet säga hur de dog, eller vilka de var, men mycket talade för att det var judar som hållit sig gömda, menade man. Den ukrainska kyrkan gränsade även till gettot som nazisterna satt upp, så det är därför en rimlig slutsats. Varför de dog vet man inte. Kanske slutade någon att ge dem mat och förnödenheter. Kanske dog de då nazisterna brände ner gettot.

Tillsammans med Marla och Jay beslutade man att begrava dem på den nya begravningsplatsen. För säkerhets skull hade man både Rabbi och en ukrainsk präst med vid jordfästningen.

“Vi måste gå och säga hej till Abraham”, säger Marla. Och där på marken vilar hans sten. Född 1868. Död den 26 december 1938. Bara några år före helvetet kom till Rohatyn.


Abraham.


På den nya begravningsplatsen.


Minnesstenen som rests för de 12.

Läs mer om Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt.

Detta är del två i min serie om Rohatyn Jewish Heritage. Här finner du del ett.

Share

Helst dåliga nyheter från Ukraina, eller?…

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det förekommer en paradox som jag har mycket svårt att förklara om än mindre förstå. När jag för många år sedan sjösatte viewpoint-east var orsaken att mina artiklar om Ukraina ofta fick nobben av redaktörer. Mina alster höll inte tillräckligt hög kvalité, de hade inget nyhetsvärde eller så menade man att mina artiklar inte var trovärdiga. Det sistnämnda epitetet tilldelades de artiklar som hade ett positivt anslag. Jag försökte i dessa berätta diverse positiva händelser, utan att för den delen förneka de problem som jag kunde ta del av när jag skrev dessa positiva artiklar. Så för att de inte skulle dö bort beslöt jag mig för att starta viewpoint-east.

Jag var av den meningen då att det publicerades alldeles för lite material om de positiva förändringar som förekom i exempelvis Ukraina. Och så tycker jag fortfarande. Det är inte helt ovanligt att jag får medhåll av andra Östeuropa-entusiaster. De vill också läsa mer positiva nyheter, understryker de.

Något som dock aldrig upphör att förvåna mig är att det endast tycks vara en tankefigur som fungerar i teorin. När jag publicerar ett material på min blogg som på något vis berättar en positiv nyhet, når den klart färre än när jag skriver något negativt. Rubriken är också avgörande. En positiv rubrik lockar färre än en negativ dito.

Så slutsatsen är att redaktörerna har rätt. Folk vill inte ha glada nyheter från Ukraina. De vill läsa om den misär som finns här. Men det är inte en helt rättvis bild av Ukraina som man ger då. Landet har problem, men det hjälps inte av att vi blundar för de glädjeämnen som ändå finns här. Därför kommer jag inte sluta att publicera glada tillrop, även om de läses av endast några få. Att streta i uppförsbacke gör jag av gammal vana. Det är inte för att jag vill göra det, utan jag gör det eftersom jag blivit van att tänka självständigt, och om människor inte vill läsa några glada nyheter, får väl jag lära dem att ändra sig. Det är nämligen sådant uppförsbacke-vana leder till. En envisheten som inte ens botas med oändliga rader av platta fall.

Och det där med kvalitén och det ringa nyhetsvärdet får jag väl rätta till. Eller så vänjer sig kanske folk vid det också.


En god nyhet är alla fina pepparkakshus i skyltfönstren. Men du kanske hellre vill se ett utbombat hus från östra Ukraina?

Share

Ny helgdag i Ukraina firas omsorgsfullt

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag först hörde att Ukraina skulle få en ny helgdag, den 25 december, tänkte jag att det var väl ett fånigt tilltag av presidenten. Som om han trodde att en liten helgdag skulle få Ukraina att närma sig Europa. Men nu går denna första helgdag mot sitt slut, och jag vet att jag hade fel. Det är svårt för mig att sia om hur det var i resten av landet, men här i Lviv svalde befolkningen denna nya julhelg med hull och hår. Hela stan var verkligen i julfrid.

Efter flera år i Ukraina har jag vant mig vid att när jag vill vara ledig, så jobbar alla omkring mig. När sedan ukrainarna tagit julledigt har Sverige rivit igång det nya året. Det har lett till att jag aldrig känt mig helt ledig. Nyårsafton har varit den enda egentliga julledigheten. Jag har vant mig vid att det ska vara de här två dagarna som är min årliga vinterledighet. Det har ändå funnits några fördelar med att fira jul vid annat tidpunkt än alla andra runt omkring mig. Jag har fått känna på hur utanförskap känns. Många är de nya svenskar, eller de som inte firar den kristna julen, som står vid sidan av vårt firande. Ungefär som jag gör varje år vid ukrainarnas firande. Det spelar nog mindre roll om man blir introducerad till firandet. Man blir lätt en observatör snarare än en deltagare. Vissa beteenden går djupt ner i våra socialt inlärda mönster. Julen är väl en sådan sak. Kan man inte relatera till sina barndomsminnen, är det svårt att fästa julen i någon speciell känsla. (Kanske skulle några SDare testa på det där utanförskapet. Det är väl troligt att det skulle leda till lite mer ödmjukhet till hur svårt det faktiskt är att integreras.)

Men nu har jag, och alla andra som envisas med att fira jul efter den gregorianska kalendern i Ukraina, fått en extra ledig dag i samband med vår jul. Och det tackar jag herr president för! Dessutom hjälper det här att stärka Ukrainas mångkulturella identitet, vilket är viktigt, men som synes även trevligt.

När jag gick upp i morse, tänkte jag att det nog inte var så många tog den här nya helgdagen på allvar. Men en liten fingervisning hade jag ändå fått om att ukrainarna faktiskt tog det hela mycket seriöst. Under gårdagen och idag har det strömmat in julhälsningar från julglada ukrainare. Det är helt nytt. Förr om åren fick jag kanske en eller två hälsningar från mina nuvarande landsmän.

Kanske är det så att en så liten åtgärd, som att införa en ny helgdag, faktiskt kan föra landet närmare Europa. Nu är ukrainarna med i den europeiska julfesten. Och man har det dessutom extra förspänt, för att den ukrainska julen lurar ju runt om knuten.

Egentligen tror jag att allt handlar om att ukrainarna älskar att festa. Nej, inte på det där svenska “gå ut på stan och supa”-viset. Man älskar familjefest-festandet. Och inte heller det är som det svenska. Familjefesten betyder ofta att man är ute tillsammans och promenerar runt. Tar en kaffe här. En glintwein där. Och så lite sockervadd till barnen. Idag strövade tusentals jullediga ukrainska familjer omkring på stan. Alla med ett saligt julleende på läpparna.

Själv firade jag den nya helgdagen med att gå på julkonsert på orgelsalen. Killarna bakom Collegium Musicum har tagit över ledarskapet för konsertsalen, och det betyder att programmet är fullt av konserter. (Deras energi och entusiasm är beundransvärt.) Och när tonerna av Händels “Halleluja” ljöd genom lokalen, fylldes jag av en flera års efterlängtad julfrid. Halleluja!


Från dagens julkonsert i orgelsalen.

Share

Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.

Share

Vi hjälper inte Ukraina med att ljuga

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag bor i Ukraina. Det kommer ju inte som en nyhet för dig som ofta läser min blogg. Att bo i Ukraina betyder att jag dagligen måste konfronteras med saker som, om de återges i text, inte ger en vidare positiv bild av Ukraina. Det handlar om allt från många människors usla livssituation, till påstådd korruption eller bara hemska berättelserna om vad som händer i det här landet.

När jag då försöker återge det jag ser är det inte helt ovanligt att några tar det som kritisk av landet. Men det är en helt felaktig slutsats. Min kärlek till Ukraina är innerlig och orubblig. Jag kommer alltid att hysa största respekt för det folk jag delar landområde med. Alla och envar av de jag möter respekterar jag, även om den inte alltid är ömsesidig. Jag har en tilltro till att det kan bli bättre här, trots att jag ser att så många är allt annat än nöjda. De kan till och med karaktäriseras som missnöjda. Eller förbannade.

När jag lyfter frågor med de problem som finns här, är inte min avsikt att misskreditera ukrainarna eller ukraina. Min avsikt är helt den motsatta. Jag vill att andra ska få möjlighet att förstå. Genon insikt kan de hjälpa. Genom att förstå Ukraina blir man viktig kontaktyta mellan våra länder.

Men ibland är det mycket svårt att få svenskar att förstå. Det är främst de gånger då jag möter sådana som vill framhålla Sverige som ett mardrömslikt land som står inför någon slags apokalyptisk undergång. Och det är när de försöker framhålla Ukraina som något slags föredöme, som jag reagerar. Senast jag hamnade i en sådan diskussion var när någon retat upp sig på skribenten Margit Richert. I en intervju i Expressen påpekade hon att det var befängt att tala om systemkollaps i Sverige. Jämförelsen hon gjorde var med Ukraina. I Ukraina är det långt värre, tolkar jag hennes uttalande. Ingenting i hennes uttalande pekade på att hon tyckte Ukraina var ett dåligt land, med dåliga människor. Jag tror att hon istället påpekade att situationen i Sverige ändå är under kontroll, emedan Ukraina har ett krig i de östra delarna och en mycket svår situation för många av dess invånare. Ord som systemkollaps i Sverige är således våldsamt överdrivna. Och samtidigt en skymf mot dem som verkligen har det svårt.

Jag tänker dagligen på alla de barn som lever i en ohygglig misär. Barnens hopp i södra Ukraina gör ett viktigt arbete för att belysa deras situation, samt att hjälpa de i yttersta nöd. Det går inte heller många timmar i Lviv utan att jag ser en arm pensionär som be om allmosor. Det är den verklighet de tvingas leva i. Jag vore en synnerligen egoistisk person om jag inte led med dem. Min förhoppning är att jag genom min närvaro kan bidra med att skapa kunskap om Ukraina, samtidigt som jag genom min yrkesroll kan bidra till att ge kunskap om hur Sverige fungerar.

Därför blir jag så ursinnigt förbaskad, när någon i den svenska folkhemsidyllen sitter och gnyr om att Sverige är ett uselt land, och att Ukraina är så vansinnigt mycket bättre. Det är ett direkt slag i ansiktet på dem som har det riktigt hemskt. Dessa människor blir inte gladare, mättare, får tak över huvudet eller får en säkrare tillvaro av att någon ljuger för dem.

Jag älskar Ukraina, och tycker att dess folk förtjänar ett mycket bättre öde, än att omhuldas av bortskämda gnällspikar som aldrig fått känna vad det betyder att leva utan trygghet.

Vi, som på ett oegoistiskt vis älskar Ukraina, kan se att det finns mycket gott i folket, men vi gör dem en otjänst om vi tror att vi hjälper dem med att låtsas som om allt är frid och fröjd. Vi hjälper dem med att ge dem framtidsutsikter. Vi hjälper dem att få kraft att arbeta sig genom alla de stora hinder som finns för att skapa ett tryggare land. Det är det som är vår uppgift.

building high
Det byggs nytt i Ukraina. En svår process, men där vi kan hjälpa med att stödja.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: