viewpoint-east.org

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”


Mellanspel i Ternopil

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

Jag tar paus från mina hyllningar av Łańcut, och riktar blicken mot Ternopil. Bokhandeln Je, i Ternopil, bjöd igår in mig till ett samtal om svensk-ukrainska relationer. Sedan mina besök i Busk har jag helt enkelt fått blodad tand för dylika tillställningar.

Under rubriken “Efter slaget vid Poltava” pratade jag och Juriy Zavadovskij (förläggare på bokförlaget KROK, poet, musiker) om vilka relationer våra länder har. Vilka utsikter finns det för att stärka våra kontakter? Vilka hinder finns? Jag fick mycket utrymme för att slå ett slag för svenska språket i Ukraina, och vikten av att det finns översättare. I Ukraina finns det många skickliga översättare, men från ukrainska till svenska ser det mörkare ut. Jag efterlyste ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Ukraina, likt det Norge hade för ett antal år sedan. Inom ramen för det projektet fick norska översättare möjlighet att stärka sina kunskaper i ukrainska. Ett sådant projekt skulle Sverige behöva.

Samtalet var mycket givande och jag har tagit med mig massor av nya idéer på vad som fortfarande kan förbättras i de svensk-ukrainska relationerna. Samtalet leddes av Juriy Matevotjsjuk.

Men kvällens största överraskning stod ändå mina studenter för. Fyra tappra och härliga studenter hade helt sonika satt sig på tåget för att åka den tre timmar långa resan till Ternopil för att komma och lyssna på vårt samtal. Det är vid sådana tillfällen som jag blir påmind om varför jag älskar mitt jobb som lärare i Lviv.


Studenterna som tog sig från Lviv till Ternopil.


Samtalet var trevligt. (Denna bild är tagen av Gustav Söderström.)


Alltid trevligt att se en ung publik på en bokhandel.


Ternopil ligger fint vid sin lilla sjö.


Jag glömde fråga om det ​nappade bra.


Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

I helgen tog jag en tur till Polen. Trots att resan var kort, var den mycket givande och jag får därför dela upp min resa i tre postningar. Jag vet ju att benägenheten​ att läsa längre texter på webben är begränsad. Tror jag det, med tanke på det informationsflöde som vi befinner oss i.

Min första postning handlar om resan till Polen. Vi tog nämligen Intercity+ från Lviv över gränsen. Tåget avgår varje dag kl 12.15 från Lviv och anländer ungefär två timmar senare i Przemyśl. 

Resan var så smidig och bekväm att jag nästan hade svårt att förstå att det var mellan Ukraina och Polen jag färdades. Det är dessutom anmärkningsvärt billigt (för mig som är van vid dyra svenska tåg). 

I Lviv hoppar den ukrainska tull- och passpolisen på. De är klara i god tid före gränsen. Där fick vi uppleva den polska stökigheten i bästa manér. Totalt ofarlig, men mycket förvirrande.

Tågen är som ni kanske förstår ukrainska. Det betyder större spårvidd, men också mer plats för benen trots att man får plats med fler säten. Vi valde andra klass. Första klass innebär antagligen att man kan ligga raklång på golvet fram till nästa säte. Ja, för något måste de ju få för de extra slantar de betalar. Priset för enkel resa med andra klass är just nu 180 UAH. Men eftersom biljettpriset följer kursen för UAH/€ kan priset gå upp eller ner.

Jag har åkt turen mellan Lviv och Przemyśl många gånger. Men tidigare har jag trängt, svettats, kvävts, tjurat på de ökända marsjutkorna, små bussar som lätt förväxlas med stinkande likkistor. Den här tåglinjen gör att Ukraina tar ytterligare ett steg in i civilisationen. Visst är det charmigt med de små bussarna, men efter en tid försvinner tjusningen. Ännu så länge är tåget inte ett alternativ för varje ukrainare, de är helt enkelt för dyra. Men jag hoppas på en framtid där även detta tappra folk får möjlighet att avnjuta ett värdigt resealternativ till Polen.


Tre säten på ena sidan och två på andra sidan.


Mycket plats för benen!


Utanför susar de ukrainska landskapen förbi.

Mer information om tågtiderna mellan (Kyjiv-) Lviv till Przemyśl.


Helvetet kan vara där du är nu 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

Det tre år sedan de där fruktansvärda dagarna som aldrig ville ta slut. När tårarna inte ville sluta svida på kinderna. Men det är också tre år sedan hopplösheten byttes mot ilska. En vrede som ibland bor kvar inom mig.

Det är tre år sedan De himmelska hundra blev ett begrepp som aldrig kommer lämna våra minnen.

Ja, jag vet att jag har en förkärlek till dramatiska beskrivningar. Men det finns inget annat vis att beskriva hur jag upplevde de där dagarna. Det var dagar som förändrade mig i grunden. Delar av min tilltro förintades. Tidigare hade jag alltid haft en naiv inställning att ondskan inte skulle finnas just på den plats jag befann mig. Så oerhört korkat. Och på många vis så oerhört svenskt. Men de där dagarna i februari 2014 fick mig att inse att ingen är förskonad från att kunna hamna mitt i helvetet.

Idag ser jag ofta med förskräckelse på den svenska naiviteten. När man med en axelryckning urskuldar möjliga hot som hjärnspöken. Jag ser det hos dem som avfärdar Putins aggression som ofarlig. Jag ser det hos dem som inte ser faran i att en hätsk retorik kan leda till hot och våld som går till handling. Jag ser det hos dem som hellre talar om andrum och att täppa till flyktingströmmarnas hål.

Jag ser den där uttrycket av blasé, något som egentligen inte bottnar i ondska utan i naivitet. För tro mig när jag säger, att helvetet är ingen fix plats. Den platsen kan plötsligt vara där du är. Och om man inte bekämpar ondskan här och nu, så blir det mycket mer smärtsamt och farligt när helvetet verkligen bryter ut på den plats du befinner dig på.

Med det sagt vill jag att du nu ägnar en stund åt att tänka på alla som dog på Majdan för tre år sedan, på alla som dör på vägen till säkerhet, på alla som är rädda i sina hem. Och släpp tanken på att det aldrig kan hända dig. Där du är nu.


I Alice värld. Del 3 – vikingaspåret

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: ,

“Vad var det de hette sa du?”, frågar Nastja. “Rodjanski… den sovjetiska armén”, ropar Volodymyr Stupak tillbaka till baksätet. “Aha, så det var en armé här som hette rodjanski och det var strider på platsen”, säger Nastja.

 

Vår ciceron Volodymyr Stupak rattar säkert på de gropiga vägarna.

Scenen utspelar sig i bilen när vi åker från Pidhirshi mot Olesko och senare
tillbaka till Busk. Volodymyr Stupak har tagit bilen och kört oss till en plats där andra nordmän varit före mig. Vi har precis lämnat Pidhirshis kloster och dessa nordmäns gravfält. Volodymyr har berättat om ett slaget som stod där, mellan sovjetiska armén och tyskarna, som delvis förstörde fältet. Det är en fascinerande insikt att vår tolk, gymnasieeleven Nastja, inte riktigt har klart för sig vilka sovjeterna var, som på ukrainska heter Союз Радянських (radjanskish) Соціалістичних Республік. Det säger en del om att Ukraina har gått vidare, och lämnat paradigmet Det stora fosterlandskriget bakom sig.

När nordmännen, eller varjagerna, kom som handelsmän till platsen fanns där redan en stor bosättning som grundats under 700-800-talet. Bosättningen hette Plisnesko och beskrivs första gången i krönikorna år 1188, men fanns alltså långt tidigare. Det var en stor bosättning som kringgärdades av en trämur och vallar. Bosättningen förstördes 1241 av Batu khan, en mongolisk krigarhövding. Även klostret förstördes, men återuppbyggdes dock. Idag finns endast vallarna kvar av den stora bosättningen. Utanför dessa vallar finns det alltså lämningar från nordmän och då i form av gravar. De första utgrävningarna gjordes 1870 av en amatörarkeolog, men det var under 1940-talet som mer systematiska utgrävningar gjordes.

Vid vårt besök fick vi en helt utomordentlig guidning av Fader Viktor, som leder klostret i Pidhirshi. Fader Viktor berättade att man har hittat ringar, krucifix samt ett svärd på gravfältet. Enligt Fader Viktor kan man beskåda de skatterna i Kraków, men det har jag inte kunnat verifiera eftersom jag tyvärr glömde fråga på vilket museum. (Tips mottages tacksamt!)

Fader Viktor.

Nastja och Fader Viktor.

Forskaren och arkeologen Fedir Androsjtjuk, som arbetar i Sverige, kan troligen förtälja mer om den saken, då han forskat just på nordmäns resor i Österled och skrivit boken Swords and social aspects of Weaponry in viking age societies.

Idag är det svårt att skönja att det finns ett gravfält på platsen. De förstördes vid det slag som beskrevs inledningsvis.

Gravfälten idag.

Gravyr från 1800-talet föreställande gravfälten.

Jag tänker på Alice Ankarcrona. I sin självbiografi beskriver hon hur hon red från Busk till Olesko och Pidhirshi. Hon måste ju också hört de här historierna. Det går en linje från Sverige till Busk, och på något märkligt vis ritas jag in i den. Så som Alice måste har känt. Vi människor är så finurligt sammankopplade. På nästan varje plats kan du gräva och du hittar en bit som känns kopplad till dig själv. Märkligt då, att vi trots detta hellre ser våra olikheter. Bygger murar. Och mördar varandra i krig.


USC – öppnar upp för nya kontakter 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

Idag hade jag ett sådant där möte, som ger kraft och förhoppningar om en bättre framtid. Jag träffade nämligen Antalolij Kyryljuk och Anastasia Antonyk på organisationen USC – Ukrainian-Scandinavian Center

USC är en NGO som vill skapa kontaktytor mellan Ukraina och Skandinavien. Tanken är att man genom möten kan utveckla en förståelse som leder till djupare och starkare kontakter. I somras hade de en sommarkurs för norrmän och ukrainare i Tjernivtsi, en bedårande vacker stad som ligger belägen vid Karpaternas fot. Kursen, som blev mycket lyckad, kommer även att hållas i sommar. 

Det är Lvivs smala lycka att USC nu bestämt sig för att försöka starta upp i stan. Först ut är en kurs i norska. Och förhoppningen är att de också ska kunna starta kurser i svenska. Andra tankar är att kunna arrangera filmkvällar, föreläsningar, bibliotek m.m

Det intressantaste med USCs idé är att den är bilateral. Ukrainare ska kunna lära sig mer om Skandinavien, och skandinaver ska få en stabil och pålitlig vägledning in i det ukrainska samhället. Jag har själv efterlyst ett sådant initiativ.

Är du eller din organisation sugna på Ukraina? Ja, då är USC en bra ingång. 

Anastasia Antonyk och Antalolij Kyryljuk.


Julens stämmor 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

Igår gick jag till Dominikanska katedralen och lyssnade till en manskör. Otroligt vackert och rogivande när deras varma stämmor omslöt oss. Tyvärr svårt att fånga magin med en mobiltelefon. 

Under den ukrainska julen har vi givetvis fått höra många olika körer, men detta var första gången jag fick höra en manskör sjunga de vackra julsångerna. 

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: