viewpoint-east.org

Om vägar som borde leda till en liten shtetl i Galizien

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid som jag upplevde att jag hade goda kunskaper om Förintelsen. Jag såg mig själv som bevandrad och trodde inte att jag behövde förstå eller inta mer kunskap om den stora ondskefulla katastrof som människor åsamkade Europas judar. Idag vet jag hur okunning jag var. Det var som om det fanns ett stort hål i min uppfattning om vad Europa har varit, och hur det genom Förintelsen skulle förändras för alltid. Kanske beror det på att jag bor i en region som fortfarande lever i en trauma efter andra världskrigets massmord på områdets befolkning. Det tycks mig som om jag ständigt snubblar över Förintelsens grymheter.

Som idag, när jag öppnande YouTube och skulle söka efter något (som jag nu redan glömt vad det var) och hamnade på den vackra sången “Beltz, Mayn Shtetele”. Sången, som sjungs på jiddisch, är en en hyllning till den lilla judiska Shtetl Belz. När jag sökte vidare fann jag att Belz inte ligger särdeles långt från min boning. Faktiskt bara några ynka mil. Jag började genast fantisera om att åka till den stad som gett upphov till denna sång. Men efter att studerat bilderna på Google Maps insåg jag att jag nog inte skulle ha så mycket att hämta där. Det Belz jag sökte är mördat, förintat, utplånat.

Wikipedia visste dock en hel del om den lila staden. Ashkenaziska judar slog sig ner på plasten under 1500-talet, och under 1600-talet fick de rätt att bli bilda församling. Staden blev tidigt ett starkt fäste för chassiderna, den judiska väckelserörelse som var mycket stark i just dessa delar – det östra Galizien. Efter första världskriget hade staden en judisk majoritet, och samsades med ukrainarna och polackerna. Nå, kanske samsades de inte alltid. Under den här tiden rådde det starka antisemitiska stämningar i (inte bara) denna region.

När Nazityskland anföll Polen flydde stora flertalet judar i Belz till Sovjetunionen. Man måste ha känt till något som andra judar inte kände till, ty i liknade byar runt om i Galizien stannade judarna kvar och blev mäkta förskräckta när Nazityskland anföll Sovjetunionen i 1942, i det som nazisterna kallade Operation Barbarossa.

Sången “Beltz, Mayn Shtetele” (Belz, min shtetl), som jag snubblade över idag, kommer kanske från Belz, eller så gör den inte alls det. Kanske skrevs den inte alls om shtetl Belz, utan om Bălți, som ligger i dagens Moldavien/Moldova. Man vet inte med säkerhet. Den handlar i alla fall om livet i barndomens shtetln. Här finns kärlek, glädje, drömmar och värme. Och om jag blundar kan jag nästan se det framför mig…

Men sången har också en otäck historia. När en SS-vakt hörde en liten grabb spela sången i Auschwitz-förintelseläger, tvingande han pojken att spela sången för de tusentals judar som fördes mot gaskamrarna. Det skulle lugna judarna, menade man. Jag tycker det verkar vara ett oerhört grymt påfund, och jag har svårt att tänka mig att någon lugnades av att nazisterna våldförde sig på en vacker liten sång.

När jag nu lyssnar på sången hör jag något helt annat. Jag vill inte längre blunda. Jag stirrar rakt mot den mänskliga ondska som orsakade Förintelsen, och rakt mot alla de vägar i denna region som tycks leda till att min insikt om Förintelsen djupnar…


Synagogan i Belz, som vandaliserades under andra världskriget, men revs först under den sovjetiska eran – 1950-talet.

Om nykomlingar på Lvivs basarer – och om några eftersökta

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Chotjete kuljotjik?”, hojtar damen till oss från sitt berg av frukt och grönsaker. Så inleds nästan alltid ett handelsutbyte på någon av Lvivs alla matmarknader, (här de kallas de basar eller rynok). “Vill ni ha en påse?” betyder det.

Efter att man plockat på sig av de ljuvligheter som erbjuds börjar sammanräkningen, vilken går i en rasande fart. Ty det ska gå snabbt. Helst ska man inte söla och fundera. Jag hinner nästan aldrig kontrollera att summan stämmer med vad vågen mäter. Men trots det känner jag mig aldrig lurad. Det räcker med att jag ska se lite tveksam ut, eller förvirrad, för att de ska räkna om allt igen.

Den här proceduren är nog det enda som inte förändrats under de senaste åren i Lviv. Varorna som erbjuds har däremot förändrats. Utbudet har blivit större. Främmande fåglar för den lvivianska matmarknaden har i många fall slagit sig ner och byggt bo bland de varor som tidigare var hemtama för köparna. Tidigare var det till exempel ganska svårt att hitta avokado, chili eller citrusfrukter när det inte var säsong. Idag kan jag hitta avokado nästan året runt, och chili är inte längre en bristvara.

Men det slår mig ganska ofta hur mina inköpsvanor ändrats sedan jag flyttade hit. När jag bodde i Sverige satt jag ofta hemma och tittade i recept för att få inspiration. Sedan plitade jag ner namnen på de varor jag saknade på en lapp. Endast ett fåtal gånger kom jag hem tomhänt eller hade tvingats söka särskilt länge efter det som krävdes för att skapa mina kulinariska alster. Jag mötte inte ens problem om jag skulle laga något mycket exotiskt. Svenska matbutiker erbjuder faktiskt nästan allt mellan himmel och jord.

Nuförtiden gör jag precis tvärtom. Jag går till matmarknaden och handlar det som jag tycker ser gott ut eller blir nyfiken på. Det här har lett till att jag helt enkelt exluderat vissa favoriter från mitt kök. Ett exempel är wok. Det är nästan omöjligt att vid ett och samma tillfälle hitta det som behövs. Jag minns fortfarande den dag jag plötsligt snubblade över en burk kokosmjölk i Lviv. Mitt jubel hördes nog över stora delar av innerstaden. Idag är det visserligen lättare att hitta (svindyr) kokosmjölk, men citrongräset tycks inte trivas på de ukrainska fälten. Och om de växer upp hamnar de antagligen ögonaböj i någon spritdryck. På marknaderna huserar de i alla fall inte.

Det finns även andra grödor som lyser med sin frånvaro. Grönkål till exempel. Varför detta lättodlade kål inte slagit läger på matmarknaderna är för mig ett mysterium. När jag besökt Polen har jag till min förtvivlan sett deras stolta fysionomi breda ut sig bland grönsaksstånden. Men till Ukraina vågar de sig tydligen inte.

Det samma gäller kålroten. Denna ljuvligt lena och smakfulla rot är ett tydligen förvisad på livstid från ukrainsk mark. Mycket besynnerligt, ty jag har sett den i Polen, så det är inte så att den vägrar växa ur galizisk mylla. I Polen har jag förövrigt blivit serverad rotmos i Radio Krakóws matsal. Det var definitivt rotmos, även om jag tyckte att de misshandlat den alldeles förfärligt. Det polska köket är annars mycket trevligt och aptitligt. Men tyvärr ha det stackars folket missförstått hur man handskas med en kålrot. (Å andra sidan är det kanske bättre att missförstå hur man sköter en kålrot, än att inte alls vilja kännas vid den. I den senare kategorin finner du ukrainarna.)

Det är nu en tid sedan jag slutade att leta efter dessa olikartade kål. Jag har anpassat mig, och det har har lett till att jag har släppt in en faslig massa nykomlingar i mitt kök. Problemet är bara att jag just nu inte kan komma på vilka de är, ty jag har tydligen anpassat mig till den grad att jag tycker att de alla är helt bekanta vänner i mitt kylskåp eller i min fruktkorg.

Jag har till och med anpassat mig så mycket att jag nu inte riktigt kan föreställa mig ett liv utan de lvivianska matmarknaderna. De har blivit lika mycket en del av min vardag, som att morötterna inte ska köpas plastförpackade, utan ligger stiligt i buntar ihop tvinnade med sytråd.

Och jag har mycket svårt att föreställa mig en mathandlingstillvaro utan ett litet samtal med någon av alla dessa heroiska damer och herrar som befolkar de lvivianska matmarknaderna. De styr vad som ska hamna i mitt kök, och det är egentligen de som idag skriver mina recept.


Make söker vara på Vynnykivskij rynok.

Gator som bär sår – del 5. To be continued…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en bänk, strax innanför ingången sitter hon. Följer oss med blicken. Följer alla besökare med blicken. Det är svårt att säga varför hon är här. Har hon något särskilt ärende hit? Eller vilar hon bara sina trötta fötter före det att hon banar väg genom staden? Jag försöker le. Hennes blick studsar vid mig, utan att fastna.

Men så tycker hon plötsligt att jag blir intressant. Hennes ansikte förbyts till förvåning. Vad säger hennes leende? Är det sarkastiskt eller inkännande? Det går inte att avgöra vad den äldre kvinnan på bänken tänker. Hennes nyfikenhet på mig föds när jag löper med fingrarna över de travade gravstenarna. De judiska gravstenar som jag bidrog till att lyfta från glömskans förbannelse. Gravstenarna på Hanny Barvinok-gatan. (Nedan hittar ni länkar till tidigare postningar.) Nu står de på Janowskij begravningsplats och väntar på nästa steg. Eller ligger, skulle jag vilja säga. Travade på varandra. Några utan att få se solens ljus. Men ändå är det bättre än tidigare. Då, när de låg pressade under asfalten.

Den äldre damen har redan förlorat intresset för mig. Hennes blick har vandrat iväg någon annanstans. Istället har en liten honkatt förenats med oss. Hon tittar förundrat på oss när vi går runt gravstenarna, och nästan smeker dem ömt. Det är som om hon frågade oss vad som ska hända nu…

Det är en märklig känsla att möta dessa stenar igen. I juni genomlevde jag någon slags euforiskt hämndbegär. Hämnd på mänsklighetens inneboende grymhet. Inte min hämnd, utan de miljontals mördades hämnd. Jag upplevde det som om jag handgripligen tog strid mot – gjorde uppror mot – nazismen och mot alla förtryckare och mördare. Nu när jag återser stenarna, känner jag ett sting av antiklimax. Varför ligger ni här, så där? Varför finns det ingen här och rätar upp er? Ändock vet jag att inget sådant är så enkelt. Alla beslut i den här staden om vad som ska göras med platser med det judiska arvet – där synagogor stod, begravningsplatser fanns och så vidare – har lett till uppslitande bråk. Det finns nästan lika många meningar om hur och vad som ska göras som det finns engagerade och inblandade.

Ty förintelsen är inte ett vanligt brott. Förintelsen har inte många likheter med någon romantiserad och banaliserad film, så som Schindler’s list eller Pianisten. Förintelsen, eller Shoah, går inte att pressa in i filmvärldens mallade och begränsande narrativitet. Just därför är det omöjligt att komma överens. Verklighetens förintelse, eller Shoah, är för komplex och ofattbart grym. Om man satt sig in i förintelsens grymheter, och fasansfulla konsekvenser, förstår man att vår tid inte har någon förståelse för förintelsens konsekvenser. Vi har en softad version. Tillrättalagd. Manipulerad.

Alla de som är inblandade, eller de som är engagerade, i förintelsen har olika förhållningssätt till det mördande som skulle leda till att judarna utplånades från den europeiska kartan. Shoah är ett öppet sår. Det blöder. Vi, de efterlevande, har aldrig bearbetat Shoah. Förstått dess omfång. Vågat förstå. Vi skjuter det ifrån oss. Det var hemskt, må det aldrig hända igen, säger vi. Utan att förstå att det alltid kan hända igen. Ty det hände då. Och vi har egentligen inte gjort mycket för att det inte ska hända igen. Vi står på samma ruta som strax efter förintelsen. (För att parafrasera Sophia Marshman utmärkta analys “Representations of the Holocaust in Popular Culture“.)

För de insatta, de som studerat mer, är verkligheten mer komplex än filmdukens fladdrande sken. Det gör att det är svårt att besluta. Trots att många önskar att gravstenarna ska bli del av ett monument, eller något annat, så känner jag plötsligt att det är angeläget att gravstenarna står där de står. Eller ligger där de ligger. För där ute, runt omkring i Lviv och över hela Galizien, ligger gravstenar under asfalten och väntar på att upptäckas. I väntan på att få lyftas upp, bort från glömskans förbannelse. Och överallt finns överlevarnas berättelser om de mördade miljonerna. Vi måste lyssna till dem. Sluta upp med att banalisera, förenkla, göra jämförelser som inte tjänar annat syfte marginalisera de berättelser som finns.

Vi ska aldrig sluta lyssna. Och vi ska aldrig sluta låta deras röster leva vidare genom oss. Ty det finns inget slut på Shoah. Det går inte att avsluta.

Tidigare blogginlägg om gravstenarna:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

En likriktningens parad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon är det försvararnas dag i Ukraina. Det innebär en faslig aktivitet på själva paraderandet. Man går i långa slingrande ormliknande led. Skuttar i takt till trummor eller står med huvudet i en märklig vinkel som tycks allt annat än bekväm. Allt iförd uniform. Ansikte vid ansikte riktas framåt. Omöjliga att skilja den ena från den andra.

Idag, när jag ofrivilligt, råkade passera självaste generalrepetitionen inför morgondagens höjdpunkt, erfor jag, som så ofta när jag ser uniformer i riklig kvantitet, en lätt rysning av obehag. Uniformer har en särdeles dålig inverkan på mitt humör och av någon oförklarlig anledning känner jag mig alltid skyldig till något märkligt brott som jag inte har begått. Det är därför för mig en gåta varför så många blir gladlynta, när de ser en uniformerad parad. Jag blir inte ens road av att tvingas åse det där omtalade vaktombytet på Slottsbacken i Stockholm. Även när jag bevistar en sådan tillställning känner jag ett litet uns av obehag. (Trots att de egentligen bara ser ganska löjliga ut i sina otidsenliga uniformer och annat krimskrams de behagar bära runt på.)

När jag idag stod och spejade över ändlösa rader av individer med likartade klädesplagg, letade min hjärna plötsligt ut på nya äventyr. Jag började nämligen att tänka på de civila uniformer vi omges av. Jag tänkte särskilt på hipster-uniformen.

När jag första gången besökte Ukraina tilltalades jag av de många personliga uttryck som man tänkt ut bland dem som ville avvika från mainstream. Här fanns en uppsjö av fiffiga lösningar på hur man markerar att man inte ville sorteras in under kategorin “den vanliga ukrainaren”. Det var påhittiga frisyrer, kläder som sytts om, olika oväntade färgkombinationer och så vidare. Kreativiteten hade inga gränser.

Jag kände en stor respekt för dessa människor som tycktes bära en alldeles unik förmåga att bryta normer. Som uppvuxen i ett samhälle där klädkedjorna gjort allt för (och lyckats med) att förlama vår kreativitet, blev jag imponerad. Det händer inte sällan att jag genom enkla ordalag tillbad deras finurligheter.

Så här i efterhand inser jag att jag tillbad deras kreativitet ty den i själva verket var ett stillsamt uppror mot uniformer. De, då unga, människor jag träffade, var skolade i sovjetiskt normtänkande. Deras uppror var lika mycket ett uppror mot klädhegemonin som det var ett uppror mot efterdyningarna av den diktatur de var uppvuxna i.

Idag ser jag alltmer sällan dessa uppfinningsrika utstyrslar. De finns, men den västerländska klädkedje-kulturen övertar allt mer plats i det offentliga rummet. Likformigheten på Lvivs gator är nu mer påtaglig än tidigare. (Även om den inte är lika totalitär som den är i exempelvis Sverige.) Lvivs gator pryds nu allt oftare av hipster-uniformer. Helt urvattnade på personlighet och postsovjetisk kreativitet. För några kanske denna klädstil signalerar nya tider. För mig tutar dock denna signal endast liktonigt. Helt utan klang och fullkomligt tonlöst.

Även bland mainstream ser jag en förändring i dagens Lviv. Det är bara en blygsam skara som idag ser ut så som normerna sa att man skulle pryda sig tidigare. Mångas klädval är förbryllande nära besläktade med svenska garderober.

Ibland tycker jag att denna förändring gått så rasande fort. För bara några månader såg gatubilden helt annorlunda ut. Då var den, för mig mer vanligt, postsovjetisk. Idag är den kanske för-europeisk. Eller helt enkelt bara för europeisk.

När jag idag stod där och tittar på, eller snarare förfasade mig över, de guppande huvudena i paraden, så skönjer jag plötsligt något jag ändå tilltalas av. Den att, trots alla pukors slag och taktpinnar hit och dit, så guppar ändå huvudena hopplöst olika. Ty det spelar ingen roll att vi envisas med att försöka efterapa varandra, en är alltid lika olik som en annan är lik. Även om man träder in i rollen som den perfekta hipstern, hiphoparen eller fasen vet vilken epitet man vill ha. Vi är alla olika. Trots att vi helst vill vara samma lika. Så även om klädkedjor och försvarsmakter med flera jobbar för att likrikta oss, finns det alltid ett embryo till att tänka fritt.

Det svåra är bara just det, att tänka fritt. Ty det är mycket enklare att ikläda sig hipster-uniformen och spela fri. Den rollen kan alla spela. Men att tänka fritt, och pryda oss efter eget huvud är svårt, men ändå större. Och risken är ju att det blir svårare att tänka fritt när alla runt omkring bär samma uniform för att markera en önskad olikhet (som faktiskt idag lätt kan förväxlas med likhet). Det blir en likriktningens parad.

Enär likformigheten ger kanske glädje för stunden, men du glöms snart bort. Så som jag nu har svårt att minnas ett enda av alla de ansikten jag såg guppa förbi dagens generalrepetition inför försvararnas dag.

walk over
En bild från tiden före likriktningens parad.

En dans vid Donau mitt i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strumpor. Tillverkade i Kina eller möjligtvis Turkiet, tilldrar sig ett enormt intresse och aktivitet. Den lilla trottoarbiten som bilisterna snällt lånat oss fotgängare räcker inte till. Vi som inte traktar efter strumpor i alla tänkbara storlekar, färger och mönster, får försöka pressa oss förbi den ivriga skaran. Husets fasad skrapar lätt, men ändå vänligt, våra sommartunna klädesplagg. Trots att det redan är oktober leker väderleken sommartemperaturer.

Lite längre fram på gatan finns det andra strumpförsäljare, dock tydligen inte lika lyckosamma som konkurrenten några tiotals meter bort.

Längs med gatan säljs det förutom strumpor också husgeråd, parfymer, tvättmedel från Polen, kaffe från Polen, vinterskor och sommarjackor. Allt är till salu här. Kanske även den där kattungen som damen kommer med där, men nej, den är nog trots allt inte till salu, ty de banar snabbt väg genom det myllrande folkhavet.

Även i alla butikerna pågår kommersen. Här säljs det också strumpor, och husgeråd, och kaffe och tvättmedel. Och tv-apparater, och, se där, en butik som bara tycks sälja knivar.

För att överrösta och tränga undan gatuförsäljningen på trottoaren använder butikerna det urgamla knepet “dålig musik”. Högtalarna spottar ur sig all möjlig dynga till knasiga harmonier. En liten flicka, som används som projektil genom folkhavet av sin stressade mor, sjunger glatt med i den öronbedövande dåliga musiken. Den tycks falla henne i smaken. Men hennes mor har inte tid att stanna, så den unga sångsvanen skyfflas vidare bort. Och hennes röst sväljs snart bland alla ljud och människokroppar.

Jag befinner mig i det som var det judiska kvarteren i Lviv, eller Lemberg som det kallades då. Det är egentligen inte mycket här som övertygar mitt medvetande om att hålla kvar den tanken i huvudet. Men trots det kan jag inte låta bli att tvinga mig kvar vid den tanken. Här bodde Sholem Aleichem under några månader 1905. Strax före hans första försök att lyckas i det stora landet i väster, Amerika och New York. Det gick åt pipan med det försöket, så han åkte tillbaka igen till old stinking Europe… Nå, nu tror jag visserligen att New York också stank en del på den tiden. Jag tänker på Jacob Riis fotografier från sekelskiftets New York. Man är ju väldigt tacksam för att de inte är luktbilder. Kanske stinker New York än idag. Vad vet jag, jag är inte så insatt. Andra gången gillt gick det bättre för den gode Sholem Aleichem, men den gången tror att jag inte att han tog vägen via detta kvarter.

Och trots att det inte finns många markörer som pekar på att det här tidigare varit ett kvarter där jiddisch samsades med polska, ukrainska, tyska, ryska, så har området behållit sin kaotiska karaktär. För den som känner till kvarterets historia är det kanske lätt att tänka sig hur det en gång lät…

Om det inte vore för det där oljudet som högtalarna kräks upp.

Men så plötsligt bryts hela ljudbilden. En vacker och skir ton från ett knappdragspel tar över och fyller hela gatan. Med lätta handrörelser spelar en blind man An der Schönen Blauen Donau. Allt byts ut. Kläderna på de som passerar blir modet från förra sekelskiftet, bilarna blir till dragkärror och hästekipage. Jag låter mig slungas ut i mina fantasivirvlar, och dansar inombords lätt på gatan.

Men så bryts allt igen, ty jag krockar nästan med en man som åter en hot dog med hela ansiktet.

Trots det abrupta avbrotten från min fantasivärld, känner jag mig ändå lite lättare till sinnes, och jag bugar mig lätt för den blinde mannen och tackar för att jag fick dansa i mitt inre vid Donau mitt i Lviv, innan jag hastar vidare och slukas av alla ljud och andra människokroppar.

lets play!
En bild från gatan i berättelsen ovan, men vid just det tillfället för fotograferingen hade den skrudat sig med kortspelade ynglingar.

En inte helt osynlig hand i Kyjiv

Category: art, by sophie engström, Euromajdan, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Kyjiv (ja, jag envisas med denna, enligt många korrekta transkriberingen av Київ) har det i dagarna avtäckt en ny staty på den plats där en Lenin-staty tidigare stod och spejade på huvudstadens folk. (Lenin-statyn fälldes, eller kanske vältes, av en upphetsad skara under revolutionen Euromajdans sista dagar år 2014.)

Allt hade väl varit frid och fröjd om man nu förstod vad detta konstverk av den rumänske konstnären Bogdan Rață skulle symbolisera. Nå, nu har det visserligen förekommit en del officiella förklaringar, men ukrainarna kan ändå inte låta bli att brottas med teorier om vad den ska symbolisera.

Jag vill ju inte vara sämre än någon annan, och har därför snickrat ihop några egna teorier.

Den första teorin faller egentligen på sin egen orimlighet. Den skulle enligt den kunna anspela på “den osynliga handen“. Ni vet Adam Smiths teori om att den som jobbar för sin egen nytta, också bistår samhället. Men som sagt, den faller på sin egen orimlighet, ty handen är baske mig inte osynlig. Den syns. Till mångas förtret.

Den andra teorin jag snickrat ihop är att den har något med Monty Pythons hand att göra. Ja, ni minns säkert den där handen som dök upp i Monty Pythons flygande circus. Oftast kom den från skyn. Några gånger var den till och med blå, så, ja, det känns som en rimlig teori, eller hur? För övrigt finns det en hel del som får mig att tänka på Monty Python i Ukraina. Men det är ett annat blogginlägg.

Ikväll slog i alla fall författarna till AfterLenin verkligen huvudet på spiken, när de publicerade nedanstående bild på Facebook. Ja, visst är det fortfarande helt möjligt att Lenin har vuxit upp som en blå hand. Jag, och många med mig, tror nämligen inte att det är så lätt att bli av med det gamla sovjetiska arvet. Det räcker inte med att välta några monument. Eller sätta upp nya, snudd på lika absurda (i alla fall i sin uppenbarelse).


(Konstnären är tyvärr okänd.)

Stadens svarta kuber – i åminnelse av likvideringen av Lvivs getto

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under en bråkdel av en sekund. Våra blickar möts, och vi ställer oss nog samma fråga, “vad tänker du när du ser det här?”. Vi får ju inga svar. Blickar kan inte tala på det sättet. Våra tankebanor tvingas därför ut för att söka den andres reaktioner. Emotioner. Men allt är bara spekulationer, ty vi vet ju alldeles för lite om varandra för att ge det svaret.

Våra blickar möts alltså. Mina och några av de främlingar jag möter framför de där stora svarta kuberna. Kuberna är del av projektet Staden som (inte) överlevde. Ett projekt med många uddar. Med konserter, utställningar, föreläsningar, seminarier och diskussioner synliggör man hågkomsten av likvideringen av gettot i Lviv, då Lemberg, för 75 år sedan.* Avsikten med projektet är att bidra till att skapa större kunskap om förintelsen och den stad som faktiskt inte överlevde den.

Och bland alla initiativ finns dessa svarta kuber. De ser anspråkslösa ut vid första anblicken. Nästan lite slarviga. Men deras inverkan på förbipasserande tycks stor. Man stannar. Läser. Samtalar kanske med någon man har med sig. Eller ser på någon av de andra som står där vid och läser. Det är då det sker. Den där korta kontakten. När vi nästan rör vid varandras sinnen.

Varje sida av kuberna berättar en del av förintelsen. Här möter du mördare, de som försökte rädda eller så möter du någon av de hundratals som mördades här i staden, i Bełżec eller i någon av alla raviner runt omkring staden. Sida mot sida står de där riktade från varandra, men ändå sammanlänkade. Och genom att du möter både förövare och offer blir brottet så mycket mer oacceptabelt. Förvånansvärt ofta noterar jag att förövarna bytt sida under kriget. De har gått från nazister till kommunister. Eller omvänt. Ofta helt smärtfritt. Det är som om de där två ideologierna utan svårigheter kunde samarbeta. I synnerhet när det gällde att mörda.

Det här projektet, att sätta ut svarta kuber i Lviv, är enligt min mening ett av de mer lyckade inslagen i projektet Staden som (inte) överlevde. Det förefaller nämligen som om väldigt många förbipasserande har ett enormt sug efter kunskap. Det har hänt att kuberna stått ensamma mitt i ett folkhav, men så snart jag ställt mig för att läsa, har jag snabbt fått ett dussin kompanjoner. Det har hänt att jag hört någon dra efter andan när denne har läst något som gripit tag. Men aldrig har jag hört en suck av leda. Nej, intresset tycks stort, och okunskapen verkar i vissa fall vara ofattbar. “Hände det här?”, hörde jag en kvinna fråga sin man när jag tillsammans med dem läste på en av kuberna uppe på Citadellet (som var läger för i synnerhet krigsfångar).

I Lviv finner man egentligen inte många rester av det folk som fanns i staden före förintelsen. Med smärta går jag genom det som en gång var gettot utan att se en enda markering som pekar på att detta var platsen för gettot. I Warszawa finns en linje som markerar var gränsen för gettot låg. Något liknande skulle Lviv behöva. En tydlig linje som gjorde att de som passar förstår vidden av brotten som banade väg för förintelsen. Det finns ett monument tillägnat stadens mördade judar. Det står vid den plats som var gettots port. Trots att det är beläget vid en av Lvivs mest trafikerade platser, så är det lätt att missa monumentet. Det flyter liksom in i både omgivningarna och förbi de förbipasserandes medvetande. Man har vant sig vid att monumentet finns. Detta talar visserligen emot en linje i gatan som skulle markera var gettot låg. Men jag tror ändå att det behövs flera markörer. Det räcker inte med ett monument över en så gruvlig händelse som förintelsen. Det behövs många, för att hjälpa oss att minnas.

Därför är som dessa svarta kuber, som under sommaren funnits runt om i Lviv, är så viktiga. Det får folk att återknyta till förintelsen och andra världskrigets fasor. De väcker nya tankar, gör förintelsen verklig, tar den bort från glömskans förmak, in i nutiden.

Kanske borde stan satsa på att anordna liknande utställningar, som flyttar sig runt i staden. Ty då hade man gett folket i Lviv rätten till att åter få tillgång till deras historia. För även om judarna idag blott består av runt tusen själar, så är förintelsen något som rör alla som bor i staden. Det är Lvivs historia. Inte judarnas allena.

Nu är kuberna samlade vid ingången till Museet för terrorns territorium. Här leder de till nya möten. Tankar. Eftertankar. Och hågkomster.

* Minst 120.000 judar i boende Lviv mördades. Endast 823 överlevde.


Kuberna står nu utanför Museet för terrorns territorium. OBS! Att det är så få som står och läser vid bildtillfället är inte representativt för hur det annars sett ut.