viewpoint-east.org

IKEA i Ukraina

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

IKEA söker just nu underleverantörer i Ukraina. En sådan nyhet får givetvis fantasin att skena. Ska IKEA starta upp i Ukraina? Eller är tanken att de ska tillverka möbler som senare exporteras till andra länder, som till exempel Polen och Ryssland?

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall roligt att man söker möbeltillverkare i Ukraina, och drömmen om IKEA är stark här. Så stark att man har startat sina egna IKEA. Man åker till Polen och köper varor på IKEA. De går som smör i sola i Ukraina, trots att de säljer de tidigare så billiga varorna​ relativt dyrt!

Den här nyheten om IKEA får i alla fall mig att tänka på mina vänner i Busk.

Busk hade tidigare flera möbeltillverkare. Enligt en källa i stan var Busk en riktig möbelhuvudstad i Galicien. Det mesta gick på export, främst till Ryssland. Men en annan stor inköpare var Krym. Men efter den ryska annekteringen av halvön kan Busk inte tillverka möbler för den marknaden. Idag har man tre eller möjligtvis fem möbeltillverkare i Busk.

Jag vill därför slå ett slag för Busk. De har ett exemplariskt bra läge, nära motorvägen mellan Lviv och Kyjiv. Lägg er tillverkning där, IKEA. Och ni får inte bara en bra placering, utan också möjligheten att ha att ha att göra med Galiciens trevliga invånare, samt lätt hitta kunniga tillverkare som utan svårigheter kan sätta sig in i er verksamhet.

Ukrainas alla olyckor lockar

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Är det Ukraina eller EU som hamnat i en svensk mediaskugga, undrar jag när jag lyssnat på både Studio Ett och Ekot. Jag skrollar sedan genom Text-TV, DNs och SvDs första sidor. Nej, ingenting. Men där kan jag hitta lite nyheter som handlar om EU, så boven är nog Ukraina ändå…

Men det sägs ingenting om dett som verkligen har en stor symbolisk betydelse för ukrainarna. EU-parlamentet har idag godkänt 90 dagars visumfrihet för ukrainska medborgare med biometriska pass. Man gjorde det dessutom med ovanligt stor majoritet. 521 ledamöter röstade för, emedan ynka 75 röstade mot. Kvar finns formella beslut, men det är mycket lite som kan hindra att visumfriheten införs från 11 juni i år.

Men kvar finns en obehaglig känsla. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av att goda nyheter som rör Ukraina aldrig når svenska lyssnare, läsare, tittare. De stora mediabolagen fokuserar enkom på de dåliga nyheterna. Det larviga ESC-bråket får spaltmeter efter spaltmeter. Det är som om de nästan önskar att Ukraina har fortsatt dåligt rykte. Och någonstans betyder det att de stora mediabolagen villigt hjälper till med att cementera svenskarnas uppfattning om att Ukraina är ett land med bara sorger och bedrövelser.

Men varför? Är det för att man tror att det inte finns ett allmänintresse för annat än olyckor från Ukraina? Ja, det är ju lätt att dra en sådan slutsats…

Själv väljer jag i alla fall att fira idag! Ett långt arbete med att stärka förbindelserna mellan Ukraina och EU har idag kommit flera steg närmare förverkligande. Det här är som sagt symboliskt viktigt, och borde även ha visst allmänintresse för svenskarna.

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Mellanspel i Ternopil

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tar paus från mina hyllningar av Łańcut, och riktar blicken mot Ternopil. Bokhandeln Je, i Ternopil, bjöd igår in mig till ett samtal om svensk-ukrainska relationer. Sedan mina besök i Busk har jag helt enkelt fått blodad tand för dylika tillställningar.

Under rubriken “Efter slaget vid Poltava” pratade jag och Juriy Zavadovskij (förläggare på bokförlaget KROK, poet, musiker) om vilka relationer våra länder har. Vilka utsikter finns det för att stärka våra kontakter? Vilka hinder finns? Jag fick mycket utrymme för att slå ett slag för svenska språket i Ukraina, och vikten av att det finns översättare. I Ukraina finns det många skickliga översättare, men från ukrainska till svenska ser det mörkare ut. Jag efterlyste ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Ukraina, likt det Norge hade för ett antal år sedan. Inom ramen för det projektet fick norska översättare möjlighet att stärka sina kunskaper i ukrainska. Ett sådant projekt skulle Sverige behöva.

Samtalet var mycket givande och jag har tagit med mig massor av nya idéer på vad som fortfarande kan förbättras i de svensk-ukrainska relationerna. Samtalet leddes av Juriy Matevotjsjuk.

Men kvällens största överraskning stod ändå mina studenter för. Fyra tappra och härliga studenter hade helt sonika satt sig på tåget för att åka den tre timmar långa resan till Ternopil för att komma och lyssna på vårt samtal. Det är vid sådana tillfällen som jag blir påmind om varför jag älskar mitt jobb som lärare i Lviv.


Studenterna som tog sig från Lviv till Ternopil.


Samtalet var trevligt. (Denna bild är tagen av Gustav Söderström.)


Alltid trevligt att se en ung publik på en bokhandel.


Ternopil ligger fint vid sin lilla sjö.


Jag glömde fråga om det ​nappade bra.

Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen tog jag en tur till Polen. Trots att resan var kort, var den mycket givande och jag får därför dela upp min resa i tre postningar. Jag vet ju att benägenheten​ att läsa längre texter på webben är begränsad. Tror jag det, med tanke på det informationsflöde som vi befinner oss i.

Min första postning handlar om resan till Polen. Vi tog nämligen Intercity+ från Lviv över gränsen. Tåget avgår varje dag kl 12.15 från Lviv och anländer ungefär två timmar senare i Przemyśl. 

Resan var så smidig och bekväm att jag nästan hade svårt att förstå att det var mellan Ukraina och Polen jag färdades. Det är dessutom anmärkningsvärt billigt (för mig som är van vid dyra svenska tåg). 

I Lviv hoppar den ukrainska tull- och passpolisen på. De är klara i god tid före gränsen. Där fick vi uppleva den polska stökigheten i bästa manér. Totalt ofarlig, men mycket förvirrande.

Tågen är som ni kanske förstår ukrainska. Det betyder större spårvidd, men också mer plats för benen trots att man får plats med fler säten. Vi valde andra klass. Första klass innebär antagligen att man kan ligga raklång på golvet fram till nästa säte. Ja, för något måste de ju få för de extra slantar de betalar. Priset för enkel resa med andra klass är just nu 180 UAH. Men eftersom biljettpriset följer kursen för UAH/€ kan priset gå upp eller ner.

Jag har åkt turen mellan Lviv och Przemyśl många gånger. Men tidigare har jag trängt, svettats, kvävts, tjurat på de ökända marsjutkorna, små bussar som lätt förväxlas med stinkande likkistor. Den här tåglinjen gör att Ukraina tar ytterligare ett steg in i civilisationen. Visst är det charmigt med de små bussarna, men efter en tid försvinner tjusningen. Ännu så länge är tåget inte ett alternativ för varje ukrainare, de är helt enkelt för dyra. Men jag hoppas på en framtid där även detta tappra folk får möjlighet att avnjuta ett värdigt resealternativ till Polen.


Tre säten på ena sidan och två på andra sidan.


Mycket plats för benen!


Utanför susar de ukrainska landskapen förbi.

Mer information om tågtiderna mellan (Kyjiv-) Lviv till Przemyśl.

Helvetet kan vara där du är nu 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det tre år sedan de där fruktansvärda dagarna som aldrig ville ta slut. När tårarna inte ville sluta svida på kinderna. Men det är också tre år sedan hopplösheten byttes mot ilska. En vrede som ibland bor kvar inom mig.

Det är tre år sedan De himmelska hundra blev ett begrepp som aldrig kommer lämna våra minnen.

Ja, jag vet att jag har en förkärlek till dramatiska beskrivningar. Men det finns inget annat vis att beskriva hur jag upplevde de där dagarna. Det var dagar som förändrade mig i grunden. Delar av min tilltro förintades. Tidigare hade jag alltid haft en naiv inställning att ondskan inte skulle finnas just på den plats jag befann mig. Så oerhört korkat. Och på många vis så oerhört svenskt. Men de där dagarna i februari 2014 fick mig att inse att ingen är förskonad från att kunna hamna mitt i helvetet.

Idag ser jag ofta med förskräckelse på den svenska naiviteten. När man med en axelryckning urskuldar möjliga hot som hjärnspöken. Jag ser det hos dem som avfärdar Putins aggression som ofarlig. Jag ser det hos dem som inte ser faran i att en hätsk retorik kan leda till hot och våld som går till handling. Jag ser det hos dem som hellre talar om andrum och att täppa till flyktingströmmarnas hål.

Jag ser den där uttrycket av blasé, något som egentligen inte bottnar i ondska utan i naivitet. För tro mig när jag säger, att helvetet är ingen fix plats. Den platsen kan plötsligt vara där du är. Och om man inte bekämpar ondskan här och nu, så blir det mycket mer smärtsamt och farligt när helvetet verkligen bryter ut på den plats du befinner dig på.

Med det sagt vill jag att du nu ägnar en stund åt att tänka på alla som dog på Majdan för tre år sedan, på alla som dör på vägen till säkerhet, på alla som är rädda i sina hem. Och släpp tanken på att det aldrig kan hända dig. Där du är nu.

I Alice värld. Del 3 – vikingaspåret

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad var det de hette sa du?”, frågar Nastja. “Rodjanski… den sovjetiska armén”, ropar Volodymyr Stupak tillbaka till baksätet. “Aha, så det var en armé här som hette rodjanski och det var strider på platsen”, säger Nastja.

 

Vår ciceron Volodymyr Stupak rattar säkert på de gropiga vägarna.

Scenen utspelar sig i bilen när vi åker från Pidhirshi mot Olesko och senare
tillbaka till Busk. Volodymyr Stupak har tagit bilen och kört oss till en plats där andra nordmän varit före mig. Vi har precis lämnat Pidhirshis kloster och dessa nordmäns gravfält. Volodymyr har berättat om ett slaget som stod där, mellan sovjetiska armén och tyskarna, som delvis förstörde fältet. Det är en fascinerande insikt att vår tolk, gymnasieeleven Nastja, inte riktigt har klart för sig vilka sovjeterna var, som på ukrainska heter Союз Радянських (radjanskish) Соціалістичних Республік. Det säger en del om att Ukraina har gått vidare, och lämnat paradigmet Det stora fosterlandskriget bakom sig.

När nordmännen, eller varjagerna, kom som handelsmän till platsen fanns där redan en stor bosättning som grundats under 700-800-talet. Bosättningen hette Plisnesko och beskrivs första gången i krönikorna år 1188, men fanns alltså långt tidigare. Det var en stor bosättning som kringgärdades av en trämur och vallar. Bosättningen förstördes 1241 av Batu khan, en mongolisk krigarhövding. Även klostret förstördes, men återuppbyggdes dock. Idag finns endast vallarna kvar av den stora bosättningen. Utanför dessa vallar finns det alltså lämningar från nordmän och då i form av gravar. De första utgrävningarna gjordes 1870 av en amatörarkeolog, men det var under 1940-talet som mer systematiska utgrävningar gjordes.

Vid vårt besök fick vi en helt utomordentlig guidning av Fader Viktor, som leder klostret i Pidhirshi. Fader Viktor berättade att man har hittat ringar, krucifix samt ett svärd på gravfältet. Enligt Fader Viktor kan man beskåda de skatterna i Kraków, men det har jag inte kunnat verifiera eftersom jag tyvärr glömde fråga på vilket museum. (Tips mottages tacksamt!)

Fader Viktor.

Nastja och Fader Viktor.

Forskaren och arkeologen Fedir Androsjtjuk, som arbetar i Sverige, kan troligen förtälja mer om den saken, då han forskat just på nordmäns resor i Österled och skrivit boken Swords and social aspects of Weaponry in viking age societies.

Idag är det svårt att skönja att det finns ett gravfält på platsen. De förstördes vid det slag som beskrevs inledningsvis.

Gravfälten idag.

Gravyr från 1800-talet föreställande gravfälten.

Jag tänker på Alice Ankarcrona. I sin självbiografi beskriver hon hur hon red från Busk till Olesko och Pidhirshi. Hon måste ju också hört de här historierna. Det går en linje från Sverige till Busk, och på något märkligt vis ritas jag in i den. Så som Alice måste har känt. Vi människor är så finurligt sammankopplade. På nästan varje plats kan du gräva och du hittar en bit som känns kopplad till dig själv. Märkligt då, att vi trots detta hellre ser våra olikheter. Bygger murar. Och mördar varandra i krig.