viewpoint-east.org

“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.

Share

“Svenskarna är alldeles för fientliga”

Category: by sophie engström, krönika, Sverige
Tags:

“Nej, jag vill inte bo i Sverige”, säger den unge mannen från Baltikum. “Svenskarna är alldeles för fientliga mot främlingar”.

Jag skakar på huvudet och säger att det inte gäller alla. Alla är inte fientliga. Bara några få. Men mina argument dribblas bort. Han hänvisar till undersökningar som säger att över 50% av svenskarna är negativa mot flyktingar. Jag svarar att det nog ska tas med en nypa salt. Allt handlar om hur frågan ställts. Han tycker det är ovidkommande. Över 50% svarar ändå att de är negativa till flyktingar. Jag är ingen flykting, forstätter han, men det drabbar mig ändå. För att jag är främling, understryker han.

Snart har jag inga förklaringar och förståelser kvar. Jag tystnar. Vet inte riktigt hur jag ska bemöta hans påstående.

Men sedan börjar jag undra. Ska jag verkligen släta över de strömningar som finns i samhället med att det finns de som inte hyser agg mot nya ansikten och kulturuttryck? För vad hjälper det? Inte blir de färre av att jag säger att de inte är hela Sverige. Kanske är det till och med så att jag med mitt agerande faktiskt låter hatet växa. Som ett elakt mycel gräver xenofobin in sig i den svenska folksjälen. Kanske slog den rot långt tidigare, men det är först nu som den knoppas på allvar.

Det är så oerhört lätt att säga att man skäms. Att man skäms över att Sverige förevigt förlorat sin kappa av givmildhet. Men det är när man fysiskt möter ett påstående som den unga mannen från Baltikum just fällt, som saknaden efter vår så klädsamma kappa verkligen känns. Jag känner mig plötsligt så förfärligt naken. Blottad. Det var det här som gömde sig i folkhemsidyllen.

Frågan om han själv utsatts för den svenska främlingsfientligheten svävar i väg, föses iväg av närliggande samtalsämnen. Borta är chansen att fråga. Men hans ord ekar i mitt huvud.

Teckning av Gustav Söderström. Berthas kiosk, Lerberget. 

Share

Pensionärer i cabriolet

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

“Må bra…” tänker jag när jag tittar på bina som jobbar på bland lavendeln i mammas trädgård, “…det är inte så lätt.” Det låter så enkelt. “Ha det så bra!” säger man när man vinkar av någon inför deras semesterresa. Det är ju knappast något man kan beställa. Man kan bli magsjuk första kvällen efter skaldjursbuffén på hotellet, eller få migrän av väderomslaget. Att må bra är inte något man ordnar. Det är något man ska vara tacksam för.

Ändå är det så svårt att förstå att man mår bra, när man verkligen gör det. Oftast snubblar det där “bra” bara förbi helt obemärkt. I efterhand säger man att “då hade vi det bra.” Mer sällan hör jag “nu är ju allt bra.”

Så här i semestern är det en tanke-rebus jag brottas med. Och det får mig osökt att tänka på en grupp studenter jag hade för några år sedan. Varje gång de knatade in i vårt föreläsningsrum på Ivan Franko-universitetet i Lviv, frågade jag dem “hur mår ni?” De svarade alltid unisont “Inte så bra”.

Trots att jag under fem år försökte förklara för dem att det inte var helt bra svar att möta en svensk med, lyckades jag aldrig helt omvända dem från “Inte så bra”-stadiet. Jag försökte beskriva att om engelsmännen har “stiffer upper lip” , så har svenskarna ledsenhetsallergisk underläpp. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska svara på svaret “inte så bra”. “Oj då!” är väl det närmaste en känsloyttring vi kan sträcka oss till.

På frågan “hur mår du?” svarar man helt enkelt “bra!”. Om något är fel lägger man till, efter en djup inandning, “men…”.

Kanske är det för att vi faktiskt har det väldigt bra här i Sverige. I alla fall i jämförelse med de flesta andra människorna i världen. För i hur många länder åker pensionärer omkring i cabriolet (jo, på Kullahalvön är det en vanlig syn), eller ens har en rullator? I hur många länder är bussarna blankt nya, eller kör snudd på helt tomma? I Ukraina stuvar vi in oss i överfulla dödsmaskiner, något vi kallar “buss”, men där slutar likheterna med de svenska syskonen.

Så på många sätt är det mer rättvisande att man i Sverige lär sig att svara “bra” på frågan hur man mår, för i jämförelse med de flesta andra har vi det oförskämt bra! Men frågan är om det är därför som vi svarar så. Antagligen handlar det mer om vår nedärvda rädsla att vara besvärliga. Den rädslan finns inte hos de ukrainare jag möter. En vanlig dialog innehåller ofta väldigt mycket besvär. Men där tangerar vi ett annat ämne, så jag lämnar er med ett otydligt slut på en på en luddig tanke-rebus.

Och inte vet jag om jag egentligen mår så bra. Om du frågade skulle jag nog svara “inte så bra”. Möjligen har jag bott så länge i Ukraina att jag inte längre är rädd att besvära. Och hur bina mår vet jag helt enkelt inte. Men bland lavendeln är det i alla fall fest.

Inte lavendel, men ändå en srmestervy från Skåne. 


Share

Vilse på semestern

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

Tanken är att jag ska vila. Försöka återhämta mig själv. Som om jag vore borttappad. Vilse. Eller hoppat av en station för tidigt.

Semester. Ett så underligt begrepp. Jag är uppväxt i en familj där pappa alltid övat på klarinetten. Även på semestern. En professionell musiker kan inte vila fingrar och hörsel. De får inte slumra. Vara borttappade. Är de så lär de vara ständigt vilse. Med min mamma är det samma sak. En forskare vilar inte upp sig. Semester betyder att man ska hinna med allt det som annars inte hinns med. Och då avses inte husliga göromål, utan böcker som ska läsas. Sakutlåtanden som ska skrivas. För er som tror att forskaryrket är en dans på rosor. Tänk om. Det är fasligt mycket mindre lyxigt än vad som ofta framställs.

Gemensamt för mina båda föräldrar är att de inte tar semester. Det gör jag. Men den förvirrar mig så otroligt. För det tycks som om semester innebär att man ska hinna så mycket som möjligt i resor, bad, upplever. Jag jobbar hårt för att göra allt det där. Men det funkar inte så bra. Jag är usel på att känna mig ledig. Det är alltid något jobbmoln som spökar. Nytt för i år är att jag hade tänkt att jag inte skulle skriva. Som ni ser gick det ju inte så bra.

För tankar gnager och stör när jag kommer tillbaka till Sverige efter 10 månader. Det är så mycket jag undrar över. Saker jag ler igenkännande åt. Företeelser som är vana, trots att jag inte sett dem under en så lång tid. Det är också under de första dagarnas krispiga möte som de egentliga frågorna växer fram i mig.

Den fråga som de första dagarna stört ut allt, likt ett ilsket radiobus, är “vart tog alla bullbakande mormödrar och farmödrar vägen?” När jag växte upp fanns de överallt. De där kvinnorna med papiljottlockat grått hår. Som iklädda vida kjolar kanade runt med kundvagnar på stormarknader, köpte vetekransar på konditorierna, spelade bingo eller canasta med sina vänner. Med runda sina höfter och stora barmar fyllde de vår tillvaro. Jag tog dem för givet, men nu finns de inte mer.

Deras ersättare finns, men de är oftast trådsmala med blåjeans och vågade toppar. Det sista jag tänker på när jag ser dem är bullar. Jag tror inte att ersättarna är sämre eller mindre mormödrar eller farmödrar. De är bara väldigt annorlunda mot dem jag minns.

Och väldigt ungdomliga.

Något som jag faktiskt uppskattar i Ukraina är att det är tillåtet att bli gammal. Det är inte fult att vara gammal. Har man uppnått en viss ålder har man ska man tacka de högre makter som man brukar tacka. En hög ålder betyder att man behandlas med respekt.

Är det så här? frågar jag mig, i samma ögonblick som jag beslutar mig för att låta bli att svara på den frågan. Något som är säkert är att evig ungdom tycks vara allas förhoppning här. Om det är bra eller dåligt överlåter jag till läsaren att svara på.

On our way to Mölle, Kullaberg. summer  16

En semrsterbild. Foto: Sophie Engström.


Share

Om mina och en barnboksförfattares rädslor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

För några dagar sedan läste jag en text författad av en mycket rädd barnboksförfattare boende i Sverige men med tjekiskt ursprung. Hon är så rädd att hon inte vågar gå ut om kvällen och enligt egen utsago har hon införskaffat sig ett vapen. För att skydda sig mot det hon är så rädd för. Hon är inte ensam. Jag har hört och läst detta många gånger före Katerina Janouch skrivit om det. Hon är inte ensam, men det ger henne inte mer rätt. Man ska inte raljera över andras rädslor. Det är fult och gement. Jag tänker inte heller göra så, men jag vill sätta hennes rädsla i perspektiv.

När jag flyttade till Lviv kom jag ofta på mig med att jag rädd för ukrainska män och deras kroppsspråk. Min rädsla tog sig väl inga extrema uttryck, men jag märkte att jag tittade bort när jag upplevde något som hotfullt. Lite som att sticka huvudet i sanden. För inte hade det hjälpt om jag tittade bort eller inte.

På många sätt tyckte jag själv att min rädsla var underlig. Jag hade ju före min flytt hit ofta varit i landet, men förhållandet blev liksom något annat när jag omgavs av dem varje dag.

Under flera år rådde ett vapenstillestånd mellan mig och de ukrainska männens kroppsspråk. Jag tittade bort. De syntes inte i min horisont. Men under Euromajdan förändrades allt. Plötsligt blev jag en del av väldiga folkmassor, som så ofta bestod just av ukrainska män. Vi blev helt utan fredsförhandlingar blev de ukrainska männen med deras vildvuxna kroppsspråk mina vänner. De var inte längre hotfulla. Bara helt normala. Som ukrainska män är som mest. Jag insåg att jag hade ålagt dem en hotbild de inte bar med sig. Det var faktiskt jag som hade haft fel. Gjort en felaktig bedömning.

Det var strax efter den insikten jag satt vid badsjön Vynnynkiy strax utanför Lviv, och såg en grupp unga män närma sig platsen där jag satt. Helt utan att jag förstod varför blev jag rädd, men efter en stund förstod jag att det var något knas med deras kroppsspråk. När de kommit tillräckligt nära hörde jag att de talade arabiska, eller möjligen persiska. Ju närmare de kom, ju räddare blev jag.

Men så plötsligt vek de av. Stojande och hojtande sprang de mot den bungalow de hyrt. De såg antagligen inte ens den rädda tanten på stranden.

Jag satt där på stranden och skämdes så förfärligt. Min rädsla handlade bara om att jag såg något som inte var lika hemtamt. Och när jag satt där kunde jag till fullo se hur rädd jag tidigare varit för ukrainska män, och hur jag genom tillvänjning börjat uppskatta deras kroppsspråk.

Ur någon hjärnvirvel dök då min japanska vän upp. Och hur hon berättade för mig om hennes syster, som när besökte min vän i Sverige, var fullkomligt livrädd för de svenska männens kroppsspråk. Hon vågade inte röra sig på gatorna. Jag skrattade då, tyckte det var märkligt. Vadå, våra män är ju så timida.

När jag satt där på stranden tänkte jag på den berättelsen, på hur svårt det är att förstå varandras kroppspråk. Att vi är fångade i vår egen tankestil, vår egen kontext. Och hur lätt det är att utgå från att någon annan är hotfull bara för att vi inte förstår vad deras röster och kroppar säger.

Jag ska inte mästra, förringa någon annans rädsla, men det är ganska troligt att många av våra rädslor bara bygger på att vi är ovana vid varandra. Rädslorna finns inne i våra huvuden, och bygger inte alltid på en verklig situation. Med lite lyhördhet, och öppenhet, hade vi faktiskt kunna förhindra att vi bygger högre murar och köper vapen. För vad är det vi försöker skydda oss ifrån? Vår egen rädsla? Den lär inte dö av några kanoner.

Men innan jag knyter ihop säcken, vill jag tillägga en tanke. Nästa gång du känner rädsla för någon, ställ dig då frågan hur du uppfattas. Det är inte helt säkert att du uppfattas som det viljelösa offer du själv tror dig vara. För det är väldigt svårt att se människorna för alla fördomar. Och PS. Precis som det här inlägget, så bygger de på förenklar och generaliseringar.

hi there dog!
Hundars kroppspråk är faktiskt lättare att förstå än människors. Visst är det konstigt?! Foto: Sophie Engström.

Share

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Share

Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: