viewpoint-east.org

På rymmen från en skrivkramp – viewpoint-east firar åtta år!

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

Nå, det var en helt vanlig dag i Göteborg. Och eftersom händelsen tilldrog sig i Göteborg utgår jag från att det regnade. Det var i alla fall för åtta år sedan. Exakt idag. Den 13 september 2009.

Egentligen var det inte då det hela startade. Jag la faktiskt grunden till den dagens händelse långt tidigare. Men det är den dagen som är markerad i kalendern. För det var då, efter månader av namntankar, formtankar och kodknölar som viewpoint-east.org la ut sin första postning.

Eller rättare sagt, jag la ut den första postningen. För det är jag som är viewpoint-east.org, även om andra gästspelat.

Jag tänker inte gå in på vad det betytt för min personliga utveckling. Om inte annat för att det skulle trötta ut er läsare fullständigt. Men jag kan ändå säga det att utan det steget hade jag aldrig nått tillbaka till glädjen att skriva.

Som ett barn med skrivbesvär, som liknar dyslexi, har skrivandet alltid varit förenat med kamp. Och det var väl därför jag började skriva. Eftersom jag inte är en sådan som bromsar mig ur en uppförsbacke.

Men skrivarkurser och universitetsstudier kvävde den glädjen. Kvar var en inre knuten näve. En klump i bröstet. Ord som stockade sig. Omöjliga att hitta rätt plats till.

När jag startade den här bloggen hade jag stora ambitioner, (samt att jag hade befunnit mig i en lång uppförsbacke, som varat i ungefär ett decennium, och var därför nödgad att göra något åt att ta mig ur min isolering). Jag skulle äntligen få publicera alla de alster som redaktörer inte ville ha. (Mina forskningsidéer skulle få utrymme att breda ut sina vingar.) Inledningsvis skrev jag mycket på engelska. Det innebar att jag då hade långt fler läsare än idag.

Men jag har ändå återgått till mitt modersmål. Trots att det innebär att jag får färre och färre läsare. Var orsaken till det bottnar vet jag inte. Kanske skriver jag uselt, har dåliga rubriker eller så är bloggar bara ett utdöende fenomen. På det har vi inte svaret, (och om du skriver ett egenhändigt uttänkt svar kommer jag min vana trogen tycka att du har fel).

Under senare tid har viewpoint-east.org ändrat karaktär. Den ordsvada jag tidigare utsatt de som korsat min väg, har nu hamnat här. Och så ska det förbli. Borta är ambitionerna jag nämnde ovan. Nu vill jag bara skriva. För det är så förbaskat roligt! Jag är på rymmen från skrivkrampen! Ännu så länge verkar dess kompass inte hitta mig.

Så med det utbringar jag ett trefaldigt (då jag är en skånsk tösabit) leve för viewpoint-east.org och för fler olästa tankeknölar! Hurra! Hurra! Hurra!

Just så, eftersom det anstår en åttaåring!

Hej! U and U
Bilden har som vanligt ingenting alls med texten att göra. Eller så har den just det…

Share

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Share

Tankar från en bloggares källarvåning

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

Om man söker stöd eller bekräftelse, så ska man inte söka det i sociala medier. Sociala medier lockas och frestas av kändisskap och etablissemang. Det är egentligen märkligt, eftersom sociala medier ofta framställs som motsatsen till etablissemanget. Men faktum är att det är oerhört sällan som jag ser att någon länkar eller diskuterar en artikel som inte publucerats i någon av de redan etablerade medierna.

Facebook har nämligen genom sitt stora genomslag, nästan suddat ut bloggarna. Bloggaren Hossien Derakhshan lyfter den frågan mycket fint i The Listening post. Under hans fängelsetid förvandlades sociala medier till att bli Facebook. Utan ett stort nätverk på den plattformen är man föga framgångsrik som bloggare. Ju mer något delas, ju mer ser du det i ditt flöde. Om du gillar en sida på Facebook, men inte trycker gilla på dess postningar, försvinner den bokstavligen ur din horisont. Eftersom vi främst delar redan etablerade medier, leder det till att det är det jag ser i mitt flöde.

Krasst kan man säga att vi genom att i huvudsakligen diskutera och dela redan etablierade medier, blir en del av etablissemanget och dess stöttepelare. De etablerade medierna har idag kanske större betydelse än före sociala medier. Vi läser troligen fler artiklar än vi gjorde före facebooksandet tog vid.

Men i många fall blir mångfalden lidande. Ofta ser man samma artikel delas om och om igen. Inte helt sällan med en inledande kommentar som just ifrågasätter etablissemanget. Vi tycks dessutom ofta tro att vi har en tydligare bild av händelserna, tillstånden, än den etablerade journalisten/skribenten. Trots att journalisten haft mer tid och resurser för att undersöka ämnet. Så länkandet är en tvåhövdad best. Å ena sidan delar vi etablerade medier, för att få sola oss i deras stjärnglans. Å andra sidan missar vi sällan en chans att kritisera, snarare än att lyfta fram styrkor.

På många vis skulle jag kunna önska ett bredare utbud. Att vi närde mindre rädsla för att dela och kommentera de som inte figurerar i redan etablerade medierna​. Här skulle det dessutom kunna bli enklare med en direkt dialog. Det är ofta enklare att komma i kontakt med en icke-etablerad skribent.

Men det här öppnar också upp för en annan problematik. Vilken typ av värld vi vill ha? Vill vi ha en värld där lekmän gräver fram olika sanningar i tillvaron? (För de som inbillar sig att de flesta journalister är klåpare, är ju svaret “ja”. Själv hyser jag stor respekt för många journalister. Jag vill understryka det.)

Det finns också en diabolisk motsättning i vårt nuvarande mediaklimat, för samtidigt som vi nästan uteslutande delar, diskuterar eller kritiserar redan etablerade medier, är vi sämre än någonsin på att betala för oss. Vi snyltar på andra människor. Tar deras levebröd, men ger ingenting igen.

Som bloggare är detta ett dilemma. Genom min verksamhet, som helt bygger på ideellt arbete, skulle jag kunna utgöra ett hot mot någon redan etablerad skribent. Nu är så inte fallet, främst eftersom jag inte har den spridning som krävs för att utgöra ett hot. Genom att inte ta betalt, eller få möjligheten att skriva för en slant, skulle det också kunna innebära att jag undergräver de etablerade medierna. Men som icke-betald skribent har jag en stor brist (frånsett avsaknad av finess) och det är tid och resurser att underbyggda mina påståenden. Utan de etablerade medierna hade jag haft det svårt att skriva något överhuvudtaget. Jag vet att de har granskat sina källor, och jag kan lugnt hänvisa till någon av deras artiklar, eftersom det är deras jobb att kontrollera uppgifterna.

Här ser jag också bloggarens kanske största förtjänst, att lyfta diskussionen från Facebooks tilltrasslade trådverksamhet, och binda samman tankar från etablerade medier med de samtal som pågår bortom den. Vår uppgift är inte att stjälpa de etablerade medierna. Vår uppgift är att stärka det offentliga samtalet. 

Men för att uppnå det, behöver vi din hjälp. Ett litet klick bara, för att stärka mångfalden.

yard talks
Ett samtal bortom Facebook. Foto: Sophie Engström.

Share

Offentlighetens nya rum

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags: ,

Var sker debatten? Var finner vi det offentliga rummet? Det fanns en tid då den frågan var enkel att besvara. Det offentliga samtalet skedde i SVTs olika debattprogram, på ledarsidorna eller exempelvis DN Debatt. Idag har diskussionen alltmer flyttat sig från dessa rum in i det som vi kallar sociala medier. (Nåväl, det är väl oftast inte alla sociala medier man hänvisar till när man använder det begreppet, utan främst Facebook och Twitter.)

Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt, men för en tid sedan påpekade jag själv att tonen i dessa två medier ofta är oförklarligt hård och oresonlig. Det är inte bra, och det har ju lett till att debattklimatet ibland är outhärdligt. Men för den skull kan vi inte bortse från att debatterna pågår där, eller låtsats att den är mindre viktig.

Idag blev jag återigen påmind om hur man i vissa kretsar ser på de som diskuterar på sociala medier, och påminnelsen var tyvärr olustig. Karin Olsson har på Expressen kultur gjort en sammanställning av den världsbild som bland annat Aftonbladet Kultur sprider. I Olssons artikel finner vi hänvisningar till två personer, som kanske inte är de flitigaste skribenterna i tryckt media, men väl så aktiva på sociala medierna.

Tidigare kunde vi faktiskt vifta bort dylika personligheter och låtsats att deras stöd för Putins världsbild och spridning av falska nyheter inte hade någon inverkan. Vi kunde hänvisa till att det verkliga samtalet pågick någon annanstans.

Men så är det inte idag.

Den världsbild som sprids på sociala medier bidrar till att skapa vår uppfattning om vad som pågår runt omkring oss. Många svenskar har till och med Facebook som sin främsta nyhetskälla. Det betyder bland annat att de läser de artiklar som vänner väljer att sprida.

Det finns en annan dimension på det här som skrämmer mig ännu mer. Dagens populister, så som Trump, Le Pen, Beppe Grillo och Åkesson, lever och växer på bilden att det finns en “elit” som vägrar att förstå och lyssna på “vanligt folk”. Att eliten lever i en slags parallell och förljugen verklighet. Om vi inte tar de röster som hörs på sociala medier på allvar, utan fortsätter med att avvisar dessa som löjeväckande pajasar, så kommer vi i slutändan endast göra Trump & c:o en alltför stor tjänst. Det hatiska språket kommer fortsätta att gro, samtidigt som massor av människor kommer dras till deras retorik. Det är nämligen mycket lättare att trycka “gilla” på något hatiskt än något kärleksfullt i dagens värld.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag tycker det är viktigt att vi har debatten om att Kremls världsbild sprids på många olika ställen. Och med det tar jag hatten av för Martin Kragh och Sebastian Åsberg, som initierade debatten med sin artikel i Journal of strategic studies, samt för Karin Olsson, som med sin sammanfattning belyser och lyfter fram de aktörer som idag sprider Kremls världsbild. Och om de här aktörerna nu sprider dessa tankar i tryckt form eller sociala medier spelar mindre roll.

Vuxnas låtsaslek?

Share

En annan typ av systemkollaps

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags: , ,

Jag är på många vis en gammal räv. En gammal sociala medier-räv. Jag har varit med nästan från begynnelsen. Eller, det stämmer ju inte alls, men jag fanns på sociala medier långt före de flesta andra. Till och med före Facebook eller Twitter dök upp.

Då var det mycket lek, och navigering. Man sökte upp varandra, de som hade liknande intresseområden. Vi möttes över nationsgränser och åldersgrupper. Våra möten ledde ofta till att våra perspektiv förändrades. Att vi fick fick in nya tankar som förändrade våra tankebanor. Ibland till det bättre. Ibland var de irrvägar som man senare släppte (eller kanske finns det någon som irrar vidare i ett oändligt frågetecken).

Det som ändå var utmärkande var att tonen var till övervägande del god. Om någon kom in i ett sammanhang, där den inte tyckte som de andra, var man oftast artig. Jag minns väldigt få tillfällen där en diskussion gick överstyr. Man försökte förstå. Inte förinta varandra.

Sociala medier var också en plats för de lite blygare och de mindre självsäkra personerna (mig själv inkluderat). Här kunde vi får utlopp för vårt behov av kommunikation, utan att riskera att få tillmälen slängt efter oss. Självklart fanns det situationer där tongångarna var hårda, men de var på ett annat vis än idag. Hårda, men med vårdat språk. (Överhuvudtaget var skriftspråket på internet bättre än idag.)

När jag ser på kommunikationen på Facebook eller Twitter av idag, så undrar jag vad som hänt. Är det så att vi nästan aldrig har något trevligt att säga varandra? Jag ser nästan aldrig de som skriver något trevligt om någon. Jag ser så väldigt sällan de som ger beröm till en någon annan, förutom om personen inte redan är känd skribent eller innehar en upphöjd position i något annat sammanhang.

Det jag ser är inte sociala medier. Det är asociala medier.

Men det är klart. Det är inte alltid av ondo. På många vis är det bra att fler engagerar sig i ett förhållandevis öppet samtal. Det är snarare hur man säger vad än att man säger, som gör att jag blottlägger min skepticism.

Jag frågar mig vad det beror på. Det finns olika sätt att tolka det. Den mindre snälla tolkningen är att de som befann sig på sociala medier i dess barndom hade andra intressen som upptog stora delar av deras liv. På så vis berikades också sociala medier. En annan, kanske snällare tolkning, är att debattklimatet i världen har blivit grövre. Att språken har förändrats och påverkats av… oklart vad. Man brukar ju skyllda på populärkulturen… Hiphopen? Ja, det måste vara hiphopen.

Vad bör då göras? Jag själv försöker alltid hålla god ton. Det påverkar sällan mina sk samtalspartners, men det får mig att må bättre. Det är egentligen mitt enda recept, att själv använda en god ton, och inte angripa, utan försöka skapa förståelse för att det finns olika positioner. (Det händer att man misslyckas med att hålla den goda tonen, men då kan man ju alltid försöka vara bättre näsa gång.)

Vissa slag är till synes redan förlorade. Gräsrötternas politiska diskussionerna på ex Twitter eller Facebook är totalt omöjliga. Om man är en själ med den typ av sensibilitet som jag har, så blir man bara ledsen och tappar tilltron till mänskligheten. Och det är precis dithän vi inte vill.

Avslutningsvis kan jag säga, att jag förväntar mig mina glada eller snälla tillrop. För det är ju så att jag kanske kritiserar just dig… Men det kanske kan ge dig lite annat perspektiv.

Share

Ukraine write Freedom of Information Act with help of German experience

Category: by sophie engström, guests, sociala medier, ukraine, Uncategorized
Tags: , , , , , ,

In today’s issue of Deutsche Welle Olha Wesnjanka writes an interesting article about the situation for freedom of information in Ukraine. Ukraine has a freedom of information legislation from 1996, but it does not include a specification on general right of access to information. The law therefor needs to be improved.

The head of Center for Political and Legal Reforms in Kyiv, Mariana Demkova, implies that to introduce a Freedom of Information Act in Ukraine will take a considerable long time, and this is due to that fact that processes like this are complex. Demkova refers to how the situation was when Germany implemented the Freedom of Information Act. Germany experience number of complex problems that Ukraine can learn from. “For Ukraine it is certainly important and useful to investigate the German experience: what stood in the way of difficulties in developing, how did it go to implement bill and to enforce the law in practice”, Demkova says to Olha Wesnjaka.


Will Ukrainians be able to get more information about
their rulers online in the future?
Photo: Sophie Engström

A group of Ukrainian specialists, headed by deputy Andriy Shevchenko, will therefor go to Germany to meet German collegues and ministers to discuss and learn about the implementation the federal law on freedom of information in Germany. Since the Ukrainian Federal commissioner for data protection and freedom of information will visit the Ministry of Economy, which takes care of telecommunications issues, the Ukrainian Pirate Party should feel some concern. ACTA traditionally works very close to ministries in Europe that handle questions like freedom of information.

Share

viewpoint-east.org now with google reader

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags:

Check out viewpoint-east’s new google reader bundle!!

I strongly recommend you subscribe to it ; )

And are you in it? If no, send me your URL and I will probably add you : )

Related Posts with Thumbnails
Share