viewpoint-east.org

Om att vara åsiktsbefriad, eller mitt expertutlåtande om Babtjenko-affären

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vad håller ni på med?” sa pappa när han ringde upp mig på Skype igår. “Vad skulle det där vara bra för?”, undrade han vidare. Han syftade givetvis på Babtjenko, journalisten som först sas blivit mördad och sedan uppstod mirakulöst.

Från svensk horisont tycks det ju fullkomligt vansinnigt. Säpo skulle aldrig företa sig en liknande skruvad operation. Men det här är Ukraina, och vi har vant oss med många skruvade infall och lösningar.

När jag först möttes av nyheten att mordet på Babtjenko aldrig skett, utan istället var en operation att få fast de som låg bakom planerna på att mörda honom, genomfors mina hjärnvirvlar av massor av åsikter. Av någon anledning tyckte jag att jag borde tycka något. Men redan i morse hade jag ändrat hållning. Varför måste vi nödvändigtvis ha en åsikt om allt? tänkte jag. Vi, som står långt bortom händelsernas centrum, har ju varken kunskap eller insikt i varför ukrainsk säkerhetspolis valde att sjösätta ett liknande företag.

Sociala medier har förvandlat oss alla till självutnämnda experter inom diverse områden vi inte känner. Själv har jag ägnat månader åt att tycka det ena eller andra, för att sedan förstå att jag haft fullkomligt fel. Problemet med sociala medier är ju att allt finns på pränt, så att säga. Våra felaktiga slutsatser lyser som ilskna eldflugor mot oss från skärmarna på våra datorer eller mobiltelefoner. Det är sällsynt att jag ser någon medge att man drog förhastade slutsatser.

I fallet Babtjenko vet vi ungefär lika mycket som vi vet om innehållet i förpackningen med mjölk vi köpte igår. Vi måste helt enkelt lita på att det som står på förpackningen är sant. Det är sällsynt att jag hör någon som lägger fram en egen teori om vad som finns i mjölkförpackningen. Men när det gäller komplicerade eller hemlighållna operationer är vi plötsligt tvärsäkra.

Jag tror att det påverkar vårt intellekt negativt. Vi är så upptagna av vad vi ska tänka om något att vi fullkomligt slutat förstå och ta reda på fakta, och i synnerhet våra egna brister. Vi blir helt enkelt dumma av att hela tiden ta ställning till något vi inte har hela bilden av.

Tidningarna, TV-kanalerna, radio gör precis som vi. De kokar soppa på en spik. Ringer folk som inte heller vet något, som svarar lika tvärsäkert som om de verkligen visste vad de talade om. Vi tar vid och har åsikter om åsikterna. Till vilken nytta? Ja, inte ens det kan vi säga med säkerhet, om det finns någon nytta med detta eviga ställningskrig.

Pappas fråga hänger kvar i luften. Flyger med vinden hit och dit. “Vad skulle det vara bra för?” Nej, varför det skulle vara nödvändigt att göra sådana akrobatiska övningar för att förhindra ett mord på Babtjenko, förstår inte heller jag. Men i skrivande stund vet jag för lite för att faktiskt ha en bestämd åsikt. Framtiden får utvisa varför man gjorde som man gjorde. Under tiden kan vi ju istället ägna åt att försöka insupa den fulla insikten om att vi faktiskt ingenting vet ännu.

Genom att avstå från att sprida tvärsäkra påstående sätter vi även käppar i hjulen för de falska nyheter som olika trollfabriker trollar fram. De får nämligen sin näring från halvsanningar, hellögner och tvetydigheter. Det är det de lever och växer av. Låt oss istället medge att vi inte vet tillräckligt för att döma, trots att det svider i våra experthjärtan. Jag kan intyga att det faktiskt är en befriande känsla. Att få vara fullkomligt osäker.

Och pappas fråga får nog sväva hit och dit, helt obesvarad och därmed fullkomligt fri.

at the water front in Lviv
Vi tror ofta att vi vet vad vi ser, men ibland är det vi ser bara en spelbild av det som vi tror oss se. Särskilt gäller det då vi inte ser hela bilden, eller då bilden spelar sig i något som vi egentligen inte tror oss titta på.

Share

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!

Share

En rapport från krigets utkant

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Ett flygplan mumlar bakom molnen. En hund skäller på avstånd. En polisbil brölar på någon bil bortom huskropparna. Kvällen är lugn, tänker jag. Men så bedrägligt.

En komplott att mörda presidenten och flera andra högt uppsatta har just avslöjats. Mängder av vapen beslagtagna. Attacker mot flera städer i Ukraina planerade. Beredskapen i Ukraina har inte varit så hög sedan landet blev självständigt för mer än tjugo år sedan.

På ett ögonblick kastas mina tankar in i det kaos som jag upplevde under revolutionen. Den rädsla jag kände då, blir återigen så påtaglig att jag nästan kan ta på den. Plötsligt är den inte ett hjärnspöke, utan livs levande. Den där rädslan för att Europa ska kastas in i ett fullskaligt krig.

Du tycker kanske att jag bara är melodramatisk. Kanske lite pompös och självupptagen. Men när man lever i ett land som ständigt hotas av sin granne. Där död och sorg blivit lika vanligt inslag på sociala medier och i vardagen som bilder på fredagsmyset och helgens glädjeämnen, så ter det infernot inte som en apart omöjlighet, utan ett plausibelt samtidsscenario.

Massor av tankar strömmar genom mitt huvud. Varför just nu? Är det för att det snart är presidentval i Ryssland? Eller är det ett straff för att Ukraina inte vek ner sig när Ryssland ströp gasleveranserna? Är det nu som den slutgiltiga uppgörelsen kommer? Den, om vilken väg som Ukraina ska få ta?

Jag märker att jag lystrar efter ljud från vapen. Jag undrar om säkerhetspolisen (SBU) verkligen lyckades fånga alla. Tänk om det finns fler celler av kuppmakare?

Som en protest mot min oro vivlar en minnesbild från förra våren upp för mitt inre. Det var en vacker dag. Fåglarna sjöng ivrigt. Alla träden stod i skör och ungdomlig grönska. Med varje por av min kropp vill nu ta mig dit. Bort från oro och ångest över att vi står inför ett europeiskt blodbad. Jag vill dit igen. Till vårens ljuva vindar. Till optimismen och glädjens stund. Jag vill inte sitta, hukad över min domedagsmaskin, smartphonen, och vänta på rappoter om en ny kull vettvillingar, som endast tycks känna glädje om de skapar misär.

Flygplanet har sedan länge tystnat i skyn. Hunden har avlagt sin kvällsbön. Och polisen har tillrättavisat färdigt. I alla fall för stunden. Det är så där lugnt som det kanske är hos dig just nu. Men ändå där bortom nuet, bland framtidens skuggor, ruvar infernot. Det inferno som redan härskar på allt för många platser.

the beauty

Share

Låt 2018 låta mer som Haydn

Category: by sophie engström, krönika, music, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland så händer det att någon vänlig själ kommenterar att jag skriver en del på min blogg. Det är alltid väldigt uppfriskande att höra att det faktiskt finns de där ute som läser. Självkritisk som jag är, och med negativistisk livssyn, tror jag oftast att jag talar ut i tomma intet. Men det är när någon säger att jag skriver mycket eller är produktiv, som jag börjar tänka på Haydn. Ja, alltså, Joseph Haydn.

Under sin livstid skrev han troligen (ja, troligen!) 108 symfonier och 68 stråkkvartetter. Han vispade ihop 13 pianokonserter och 3-7 violinkonserter. Nej, det är inte allt! Han skrev även en fasligt massa pianosonater, och pianotrior och mycket mycket mer. I jämförelse med den mannen kan man man ju inte annat än känna sig lite smålat. Så där 10-15 bloggpostningar i månaden är ju verkligen ingenting annat än lite spott i skyn jämfört med hans hagelstorm av kreativitet.

Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på Haydns alla verk under 2018, så skulle jag bli tvungen (jag får det att låta som ett straff, men så är det ju inte) att lyssna till något varje dag! Det skulle egentligen bara vara ungefär 49 dagar då jag inte skulle lyssna på Haydn! Jag funderar på om det är ett bra nyårslöfte… Att lyssna på allt av Haydn, alltså. Nå, jag är inte säker på att jag kan lova att jag kommer vara lika produktiv som Haydn, men jag kan i alla fall lova (och hota med) att jag under 2018 ska vara tjatig, hispig, vimsig, och understundom kanske till och med genial. Sedan kanske jag skriver lite på den där boken som jag inte skriver på. Precis som 2017, alltså.

Med detta sagt slår jag ihop klackarna och lyfter min inre plommonstop till en salut för det gångna året. Må du vila i frid, och se nu till att 2018 bringar fred, kärlek och frihet till alla våra inlåsta kreativiteter. Låt oss alla bli lite mer som Haydn.

Och här skulle jag kunna lova att detta blir årets sista postning, men eftersom jag är både disträ och pratsjuk, avstår jag från att avlägga sådana löften. Vem vet, imorgon kanske visar sig vara extra osagd.


Bilden kommer härifrån.

Share

Den putinistiska antisemitismen

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ryssland, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det har tagit tid. Främsta skälet är väl att jag inte kom in. Det är ju faktiskt enligt lag förbjudet att använda plattformen i Ukraina. Droppen blev att mitt konto blev kapat. Nej, jag syftar inte på mitt bankkonto, eller bloggen, utan på vk.com. Den ryska motsvarigheten till Facebook.

Jag har länge haft för avsikt att radera kontot, särskilt då jag läste någonstans att svenska nazister gått över till att använda den. Ja, de finns ju på andra plattformar också. Men gruppen svenskar på vk.com är verkligen inte stor, och bara tanken på att någon skulle ta mig för en svensk nazist blev ett argument för att lämna.

Men i morse hände det alltså, någon hade kapat mitt konto. Med lite fixande med VPN fick jag till slut död på mig själv där. (Jag hade tydligen också bytt namn till Alina Makarova.)

När jag (eller rättare sagt min webbdesigner) väl trycker på delete, vad händer då? Jo, vk.com passar på att slänga in ett antisemitiskt skämt. Se där, ett kristallklart exempel på att tongångarna i Ryssland går mot allt gräsligare antisemitism. Jag antar att det finns jubelidioter där ute som tycker det är kul, men jag ser det bara som ännu ett exempel på att den putinistiska propagandan i Ryssland är riktigt sjuk. För vk.com sitter i knät på Putin och Kreml. Om det råder det i min värld inget tvivel om.


Nej, jag tänker inte länka inte till sidan.

Share

Något som katten har släpat in

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På pin kiv sådär, säger jag det ibland. Trots att jag vet att det inte precis ger några pluspoäng i andras kapitalräkning av mig. För inte ger mig titeln “bloggare” några tungviktarkilon. Idag är det väl kanske snarare ett skällsord.

Den här utvecklingen är både skrämmande och sorglig. Det fanns en tid då bloggaren blotta existens sågs som en port till en mer mångfasetterad bild av verkligheten. Jag minns för en tid sedan då någon kallade den lysande skribenten Margit Richert för “matbloggare”. Epitetet förväntades ge läsaren en negativ bild av nämnda skribent. För mig verkade utfallet i motsatt riktning. En bloggare för mig är en person med ofta utomordentligt god förmåga att uttrycka sig, och med många genomtänkta, och berikande texter. Ofta står deras fokus något utanför det som det de etablerade medierna koncentrerar sig på. Bloggaren är enligt min mening inte ett alternativ till etablerade medier, utan ett komplement. De ger oss möjlighet att bredda vår kunskap om olika områden.

Men ofta anses vår verksamhet vara lite skum. Varför vill vi lägga så mycket obetald tid på något så få tar del av? kanske någon frågar sig. Eller vilken är din agenda? undrar säkert någon annan. Svaret på det är givetvis olika. I mitt eget fall handlade det om att jag behövde få publicera texter andra medier inte ville ta. Det var främst texter om Ukraina jag hade svårt att sälja in. Jag antar att felet låg i att jag min vana trogen försökte hitta positiva exempel i ett samhälle med många sår. Det tilltalar inte alla redaktörer. Alster i skrivbordslådan kanske passar vissa, men hos mig skapade de bara frustration. De brände hål i mitt självförtroende, tills det läckte som ett såll. (Och jag kan försäkra er att dåligt självförtroende skriver väldigt usla texter.)

I Ukraina var bloggarna essentiella för all demokratisk utveckling. Deras energi och kunskap fyllde ukrainarnas lungor med luft. Gav dem syre, och fick drömmen om en bättre framtid att framstå som möjlig. Trots att bloggarna idag har mindre betydelse, främst eftersom många före detta bloggare har lyckats skapa kanaler som ses som etablerade nyhetskällor, finns deras positiva kraft och engagemang ändå kvar i ett kollektivt minne. När jag säger att jag är bloggare till en ukrainare kräver de genast adressen till mina ordkrumbukter. Att jag skriver på svenska avskräcker inte, menar de.

Det här har givetvis att göra med att de ukrainska medierna inte är lika fria som de svenska, men det är ändå rörande att se hur mycket de uppskattar mina blogginlägg, trots att de är författade på det obegripliga språket svenska.

Och så som det är i Ukraina, var det även i Sverige i begynnelsen. När jag inledde min bana som bloggare sågs det som ett tecken på min kreativitet och att jag var driven. Idag tycks det som om bloggaren ses som någon grälsjuk person med skumma avsikter och möjligtvis med fett konto i något skatteparadis. Och man frågar för allt i världen inte efter adressen till de där ordkråkorna.

Man skulle därför kunna tro att bloggarnas dagar är räknade, men jag är böjd att utmana den föreställningen. I en värld där etablerade skribenter lägger mer och mer tid på att ordbajsa på varandra på exempelvis Twitter eller Facebook, så kan bloggarna anta rollen som den vise och fagre konkurrenten. Men då behöver vi nog ändå lite hjälp. Ännu så länge tycks det mer lockande att screendumpa någon snubbes/snubbas Twitterramsor, än att dela någon bloggtext.

Summa summarum är att det inte finns någon summa att summera från dessa rader. Frånsett att jag kanske borde skriva på ukrainska. Och det borde faktiskt alla svenska bloggare göra! För då hade vi kanske sluppit att känna oss som något katten släpat in…

För övrigt är det som katten släpat in allt en gåva till husbonden/husmor.

spring sleep
En ukrainsk (katt)bloggare tar igen sig efter ännu en kommentarsstorm.

Share

På rymmen från en skrivkramp – viewpoint-east firar åtta år!

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Nå, det var en helt vanlig dag i Göteborg. Och eftersom händelsen tilldrog sig i Göteborg utgår jag från att det regnade. Det var i alla fall för åtta år sedan. Exakt idag. Den 13 september 2009.

Egentligen var det inte då det hela startade. Jag la faktiskt grunden till den dagens händelse långt tidigare. Men det är den dagen som är markerad i kalendern. För det var då, efter månader av namntankar, formtankar och kodknölar som viewpoint-east.org la ut sin första postning.

Eller rättare sagt, jag la ut den första postningen. För det är jag som är viewpoint-east.org, även om andra gästspelat.

Jag tänker inte gå in på vad det betytt för min personliga utveckling. Om inte annat för att det skulle trötta ut er läsare fullständigt. Men jag kan ändå säga det att utan det steget hade jag aldrig nått tillbaka till glädjen att skriva.

Som ett barn med skrivbesvär, som liknar dyslexi, har skrivandet alltid varit förenat med kamp. Och det var väl därför jag började skriva. Eftersom jag inte är en sådan som bromsar mig ur en uppförsbacke.

Men skrivarkurser och universitetsstudier kvävde den glädjen. Kvar var en inre knuten näve. En klump i bröstet. Ord som stockade sig. Omöjliga att hitta rätt plats till.

När jag startade den här bloggen hade jag stora ambitioner, (samt att jag hade befunnit mig i en lång uppförsbacke, som varat i ungefär ett decennium, och var därför nödgad att göra något åt att ta mig ur min isolering). Jag skulle äntligen få publicera alla de alster som redaktörer inte ville ha. (Mina forskningsidéer skulle få utrymme att breda ut sina vingar.) Inledningsvis skrev jag mycket på engelska. Det innebar att jag då hade långt fler läsare än idag.

Men jag har ändå återgått till mitt modersmål. Trots att det innebär att jag får färre och färre läsare. Var orsaken till det bottnar vet jag inte. Kanske skriver jag uselt, har dåliga rubriker eller så är bloggar bara ett utdöende fenomen. På det har vi inte svaret, (och om du skriver ett egenhändigt uttänkt svar kommer jag min vana trogen tycka att du har fel).

Under senare tid har viewpoint-east.org ändrat karaktär. Den ordsvada jag tidigare utsatt de som korsat min väg, har nu hamnat här. Och så ska det förbli. Borta är ambitionerna jag nämnde ovan. Nu vill jag bara skriva. För det är så förbaskat roligt! Jag är på rymmen från skrivkrampen! Ännu så länge verkar dess kompass inte hitta mig.

Så med det utbringar jag ett trefaldigt (då jag är en skånsk tösabit) leve för viewpoint-east.org och för fler olästa tankeknölar! Hurra! Hurra! Hurra!

Just så, eftersom det anstår en åttaåring!

Hej! U and U
Bilden har som vanligt ingenting alls med texten att göra. Eller så har den just det…

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: