viewpoint-east.org

Om mina och en barnboksförfattares rädslor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

För några dagar sedan läste jag en text författad av en mycket rädd barnboksförfattare boende i Sverige men med tjekiskt ursprung. Hon är så rädd att hon inte vågar gå ut om kvällen och enligt egen utsago har hon införskaffat sig ett vapen. För att skydda sig mot det hon är så rädd för. Hon är inte ensam. Jag har hört och läst detta många gånger före Katerina Janouch skrivit om det. Hon är inte ensam, men det ger henne inte mer rätt. Man ska inte raljera över andras rädslor. Det är fult och gement. Jag tänker inte heller göra så, men jag vill sätta hennes rädsla i perspektiv.

När jag flyttade till Lviv kom jag ofta på mig med att jag rädd för ukrainska män och deras kroppsspråk. Min rädsla tog sig väl inga extrema uttryck, men jag märkte att jag tittade bort när jag upplevde något som hotfullt. Lite som att sticka huvudet i sanden. För inte hade det hjälpt om jag tittade bort eller inte.

På många sätt tyckte jag själv att min rädsla var underlig. Jag hade ju före min flytt hit ofta varit i landet, men förhållandet blev liksom något annat när jag omgavs av dem varje dag.

Under flera år rådde ett vapenstillestånd mellan mig och de ukrainska männens kroppsspråk. Jag tittade bort. De syntes inte i min horisont. Men under Euromajdan förändrades allt. Plötsligt blev jag en del av väldiga folkmassor, som så ofta bestod just av ukrainska män. Vi blev helt utan fredsförhandlingar blev de ukrainska männen med deras vildvuxna kroppsspråk mina vänner. De var inte längre hotfulla. Bara helt normala. Som ukrainska män är som mest. Jag insåg att jag hade ålagt dem en hotbild de inte bar med sig. Det var faktiskt jag som hade haft fel. Gjort en felaktig bedömning.

Det var strax efter den insikten jag satt vid badsjön Vynnynkiy strax utanför Lviv, och såg en grupp unga män närma sig platsen där jag satt. Helt utan att jag förstod varför blev jag rädd, men efter en stund förstod jag att det var något knas med deras kroppsspråk. När de kommit tillräckligt nära hörde jag att de talade arabiska, eller möjligen persiska. Ju närmare de kom, ju räddare blev jag.

Men så plötsligt vek de av. Stojande och hojtande sprang de mot den bungalow de hyrt. De såg antagligen inte ens den rädda tanten på stranden.

Jag satt där på stranden och skämdes så förfärligt. Min rädsla handlade bara om att jag såg något som inte var lika hemtamt. Och när jag satt där kunde jag till fullo se hur rädd jag tidigare varit för ukrainska män, och hur jag genom tillvänjning börjat uppskatta deras kroppsspråk.

Ur någon hjärnvirvel dök då min japanska vän upp. Och hur hon berättade för mig om hennes syster, som när besökte min vän i Sverige, var fullkomligt livrädd för de svenska männens kroppsspråk. Hon vågade inte röra sig på gatorna. Jag skrattade då, tyckte det var märkligt. Vadå, våra män är ju så timida.

När jag satt där på stranden tänkte jag på den berättelsen, på hur svårt det är att förstå varandras kroppspråk. Att vi är fångade i vår egen tankestil, vår egen kontext. Och hur lätt det är att utgå från att någon annan är hotfull bara för att vi inte förstår vad deras röster och kroppar säger.

Jag ska inte mästra, förringa någon annans rädsla, men det är ganska troligt att många av våra rädslor bara bygger på att vi är ovana vid varandra. Rädslorna finns inne i våra huvuden, och bygger inte alltid på en verklig situation. Med lite lyhördhet, och öppenhet, hade vi faktiskt kunna förhindra att vi bygger högre murar och köper vapen. För vad är det vi försöker skydda oss ifrån? Vår egen rädsla? Den lär inte dö av några kanoner.

Men innan jag knyter ihop säcken, vill jag tillägga en tanke. Nästa gång du känner rädsla för någon, ställ dig då frågan hur du uppfattas. Det är inte helt säkert att du uppfattas som det viljelösa offer du själv tror dig vara. För det är väldigt svårt att se människorna för alla fördomar. Och PS. Precis som det här inlägget, så bygger de på förenklar och generaliseringar.

hi there dog!
Hundars kroppspråk är faktiskt lättare att förstå än människors. Visst är det konstigt?! Foto: Sophie Engström.

Share

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Share

Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart

Share

Jag sjunger de fyllda ytornas lov

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.

Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.

Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)

När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.

Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda​ än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.

Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”

communication with the sky
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.

Share

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Share

Stefan Löfvens statsbesök i Kyjiv

Category: by sophie engström, Sverige, ukraina
Tags: , ,

I tisdags kom Sveriges statsminister till Kyjiv. Hans program under de två dagarna var späckat och jag har samlat lite länkar från hans besök.

Det första Löfven gjorde, när han anlände, var att besöka Majdan. Det är en synligt tagen statsminister som ser bilder på de som dödades under demonstrationerna förra året. Klippet är från engelskspråkiga Ukraine Today. Löfven guidas runt av journalisten Natalja Gumenyjuk, som arbetar på Hromadske TV.

Igår morse besökte Löfven Kyiv School of Economics. Här en artikel av Elin Jönsson, SVTs Moskva korrespondent. Och här kan ni läsa hela talet Löfven höll. Mycket fokus ligger på jämställdhet och energibesparing.

Därefter bar det av till president Porosjenko och premiärminister Jatsenjuk. Det är härligt att se dem samspråka när de möts på den röda mattan och inför mötet.

Sedan var det dags för presskonferens. Jag har tyvärr inte hittat några klipp från detta tillfälle. Här kan ni läsa vad Ukrainas regering skriver om avtalet.

Vid signeringsceremonin, när Porosjenko och Löfven signerar samarbetsavtalet länderna emellan, finns det en underbar bild. På något vis är den så underbart ukrainsk-svensk. Längst till vänster står Sveriges ambassadör Andreas von Beckerath.

11043149_10153190189149600_466728211114278858_o
Bilden är från Sveriges ambassad i Kyjivs facebooksida.

Övrig mediebevakning av vikt:

Maria Persson Löfgren, SRs Moskvakorrespondent, redogör tydligt för vad avtalet innebär.

Och från Majdan.

Engelsk språkliga Kyiv Post hade en lång artkel om Löfven och avtalet.

Vissa svenska tidningar har inte skrivit något om Löfvens besök. Hans besök överskuggades helt av Saudiaffären. Mycket tråkigt. Jag hade ju hoppats att svenska tidningar faktiskt förstår vikten av att Sverige står bakom Ukraina.

SvD hade dock en bra artikel, samt intervju med Löfven.

Sammantaget kan man säga att det är skönt att Sverige visar att Ukraina är viktigt för oss, och att vi på ett tydligt sätt visar var vi står. Mycket bra arbete av Sveriges ambassad i Kyjiv. En eloge till Andreas von Beckerath och hans duktiga personal!

UPD: Ambassaden har gjort en heltäckande sammanställning med många, många fler länkar än vad jag skrapat ihop.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: