viewpoint-east.org

Bland Lvivs alla pratbubblor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

“Vem är det som sjunger?” säger en man i plufsig utstyrsel och tillika slängig fysionomi, till en liten tanig figur med skinnkeps och för stor överrock. “Det kommer därifrån. Från det huset”, svarar den lille och pekar upp mot Lvivs musikhögskola, konservatoriet som det kallas. “Och vem är där?” replikerar den plufsige. “Den som sjunger”, förkunnar den lille. Mer än så hinner jag inte höra före det att jag tvingas streta vidare mellan regndropparna. Ett fullkomligt vanligt samtalsutbyte, kan man tycka. Och i Lviv är det så. Det mals på om ditten och datten, ofta helt utan någon signifikativ betydelse. Tystnad göre sig inte besvär i Lviv. Här finns det alltid något att gaffla om.

Nu kan det låta som om jag raljerar över det lvivianska småpratandet, men så är det inte alls. Jag har till och med utvecklat ett beroende av det här småtjasandet. Det finns tillfällen jag kommer på mig själv med att jag klistrar mig på några stackares ryggar, när jag banar väg på trottoarerna, bara för att få ledas in i deras tillvaro. Låta mig uppslukas av deras tankemönster, om än bara för en kort stund.

På spårvagnarna och på de mördarmaskiner som envist kallas bussar, infinner sig ett paradis för sådana som jag, som älskar att snylta på andras samtalsämnen. Här kan jag överhöra nästan allt av intresse: grannar som hastigt insjuknat och försvunnit, maträtter som borde inmundigas, husdjur som behöver extra omsorg, hus som ska renoveras eller bara rätt och slätt om vädret. Det vanligaste är ändå att det handlar om pengar. Priser som gått upp men aldrig ner, eller varför inte om det där klippet någon gjorde häromdagen. “Oh lala, du skulle varit där!”

Det fanns nog en tid då jag retade mig på dessa pratbubblor, som dyker upp överallt. Jag tyckte att de inkräktade på min bubbla. Men jag har alltså ändrat uppfattning. Det har till och med gått så långt, att när jag besöker Sverige måste slänga in någon talkrok för att se om någon nappar. Det är dock inte lika lätt där som här. Folk nappar inte. De slänger iväg något halvhjärtat svar, som inte alls har någon hake jag kan hänga upp mig på. Jag står där, talför men osamtalad. Särskilt beklämmande är det att åka kollektivtrafik i Sverige. Det är tyst som om alla färdades mot någon avlägsen twilight-zon. Det hela känns mycket ödesmättat och gruvligt. Men mest känns det tyst. Så oerhört ödsligt. Har folk verkligen ingenting att prata om? har jag tänkt fler än en gång i Sverige. Därför ropar jag alltid “hejdå” till chauffören. Ibland får jag faktiskt svar.

Här har man egentligen inte heller någonting att prata om, men för den delen är det sällan tyst. Det händer ofta att jag blir avbruten i mina fotspår av någon som akut måste veta vägen till en plats som bara ligger några skosulor från platsen frågan yttras. Om man mot all förmodan skulle befinna sig på en plats där det inte finns fler än jag och den mötande personen, så kan man alltid fråga om vad klockan är. Om man möts så där på en ödslig plats måste man ju visa att man är vanligt sinnad. Det gör man med prat. Eftersom jag alltid svarar att jag inte vet vad klockan är, så kan ju samtalet få ny näring: “Va?! Har Ni ingen klocka? Det är väl inte så praktiskt?” Nej, men så är det, svarar jag. Då kan man man alltid slå ut med armarna och slå några talrovor över hur opraktiskt det är att inte ha klocka. Ett pågående jag skulle kunna bestrida, för vad ska vi annars fråga folk om på ödsliga ställen?

Nå, man kan ändå undrar lite över det här pratandet. Det finns något kärvänligt, bondskt över det hela. Som om vi alla befann oss på någon åker som borde plöjas. Och istället för att göra det så pratar vi. Och det är kanske så, att här i västra Ukraina har vi närmare till bonden i oss. Som de två männen utanför konservatoriet, som ser ut att egentligen har någon åker att plöja, men istället står de och gafflar om någon som sjunger.

För övrigt så leder ju den här postningen egentligen inte till någon slutsats alls. Det är bara en tankebubbla bland alla pratbubblor.

dog who wants to say something
Någons hund som kanske behöver extra omsorg, eller så har den bara något osagt.

Share

Om bilarnas tyranni

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Nu ska jag skriva om att jag tycker väldigt illa om bilar. Jag tycker väldigt illa om bilar. För det första förstör de mina lungor. För det andra kör de på mig (har hänt en gång, det gjorde ont och resulterade i en bruten arm och ett brutet ben). För de tredje är de fula. Direkt oestetiska faktiskt, och människor som sitter i dem ser alltid extremt korkade ut. Vanligtvis fina människor förvandlas till monster i sina plåtskåp.

Så, nu var det sagt.

Att bo i Lviv, och hysa agg mot dessa plåtmonster är egentligen en helt vansinnig kombination. Sedan jag flyttade hit har bilparken säkert fördubblats. De är överallt. Parkerar på trottoarer och övergångsställen. Vägrar stanna när vi står vid de där vita spökena som ska föreställa vår trygga zon att korsa en gata.

Jag har faktiskt ingenting gott att säga om den eskalerande bilpopulation som håller på att ta över Lviv. Vissa gator är helt omöjliga att vistas på i rusningstrafik. Avgaserna ligger tungt och slickar marken. Giftiga tungor som tar sig in överallt.

Det största problemet är att jag inte ser något slut på bilarnas tyranni. Var jag än vänder blicken ser jag hur de breder ut sig och stjäl mark. Men ibland undrar jag om de inte kan falla på eget grepp. Här i Lviv har nämligen allt fler bilar polska skyltar. Till en början med trodde jag i min enfald att det var ett bevis på att fler polacker kom till stan. Men på senare tid har jag förstått att så inte är fallet. Det är ukrainska bilar som har satt på polska skyltar, alternativt köpt bilen i Polen. En av förklaringarna jag fått till att man har polska skyltar är att man slipper betala skatt. I Ukraina har man nämligen infört en bilskatt som ska gå till att bygga ut infrastrukturen. Men eftersom tilltron till de ukrainska myndigheterna är så låg, utgår man från att skatten inte kommer komma dem till del. Så därför väljer vissa att köra runt med polska skyltar.

För mig, som kommer från ett land där tilltron till myndigheter är förhållandevis hög, blir de ukrainska, eller i alla fall de lvivianska, bilisternas slutsats så extremt huvudlöst. Hur ska man kunna påverka om man inte själv bidrar med exempelvis skatt? Om ingen betalar skatt till att bygga vägar, var tusan ska då bilarna ta vägen? Alla kan ju inte vara på trottoarerna, det kan jag lova!

Det är kanske inte huvudet som gör en till bilist, tänker jag elakt där jag står vid mitt elfenbensvita streck och hoppas på att få passera denna ändlösa mur av bilar.

PS. Min vrede är inte helt tagen ur luften. Enligt detta inslag dör varje dag 10 personer på övergångsställen i Ukraina. Och häromdagen dog fem personer i Charkiv, när en SUV körde rakt in i en folkmassa som väntade på att gå över vägen. 2012 dog 5099 personer i trafiken. Sedan dess har det inte sammanställts riktigt tillförlitlig statistik (som jag lyckats få fram). Mellan 2012 och 2017 har biltrafiken ökat lavinartat. Och troligen även dödstalen. Så, nej, jag är inte bara en batikhäxa som talar strunt. Det här är ett allvarligt problem.

car
Teckning: Gustav Söderström

Share

Liszts ande kommer en helt vanlig söndag

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , ,

Precis där, när vansinnet besegras och ljuset tar över, letar sig en solstråle in genom fönstret. Som om Liszts ande, så här en helt vanlig söndag, plötsligt svävar in genom fönstret och tar över atmosfären. Det här är en dröm som går i uppfyllelse. Att få lyssna till ett av de vackraste stycken jag vet, i en ljuvligt vacker lokal, omringad av konstverk och så mycket historia. Här på Lvivs tavelgalleri kommer stycket till sin rätt.

Vi är en liten skara som få njuta av Diana Tjubaks eminenta tolkning av bland annat Franz Liszts Mefisto vals No. 1. Det här är ett stycke som ofta spelas i mitt inre. Jag kan varje nedslag, varje ton. Och Tjubak gör mig inte besviken.

Hela programmet, som även innehåller Beethovens sonat nr. 23, en symfonisk etyd av Robert Schumanns, och två stycken av den ukrainske tonsättaren Borys Ljatosjynsky, genomförs med en fullkomlighet som bara anstår en världsstjärna. I Diana Tjubaks fall talar vi visserligen om en blivande dito. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om hennes namn snart rullas ut på banderoller på de stora konserthusen runt om i världen.

Collegium Musicums nya hemvist är fullkomligt genial. Att dessutom förlägga konserten under dagtid, då andra museibesökare korsar de angränsande salarna, bidrar till att skapa en känsla av öppenhet och autenticitet.

Det var antagligen också så här det kunde låta i palatsen runt om i Lviv, då de ännu användes som bostad, kan jag inte låta bli att tänka. Tänk vad spännande att få reda på mer om salongskulturen i Lviv före de två världskrigen. I Warszawa hade man ju en livaktig salongskultur, så det måste nästan varit samma sak här. Något som Eva Öhrström, musikhistoriker och tillika mor till undertecknad, kan förtälja mer om. (Just tavelgalleriet har dock alltid varit ett tavelgalleri. Det slog upp portarna för 110 år sedan.)

Jag bugar mig djupt, och tar av mig min imaginära hatt, för dagens pianist, och för de kreativa arrangörerna. Återigen ett lysande exempel på att Lviv när ett riktigt rikt musikliv.

Share

Tankar på försvararnas dag

Category: by sophie engström, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , , , ,

Krig förgör. Det dödar befolkningen, soldaterna, marken som borde brukas. Det pågår krig på alltför många platser i världen. Vi tycks fortfarande oförmögna att se en värld utan krig. Det är som om det är där vår förmåga till föreställningsvärld tar slut. Jag skulle kunna skriva om vilket som helst av dessa krig, men eftersom jag bor i ett land som sargas av ett långt, och tillsynes, ändlöst krig, är det givetvis därifrån jag tar min utgångspunkt. I Ukraina firar man idag (14 oktober) försvararnas dag, och här har fler än 10 000 mist livet sedan krigets början. Av dem 2803 civila.

Men kriget lämnar inte bara efter sig begravningsprocessioner. Kriget dödar också tillit, framtidstro, drömmar, kärlek. En långsam urholkning, som slutligen leder till en förändring i atmosfären. Det senare blir jag varje dag plågsamt påmind om.

När jag mötte Ukraina första gången var det kärlek vid första ögonkastet. Den öppenhet och generositet jag mötte hade jag aldrig mött i något annat land. Mitt eget hemland inkluderat. Jag minns en svinkall januaridag för många år sedan, då jag tagit min tillflykt till ett litet kaffebås på en av Kyjivs alla basarer. När kaffeförsäljerskan hörde min brutna ryska (för jag talade ryska på den tiden), stannade hon upp mitt i sitt hantverk. Trots att jag led av den värsta sortens kaffeabstinens, lommade hon plötsligt iväg. Jag stod där, stelfrusen, men med ett ilsket vulkanutbrott brännande på tungan. När draperiet äntligen fladdrade till, och den förlupna kaffeförsäljerskan uppenbarade sig, var det med en gåva till mig. Fram sträckte hon ett poslinslejon. “A present from Ukraine,” förkunnade hon på nästan lika bruten engelska, som min ryska.

Mina ögon fylldes av tårar, och jag visste inte hur jag skulle besvara ett sådant tecken på generositet och uppriktig glädje över min blotta existens. När jag stod där och som bäst fumlade med kaffekoppen och proslinslejonet blev jag, som så ofta här, räddad av mannen som stod bakom mig i kön. På frågan vad han ville ha svarade han: “Jag vill ha en sådan där ‘a present from Ukraine'”.

Den där generositeten och uppriktiga glädjen över min existens har väl egentligen inte försvunnit. Jag möter den, men den har förändrats. Ukraina är sargat. Söndertrasat. Och det syns i människors blickar. De möter min, men på ett annat sätt. För en liten grupp har jag även förvandlats till en representation för det Europa som svikit Ukraina. Det gör ont i mig. Det gör ont i oss när våra blickar möts. Vi kan aldrig se varandra på samma vis. Genom min kropp är jag den som låter kriget fortgå. Jag är den som hellre offrar Ukraina, än ser till att rädda landets östra del att slitas i stycken.

Krig stöper oss i hat. Vi glömmer hur vi älskar. Vi glömmer varför vi älskade. Och jag saknar den tid då våra blickar möttes med frimodighet. Med förhoppningar. Med drömmar. Med tillit.

Vi måste hitta tillbaka dit till den känslan, eftersom det är det enda sättet att besegra kriget.

Och det går inte en dag utan att jag önskar att jag hade ett sådant där litet proslinslejon som kaffeförsäljerskan hade, och som jag kunde sträcka fram och säga “A present from Sweden to Ukraine”.

peace
Någons dröm och förhoppning.

Share

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Share

Något som katten har släpat in

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , ,

På pin kiv sådär, säger jag det ibland. Trots att jag vet att det inte precis ger några pluspoäng i andras kapitalräkning av mig. För inte ger mig titeln “bloggare” några tungviktarkilon. Idag är det väl kanske snarare ett skällsord.

Den här utvecklingen är både skrämmande och sorglig. Det fanns en tid då bloggaren blotta existens sågs som en port till en mer mångfasetterad bild av verkligheten. Jag minns för en tid sedan då någon kallade den lysande skribenten Margit Richert för “matbloggare”. Epitetet förväntades ge läsaren en negativ bild av nämnda skribent. För mig verkade utfallet i motsatt riktning. En bloggare för mig är en person med ofta utomordentligt god förmåga att uttrycka sig, och med många genomtänkta, och berikande texter. Ofta står deras fokus något utanför det som det de etablerade medierna koncentrerar sig på. Bloggaren är enligt min mening inte ett alternativ till etablerade medier, utan ett komplement. De ger oss möjlighet att bredda vår kunskap om olika områden.

Men ofta anses vår verksamhet vara lite skum. Varför vill vi lägga så mycket obetald tid på något så få tar del av? kanske någon frågar sig. Eller vilken är din agenda? undrar säkert någon annan. Svaret på det är givetvis olika. I mitt eget fall handlade det om att jag behövde få publicera texter andra medier inte ville ta. Det var främst texter om Ukraina jag hade svårt att sälja in. Jag antar att felet låg i att jag min vana trogen försökte hitta positiva exempel i ett samhälle med många sår. Det tilltalar inte alla redaktörer. Alster i skrivbordslådan kanske passar vissa, men hos mig skapade de bara frustration. De brände hål i mitt självförtroende, tills det läckte som ett såll. (Och jag kan försäkra er att dåligt självförtroende skriver väldigt usla texter.)

I Ukraina var bloggarna essentiella för all demokratisk utveckling. Deras energi och kunskap fyllde ukrainarnas lungor med luft. Gav dem syre, och fick drömmen om en bättre framtid att framstå som möjlig. Trots att bloggarna idag har mindre betydelse, främst eftersom många före detta bloggare har lyckats skapa kanaler som ses som etablerade nyhetskällor, finns deras positiva kraft och engagemang ändå kvar i ett kollektivt minne. När jag säger att jag är bloggare till en ukrainare kräver de genast adressen till mina ordkrumbukter. Att jag skriver på svenska avskräcker inte, menar de.

Det här har givetvis att göra med att de ukrainska medierna inte är lika fria som de svenska, men det är ändå rörande att se hur mycket de uppskattar mina blogginlägg, trots att de är författade på det obegripliga språket svenska.

Och så som det är i Ukraina, var det även i Sverige i begynnelsen. När jag inledde min bana som bloggare sågs det som ett tecken på min kreativitet och att jag var driven. Idag tycks det som om bloggaren ses som någon grälsjuk person med skumma avsikter och möjligtvis med fett konto i något skatteparadis. Och man frågar för allt i världen inte efter adressen till de där ordkråkorna.

Man skulle därför kunna tro att bloggarnas dagar är räknade, men jag är böjd att utmana den föreställningen. I en värld där etablerade skribenter lägger mer och mer tid på att ordbajsa på varandra på exempelvis Twitter eller Facebook, så kan bloggarna anta rollen som den vise och fagre konkurrenten. Men då behöver vi nog ändå lite hjälp. Ännu så länge tycks det mer lockande att screendumpa någon snubbes/snubbas Twitterramsor, än att dela någon bloggtext.

Summa summarum är att det inte finns någon summa att summera från dessa rader. Frånsett att jag kanske borde skriva på ukrainska. Och det borde faktiskt alla svenska bloggare göra! För då hade vi kanske sluppit att känna oss som något katten släpat in…

För övrigt är det som katten släpat in allt en gåva till husbonden/husmor.

spring sleep
En ukrainsk (katt)bloggare tar igen sig efter ännu en kommentarsstorm.

Share

“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: