viewpoint-east.org

På besök i Alices värld

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

Del 1:

Det är märkligt hur vägar går. Ibland hittar man vad man söker snabbt och enkelt. Ibland söker sig vägarna till en. Alice Habsburgs väg är en sådan som kommit till mig, utan att jag aktivt sökt efter just henne.

För fyra månader sedan berättade en svensk vän om en svensk adelskvinna som bott och verkat i Busk. En liten stad öster om Lviv. Efter den korta redogörelsen för hennes liv har Alice sökt upp mig. Var jag än vänder mig kommer hon och hennes historia till mig. Och efter att jag läst hennes självbiografi är jag fast.

Idag var jag inbjuden till Busks folkets hus, Narodny Dim, för att berätta om vad Alice skrivit om hennes tid i Busk. Hon bodde en tid i Palats Badeni, som hennes första make ägde.

Jag kommer att återkomma till att berätta mer om hennes liv senare. Nu postar jag endast några länkar till vad stadens tidningar skrivit om besöket. Samt några bilder från palatset. Busk är för övrigt en stad som måste besökas om man åker till regionen. De har, förutom slottet, en judisk begravningsplats  som ses efter, samt flera fina museer och två äldre träkyrkor i gott skick.

Läs mer om dagens besök här: http://www.busk.net.ua/index.php/arkhiv/73-u-buskii-bibliotetsi-prezentuvaly-knyhu-ostannoi-volodarky-palatsu-badeni

Och här: http://buska-crb.blogspot.com/2017/01/blog-post.html?spref=fb

Även zik.ua skrev om mitt besök: http://zik.ua/news/2017/01/04/u_buskiy_bibliotetsi_prezentuvaly_knygu_ostannoi_volodarky_palatsu_badeni_1020589

Jag vid porten till palatset. (Foto: Gustav Söderström.)

Palatset har en välbehållen fasad. Från andra världskriget ägdes det och sköttes av militären. 

Vissa vackra detaljer finns kvar. 

Tyvärr har militären inte skött om palatset så bra. Men det har en enorm potential. 

Judiska kyrkogården. 

Bild från min presentation av Alice Habsburgs självbiografi. Jag får en bok om Busk av företrädaren för Busks stad.(Foto: Gustav Söderström.)

Efteråt var det dags för lite tilltugg.

Oksana, chefen för biblioteket, Ljudmila som är ansvarig för kulturevenemang i Busk, min tolk, Florentina Itkina, samt Ivan Tjichotjkiy som hjälpt till att anordna mitt besök. 

Ivanka Myhal, en känd operasångerska, bördig från Busk.


Hutsuler på Lvivs nationalmuseum

Category: by sophie engström, hutsuls, ukraina
Tags:

​Just nu pågår det en mycket fin utställning om hutsuler på Lvivs nationalmuseum. Utställningen har en ovanligt fin och genomtänkt hängning av föremålen. Det är svårt att med ord beskriva de fina mönster och färger som hutsulernas allmoge innefattar. Något som dock är påtagligt är de naivistiska dragen i målningarna och detaljerna. Färgerna är är klara, men ändå naturtoner.

Som sagt, svårt att beskriva med ord. Jag låter bilderna tala för sig själv. Och för att få den riktiga hutsulkänslan kan nu lyssna på lite hutsulmusik.


Skattjakt i Lviv 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

​Viewpoint-east har äntligen fått en Facebook-sida. Det är märkligt att vissa saker tar så lång tid. Initiativet firas med att flagga för en artikel som kommer ut under julen. För en tid sedan intervjuade jag författarna, Kseniya Borodin och Ivanna Honak, till guide-böckerna Lviv po polsku (Lviv på polska). Det är en fascinerande historia om hur två energiska kvinnor lyckas sprida ljus och inspirera Lvivborna att bokstavligen se sin historia.

Ni kan läsa mer på Wikipedia och längta till att min intervju med de båda publiceras här.


Posten vilar inte i frid

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

​Mycket har ju förändrats i Ukraina, men  många göromål är forfarande konstiga eller aviga. Men de måste göras. Om de inte görs av mig, vem ska då vara här och förvirra alla? En av dessa konstiga procedurer jag envisas med att utföra är att posta paket till Sverige varje jul. Ja, egentligen är det väl inget konstigt med just göromålet. Det är ju sådant vi allt som mest sysslar med så här till jul. Det konstiga med just den här processen är att den liksom verkar obekymrad om tidernas gång och att alla andra processer har förändrats. Den har stelnat. I en annan tid.

För att posta paket till Sverige måste man inleda konversationen med postdamen (ja, de är alltid damer) med att motivera varför jag vill skicka paketet till Sverige. “Till Sverige?” frågas det alltid häpet. “Ja”, svarar jag näpet. Sedan får jag räkna med besvara den frågan minst en gång till. Ofta flera gånger.

När det är avklarat måste jag väga varje sak. Ska jag skicka en bok och en ask med godis måste de vägas var för sig. Det går alltså inte för sig att slå in flera saker i ett inslaget paket. Nej, då måste de pillas ut ur sina gömmor och rannsakas på vågen.

Tyvärr är jag vid det laget väldigt trött på att postdamen tror att orsaken till att jag inte förstår vad enda ord inte beror på nedsatt hörsel. Om jag har kommit så långt är det bara att vänta på det frenetiska hamrandet på tangentbordet. Under tiden kan jag få lov att fundera på varför ukrainska postkontor bistår med toalettpapper, choklad, saltade solrosfrön, nudlar, tändstickor och tvål, men däremot så är vadderade kuvert en bristvara. En ekvation jag inte löst under alla mina besök på posten.

I lokalen föregår dessutom en underlig symfoni. Stämplar stämplas på kuvert. Resolut och hårt. Bom-bom. Bom-bom. Alltid i par om två. Sedan har vi den gnälliga och gnatande matrisskrivaren, som monotont gnyr fram sin tondöva melodi. En träffande beskrivning av matrisskrivaren är att den är “det självklara valet av blanketter och kopior samt användning i ogästvänliga miljöer”. Ja, så skriver tillverkaren själv.

När jag mörbultad och halvt döv snubblar ut från postkontoret, känner jag en inre frid, som man bara känner vid jul. Den där friden som uppstår när man mitt i tentamenskaos och Luciaförberedelser plötsligt stannar upp och tror man är död.

Tilläggas bör att årets postdam är den trevligaste jag mött vid alla mina besök hos familjen Post.


Har allt vridits mot det värre?

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

​Det händer ganska ofta att jag hör eller läser att ingenting blivit till det bättre i Ukraina. Att allt bara “vridits mot det värre,” för att använda Timbuktus ord i hans låt om Malmö. På många plan är det lätt att dras med i den sorgliga slutsatsen att alla uppoffringar var förgäves. Att de himmelska hundra offrade sina liv helt i onödan. Att alla andras engagemang bara har gjort att Ukraina står på samma punkt som tidigare. Eller ännu värre, att det till och med var bättre på Janukovitjs tid. Det är ändå inte så underligt att vi ställer oss frågan nu. Tre år efter revolutionen, som vi kallade Euromajdan.
Ja, det är lätt att dras med och drabbas av den där förlamande fatalismen. Man kan göra det. Eller så leta efter exempel som bestrider det.

Jag kan inte påstå att det är något jag ägnar mina dagar åt. Att leta efter situationer som påvisar att allt ändå inte vara förgäves. Men ibland händer saker i min vardag som får mig att ändå börjar tro att någonting faktiskt hänt. Jag kommer nedan ge några exempel, de  är små och obetydliga, men för mig som upplevt dem ger de hopp om att någonting faktiskt hänt.

Häromdagen såg jag hur soptunnorna brann vid universitetet. Det händer ofta. Och de brinner nästan alltid ner. För de är nämligen av plats. Under mina år i Lviv har jag sett brandkåren några fåtal gånger. Det var väl därför som jag faktiskt stod i stum förvåning när jag såg att brandkåren rykte ut. För att släcka en soptunna. Det kändes helt overkligt. Och vi var flera som tyckte det var overkligt. Vi var en hel grupp av fågelholkar. Det var nästan som om någon slags svensk ordning plötsligt nedstigit och uppenbart sig i Lviv. Ja, känslan var i det närmaste religiös.

Ett annat futtigt exempel är när jag skulle registrera mig i Ukraina detta år. Alla tidigare år har det betytt långa och ovissa väntetider. Och framförallt har det inneburit massor av underliga inbetalningstalonger, som poppat upp sådär lite spontant. Men så var det inte alls i år. Nu innebar den visserligen många dagar av oviss väntan, men inga underliga inbetalningstalonger. Det var till och med billigare än det brukar vara. Dessutom var de jag träffade under mina besök på migrationsverket i Lviv, väldigt tillmötesgående och förklarade varje steg. (Vänligheten och öppenheten fick mig dessutom att skämmas lite över motsvarande  svenska process, som jag har förstått ofta brister i kommunikation.) Det kanske är perifert, men ändock en förändring.

Idag gjorde jag mitt årliga besök hos skatteverket i Lviv. Det är egentligen inte något stort och viktigt ärende. Jag behöver få en utskrift på vad jag tjänat under året. Det kanske framstår som en enkel sak, men tidigare har det gett mig mycket bekymmer och många sömnlösa nätter. Idag när jag inträdde i denna väldiga byggnad (som ni ser på bilden nedan) såg jag till min förskräckelse att den lucka jag brukar använda verkade tillbommad. Och det såg ut som om den varit så under en längre tid.

Det var dessutom nästan helt tomt på folk. Var befann sig alla desperados som jag brukar dela min stund i skattemasens helvetet med?

Jag velade runt lite bland de olika stängda luckorna, innan jag hittade en som var öppen. Det har brukar vara det första svåra momentet, att få ut blanketten jag behöver. Men det gick som en dans. Det var dock en rad jag inte riktigt förstod vad jag borde skriva på. Jag gick tillbaka till luckan och frågade vad jag skulle skriva på den tomma raden. Det brukar nämligen vara svårt att få lämna in blanketten också. Skattemasen tittade på blanketten, tittade på mitt kopierade inrikespass och sa: “Det är ok. Vi har allt vi behöver. Kom om fem arbetsdagar och hämta utskriften.”

Det brukar ta minst två veckor!

Jag snubblade ut. Förbluffad. Omtumlad. Hänförd. Och till och med hoppfull.

Det här är löjliga små exempel. Men de finns. Och de är rasande många fler än de jag berört här.

Så allt har kanske inte enbart “vridits mot det värre”. Kanske finns det ljus i mörkret. En liten förhoppning om att inte allt bara var förgäves. Att i alla fall något uppnåtts. Om än inte en svensk ordning. 


Holodomor 2016

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

Holdomor “holod” betyder hunger och “mor” betyder hemsökelse. De flesta av oss som läser det här på svenska slipper förstå vad det innebär. Vi har inte heller något kollektivminne av något sådant. Men det har man i Ukraina. 
Jag har under flera år efterlyst att Sverige ställer sig bakom de länder som erkänner att det var ett folkmord. Det jag skrev 2011 kan jag fortfarande stå bakom.

Några bilder från dagens hågkomst i Lviv.



Till Sychiv med hästkrafter på räls

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

​Idag satte jag äntligen på mig finaste reseutstyrseln, vilket innebär min Olympus OM-1 samt ett glatt humör, för att åka på Lvivs nyaste spårvagnslinje. Snabblinjen till Sychiv.

Vi har väntat förhållandevis länge, vi boende i Lviv, på att den skulle bli klar. Det har uppstått massor av problem, men det värsta problemet var nog en dal fylld med gyttja, som spårvagnen skulle passera. Linjen invigdes slutligen i veckan, men ett helt år försenat.

Sychiv, som är Lvivs folkrikaste bostadsområde, har länge enbart begåvats med bussar. Det har varit ett stort problem för de boende där, vilka ofta har grymtat lite ilsket att stadshuset inte vill satsa på dem. Men med hjälp av pengar från EUs strukturfond har de dock äntligen fått hästkrafter på räls.

På dagens resa med linje 8 var det mycket uppsluppen stämning ut till Sychiv. Jag var nämligen inte ensam om att göra denna lördagsutflykt. Det var snarare så att spårvagnen var full med folk som tagit  tillfället i akt att ta en spårtur till förorten. Något annat ärende till Sychiv hade de inte.

Linjen är dock inte helt klar. Sista biten av sträckningen är försenad då det funnits vissa frågetecken kring vad som skulle hända med den marknad som funnits på den plats där spårvagnens ska ha ändhållplats. Nu är marknaden borta, och vi hoppas att de turkiska spårvägskonstruktörena ska bli klara före vintern. Men det återstår att se. Mycket kan hända. Det här är ju ändå Ukraina 😉

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: