viewpoint-east.org

Raps – den fula ankungen i Galizien

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Titta! Ser du?” säger en man på tåget från Zjovkva till Lviv till sin reskamrat. “Ja, alldeles gult. Som av guld,” svarar kamraten, nästan lyriskt. Utanför det gråsmutsiga fönstret seglar ett fält av blommande raps förbi, innan det gömmer sig bakom en träddunge.

Jag har under de senaste veckorna återkommit till denna korta replikväxling, som utspelade sig på tåget jag tog från Zjovkva för några veckor sedan. Deras snudd på barnsliga förtjusning var rörande, och smittade av sig på oss andra, som klistrade våra blickar på den osynliga tråd som löpte från mannens finger mot det guldgula fältet.

Det vore en överdrift att säga att jag vuxit upp med raps. Ty även om jag gärna skryter med att jag kommer från Skåne, så tillhör det en av min hemsnickrade sanningar som egentligen inte korresponderar väl med var jag bott i större delen av mitt liv. Jag är väl egentligen mer göteborgare än skåning, trots att ingen kan höra det på de egensinniga diftonger jag ljudar. Men trots det har raps ett särskilt rum i mitt inre. Det blir helt enkelt inte vår utan att jag sett dessa, av mig, älskade fält.

Första våren i Lviv frågade jag således mina studenter var jag skulle åka om jag ville se raps. “Raps?! Varför vill du se det?”, fnös de i kör. “Det är dåligt för den ukrainska jorden”, förkunnade de sedermera. Jag stod i stum förundran. Vadå, dåligt för den ukrainska jorden? undrade jag. Jo, raps suger upp all näring ur marken och gör den obrukbar. Den ukrainska jorden är känslig, avslutade de med.

Min (dåvarande) vana trogen tog jag inte strid. Jag tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer, och knep ihop munnen. (Trots att jag tyckte att det där med att jorden var extra känslig i Ukraina stämde ganska illa med talet om hur bördig jorden är här.)

Jag har därefter alltför ofta hört detta märkliga påståenden upprepas. Raps är ju egentligen synnerligen bra för mark och fauna. Det hela tycks vara en ukrainsk sanning, som tydligen inte ska utsättas för dekonstruktion. Nu har jag dock bott här så länge, att jag äntligen förstått att det är helt okej att dekonstruera olika påståenden. Ukrainarna är ett folk som älskar verbal beröring (som jag beskrivit tidigare), och om man kommer utifrån och ifrågasätter ett och annat tas det ofta emot med stor förtjusning. Äntligen kan vi fylla eventuellt förestående tystnad med lite verbal beröringsakt, tycks de mena. (Självfallet har de rätt! Vår svenska förkärlek till tomrum är alldeles obegriplig. Det är helt enkelt trevligare att tjafsa om ett och annat, än att sitta tysta och stirra tomt på varandra.)

Egentligen har jag bara två teorier varför rapsen har fått denna plats i skamvrån hos många ukrainare. Den första teorin är givetvis färgad av att jag bor där jag bor. Det är rysk propaganda. Raps är, när jag senast kollade upp det, tullbefriad export till EU. Om ukrainarna skulle producera massor av raps till EU, skulle kontaktytorna växa, och vips så är Ukraina bästa polare med EU. Det skulle inte herr Putin gilla. Därför har ryktet spridits att raps är dåligt… Ok, “fine” (som man säger här), jag medger att den luktar illa av olika fobier, så vi fimpar den. (Men ni fick lite och snacka om, och visst skakade den om litegrann? Eller hur? Bra sätt att fylla eventuella tomrum!)

Den andra teorin är tyvärr mer sansad. Det handlar om att det är så lukrativt att odla raps att bönderna helt struntat i växelbruk. Det är antagligen det mest effektiva sättet om man vill paja sin jordmån. Jag skulle tro att det är där svaret ligger. Fattigdom och förhoppningen om stor, om än kortsiktig, vinst är givetvis andra medspelare i samma scenario.

Jag tycker ändå att jag allt oftare ser dessa guldfält i Galizien. Kanske har bönderna tagit lärdom av sina misstag, och återgått till växelbruk? Idag hörde jag till och med en student som menade att hon hört en bonde medge att hans misslyckade tillvaro som rapsbonde just berodde på att han struntat i växelbruk.

Även rapsoljan har gjort entré på ukrainsk mark. När jag flyttade hit ville ingen förstå vad jag syftade på när jag sökte rapsolja på de olika basarerna. Nu har jag hittat flera utskänkningstillhåll. Raps har dock lång bit kvar innan den når solrosoljans oinskränkta första plats. Men rapsen är seg, och kommer med sin ihärdiga personlighet bli den slutgiltiga segraren.

Det är därför som jag ofta kommer tillbaka i tanken till dessa herrar på tåget mellan Zjovkva och Lviv. Deras totalt oförblommerade förtjusning. Från skamvrå till att skänka ögonfröjd. Snart är du lika älskad här som i Skåne, du kära raps.

Det är lite som den fula ankungen, eller hur?


De båda herrarna på tåget mellan Zjovkva och Lviv.
Foto: Gustav Söderström.

Share

En bit av det judiska boklandskapet

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag böjer mig fram mot den lilla etsningen signerad en favorit, Leopold Levitskij. Uttrycket i den är både ömt och humoristiskt på samma gång. Plötsligt känner jag att någon av de nyanlända i lokalen lutar sig, liksom jag, mot Levitskijs etsning. Mannen, som följer min blick, tillhör den grupp av turister som fyller Lviv varje helg. De kommer ofta från mindre städer, inte helt sällan har de färdats mycket långt. Han omges av en doft, som många andra likt honom, lite syrlig av tåg eller buss, och den medhavda matsäcken med tillhörande saltgurka och någon alkohol. “Ciekawa” (intressant), säger han och ler lite försiktigt. Jag tror dock han avser hela utställningen, och inte Levitskijs etsning i synnerhet.

Etsningen av Leopold Levitskij heter “Läraren” och gjordes 1934, i en tid då Lviv såg mycket annorlunda ut. På översta våningen i Historiska museet i Lviv vill man just ge en inblick hur Galizien kunde te sig tiden före förintelsen. Det är en fin liten utställning, som bär det sympatiska namnet Judarna – en boknation.

Det finns ingen röd tråd i utställningen, eller rättare sagt, om den finns lyckas i alla fall inte jag finna den. Här finner man böcker från en tid då jiddisch hördes på gatorna, och då böcker som dessa lästes. För en historieintresserad kan det upplevas som något störande att det inte finns en tydlig tematik, frånsett att det mesta handlar om, eller är, skriftliga källor. Men samtidigt återger den, just med avsaknad av en röd tråd, ett myller och tjatter som det måste varit före förintelsen. Som besökare får man sig till dels ett fasligt babblande och pladdrande. Alla talar i munnen på varandra, helt utan ordning och kronologi. Och summa summarum är att det är väldigt vederkvickande. Här finner man Adam Mickiewicz Pan Tadeusz sida vid sida med Sholem Aleichems Motl, kantorns son, båda talar de jiddisch. Skrivmaskiner med alfabet på jiddisch, vid sidan om torarullar på hebreiska. Alla talar de förbi varandra, och om varandra. Bokstavligen!

Hos torarullarna fastnar sedermera min tidigare vän från Levitskij. “Fascinerande”, förkunnar han innan han rusar vidare mot nya kulturuppleveler i Lviv. Man ska ha högt tempo, om man ska hinna se allt intressant i Lviv på några få timmar.

Det finns de som gärna återger bilden av Lviv som ett näste för antisemitism och nazism. Man ska givetvis inte underskatta de strömningar i periferin som hyser dessa ismer, men för att delge omvärlden en mer korrekt bild av vad som pågår måste man också belysa det nyvakna, och kanske till och med yrvakna, intresset som finns i Lviv för de grupper som inte längre finns kvar i stadsbilden. Jag tänker här inte enkom på judarna, utan även polackerna.

Under 2018 pågår flertalet utställningar, konserterna, konferens med mera, under samlingsnamnet “Staden som (inte) överlevde“. Utställningen “Judarna – en boknation” är således bara en av flera. (Jag har tidigare bland annat skrivit om den pågående judiska utställningen på Etnografiska museet, samt om “Staden som (inte) överlevde”). Dessa engagemang är ett tydligt tecken på att de, som viftar på varningsflaggan och påstår att Lviv är en stad som ägnar sig åt att förtränga, har fel. Här råder istället en iver att få ta del av sin historia.

Således bygger man också en ny, och klart ljusare framtid. Min förhoppning är att Lvivs nya intresse också sprider sig över landet. Ty ukrainarna vill få kunskap, och hittills finns det mycket som talar för att man i en snar framtid vågar belysa de mer känsliga ämnena, så som hur vissa delar av ukrainska befrielsearmén samarbete med SS.

Under min tid här, har jag åsett en enorm förändring i förhållningssättet till stadens historia. Från att man nästan inte alls nämnde judarnas stora inflytande, till att de förekommer på praktiskt taget varje utställning. Detsamma gäller polackerna. Alltfler utställningar handlar om den tid då de var herrar över staden.

En ny grupp långväga turister, med tillhörande doftaura, har fastnat framför torarullarna. De fotograferar, och kontrollerar som brukligt, resultatet på skärmen, före det att de lyckliga rasar ner för trapporna i Historiska museet. Med sig har de en liten bit av hur Lviv och Galizien en gång tedde sig. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Jo, det är att det tycks ge dem så mycket glädje.


Leopold Levitskijs “Läraren” från 1934.


Adam Mickiewicz Pan Tadeusz på jiddisch.


Vackert exlibris som tillhört samlaren Maximilian Rappaport.


Ett dokument på jiddisch från 1777 då Zjovkva införde österrikiska lagar.

Share

Möte med minnenas Petrusjka

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

S:t Petersburg, november (eller möjligtvis december) 1997. Nevskij prospekt. Snön virvlar upp och pressar sig möt husens fasader. De omfamnar varandra lätt, innan snöflingorna dansar vidare mot okända mål. En sträv vind drar håglöst förbi, förenas av de illvilliga kusinerna kastvindarna.

Det är nästan tyst runt mig, fast ändå inte. Ty mina hörselgångar fylls med musik. Runt omkring mig lyssnar dåtidens folk på Kino eller kanske Scorpions. Men i mina öron dansar andra toner, och ja, de dansar. De dansar balett.

Det är Igor Stravinskijs Petrusjka som fyller mina öron, letar sig in i varje hjärnvirvel, vidare genom hela mitt nervsystem. Jag är inne i Petrusjka. Jag är Petrusjka.

Ljuden förstärker det jag ser. En linkande man framför mig blir en pumpande cellosektion. Trumpeternas stötar ackompanjerar människor som väller ut ur uppgångar från stadens metro. De överfulla trådbussarna spelar en synnerligen energisk stämma på violin. Pang! Pukslagarnas stötar har just ljudsatt en förbipasserande kvinnas taktfasta steg mot ett hemlighetsfullt mål, jag inte vet någonting om.

Nej, inte har jag missat tvärflöjten. Men jag minns inte vem som bar den stämman. Vem vet, det var kanske rent av jag själv.

Musik har en helt unik förmåga att skaka fram minnen ur mitt inre jag inte trodde lagrats hos mig. När jag ikväll på Lvivs filharmoni återhör detta stycke, efter många års frivillig avhållsamhet, blir jag varse hur enormt det präglade de där månaderna jag pluggade ryska i S:t Petersburg. (Jag tyckte ju förstås att jag var helt normal. Det tycker vi ju alla om oss själva. Förmodligen beroende av medfödd vana. När mina kurskamrater lyssnade på Kino, DDT eller Akvarium, lyssnade jag nästan helt uteslutande på Stravinskij, Prokofjev, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Sjostakovitj, Skrjabin med flera. Det var så jag lärde känna Ryssland, via klassisk musik.) Minnen är inte alltid trevliga att möta när de legat bortglömda så där. De kan vara lite tvära och trilskas. Antagligen då de känt sig alltför bortglömda under en för lång tid.

Men att återhöra Petrusjka var inte otrevligt. Inte för att minnena var enkom lyckliga. Min studietid i S:t Petersburg var väl ungefär lika alldagligt slätstruken som det flesta vanliga vardagar. Nej, det som var trevligt att möta igen var Petrusjkas kraft, humor, nyfikenhet. Att få följa med på den snirkliga väg som berättelsen gör.

Plötsligt kommer det över mig ett väldigt starkt minne om att jag under den tiden dagdrömde om att få dirigera Stravinskijs Petrusjka, eller var det möjligen Eldfågeln. För mitt inre såg jag hur jag arbetade med det väldiga och komplicerade partituret. Hur jag vände blad, så där snyggt som bara dirigenter gör. “Stopp där, trumpeterna! Nu är det alldeles för starkt.” “Hallå, du trumpna basklarinett, var inte så blygsam! Fram med det!” Skulle jag kanske sagt.

När jag idag ser på chefsdirigenten Taras Krysas handrörelser inser jag att dirigera Petrusjka är ingen dans. Trots att det är en balett. Maken till tempoväxlingar! Tvärflöjtisten är dock helt fenomenal och parerar de kniviga partierna med bravur. Liksom hela träblåset. Aj aj. Pianisten halkar lite efter, men det avhjälps av de säkra pukslagarna. Har de någonsin kommit in fel, dessa stiliga herrar i högra hörnet. Nej, skulle inte tro det.

Det är alltså ett mycket svårspelat och krävande stycke, men Lvivs akademiska filharmoni är fullkomligt lysande. Några gånger halkar någon iväg, men på det hela taget är det så komplett perfekt som en kräsen åhörare kan önska, så som jag är ikväll.

Och visst är det fascinerande att mitt i allt detta susar plötsligt en överfull trådbuss förbi. Jag är inte längre på filharmonin i Lviv. Ty trots majvädret känner jag kylan i ett vinterkallt S:t Petersburg för tjugo år sedan. Det är musikens egensinniga lag, som tack och lov gör oss till fullkomligt maktlösa snöflingor, för oss fram och tillbaka i tid, och också ganska ofta till platser och tider vi aldrig mött.

PS. Lika lite som ovanstående text är en recension av kvällens konsert, har bilden nedan med texten att göra. DS


Karl Ivanovich Kollmann “Theaterplatz”, St Petersburg c:a 1820.

Share

En orädd hare gör (kanske) comeback

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man ska inte tro att man inte är mottaglig för påverkan. Vi har en tendens att inbilla oss att det är andra som är mottagliga, men plötsligt får man en påminnelse om att man själv faktiskt vandrat ut på den stig någon annan stakat ut för en. Det blev jag varse häromdagen då jag läste om Arsenij Jatsenjuk. Nå, egentligen handlade det inte om honom, utan vad andra fått oss att tro.

Ni minns möjligtvis de stökiga månaderna 2016, när dåvarande premiärministern Jatsenjuk petades från sin post? Illasinnade rykten om honom började florera. Han skulle vara korrupt, och ha förhalat alla viktiga reformer som EU och IMF krävde.

Jag var själv väldigt kluven under den tiden. Orsaken var att jag alltid haft ett gott öga till denne envise politiker. Många i Ukraina, men även internationellt, har gjort sig lustiga över honom. En del har även använt det löjeväckande öknamnet Haren, för att försöka förstärka bilden av honom som fjantig och lite… ja, harig.

Jatsenjuk har dock aldrig varit harig. När han tillträdde som premiärminister efter revolutionen 2014 sa han själv att det var ett självmordsuppdrag. Men han menade att det passade honom utmärkt. För rädd var han i alla fall inte.

Jag minns tydligt bilderna av den ivrigt arbetande premiärministern när han åkte tunnelbana (istället för limousin, som hans företrädare), eller när han flög ekonomiklass till Bryssel. Det var lätt att uppfatta skillnaden mellan honom och hans företrädare. Och det var lätt att bli förförd av den iver han tog sig an uppgifterna på sin nya post.

Men min uppfattning om honom stämde verkligen inte överens med den genomsnittlige ukrainarens syn på Jatsenjuk. Det är kanske därför inte så svårt att förstå att han blev utmanövrerad utan att det tycktes beskymra folket.

Ryktena som cirkulerade 2016 var alltså att Jatsenjuk förhalade alla viktiga politiska beslut, och att han i synnerhet förhalade de som handlade om det angelägna arbetet mot korruptionen. Först var jag ganska skeptisk till dessa påståenden om Jatsenjuk. Men efter en tid började även jag tvivla, och ganska snart blev jag nästan lika övertygad som alla andra, Haren var korrupt.

När han lämnade posten som premiärminister kände jag dock något av sorg. Kanske mest för att jag upplevde det som om jag blivit lurad av den envise haren.

Sedan har jag inte funderat nämnvärt på honom. Han har fladdrat förbi i olika notiser, men jag har inte fördjupat mig i vad som skrivits.

Tills häromdagen.

Då läste jag plötsligt att polisen i Ukraina ska öppna en utredning om hur avsättningen av Jatsenjuk gick till. Det har nämligen nu framkommit att det då betalades ut stora summor pengar för att Jatsenjuk skulle motarbetas. Någon var alltså väldigt intresserad av att få Haren ur vägen.

Enligt de senaste påståendena skulle ledamöter i parlamentet (Verchovna Rada) har blivit köpta för att sabotera Jatsenjuks arbete. Men inte nog med det, man ska även ha betalat demonstranter för att skapa oreda och sprida misstro mot dåvarande premiärministern. Jatsenjuk hävdade å sin sida att hans förslag om förändringar medvetet motarbetades. Ett påstående som många vid den tidpunkten viftade bort. Hela tilltaget att få Jatsenjuk avsatt lyckades, och Haren steg ner från sin post. (De Ukraina-kännare som läser det här kanske reagerar och fräser: det där var väl hopplöst förenklat! Jag medger att så mycket väl kan vara fallet. Men vem har verkligen energi, och simultankapacitet, att fatta alla kosvängar som görs i ukrainsk politik?!)

Jag minns att jag då läste någonstans att han menade att han skulle komma tillbaka. Det var inte för utan att jag drog på smilbanden åt det påståendet. Hur hade du tänkt att det skulle gå till? skrockade jag. Men det betydde inte att jag inte kände sorg. Han hade ju verkat så uppriktig i sin insats.

Nu tycks det alltså som att i alla fall polisen tycks tro att det ligger någonting i de anklagelser som Jatsenjuk kom med då. Om det leder till att min favorithare kommer tillbaka återstår att se. Men en sak är i alla fall tydligt, Jatsenjuk är en riktig överlevare och envis som synden. Vem vet, kanske han en dag återkommer på en ministerpost. Dock bör man påminna sig om att det slagfält, som kallas “politik” i Ukraina, är allt annat än förutsägbart. Ännu har i alla fall inte Jatsenjuk svingat sitt svärd för sista gången. Eller är det en morot han håller i handen…?


Jatsenjuk i ekonomiklass. (Bildens källa.)

Share

Ukrainsk kroppsaktivism

Category: by sophie engström, gender, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Kroppsaktivism. För några år sedan visste jag inte vad det var. Om någon frågat hade jag nog svarat att jag trodde det handlade om tatueringar. Men sedan en tid har denna hashtag blivit ett lika vanligt inslag som gulliga kattbilder eller bilder på olika vätskor eller föda som ska inmundigas.

För den som inte vet vad det är, kommer nu en rapsidisk beskrivning. Det handlar om att försöka sprida kunskap om att alla kroppar inte ser ut som de skönhetsideal vi omges av. Med bilder på sina felande fysionomier försöker man ingjuta mod i inte bara sig själv, utan även hos andra som inte begåvats med kroppar som följer idealen. Det är svårt att sia om detta är en trend som kommer bestå, men eftersom den tycks ha god spridning över åldersgrupperna har den möjligtvis förutsättningar att stanna här i alla fall under en ganska lång tidsrymd.

Kvinnor tycks dominera i denna aktivism, men jag håller det inte för omöjligt att det snart får spridning bland män. För faktum är att väldigt många män också tildelats kroppar som inte följer förväntningarna på hur en manskropp ska se ut.

Kroppsaktivism är troligen inte en svensk företeelse. Den går nämligen att finna på många platser runt om i världen. Men jag tror att en förklaring till varför kroppsaktivism fått ett sådant genomslag i Sverige, är att vi har mycket sträng syn på våra kroppar. Den ska tuktas och anpassas. Vi springer gator upp och ner. Styrketränar och bantar. De flesta jag känner i Sverige gör något med sina kroppar så att de bättre kan knövlas in i idealet.

När jag flyttade till Lviv var jag mycket smalare än jag är nu. Det berodde på att jag hade gått hungrig i praktiskt taget hela mitt liv. Och åren före jag flyttade sprang, eller powerwalkade, jag upp till fyra timmar om dagen. Jag gjorde även 200 situps och 100 armhävningar. Det fick mig att må bra, sa jag. Men i hemlighet ville jag helst slippa att tvinga min kropp till denna utdragna tortyr.

Min första tanke när jag fick jobbet i Lviv var hur jag skulle finna plats och få tid till mina fysiska aktiviteter för att hålla kroppen i schack. Väl på plats insåg jag att det faktiskt knappast fanns tid, eller lämplig plats för detta. I gengäld har jag svällt. Ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är ganska rund… Ja, kanske rent av tjock. Till och med ordet skrämmer mig, men det är så sanningen (eller snarare min kropp) ser ut.

Jag är inte på långa vägar där att jag har accepterat min transformation. Tvärtom. Men något annat har kommit i vägen för mitt självhat. Och det är de ukrainska kvinnorna. Unga kvinnor, eller flickor, är ofta smala här. Men långt ifrån alla. Och i synnerhet inte om man rör sig lite uppåt i åldrarna. Det är de där andra, de som inte är smala, som gjort att jag inte riktigt kan hänge mig åt mitt självförakt.

Om man är rund om magen, har hängande överarmar, dubbelhaka eller rund bak, ja, då är det fritt fram att visa hela härligheten. Här finns inga stora tunikor eller andra plagg som man ska gömma den trilskande kroppen i. Är man rund eller tjock så är man. Klart att det även finns de här som vånas över sina kroppar, men det framstår som om det är mer accepterat att visa upp hela sin härlighet. Få stirrar förfärat på den olydiga kroppen. Det finns något oerhört befriande i det som gör att jag inte skäms över mig själv. Nå, jag skäms i alla fall inte lika mycket.

Jag är därför inte säker på att kroppsaktivism egentligen behövs här. Magar och rumpor, ben och överarmar syns tydligt i de ofta åtsittande kläderna. Man skäms inte för sig. Det tycks som om de flesta runda verkar acceptera sina fysionomier. Eller så är det en slags resignation. En positiv sådan. Där man inte ödslar tid på något som ändå tycks lönlöst att försöka besegra. Och jag har nu lärt mig att avguda denna ukrainska möjliga kroppsaktivismen.

Den egentliga orsaken till att jag inte fortsätter att utsätta min kropp för alla dessa påfrestningar är att jag mentalt mår bättre. Nu går jag ut och promenerar för att jag vill se saker. (Jag har tidigare skrivit om mitt planlösa irrande, och upprepar därför inte det nu.) Gå, ja, det gör jag. På lediga stunder är det min huvudsakliga sysselsättning. Men nu går jag inte för att bränna kalorier, utan jag vill se och kontemplera över sakernas tillstånd. Och den typen av fysisk aktivitet mår jag mycket bra av.

Nu återstår bara det svåraste. Att acceptera att min kropp är som den är. Jag lär aldrig börja med offentlig kroppsaktivism, men i alla fall klara av att se på mig själv utan att vända bort blicken. Jag behöver inte älska min kropp, bara jag slipper lägga mer energi på att tortera den, och på att hata den.

have a look
Männen blev tyvärr mycket osynliga i denna text. Jag kompenserar det med denna bild, och ett löfte om att återkomma till temat, men då med fokus på männen

Share

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

Share

Lvivianernas Lviv

Category: by sophie engström, krönika, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar förbi på gatan utanför vårt paradis. Ovanför våra huvuden svävar tornseglarna, och mellan deras tjut letar sig andra fåglar in. Vinden prasslar lekfullt i vårt päronträd. Ja, det är ett paradis, och vi är lyckligt lottade att bara ha fönster in mot gården.

För de riktiga lvivianerna (de som bor i Lviv) är staden inte hel utan en gård. Eller rättare sagt, vi har två Lviv. Ett som är fasaderna, och ett liv som är inne i vävnaderna hos huskropparna. Där inne ser man tydligare de mönster av årsringar som bestämt tidernas gång och regler.

Sovjetunionen försökte måla över, skyla, tidigare epoker. Eftersom medborgarna i detta välde alltid erbjöds det sämsta möjliga, ville färgerna aldrig riktigt fästa. Deras tjocka och grötiga lekamen faller sönder bit för bit. Och bakom den tittar en svunnen tid uppkäftigt fram. Stanisław Lem, som kallade Lviv Lwów, har ju sagt att “man kan ta lwowianen ur Lwów, men inte Lwów ur lwowianen”. Faktum är att han hade fel. Lviv har inte glömt någon. Bakom färg och puts tittar deras Lwów, eller Lemberg, fram bakom det sovjetiska Lvov. Och det är på gårdarna det särskilt syns. De här lagren av epoker. Det Lviv man hittar på gårdarna är oftast blomsterrabatter. En reform på 1990-talet, gjorde att praktiskt taget varje gård har en åldrad dam eller herre som utövar gerillaodling.

Häromdagen var jag på en fotoutställning om Lvivs gårdar. Just nu står gårdarna inför ett paradigmskifte. Det är frågan om de ska renoveras eller glömmas bort. Vissa tycker att gårdarnas väggar ska vara målade i en enhetlig färg. Inga mystiska utbyggnader eller annan uppfinningsrikedom ska tillåtas. Men då skulle Lvivs gårdar förlora sin karaktär, bli som till exempel Berlins innergårdar. Vita väggar. Gröna buskar som är så lika att det tycks som om det inte alls är olika buskar utan samma som bara går mellan gårdarna.

På min gård känner jag alla, utan att kunna allas namn. Vi har de som tycker om mig, och de som önskar mig sämre hälsa. Vi hade till förra veckan två skrotbilar på gården. Nu är det bara en. Vi har massor av knasiga utväxter, som helst inte korresponderar med varandra utan sjunger sin egen egensinniga melodi. Vi har en underbar rabatt, som sjunger till oss alla, och vårt päronträd är vän med nästan alla. Och i vårt paradis, där staden hålls lite på håll, råder vår egna symmetri, som bara existerar på vår gård.


Från utställningen om Lvivs gårdar.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: