viewpoint-east.org

Om den svenska ingenting-impar-på-mig uppsynen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

“Ja, någon person i Ukraina som har betytt mycket för dig!”, frågar studentgruppen mig. Jag sitter på Ukrainian Scandinavian Center i Lviv, och söker febrilt i mitt trötta måndagshuvud. Vi spelar talkortsspelet, en undervisningssuccé jag fått från en kollega i Simrishamn. Men nej, jag kan inte komma på en endaste person.

Jag lyckas ändå avvärja en besvikelsekatastrof med att berätta om min mormor. Det funkar alltid.

Men egentligen är det fel. Det finns så otroligt många personer som betyder mycket för mig i Ukraina. För det första har vi alla studenterna och alla underbara kollegor. Sedan har vi min fina granne Anja, och damerna i snabbköpen runt omkring vår bostad, och deras systrar på basarerna. Och alla mina fina vänner. Vi ska inte heller glömma alla musiker på filharmonin som förgyller min tillvaro. Eller varför inte kyparen på haket Nadja, som efter år av purken uppsyn, nu skiner upp som självaste solen när jag kommer in genom dörren. Alla ansikten, unga som gamla, nya som förstmötta, ja, alla de här betyder så mycket för mig.

Och ändå kan jag inte nämna en enda av dessa när jag får frågan av studenterna på USC. Det är inte svårt att skämmas en smula. Jag vet ju att ukrainare älskar ingenting högre än när man berättar något fint om deras folk. Den där oförställda stoltheten över det egna folket är också något mycket vackert. Något jag vill uppmuntra. Plötsligt undrar jag hur det är att älska svenskarna. Hur bemöts dessa kärlekskranka varelser från främmande länder? Gör vi som ukrainarna? Ler ett saligt leende? Hur jag än försöker, lyckas inte min hjärna producera ett sådant scenario.

Det får mig att dra mig till minnes en gång för många år sedan, då jag besökte Kyjiv (jag föredrar att skriva Kyjiv, framför Kiev). En av mina finaste vänner i staden tog mig till en utsiktsplats och pekade uppmuntrande mot vyn och frågade: “Vad säger du nu då?” Jag tittade på den fantastiska utsikten. Hur Dnipro slingade och åmade sig där nere. Hur stan puffade upp sig och gjorde sig till för min syn. “It’s nice”, förkunnade jag. Min väns ansikte förvreds i en grimas. “Nice? It’s nice?”. Han hade inte hört på maken. Vilken underdrift! Skandal! Han knatade iväg, ivrigt gestikulerande, för att visa hur riktiga människor beskriver en så storslagen vy.

Ovanstående scen ur mitt liv illustrerar ganska väl hur jag prakiserade den där svenska, coola, kalla och världsvana ingenting-impar-på-mig uppsynen. Jag har blivit duktigare på att lägga bort den uppsynen, men ännu så länge har jag svårt att slå ut med armarna och vråla “Wow! It’s GREAT!” En socialt nedärvd barriär håller mig tillbaka, en barrär som har lärt mig att aldrig påskina att jag blir imponerad. Trots att jag faktiskt väldigt ofta är mycket imponerad av andra.

Det händer ändå ganska ofta att jag nuförtiden glömmer bort mig. Plötsligt säger jag massor av insmickrande saker, utan att för den delen tänka på om jag verkar lismande eller fundera på om jag framstår som tönten från landet.

Men inte just den måndagströtta afton som beskrivs ovan. Då blev jag plötsligt så där helsvensk. Kunde inte komma på något smickrande att säga. Och man får kanske betänka att det var ett ganska väl valt tillfälle. Jag var ju där just för att jag är svensk.

two friends
Katt och man som faktiskt impar på mig.

Share

Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.

Share

Hon går före oss andra

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags:

Hon går före. Ja, varje minut går hon före. Om det verkligen är exakt en minut kan jag inte svära på. Men före går hon. Det är så förbryllande. Hon, vårt rättesnöre i det kaotiska sammanhang vi kallar verkligheten. När vi lutar oss tillbaka på våra kaféstolar, sluter ögonen så där lite halvt och låter oss sväva fram i våra tankeknutar, tar hon oss ofta hårt i örat. Tillrättavisar oss, och leder in oss i den gemenskap vi är hänvisade till.

Det är därför det är så förvirrande att hon går före. Ja, faktiskt fel, enligt verklig tid. En rådhusklocka bör väl ändå ha vett att gå som folk! I vår tideräkning. Inte en minut före! Just före är ju så otroligt irriterande. Varje gång hon slår sina slag, en minut före oss andra, skapar hon en total oreda. Vad är klockan? Vem vet? Inte ens rådhusklockan, uppenbarligen.

Egentligen var det bättre i våras, när hon under en vecka upproriskt vägrade att följa oss från normaltid till påfundet sommartid. Då hade hon i alla fall rätt. Nu blir hela situationen bara en otrevlig påminnelse om att man är en föredetting! När man själv slår hel timme är hon redan färdig och nöjt vilar sig mot sina visare. Visare som visar fel, dessutom!

Men det är ändå så att man måste böja sig lite i ödmjukhet för denna dam. För tänk vad hon sett? 1851 slog hon fram sina första slag. Hennes pappa hette Wilhelm Stiehl. Det är förfärligt synd att vi inte kan ringa honom och berätta att hon nu går före! Jag svävar tyvärr i okunskap om när han gick ur tiden.

Nå, vår tidhållerska har i alla fall fått uppleva att Lviv var den första staden i Europa som fick gatubelysning. Hon har hört hur staden bytt språk från att ha tyska som administrativt språk, till polska med ukrainska, sedermera ryska och nu ukrainska. Hon har sett två världskrig, enorma folkomflyttningar, och hon har säkerligen notetat folk med lustiga utstyrslar som kallar sig turister. Det är inte helt säkert att de sistnämnda tänker så mycket på henne dock, de blegar nog mer upp mot den där pinnen, de kallar rådhustornet, hon sitter på, som nämnda lustigkurrar gärna klättrar upp i under glam och stoj.

Jag försöker därför har tålamod med denna åldriga tant, förlåt, dam, menar jag förstås. I hennes värld är jag bara en liten plutt som stolpar runt nedanför hennes fötter. Och det är ju min rättmätiga plats. Jag är, som alla andra, slav under tiden. Men med en så vacker dam, med krämig och säker röst, är hon lätt att förlåta. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns värre öden än att vara slav under en något framskriden rådhusklocka i Lviv.

Och förresten, det kan ju också vara så att vi går fel…

Lvivs rådhusklocka 1934. Fast då bodde hon förstås i Lwów. Strunta förresten i pinnen hon sitter på. Det är hon som styr och ställer. 

Share

Om Ivan Frankos nedre delar

Category: by sophie engström, krönika, literature, Sverige, ukraina
Tags: , ,

Ibland tänker jag på Ivans kubiska nedre. Hur obekvämt det måste vara att ha en sådan där fyrkantig fot av sten, som han måste stå på. Ständigt fastkilad med ansiktet riktat mot det universitet han aldrig lyckades examineras vid. Ett universitet som nu bär hans namn.

Och ibland tänker jag också på hur otympligt det är med dessa mastodonter i den ukrainska självbilden. Deras in till gudomliga och upphöjda status. Oantastliga. Svåra att kritisera. Omöjliga att ifrågasätta. Vilken bild ger det egentliga till de unga, som kanske har litterära ambitioner? “Alla författare här upphöjs till skyarna som om de vore heliga,” hörde jag en ung kvinna säga häromdagen.

Och förstelnade i en efterkonstruktion som antagligen rimmar illa med vilka de var, tänker jag. I samma samtal, som nämnts ovan, påpekade en något äldre ukrainsk kvinna, att i Sverige verkar vi inte ha några problem att slita ner författarna från deras stensocklar. “Att Strindberg hatade kvinnor förstod jag på hans museum! Det skulle vara omöjligt i Ukraina.”

Den främsta orsaken till den skillnaden i förhållningssätt kommer sig nog av att vi inte har samma behov av att skapa en nationell identitet. Vad det innebär att vara svensk råder det visserligen mycket delade meningar om, men vi behöver knappast Strindberg för att definiera oss.

Annat är det här. Det unga landet Ukraina behöver riktmärken. Något som man kan peka på och säga: “Det här är vi och vår historia.” Fast det är ändå lite synd att det måste innebära en glorifiering av fullkomligt dödliga och troligen felande individer. Ingen är vit som snö. Inte ens Ivan Franko eller Taras Sjevtjenko.

De här herrarna är givetvis inte ensamma om att få bära fram den nationella självmedvetenheten till ukrainarna, men de är ganska påtagliga. Jag vet inte hur många gator och torg som snappat åt sig en bit av deras själar för att ge namn åt sig själva. De är hjältar med stort H.

När jag just i denna stund vänder sista bladet i boken “Hjältinnor” av Kate Zambreno, blir de två herrarnas oproportionerligt svulstiga egon (som inte nödvändigtvis har skapats av herrarna själva, utan är en lömsk efterkonstruktion) ett störande raster, som stör ut alla andra röster. Vem bestämmer att de är Ukrainas kanon? Varför hörs vissa röster nästan inte alls, emedan det trummas på trumvirveln för dessa båda stup i kvarten? Har man en stund över, ja, då passar det bra att slå på pukorna för någon eller båda av dessa herrar. Ju mer jag tänker på alla de röster som inte hörs, och hur dessa två alltid trycks upp i ansiktet på oss, ju större blir tomheten och saknaden efter de andra. Och för unga författaraspiranter är det nog svårt att samtala med helgedomar.

I Sverige är vi måhända för ivriga att riva ner alla från deras upphöjda stensocklar, men det måste väl ändå finnas en plats mellan dessa två extremer?

Plötsligt får jag lust att fråga Ivan Franko själv, om han trivs där uppe på sin stenklump, och jag tror nästan att svaret skulle bli att han känner sig vilsen. Tagen ur sin kontext. Och jag får också ett riktigt trängande behov av att varsamt hjälpa honom ner (för han måste ju vara lite stel i benen vid detta laget). Väl här nere med oss skulle han få höra vad ukrainarna av idag tänker.

Jag är nämligen av den, möjligtvis enfaldiga, meningen att både han och ukrainarna skulle trivas långt mycket bättre tillsammans, om de hade en något mer jämlik relation.

Share

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Share

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.

Share

Den ukrainska kärleken – till Europa

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: ,

“Jevropa”, säger vår taxichaufför och lägger upp ett skratt som kittlar oss hela vägen ner till tårna. Ja, håller vi med i skrattet, visst är det en liten bit av Europa, det vi ser. Vår taxichaufför har nämligen pekat på det nya omgjorda torget Mytnja. Tidigare var det här torget en plats man helt glömde redan då man gick över det. De gamla sovjetiska gatstenarna hade börjat krulla upp sig, som små gatustensberg vilka gjorde sitt bästa för att förhindra vår framfart över torget. Faktum är att det nästan var så att man trodde att torget försökte komma bort ifrån sig själv. Så mycket skämdes torget över sin eländiga uppenbarelse.

Annat är det idag. På torget finns nu en fontän som sprutar vatten så där lite här och var. Så att barnen och hundarna kan springa runt bland vattenstrålarna. Ljusdioder lyser upp mot den mörka natthimlen. Träd står lydigt i sina specialdesignade lådor. Bänkarna inbjuder till en stunds vila. Allt är kanske vanligt för ett svenskt öga, men skapar stolhet i ett lvivianskt hjärta. En stolthet som vi omöjligt kan greppa. För när stod du senast på någon plats i Sverige och tjöt, med din krämigaste stoltröst, “Europa”?

Tidigare när jag mött det där “jevropa”-uttrycket har det oftast kommit i sällskap av saker just från Europa. (“Titta hit, frun. Massor av schampo från ta-da jevropa!”) Det är först nu jag hör hur lvivianerna stolt pekar på sitt Europa. Deras alldeles egna Europa. Det Europa som de skapar. Inte det som vi tror oss ha ensamrätten till.

Det får mig att tänka på de inledande dagarna av Euromajdan, då en vän till mig stod med ett plakat som sa: “You can’t give us Europe. We are Europe!” Det är så det alltid varit. Skillnaden nu är att man skapar sitt Europa. Ett alldeles eget Europa. Ingen annanstans på hela kontinenten är kärleken till Europa så stark som här. Drömmen om Europa innebär inte bara att man vill åka dit, västerut. Drömmen om Europa är att Europa också ska finnas här.

Och på ett litet torg, strax utanför den gamla stadsmuren, ser vi hur den drömmen förverkligas. Det är visserligen bara ett litet torg, men för många här ett av många steg mot en drägligare tillvaro.

Ett eget Europa!

in our horizon
Här börjar drömmen om ett eget Europa.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: