viewpoint-east.org

Wiener kaffeehaus står där det står – ser hur vi kommer och går

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Med ett vant handgrepp placerar hon kaffekoppen framför mig. En ljuvlig doft av kaffe ringlar sig upp från koppen till mina näsborrar. Det här är stund av fullkomlig harmoni. Som ett stilleben från 1800-talets mitt. Eller som en haiku-dikt i form av doft, servitörens professionalism i kombination med klassisk kafékultur. Och det är väl bara på Wiener kaffeehaus i Lviv som man finner denna fulländade symmetri.

Wiener kaffeehaus i Lviv är legendariskt, likväl som det är en överlägsen överlevare. Kaféet har upplevt minst två riken och två imperier, och ser idag ut att kunna överleva minst fyra olika maktförhållanden till. Människor och dess språk kommer och går. Men Wiener kaffeehaus är som det var, och består. Intakt.

Det var under 1800-talet som kaffet fick sitt stora genombrott i Lviv. De bemedlade invånarna njöt av att knata mellan de olika kaféerna. Det första kända kaféet öppnade 1802, men det lär ha funnits kaféer redan på 1700-talet. 1829 senare slog i alla fall Wiener kaffeehaus upp sina portar för första gången.

Wiener kaffeehaus gjorde sig snabbt känt som ett tillhåll för intellektuella och politiska estradörer. Här flög diskussionerna genom rummet som projektiler, och ibland utbröt till och med handgemäng mellan olika grupper.

Det förhöll sig nämligen så att under den habsburgska tiden låg det Galiziska parlamentet där Lvivs universitet idag håller till. Det är bara några kvarter från Wiener kaffeehaus. Under den tiden lär därför kaféet varit en smältdegel för olika åsikter, och förbjuda tidningar lär ha gömts bland de tillåtna.

Under 1800-talets mitt ska också Wiener kaffeehaus ha förvandlats till någon slags tidig bank. Bankaffärerna ska enligt dessa uppgifter pågått mellan de olika kaféborden.

När Tsarryssland intog staden under första världskriget blev Wiener kaffehaus ett tillhåll för “mazepisterna” (mazepincy). Tillmälet anspelar på Hetman Ivan Mazepa. Det finns nog ingen ukrainare som inte vet vem han är, och han är nog den främsta orsaken till varför de känner till att det finns ett rike som heter Sverige. Mazepa anslöt sig nämligen till Karl den tolftes fälttåg mot Peter den store. Och det var tack vare Mazepa som vår stridshingst till kung kunde fly nederlaget i Poltava. Nå, det var en lång parentes. “Mazepisterna” var så man under Tsarrysslands tid kallade ukrainofilerna, alltså de som ville se ett självständigt Ukraina.

Ah, jag ser plötsligt framför mig hur Vasyl Vysjyvani träder in på kaféet. Ja, ni känner väl redan till honom, Wilhelm Habsburg. Alice Ankarcronas (sedermera Habsburg) svåger. Jag ser framför mig hur han lyfter koppen kaffe till sina läppar. Tar en klunk och låter sin blick flyta över de andra besökarnas fysionomier. Kanske flörtar han med någon dam vid bordet vid sidan om honom. Eller så är det en ung man. Han lär inte ha varit så nogräknad på den punkten.

Stanisław Lem, ni vet författaren till “Solaris”, beskriver i sin självbiografi “Höga slottet” hur han varje morgon på sin gåsmarsch mot skolan fångade in tiden från en av Lvivs få elektriska urverk som då huserade invid Wiener kaffeehaus.

Men Wiener kaffeehaus spännande historia slutar inte där utan löper rakt in i samtiden. Under Euromajdan 2013-14 förvandlades kaféet till sjukstuga och sambandscentral för de lvivianer som gjorde revolution. När revolutionen var över stängde man sina portar och renoverade. Idag står det som sedan 1829. Fast förankrat på sin plats vid avenyn Svobody.

Wiener kaffeehaus står där det står. Ser hur vi kommer och går.


Wiener kaffeehaus skymtar fram bakom det lummiga trädet till höger.

Share

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Share

Potockis palatskatt bjuder upp till Liszt

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!

Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.

När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.

Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.

Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.

Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.


I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.


Palatskatten på plats.

Share

Pidhirtsis skatter

Category: by sophie engström, turism
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Just nu pågår det en mycket intressant utställning på Lvivs tavelgalleri. Utställningen heter Pidhirtsis skatter och på den visas föremål som tillhört slottet Pidhirtsi ( på polska Podhorce).

Pidhirtsi ligger i Lviv regionen och är ett vanligt utflyktsmål för många turister. Själva slottet ligger på en kulle med magnifik utsikt över de ukrainska fälten. Arkitektoniskt är slottet en upplevelse.

Slottet byggdes 1635-1640 på order av Hetmanen som då var Polsk-Litauiska samväldets kung. Det hade tidigare legat ett fort på den strategiska plasten, men det finns inte mycket information att finna om det fortet. Slottet var senare ett slott som ingick i polska kungafamiljens ägor.

Det råder oenighet om vem som ritade slottet, men mycket tyder på att det kan varit Andrea del Aqua, som låg bakom ritningarna, eftersom han ritade andra slottsbyggen i trakten.

Flera storheter har gästat slottet, till exempel Österrikes kejsare Franz Josef I.

Under första världskriget tog den tsarryska armén över slottet. De plundrade det, men lämnade själva slottet intakt. 1915 tillföll det Österrike-Ungern, och det gick en frontlinje precis vid slottet. Slottet undkom dock total förstörelse, eftersom den ryska generalen valde att skona det.

De sista dyrgriparna som fanns i slottet flyttades ut från slottet vid den sovjetiska annekteringen av östra Galizien, och de hamnade slutligen i Brasilien(!).

När de sovjetiska styrkorna kom under andra världskriget förstördes all interiör. Och slottet fick under sovjettiden tjäna som sanatorium för tuberkulossjuka.

1956 härjades Pidhirtsi av en fruktansvärd brand. Slottet brann i tre (!) veckor. Man restaurerade slottet efter det, men när man ser insidan av slottet är det nästintill omöjligt att föreställa sig dess fornstora glans.

1997 fick så äntligen Lvivs tavelgalleri överta slottet. Man hoppas att kunna bygga upp Pidhirtsi igen. Tänk om Pidhirtsi kunde få bli lika storslaget som Łańcut! Än så är vi inte där. Lvivs tavelgalleri saknar medel till en liknande upprustning. Vi får glädjas åt de skatter som besvarats, och drömma oss bort till en framtid där Pidhirtsi får det utseende och innehåll som slottet förtjänar.


Slottet är lika stotligt idag, i alla fall utvändigt.


Slottet måste ha varit mycket vackert inuti.


Pidhirtsi inifrån. Fotografier från förra seklets början.


Mycket vacker väv som prydde Pidhirtsis väggar.


Slottet hade en stor vapensamling, som ska ha använts vid slaget om Wien år 1683.


Ungefär 200 målningar prydde väggarna på Pidhirtsi.

Share

En av alla byggnader 

Category: by sophie engström, poland, turism
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Det finns så många byggnader som jag beundrar och förförs av på mina promenader i Lviv. En av dessa är just denna märkliga byggnad. Vid en första anblick tror man nästan att det är ett bönehus av något slag. Men så är det självfallet inte, eftersom det är givetvis ett palats. Och varje palats bär ju sin egen historia.

Palatset som uppfördes 1810-1830 fick sitt nuvarande utseende 1844. Det har haft många ägare. Camello, Turkulłow är några av de namn på grevar som bott där. 

1932 öppnades juristen Eugene Batycki sin advokatbyrå i palatset. Han var far till Zofia Batycka, som 1930 kårades till “Miss Polen”. Hon var även en firad filmstjärna. 

Share

En epok är över 

Category: by sophie engström, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​En epok är över i Lviv. Santa Barbara-epoken. Santa Barbara var en marknad som låg i förorten Sychiv, som ligger i Lvivs sydöstra utkant. Marknaden uppfördes 1994 och kallades för Santa Barbara eftersom dessa valv i entrén påminde invånarna i Sychiv om den amerikanska TV-serien med samma namn. En TV-serie som var omåttligt populär i det postsovjetiska Ukraina. 

Nu har marknaden fått lämna plats för den nya spårvagnslinjen som förhoppningsvis invigs snart.

Det har varit så många turer kring bygget av spårvagnslinjen och att marknaden skulle rivas, att inte bara jag har tvivlat på om det verkligen skulle bli verklighet. Men nu tycks det i alla fall vara så att marknaden slutligen har fått flytta på sig. Marknaden har fått en ny placering, på en tidigare ödetomt någon kilometer närmare centrum. Men det är inte troligt att man kommer att döpa den till Santa Barbara denna gång. Den postsovjetiska vurmen för amerikansk glamour känns inte lika påtaglig idag. 

Sychiv är för övrigt Lvivs folkrikaste bostadsområde. En tredjedel av Lvivs invånare bor i Sychiv. Jag brukar alltid rekommendera besökare att åka dit på besök. Dels för att man ska få en uppfattning om hur de flesta Lvivianer bor, men också för att det alltid brukar vara trevligt att komma dit som utlänning. Ett vänligt bemötande tycks vara praxis. Det är i alla fall min erfarenhet. 

Bilden kommer från жити в Львові –  Bo i Lviv

Share

Festival med anor

Category: by sophie engström, music, turism
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I fredags inleddes festivalen Virtuosy på filharmonin här i Lviv. Det är den 35:e i ordningen. Den här gången ligger en hel del fokus på USA, vilket betyder innebär en konsert med Hollywood och Broadway-kompositioner.

Det är bra med publikfriande konserter, publik behövs. Igår lyste den till exempel med sin frånvaro. Det betydde att vi endast var en liten skara som fick lyssna till underbara celloduetter framförda av de två polska cellisterna Bartosz Koziak och Magdalena Bojanowicz.

22-05-16

De båda cellisterna spås en lysande framtid, enligt mig. De är tekniskt skickliga och lyckades till och med ha riktigt roligt när de spelade Offenbachs svit 2, op 54. Trots att det var tydligt hur komplicerat stycke det är.

Men det stycke som gick rakt in i hjärtat var David Poppers Svit, op. 16. Det var första gången jag hörde något av denne böhmiska kompositör, och jag häpnades över hans vågade lekfullhet, och passande nog, virtuositet. Och trots att det var mycket svårspelat, fick våra cellister det hela att dansa fram i glada små piruetter.

Delar nedan sviten. Lyssna till andra och sista satsen. Härlig energi!

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: